2014-06-27. Kuala Lumpur, Malaysia.

Dag 1479-1490. 21 april 2014 -. Nelson.
Dagen innan jag ska vandra Heaphy Track vill jag ändra en camping i min bokning och får av en ren tillfällighet reda på att de har stängt leden. Detta på grund av att stora mängder träd fallit på leden under stormen som var för några dagar sedan vilket gjort den oframkomlig. Beslutet har man tagit efter att ha flugit helikopter över området fyra dagar efter stormen. Jag finner det hela lite konstigt eftersom det fanns en hel del vandrare och stugvärdar på leden när ovädret drog förbi samt att det startar nytt folk varje dag. Ledens skick borde ju ha framgått på ett kick så fort stormen slutat och det kan inte ta fyra dagar att lista ut det för en led som folk vandrar på samma tid. I Nya Zeeland verkar det mesta möjligt. Lite komiskt är det ju då jag bokat om min start tre gånger redan på grund av felaktig information om transporter samt lite egna ändrade planer. Först meddelar man att leden kanske kommer att vara stängd i 1 vecka. Det ändras sedan till 3 veckor och man öppnar igen efter 2 veckor.

Det blir en hel del funderande på alternativa lösningar när vi inte vet hur länge leden kommer att vara stängd. Jag vill helst gå alla 9 Great Walks och jag vill helst också cykla till Auckland. Medan tiden tickar stryker vi något från det planerade schemat för varje dag som går. Nelson med 60,000 folk är annars en fin plats att hänga på. Vi har ju varit här några gånger nu och även om det inte finns några större sevärdheter är vädret oftast bra, centrum är trevligt, marinan är mysig och så finns Botanical Hill med stora vyer över byn och Tasman Bay. Toppen påstår de dessutom är mittpunkten av Nya Zeeland men det får man nog ta med en nypa salt.

Nelsons camping ligger en bit utanför centrum och när vi bara skulle bo två nätter före min vandring så valde vi vandrarhem i city istället. Vilket visar sig bli en fullträff för när vi blir långgäster sjunker priset till samma som för campingen och då ingår dessutom wifi och glass. På samma ställe bor också en yngre kille som vi delade camping med på Stewart Island. Då kom vi dit med samma båt och bara några timmar efter att vi checkat in gick han runt och frågade om folk sett en mobiltelefon. När vi ser honom nu igen går han runt och frågar om folk har sett en brun handduk. Utöver det så har han dagen innan glömt sin skaljacka i Westport på västkusten. Någon dag senare när vi kommer hem så står det en laptop på högkant uppe på ett element i hallen. Man behöver inte fundera speciellt länge på vems dator det är men det är på sin plats att upplysa att den nog åker i golvet bara någon nyser inom 200 meter. Killen svarar att maskinen ändå är rökt då han nyligen spillt en hel kopp kaffe över tangentbordet.
Distans 0 km.

Dag 1491. Nelson – Scotts Beach Campsite.
Så fort leden öppnar hoppar jag på en buss och åker i 4 timmar till Westport på västkusten. Väl där hör jag mig för om bussar norrut till Karamea men de går bara om det finns en grupp vandrare som ska till Heaphy Track. Det gör det inte idag då jag är ensam om att vilja gå leden redan nu. Jag ställer mig och liftar istället och jag tror faktiskt att det är första gången någonsin. Det tar en timma så stannar en kille från Australien men som bor här och som ska till sin sommarstuga i Karamea. Från Westport till Karamea är det 10 mil vacker kust och bergsväg. Vi ser en hel del rester från stormen i form av träd och grenar som rensats från vägen. Killen pratar oavbrutet men är mycket trevlig.

När vi kommer till Karamea lägger hans gps av och han hittar inte vägen till sin stuga vilket jag tycker verkar lite mysko. Men han vill gärna se starten av vandringsleden och kör mig ytterligare 15 km till Kohaihai vilket passar mig perfekt då jag slipper gå den sträckan och kan börja vandra redan idag. När vi öppnar bildörrarna anfaller sandflugorna och hans besiktning av starten blir ytterst kortvarig.

