Precis som förra året tänkte jag sammanfatta rese-året 2020 i en bloggpost. Eller året 2020 får det bli för så många resor blev det ju inte. Året började i alla fall bra när 2020 drog igång var vi eller Olya och jag i Myanmar/Burma i Sydostasien. Vi hade planerat tre olika stopp i landet på de 28 dagar som visumet gäller, Yangon, Mandalay och Bagan, men kände redan i Yangon att det blir för lite tid på alla tre ställena om vi gör så. Det var alldeles för intressant och för mycket att se så vi beslutade att skjuta på Bagan till nästa gång. Livsfarlig luft, rekord i buller och enormt skitigt men jättespännande kultur med massor av sevärdheter. Vi var rätt förtjusta faktiskt. Förhoppningsvis blir det Burma någon mer gång. När vi lämnade landet i mitten av januari så hade corona-viruset gjort sitt intåg på nyheterna. Just då var det nästan bara problem i Kina så det kändes än så länge okej att resa.

Nästa stopp var Thailand. Tanken från början hade varit att ta oss ner till Trang-öarna i Andamansjön och hänga där i några veckor och besöka ett och annat hörn som vi aldrig sett tidigare. Men så råkade det bli så att några polare hade vägarna förbi och vi tog sikte på Ko Tao i Thailandviken istället. Utbudet med mat, dryck, boende och snorkling är mycket större på Ko Tao vilket passade omständigheterna bättre. Vi hamnade som vanligt på Sairee Beach och på vårt vanliga hotell och även i samma rum. Ko Tao kan aldrig bli fel, det är ett av jordens paradis, och sällskapet klagade inte heller. Det finns fantastiskt mycket att se och göra trots att ön är liten. Det är visserligen inte alls samma sak som när jag var där första gången 1997 innan turismen drog igång men det är ändå grymt bra på ett annat sätt. Dagens aktivitet blir nästan alltid bad/snorkling och vilken strand man går till beror på hur det blåser.

Trots Kinas enorma insatser att stoppa corona-viruset så lyckades det smita ut ur landet. Thailand fick något fall ganska tidigt så vi följde utvecklingen noga. I början av februari började det kännas alldeles för osäkert så vi bestämde oss för att åka hem. Vår plan var annars att åka ner till Malaysia och hälsa på några vänner i Kuala Lumpur för att runda av med ytterligare en badmånad i Thailand. Det kändes dock alldeles för riskfyllt så den 13 februari flög vi hem till Sverige. Sista veckorna i Thailand undvek vi folk så mycket vi kunde. Vi åt frukost och middag på rummet. Åt lunch i utomhusrestauranger med få besökare och vi handlade i mataffärerna när de var i stort sett folktomma. Personalen där använde munskydd. Att vara på Ko Tao var kanske inte så riskfyllt men att resa därifrån var en annan femma då man kommer mycket närmare folk på båtarna, bussar, tåg och flyget.

Vi tog oss till Krabi och flög hem med Norwegian. På flygplatsen hade man inte gjort några virusåtgärder alls utan folk packade ihop sig och köade som vanligt för att ta sig igenom incheckning, säkerhetskontroll och passkontroll. Det kändes obegripligt och till råga på allt dök det upp nya flygplan med resenärer som antagligen planerat att vara borta i ytterligare några veckor. Vi hade dock tur på flyget ingen verkade ha några förkylningssymptom av de som satt nära oss. När vi kom hem blev det självkarantän 14-27 februari. Man ville ju för allt i världen inte vara den person som tog smittan till Sverige. Därefter hann vi träffa mamma och pappa en gång innan smittspridningen var för stor och vi inte kunde träffas mer än på några meters avstånd utomhus under resten av året.

