|
2002-03-28. Ao Nang, Thailand.
Nr 19. Krabi.
På väg ut ur Dunedin i Nya Zeeland stannar bussen vid den kända gatan Baldwin Street. Utsedd till världens brantaste med 19 graders lutning. Resan till Christchurch på östkusten tar hela dagen och bästa stoppet är vid Moeraki Boulders. Ett naturfenomen med stora, 1,5 meter i diameter, runda stenar som ligger utspridda på en vacker sandstrand. Från Christchurch flyger jag 2 tim 30 min till Sydney i Australien. Fortsätter med buss 3 timmar direkt från flygplatsen till huvudstaden Canberra.
Moeraki Boulders på Sydöns östkust, Nya Zeeland.
Hälsar på min amerikanska kompis Leah i några dagar som jag vandrade Kepler Track med. Canberra är lugnet själv med lite folk, fina grönområden och soligt väder. Jag besöker Nationalmuseet, Krigsmuseet och Parlamentet. Allt är stort och nytt men inget i min smak. Buss åter till Sydney för att sammanstråla med Juan från Colombia som jag träffade under tennisen i Melbourne. Han kommer precis från F1-premiären i Melbourne och det blir en trevlig kväll i Sydney Harbour.
Operahuset i Sydney på kvällen.
Med allt strul som jag tidigare råkat ut för i Australien så påbörjar jag min resa till flygplatsen fem timmar innan flyget ska gå. Helgarderad mot allt och alla. Men när jag kommer till busshållsplatsen är det bussstrejk. Jag avvaktar tills den slutar. Flygbussen kommer efter en timma. Men av någon anledning är rutten ny och vi körs runt i hela Sydney innan vi anländer flygplatsen. Hittar inte min incheckningsdisk på teveskärmarna och ställer mig i kö till informationen där många andra med samma problem står. Ingen kan utläsa vart man ska ta vägen eftersom avgångstiden på teveskärmarna visar boardingtid vilket inte framgår på biljetten. Blir hänvisad till Qantas disk 10E. Köar i 15 minuter. Blir tillrättavisad till disk 10D. Köar i 20 minuter.
Vid incheckningen måste jag stuva ner min stora ryggsäck i en sopsäck eftersom alla remmar tydligen går sönder annars. Blir även ombedd att visa min utresebiljett ur Thailand vilken jag inte har någon eftersom det inte behövs. Det är två tjejer i disken och de vill inte släppa på mig på flyget. Jag blir såklart förbannad. Några chefer blandas in och det visar sig att det är okej utan biljett. När jag tror att allt är klappat och klart så kommer de på att man inte får ha trekkingtändstickor i packningen. De kommer att elda upp hela jävla planet av sig själva. Aningen osmidigt att ta fram dem ur ryggsäcken som vi redan pressat ner i en sopsäck och stängt. När det är dags att gå på planet är alla tidsmarginaler förbrukade men då är det motorkrångel och vi får vänta i en timma. Resan till Bangkok tar 8 timmar. Alla har varsin teve och vi kan själva välja mellan filmer, musikshower och tevespel. Det är så bra att jag gärna flugit i några timmar till.
Jag spenderar en dag i ett 38-gradigt Bangkok. Där är dags för den alltid lika intressanta resan ner till öarna i Andamansjön. Det är femte gången för mig och trippen brukar ta 18 timmar. Ungefär lika lång tid som från Sverige men skillnaden ligger i att här kostar det drygt 100 kronor. Samling 17:50 vid en resebyrå på Khaosan Road. En guide går med oss till en rondell 500 meter bort. Vi ombeds vänta i rondellen. Det är som vanligt mycket folk och de flesta vet ingenting om vad som väntar. Temperaturen har krupit ner till 35 grader när bussarna anländer.
Förvirringen är total. Det gäller att kliva på rätt buss. Vi upplyses om att det är stoppförbud i rondellen och att vi måsta snabba oss. Det tar 10 minuter för 40 personer att kasta in ryggsäckarna på undervåningen och hitta en sittplats på övre däck. Genomsvettiga sitter vi sedan kvar i en halvtimma innan chauffören åker. Det blir den vanliga rundturen i Bangkoks trafikkaos som jag aldrig riktigt förstått vitsen med. På kvällen stannar vi i Hua Hin för att släppa av 3 personer och hämta upp 12. Men bussen är redan full och det kör såklart ihop sig. Några oturliga turister utses att sitta i det hypervarma nedre däck bland all packning. Men de lyckas märkligt nog stuva om alla ryggsäckar så att de får varsin sittplats. Busschauffören kör lugnt och bra så att jag kan sova. Halv sex på morgonen är vi framme i Surat Thani. Vi stannar enligt regelboken vid en restaurang och alla äter frukost. Dags för bussbyte och den nya bussen ska komma 07:30. Vi väntar.
Vi är 25 personer som ska till Krabi. Bussen kommer på utsatt tid men det är en minibuss. Tjugofem personer med packning i en minibuss fungerar inte. Fem intellektuella thailändare utför någon sorts högljudd transportplanering och kommer efter 10 minuter fram till det överraskande resultatet att det behövs en buss till. Jag åker med den första bussen och vi får information om att resan ska pågå i en kvart. Sen ska vi byta till en stor buss. Väl på den stora bussen stannar vi vid järnvägsstationen och väntar in tåget och plockar upp fler resenärer.