Vandringsdag 1. Det är sen eftermiddag och blå himmel när jag dundrar igång Heaphy Track i Kahurangi nationalpark över Kohaihai River på en hängbro och fortsätter in i tät vegetation med mycket palmer eller rhopalostylis sapida som de verkar heta. Stigen stiger några meter och vid en rastplats är det galanta vyer norrut över en halvstor sandstrand och tät skog längs en sluttande bergssida. Jag når Scotts Beach Campsite som ligger väl skyddad i skog bakom beachen och jag slår upp tältet som ensam gäst. Lite märkligt så finns det inget vatten på campingen men som tur är har jag tillräckligt med mig för att klara kvällen och frukosten. Distans 3 km. Tid 1:30.

Dag 1492. Scotts Beach Campsite – Heaphy Campsite.
Dag 2. Innan jag fått ner tältet stannar en söndagsvandrare på dagstur och snackar lite. Fin morgon men det blir snabbt dis. Leden följer kusten och växlar mellan skogspartier och vandring på ett flertal sandstränder. I skogspartierna ligger det ett lager av grenar och blad på leden från stormen men de större prylarna har de flyttat på. Före flera stränder sitter det en skylt att vågor kan slå över leden vid dålig väderlek. Det är det inte nu men minst en passage kan ge väntetid vid högvatten vilket det inte heller är nu. Leden är mycket lättvandrad och helt flack.

Mellan maj och oktober får man cykla Heaphy Track och de har planerat broar och stenpartier så att skickliga cyklister kan ta sig fram utan att sätta ner en fot. Slår upp tältet vid Heaphy Hut & Campsite och badar kort i Heaphy River. Det är lite bökigt dock då jag sjunker ner till knäna i sandbotten. Jag är helt själv igen och området är fantastiskt mysigt. På kvällen börjar det enligt prognos att blåsa och regna kraftigt vilket också fortsätter hela natten. Distans 13 km. Tid 4:45.

Dag 1493. Heaphy Campsite – Lewis Hut.
Dag 3. Ovädret håller i sig och jag avvaktar i tältet då det är trist att vandra utan att fotografera. Klockan 13 slutar det att blåsa och medan jag packar slutar det också att regna. Två killar på motorcyklar kör förbi campingen utan att se mig. De jobbar med leden och är de sista två personerna jag ser av totalt tre. Direkt efter campingen kommer det en skylt som säger att den här sträckan av leden ibland inte är passerbar efter kraftigt regn vilket ger lite huvudbry då det har regnat oavbrutet i över 12 timmar. Terrängen är tät vegetation igen och påminner om djungel. Leden lämnar kusten och fortsätter mot nordost. Jag går fort då jag har bokat in mig att gå 30 km idag även om det är omöjligt att göra i dagsljus med sen eftermiddagsstart. Jag ser motorcykelspår i marken och försöker avgöra om de är färska eller inte. Ser aldrig mc-killarna igen så spåren kanske är gamla.

Passerar en översvämmad bäck som är fyra meter bred och det går inte att hoppa över eller på stenar. Funderar på om jag ska ta av mig skorna och vada men anar att det kanske kommer fler liknande passager så jag plaskar rakt igenom. Leden följer Heaphy River och efter 1 km har floden svämmat över så mycket att leden fortsätter rakt ut i vattnet runt en flera meter hög klippa. Jag går sakta ut i vattnet och känner mig för med stavarna men när vattnet når till grenen vänder jag om och packar ner kameran i min vattentäta ryggsäck. Prövar igen och går ungefär 20 meter i 80 centimeter djupt vatten innan jag kan klättra upp bredvid leden på torr mark och fortsätta. Därefter kommer det ett par passager om 50 meter med knädjupt vatten så det var ju bra att jag inte fick för mig att kränga av mig skorna i den första pölen.

Ser två enorma träd med gigantiska grenar som det växer högt gräs och växter på och de påminner om filmen Avatar. Kommer sent till Lewis Hut och bestämmer mig för att stanna då det är 12 km till nästa camping. Vid Lewis Hut finns ingen camping men jag hittar en okej gräsplätt precis bakom stugan. På andra sidan forsar den översvämmade floden och när ett nytt oväder anfaller på kvällen blir jag lite orolig att floden ska stiga mer och ta med sig hela stugan. Distans 8 km. Tid 2:15.