I Sverige verkade det som om man inte hade några planer alls på att undvika viruset. Efter Kinas brutala nedstängning så trodde man ju att enda chansen för ett land att undvika viruset var rejäla åtgärder. Här snackade man om att viruset antagligen inte ens skulle komma hit och att det inte var någon risk att resa. Till slut blev jag förbannad och skrev till UD den 25 februari på deras Facebook och frågade om de tänkte stänga gränsen innan viruset kommer hit eller vänta tills det redan är här. De svarade att det är Folkhälsomyndighetens ansvar. Sen dröjde det till den 19 mars innan regeringen gick ut med beskedet att man stänger gränsen men då var smittspridningen redan igång. Jag tror inte heller att man stängde gränsen seriöst det har ju rapporterats om att folk har kunnat resa ändå. I Sverige siktade man istället på bred smittspridning för att nå flockimmunitet snabbt och det i ett skede när man inte visste så mycket om viruset. Man snackade också om att det kanske tar flera år att få fram något vaccin. Det kändes som att blunda och köra om i ytterkurva. Tala om chansning.

Väl hemma hade planen varit att försöka skaffa mig ett jobb men med tanke på virussituationen kändes det lockande att ligga lite lågt ett tag. Under våren blev jag erbjuden en handfull jobb men inget som kändes klockrent och inget i Västerås. Jag tränade dock en del ifall jag skulle landa på ICA:s lager vilket har hänt några gånger förut. De fick dessutom akut behov av personal när pandemin bröt ut så det hade ju varit ett alternativ bara jag varit lite bättre tränad. I mitten av maj hände något med mitt knä efter en löptur. Jag märkte inget just då utan kom hem, duschade, la mig och läste bok i nån timma och när jag sedan skulle kliva upp ur sängen höll jag på att ramla omkull då jag inte kunde stödja på vänster ben. Skadan kom visserligen inte som en blixt från klar himmel knät hade känts lite skumt under 1-2 veckors tid. Jag trodde under sommaren att det skulle gå över. Det var flera gånger jag tänkte att blir det bara lite bättre nu så kan jag snart börja träna cykling. Men det hände aldrig så under hösten kontaktade jag sjukvården och det visade sig efter magnetröntgen att en bit av menisken hade lossnat och fastnat i knäleden. Det gör att jag varken kan böja eller räta på vänster ben. Enda chansen att få bukt med det verkar vara en titthålsoperation. Köerna för en sån är inte så långa men med tanke på den smittspridning som Sverige haft har jag inte velat riskera att träffa en massa folk som en knäoperation innebär.

Trots knäproblem, pandemi och att ekonomin blir lite tajt när jag inte jobbar så har det inte varit ett speciellt dåligt år. Vi reste i totalt 6 veckor vilket är normal tid om man jobbar. Det har varit jätteskönt att vara ledig och läsa böcker, fotografera, jobba med bildspelen på hemsidan samt att vi har blivit klart bättre i köket. Restaurangbesök har ju inte varit att tänka på. Dessutom har det varit mycket tystare än normalt vilket är stor njutning. Kontakten med mor och far och vänner har inte varit som vanligt eller nästan obefintlig men ändå bättre än vissa år när vi inte har setts alls medan vi varit ute och rest. Olyas visum har varit ett ständigt gissel men som det blivit hittills har hon fått vara kvar i Sverige medan pandemin pågår och det är ju det som är allra viktigast för oss att vi kan vara tillsammans. Jag sökte några logistikjobb under hösten men har inte haft någon lycka på den fronten. Planen är dock att få ordning på knät först och sen göra en ny attack på något roligt och spännande jobb. Dessvärre blev det ett helt år utan någon vandring. Eller helt sant är det inte när knät var okej vandrade jag 20 km med eller utan packning minst två gånger i veckan men träning räknas inte. Om jag varit i form i somras hade vi nog köpt med oss mat för två veckor och vandrat Bruksleden Västerås till Malingsbo tur och retur utan att träffa en kotte. Men det fanns inga möjligheter till det med bara ett ben så det blev första gången på 21 år utan en riktig vandringstur.

//Magnus Hedström