Två timmar till Krabi. Kommer fram 09:37 och alla som ska ut till öarna får besked att de tyvärr missat båten med 7 minuter. Men servicen är strålande och vi stannar en bit utanför Krabi vid en bra restaurang där folk med lätthet kan tillbringa några timmar tills nästa båt går. Jag går till city. I hamnen blir jag överfallen av hjälpsamma raggare som jag dock ignorerar. Trettio minuter pickuptaxi till Ao Nang och 11:00 är jag framme. Checkar in, äter lunch och sedan går jag rakt ner i havet, äntligen.
Den 18 mars plockar jag upp mamma och mormor på Phukets flygplats. Vi tillbringar 4 dagar i Ao Nang med omnejd. En dag åker vi longtailbåt till mitt favoritställe Railey Beach som måste vara en av thailands mysigaste stränder. Dessvärre blir det mer folk och fler båtar för varje besök. Longtailbåtarna är allt annat än tystgående vilket förstör tillvaron mer än man kan önska. Vi besöker en stor grotta, ser vilda apor och badar vid Phra Nang Beach även den en av thailands bästa stränder. Men med samma problem här att det är båtar längs hela stranden och ont om plats att bada mellan dem.
Phra Nang Beach, Krabi, Thailand.
Vi anmälar oss på en snorkeltur till 4 öar. Klart vatten och makalösa stränder vid Poda Island och Chicken Island. Den senare är en enda stor sandbank mellan två mindre öar. Snorklingen är bra men fiskarna väldigt aggressiva och de bits. Varför vet jag inte. Från Ao Nang åker vi båt två timmar till ön Ko Lanta som är maximal avslappning. Vi hittar en bungalow med aircon 35 meter från havet och anläggningen har pool. Det är inte mycket folk på ön men de som är här är mestadels svenskar. Inga båtar, inga försäljare, få moln, en jättestrand och över 30 grader varje dag. Helt i min smak.
Mor och mormor på Ko Lanta.
Jag hyr cykel och klarar mig hela vägen 50 km runt ön utan att ramla. Naturen är fin men lite brunare än på hösten som är direkt efter regnperioden. Åker på en ny snorkeltur till 4 öar. Ser mycket fisk i glasklart vatten och några fantastiska stränder. Andra stoppet är vid en grotta som mamma och mormor simmar in i. Femtio meter kolsvart innan de kommer ut i en lagun med sandstrand. Jag tycker det är i otäckaste laget och vaktar värdesakerna på båten istället.
Paradisstrand på ö i Andamansjön. Tyvärr har jag glömt vad ön heter.
Bad i helt okej vatten.
Dagarna på Ko Lanta rullar på i maklig fart. Dagens bekymmer består i att klara förflyttningen över den breda sandstranden utan att fötterna blir till två eldklot. Sista dagen hoppar vi på en dyr utflykt till Ko Rok. En paradisö som alla snackar om. En timma med motorbåt från Ko Lanta. Ön är liten med djungel mitt på och en fantastisk sandstrand runt om. Vi har lite otur med högvatten och pressas upp i djungeln där det också är en 400 meter soptipp. Det är mycket folk och båtar och det känns lite avslaget tills vattennivån sjunker undan och alla andra sticker iväg för snorkling. Sista timman är det vi och stranden och allt känns kanon igen.
Vi lämnar Ko Lanta och åker båt en timma till Phi Phi Island. Överraskande hög prisnivå för en bungalow med aircon om man vill ha jättepool på området också. Vi bokar in oss i en bungalow med fläkt första natten och har 33 grader på rummet. På morgonen visar det sig att det bara är jag som har sovit och vi byter hotell. Vi gör måste bestigningen av Phi Phi Viewpoint med fantastisk utsikt över öns smala strandremsa. Och vi besöker flera av de bästa stränderna. Åker en morgon longtailbåt 45 minuter till Bamboo Island. Kristallklart vatten, kritvit sandstrand och vi är helt själva. I 30 minuter. Sedan dyker fem motorbåtar från Phuket upp. Ankrar vid våra fötter och släpper av en hel hög med folk. Idyllen borta. En dag passar jag på att pressa rekordet upp till viewpointen till 5 min 20 sek. En skön sträcka där första halvan är 333 trappsteg uppför.
Mamma och mormor på väg upp till viewpointen på Phi Phi Island. Det kanske var i varmaste laget.
Vy över Phi Phi Island 2 år före tsunamin.
Efter 4 dagar Phi Phi åker vi båt 90 minuter till Krabi och 30 minuter pickuptaxi till Ao Nang där vi avslutar med fyra baddagar. Det blir det sista av Thailand för denna gången. Landet med tusentals vita sandstränder, gröna palmer, tät djungel, tryckande värme och ris till varje måltid. Samt en befolkning som inte kan säga jag vet inte även om det är det korrekta svaret på de flesta frågor. Mamma och mormor åker taxi till Phuket och flyger hem. Jag avbokar mina flygbiljetter till Nepal på grund av den oroliga situationen där. Nu blir det Malaysia och en tur till Borneo istället.
//Magnus Hedstrom |