Dag 1494. Lewis Campsite – Gouland Downs Campsite.
Dag 4. Skyfallet lugnar ner sig under natten och på morgonen är det uppehåll men grått. Jag  vaknar av kvittrande fåglar. Klättrar över ett rep och skylt om att leden är avstängd. Den här delen skulle ha öppnat igår och jag antar att mc-killarna tänkt ta ner skylten men inte kunnat ta sig hit. Svagt uppför i fin skog i 12 km. Stundtals brant bredvid leden och jag ser ett tiotal stora trädstammar som fallit men som sågats sönder i mindre bitar. Någon av dem kan ju ha medfört en del problem att passera. Leden är i fint skick även om det är blött. Bäckarna forsar på bra och vattnet är guldfärgat. Når trädgränsen vid James Mackay Hut 700 meter över havet och vandringen planar ut och går över stora ängar med biffiga grästuvor. Det är spångat stundtals men rejält brett så att det funkar för dem som cyklar. Leden växlar mellan öppna gräsytor och skog med låga barrträd.

Utan att jag gör några höjdmeter kommer den täta vegetationen tillbaka ett par gånger med bladväxter och mossa långt upp på trädstammar och stenar. Vädret blir dimma och regn igen. Passerar Saxon Hut & Campsite och 5 km senare blir skogen magisk med en liten canyon bredvid leden samt att marken består av områden med meterhöga stenbumlingar täckta av mossa. Slår upp tältet på en plattform av trä vid Gouland Downs Hut & Campsite. Mer regn på kvällen men det är underbart med lätt bris i det öppna landskapet bredvid stugan. Jag lagar mat i tältet med härliga vyer i alla väderstreck samtidigt som mörkret lägger sig och det är en stor bonus att jag är här helt själv. Distans 29 km. Tid 8:45.

Dag 1495. Gouland Downs Campsite – Brown Hut Campsite.
Dag 5. Regnet vill inte sluta så jag avvaktar starten igen. Äter lunch och när det plötsligt blir uppehåll tar jag ner tältet snabbt och packar. Går tillbaka till det fantastiska skogspartiet med ravin och mossa för att fota. Området runt stugan heter Gouland Downs och är en stor platå med grästuvor omgiven av berg. Leden stiger svagt i öppet landskap och det är schyssta vyer tills regnet börjar vräka ner igen. Jag tänkte igår att kan jag få ett par timmar med sol sista dagen så blir det här jättebra men nu måste jag packa ner kameran för gott. Jag pausar kort vid Perry Saddle Hut & Campsite 860 meter över havet men det är kallt, blött och blåsigt. Leden når sin högsta punkt vid Flanegans Corner 915 meter över havet men vyerna är tjock dimma.

Passerar ett tiotal partier där det har fallit flera stora träd över leden som de sågat sönder och kastat över kanten. Träden har inte gått av utan ramlat omkull och det verkar förutom blåsten och mjuk mark också bero på att rotsystemen är minimala i jämförelse med hur det är i svenska skogar. Kanske det inte behövs så rejäla rötter vid riklig nederbörd. Det verkar också som om det har varit flera jordskred vid branta passager men jag får senare reda på att man använt dynamit för att spränga bort de största träden vilket förklarar att det ser lite skumt ut. Stenig stig nedför i 15 km. När jag kommer under molnen slutar det att regna men då har det blivit mörkt. Mysig vandring dock med pannlampa till Brown Hut 130 meter över havet och ledens målgång. Stugan ligger intill Brown River och stället känns helmysigt så jag slår upp tältet och stannar även om jag hade planerat att gå lite längre. Heaphy Track är 78 km och Nya Zeelands längsta Great Walk. Distans 25 km. Tid 6 tim.

Dag 1496. Brown Hut Campsite – Nelson.
Jag har ställt väckarklockan på 03:30 och dessvärre fungerar den. Jag är löjligt trött och funderar över alternativa lösningar än att gå upp och medan jag gör det hinner jag bli pissnödig och innan jag har löst den saken har jag också blivit hungrig så det slutar med att jag kommer iväg klockan 6 enligt plan. Det är 28 km till närmaste stad och det börjar med grusväg. Tanken med att starta tidigt är att jag kanske kan bli upplockad av någon längs vägen och efter en timma löser sig den saken. Det är två damer som är på väg till jobbet i Collingwood. De säger att jag har enorm tur för det åker bara en bil på förmiddagen i den här riktningen. Det är inte ovanligt att det kommer vandrare gående här och tjejerna berättar att de plockat upp en dansk kille för två år sedan som fastnat med bilen nere i floden och de är lagom nyfikna om det är en ny story jag bär på.

Väl i Collingwood väntar jag i 15 minuter innan jag får skjuts av en tandläkare 25 km till Takaka. Härifrån finns det buss så nu är dagen i hamn. Jag fortsätter att lifta och efter 20 minuter blir jag upplockad av en kille som också ska till Nelson dit det är 100 km. Halvskum man i ostädad pickup och jag tänker att det är nog bara en tidsfråga innan killen försöker slå ihjäl mig. Att sova är såklart inte att tänka på. När vi har snackat i en timma har allt svängt och det är nog en av de roligaste och trevligaste människor jag mött på länge. Tala om berest och smart kille. Han har bland annat cyklat Karakoram Highway och vandrat i Alaska. Dessutom har han jobbat i Schweiz, Moskva, Indien och nu i Nya Zeeland. Han verkar insatt i det mesta och har synnerligen intressanta åsikter vad vi än pratar om. Väl i Nelson väntar Olya och på vandrarhemmet har de varit gulliga och lagt en chokladbit på min säng och en lapp med texten ”Welcome home Mangos”.

Dag 1497. Nelson – Picton.
Jag trampar iväg på väg 6 nordost längs kusten. Efter en mil drar vägen öst in i skogen och det är 10 km och 350 höjdmeter uppför och inte är speciellt brant. Lika lång backe nedför och vid två tillfällen blir jag omkörd av stora lastbilar vars luftvägg framför dem nästan trycker in mig i skogen. Ny kortare stigning och sedan ner genom Rai Valley. Vädret är helt okej och naturen är lägre berg med både skog och skövlad skog samt en del höstfärger.

Jag äter lunch i Havelook och ser Olya passera i en Intercitybuss. Kort klättring upp längs Queen Charlotte Drive med vyer över Sydöns norra skärgård. Fantastisk utförskörning med många tvära kurvor och sedan flackt till dagens sista 5 km långa motlut. Det känns som om backen aldrig ska ta slut och mina ben är bara mjölksyra. Mörkt och pannlampa sista biten ner till Picton där Olya väntar på färjeterminalen. Vi checkar in i ett rum på campingen, handlar, äter Fish and Chips och därefter slocknar jag på sängen med både skor och kläder på. Höjdmeter 1150.
Distans 110 km. Ack 29538 km.

Dag 1498. Picton – Wellington.
Vi går ner till färjeterminalen och hoppar på båten som tar tre timmar till Wellington på Nordön. Vädret är kalas i Picton men genom Sydöns skärgård börjar molnen komma och i Wellington är det helmulet. Lätt cykling i medvind på väg 2 runt Wellington Harbour till Lower Hut och samma camping som vi bodde på för fyra månader sedan men nu väljer vi rum. Olya kommer efter en stund med buss och ringer mig från campingen när jag står på busstationen i city och väntar på henne. Vi tar en rejäl promenad och får sedan bada gratis i campingens jacuzzi. Det ska egentligen alltid vara gratis med mitt medlemskort på Top 10 Holiday Parks som vi ofta bor på men det är sällan den förmånen fungerar. Värmen i poolen knäcker mig nästan då jag inte riktigt har återhämtat mig från gårdagens etapp. Imorgon fortsätter jag norrut medan Olya stannar i Wellington i några dagar. Höjdmeter 30.
Distans 14 km. Ack 29552 km.

//Magnus Hedström

2014-06-10. Kuala Lumpur, Malaysia.

Dag 1464. 6 april 2014. Dunedin – Moeraki.
På väg ut ur Dunedin stannar jag till vid Baldwin Street för att ta några bilder. Det slutar med att jag släpar cykeln 70 höjdmeter upp till toppen av världens brantaste bebodda gata. Vägen lutar som mest 19 grader eller 35 procent vilket innebär en meter upp på 2,86 meter. Min dator visar 29 procents lutning. Att cykla upp med väskor funkar inte då pulsen slår i taket direkt. Jag går ner och börjar sedan att klättra ut ur stan uppför en backe som är 7 km och 400 höjdmeter. På väg upp möter jag flera cyklister och skateboardåkare i höga farter.

Väl uppe är det trevliga vyer över halvön Otago Peninsula men vädret är dessvärre låga moln. Nedför i 8 km till en kort sejour på väg 1 och sedan väljer jag en så kallad scenic route utmed havet norrut i 15 km. Det är vackert, få bilar och kuperat. Åter till väg 1 och trafiken som inte är rolig på något sätt då det nästan varje minut passerar en stor lastbil proppfull med illaluktande får. Det är första dagen med vintertid och det blir mörkt tidigt vilket är lite synd då en 10 km lång sträcka precis vid havet hade varit kul att se. Bökigt mörkt sista biten in till byn Moeraki där bara jag och en dansk kille campar. Höjdmeter 1060.
Distans 85 km. Ack 28514 km.

Dag 1465. Moeraki – Kurow.
På den lilla vägen mellan Moeraki och väg 1 upptäcker jag rejäla reflexpinnar mitt i vägen vilka jag inte såg alls i går i mörkret. Hade jag dundrat in i dem hade det alldeles säkert slutat med en vända i asfalten. Ovanligt för Nya Zeeland och onödigt av mig att slå av pannlampan för att spara batterier när det inte kom några bilar. Efter ett par kilometer stannar jag till på Koekohe Beach för att ta en titt på Moeraki Boulders. Det är stora runda stenbumlingar på upp till två meter i diameter som ligger utspridda över ett litet område mitt på stranden. Det är en cool sevärdhet men vädret är inte på topp och det är dessutom högvatten och aningen bökigt att fotografera. Stenarna ska ha bildats under flera miljoner år i hålor i marken och sedan spolats fram av kusterosionen.

Efter en mil väg 1 väljer jag återigen en mindre väg längs kusten. Jag ska vika av in i landet på väg 83 efter Oamaru och det finns flera genvägar för att komma dit men min karta är grov och det är stor risk att jag kör fel. Dessutom har jag medvind och är lite sugen på att hälsa på Olya som tog bussen till Oamaru igår efter att tysken Michael mejlat om att det är en fantastisk stad med mycket pingviner. När jag kommer till Oamaru är staden mycket större än jag föreställt mig. Jag vet att Olya bor nära havet så jag snurrar runt där ett tag utan framgång. När jag nästan gett upp får jag syn på ett hostel i city och hör mig för om hon bor där och det gör hon. Vilket innebär trevligt lunchsällskap på McDonald’s.

Snabbt ut ur stan, tar väst på väg 83 utmed Waitaki River och trycker på ordentligt för att slippa cykla i mörker igen. Flackt, okej asfalt och bra vind räddar den saken och jag kommer fram till Kurow i bra tid men samtidigt som det börjar att regna. Gammal men trevlig camping. Höjdmeter 710.
Distans 113 km. Ack 28627 km.

Dag 1466. Kurow – Twizel.
Jag fortsätter västerut på väg 83 i samma dal som igår. Naturen är fantastisk med flera sjöar, berg på andra sidan floden och höstfärger på träden. Vägen lutar svagt uppför hela tiden och landskapet blir torrare för varje höjdmeter. Sol på förmiddagen men sedan tjockt molntäcke. Bra vind till Omarama där jag kommer in på väg 8 norrut och får motvind. När jag lunchar på några pajer beklagar sig en lokalbo över den numera förorenade naturen i området. För några år sedan var området en stor öken men med tiden har man dumpat mängder med kor på bevattnade gräsytor och samtidigt lyckats få det till att det varit miljövänligt. Nu kan man inte dricka vattnet i floderna längre.

Även om det inte är någon öken längre så är dalen väldigt torr och vacker. Jag vimsar omkring en del innan jag hittar campingen i Twizel då någon glömt att sätta upp skyltar. De fransktalande tjejerna är också här och lite senare på kvällen kommer Michael. De har cyklat grusvägar istället för asfalt från Oamaru och det är kul med sällskap igen. Höjdmeter 700.
Distans 84 km. Ack 28711 km.

Dag 1467. Twizel – Lake Tekapo.
Vi försöker att cykla ihop alla fyra men det går sådär. Vi stannar och fotar på olika ställen och när jag stannar använder jag stativ ibland. Vi kommer till den stora sjön Lake Pukaki efter en stund och hänger ett tag i väntan på att molnen ska lätta. Sjön har en fantastisk blå färg då vattentillförseln med mineraler kommer från glaciärer. Mitt på dagen är himlen nästan molnfri och vyerna över sjön och Nya Zeelands högsta berg Mount Cook 3724 meter på andra sidan och cirka 70 km bort är grymma. Vi följer en grusväg bredvid vägen men jag hamnar efter vid ett långt fotostopp. Plötsligt kommer det en skylt om att grusvägen är avstängd. Jag tror visserligen att de andra har fortsatt på den men är inte säker och jag är dessutom lite trött på gruset då jag inte kan kolla på vyerna utan bara rakt ner i marken för att inte vurpa så jag väljer vägen och asfalten istället.

Naturen är en stor torr platå med gult gräs och träd i höstfärger i mitten och berg runt om vilket är härligt vackert. Vägen lutar svagt uppför idag igen och det är seg cykling då asfalten också är lite väl grov. Når som högst nästan 800 meter över havet innan jag rullar ner till byn Lake Tekapo. Jag kommer fram först då de andra har cyklat grus. Checkar in på campingen, slår upp tältet och går direkt till byns varma pooler. Bästa badet hittills med 3 stora pooler 36, 38 och 40 grader varma samt att jag betalar extra för bastu, ångbastu och en kall pool. Jag trivs som en fisk lite beroende på att det nästan är tomt på folk. Michael fyller år idag och vill bjuda alla på restaurang så jag skyndar in till city och hamnar på en japansk restaurang för första gången. Jag hade gärna stannat längre på badet men kyckling med ris smakar kanon och sällskapet är kul så dagen slutar ändå riktigt trevligt. Höjdmeter 590.
Distans 60 km. Ack 28771 km.

Dag 1468. Lake Tekapo – Ashburton.
Några av de bästa bilderna jag sett från området är tagna över Lake Tekapo och Mount Cook men från byn ser man inte berget i någon bra vinkel. Vädret har dessutom varit dåligt sedan jag anlände igår. Här krävs mer tid men det får bli en annan gång. Tjejernas cykling i Nya Zeeland slutar här och Michael väljer buss till Christchurch. Lite trist då bättre sällskap än Michael knappast går att hitta.

Jag startar tidigt på väg 8 i lätt regn och sval luft men det går lätt i 10 km tills jag kommer till ett litet pass på 709 meter där det går extremt segt uppför i hård vind och regn. Vädret blir bättre när jag kommer lägre och det är behaglig cykling mestadels nedför. Landskapet skiftar från brunt torrt till grönt och kuperat men fortsatt mest nedför. Väljer väg 79 i Farlie och rekar kartan noga om jag kan cykla någon annan väg än väg 1 men det verkar inte finnas några campingar. Passerar Geraldine och kommer ut på väg 1 vid 105 km. Mycket trafik och skakig vägren men flackt in till Ashburton dit jag anländer hyfsat trött. Snittfart 20,0 km/h. Höjdmeter 620.
Distans 141 km. Ack 28912 km.

Dag 1469. Ashburton – Christchurch.
Snackar lite med en cyklist från USA som också bor på campingen och ska till Christchurch idag. Lätt regn på morgonen som slutar lagom tills jag börjar cykla. Highway 1 till Christchurch är i stort sett en enda lång och platt raksträcka. Vyerna är åkrar och planterade träd. Det är tät trafik men från de större fordonen får jag en skjuts i ryggen av vinddraget när de passerar. Det finns inte så mycket annat att göra än att leka tempoetapp. Tänkte att jag kanske kan cykla ifatt amerikanen men när jag kommer till Christchurch så blir jag stoppad av en kille i bil som tror att jag håller på att tappa en väska vilket är regnskyddet till kameran och då får jag också besked om att en cyklist ligger en bit bakom mig.

Upptäcker att Olya har försökt ringa mig 12 gånger. Vår telefonuppsättning är att hon kan ringa mig från en telefonkiosk men att jag inte kan ringa henne. Letar upp en Burger King med wifi för att kolla mejlen och nyheten från henne är att campingen hon föreslagit inte finns. Det hade jag visserligen redan tagit reda på men sen hade vi lite olika planer tydligen för hur det skulle lösas. Jag kör på måfå mot en camping norr om city och det funkar och jag kan möta upp Olya när hon anländer med buss på kvällen. Snittfart 22,9 km/h. Höjdmeter 70.
Distans 89 km. Ack 29001 km.

Dag 1470-1474. Christchurch.
Christchurch med 380,000 folk är Sydöns största stad. Vi bor en bit utanför city i ett inte alltför trevligt område men i ett dubbelrum då väderprognosen säger regn i en vecka. Själva stadskärnan är inte kul då den fortfarande lider hårt av de enorma jordbävningarna mellan 2010 och 2012. Stora områden är avspärrade och renoveringsarbeten pågår. Över 1000 byggnader eller en tredjedel av centrala city förstördes av 4423 jordbävningar med magnitud över 3,0 under två år.

När vi sitter och planerar avslutningen i Nya Zeeland upptäcker vi att vi har glömt bort att vi flyger hem senare än det var tänkt från början på grund av strulet vi hade med visumen. Vilket jag direkt utnyttjar till att inte dra två dagar i rad när regnet öser ner. Dessvärre har campingen ett system där det blir dyrare att bo ju längre man stannar. Jag påpekar för receptionen att normalt är det tvärtom och att det inte är speciellt kundvänligt. Som svar får jag det vanliga nyzeeländska robotsvaret att det är enligt våra regler utan den minsta eftertanke vad som är vettigt.
Distans 0 km.

Dag 1475. Christchurch – Hanmer Springs.
Olya hoppar på en buss till Kaikoura. Jag letar upp väg 1 och cyklar också norrut. En sträcka om 10 km är motorväg och förbjudet att cykla på men jag chansar och det går bra förutom att folk tutar på mig. Bra medvind och inget regn i 30 km. Sedan börjar det att dugga och därefter att regna rejält. Det är mycket trafik tills jag svänger in på väg 7 efter 60 km. Temperaturen ligger på 7-8 grader och det är kallt om händer och fötter. Vinden blir också starkare men jag har den i ryggen. Det är vackra omgivningar med gröna berg och stenklippor men det är nog första cykeldagen som jag inte tar en enda bild.

Passerar en skylt att vägen jag ska cykla imorgon är avstängd vilket ger en del huvudbry. Det är en rejäl omväg att vända tillbaka och det är inte aktuellt idag ändå. Kommer till Hanmer Springs redan mitt på dagen på grund av medvinden och att det varit för kallt att pausa. Campingen är blöt men jag hittar en okej plätt gräs där jag blir ensam att tälta. På kvällen besöker jag byns varma källor igen, vi har ju varit här förut, och det är galet skönt att bada varmt i två timmar när jag frusit hund halva dagen. Snittfart 20,8 km/h och då har jag ändå klättrat från havsnivå upp till 350 meter över havet. Höjdmeter 730.
Distans 128 km. Ack 29129 km.

Dag 1476. Hanmer Springs – Marble Hill Camping.
Under gårdagen och natten drog resterna av cyklonen Ita in över Nya Zeeland med vindstyrkor på upp till 130 km/h. Öst och västkusten drabbades värst med omkullblåsta träd, jordskred och översvämningar. Bilar blåste omkull och i Haast flög en bil av bron över Haast River och ner i floden. Nu på morgonen är det i alla fall uppehåll och vägen som är avstängd gäller tydligen inte mig då jag kommer att svänga av tidigare. Jag fortsätter nordöst på väg 7 som nu heter Lewis Pass Highway och det är enormt mycket trafik. Det är långfredag och som det verkar årets största trafikdag. Bilarna är lastade med mountainbikes och forskajaker på taket och många har en båt på släp. De kommer i klungor om 10-15 bilar på rad och det är såklart lite bökigt att köra om när folk inte törs byta fil.

Jag får punktering tidigt och lagar den. Vägen går i en stor dal längs Waiau River och det är fin natur. Cyklingen är tuff med ständigt branta backar. Fyra får har lyckats komma utanför sin inhägnad och kan inte ta sig tillbaka. En av dem har dessutom blivit påkörd. Molnen ligger lågt men ibland spricker det upp en aning och jag ser nysnö en bit upp på bergen. Lång klättring i 30 km men med svag lutning till Lewis Pass 907 meter över havet. När jag närmar mig toppen börjar det att regna. En bit ner på andra sidan finns det ett japanskt hotell med varma källor och jag är enormt badsugen men det blir snart mörkt så jag fortsätter. Svagt nedför i ösregn och med mycket bråte på vägen från stormen till den obemannade Marble Hill Camping någon mil före Springs Junction. Slår upp tältet i mörker och försöker torka torrt med handduken inne i tältet då allt är genomblött. Höjdmeter 1190.
Distans 87 km. Ack 29216 km.

Dag 1477. Marble Hill Camping – Murchison.
Nu är vädret bättre och jag kan torka tältet ordentligt. Rullar ner till Springs Junction och svänger norrut på väg 65. Det är mindre trafik idag och i huvudsak nedför men motvind och segt att cykla. Naturen är okej med skog och stora ängar. Dagen bjuder på en 7 km lång uppförsbacke och därefter 10 km ner. Jag stannar för att pausa vid Maruia Falls ett 10 meter högt och kraftigt vattenfall. Två killar i kajaker håller precis på att paddla forsen. Den ena är redan klar och det har inte gått så bra. Han har gjort sig illa en del och även tappat båda sina kameror. Det funkar bättre för nästa kille och jag passar på att ta några bilder som jag också lovar att mejla över. Lätt cykling på väg 6 in till Murchison. I stadens mataffär springer jag på kajakkillarna igen som är tyskar och de tycker att det verkar bökigt för mig att mejla över bilderna och föreslår istället att vi ska överföra dem direkt till deras dator ute på parkeringen trots att det regnar. Jag informerar dem att de kan glömma den iden. Höjdmeter 400.
Distans 86 km. Ack 29302 km.

Dag 1478. Murchison – Nelson.
Omväxlande väder. Regn blir sol när jag tar ner tältet och efter 10 km nordöst längs väg 6 hamnar jag i ett nytt regnväder. Det lutar lätt uppför i 50 km till dagens högsta punkt 600 meter över havet. Det går bra och det är hyggliga vyer in i olika dalar med skog och ner över Buller River. Vädret blir bättre och det går fort nedför i 23 km. Stannar och äter lunch på ett cafe där det vimlar av getingar. Vilket jag lagom hinner glömma bort tills jag börjar cykla igen då en rackare kryper ner från hjälmen på kinden och sticker mig under ögat vilket svider en del.

Ny backe på 10 km men bara de sista 2 km är branta med 8 procents lutning. På toppen har polisen precis arbetat klart med en trafikolycka. Jag byter till torra kläder och njuter av 30 km utför med brant i början då jag också får en häftig vy över havet och Tasman Bay cirka 30 km bort. Äter på McDonald’s i Richmond och trivs som vanligt av cykelbana och sol sista biten in i Nelson. Olya har fixat boende på ett hostel i city då vi vill bo centralt. Min transport till Heaphy Track utgår från city tidigt på morgonen om två dagar. Höjdmeter 970.
Distans 126 km. Ack 29428 km.

//Magnus Hedström

2014-05-30. Kuala Lumpur, Malaysia.

Dag 1451. 24 mars 2014. Invercargill – Oban.
Jag lämnar Invercargill tidigt och cyklar söderut på väg 1. Landskapet är platt och vyerna inte mycket att hurra över. Trafiken består av en hel del lastbilar. Ett märkligt ljud kommer från åkrarna. Det låter som vargar men det enda jag ser är kor några hundra meter bort. Anländer staden Bluff med 2100 folk. Byn är känd för delikata ostron eller Bluff Oyster som de heter. Samt att Stirling Point i södra änden av stan av vissa räknas som Nya Zeelands sydligaste punkt. Det är dock inte korrekt då Slope Point i Catlins några mil österut ligger aningen mer söderut och då snackar vi det nyzeeländarna kallar fastlandet. Det finns också sydligare öar bland annat Stewart Island. Jag stannar till en stund och fotar. Det är ju ändå Nya Zeelands nordligaste punkt av de som anses vara sydligast. Härifrån är det 481 mil till Sydpolen och 513 mil till ekvatorn.

Cyklar tillbaka till hamnen. Olya dyker upp i en buss som kostade 260 kronor tur och retur på Internet. Om hon inte hade bokat via Internet så var den gratis. En timma färja till byn Oban på Stewart Island. Vädret är moln och djurlivet runt båten häftigt. Vi ser flera albatrosser det är en av de största flygdugliga fåglarna som finns. och vissa arters vingspann är störst av alla fåglar. Rekordet är 3,6 meter i vingbredd. Vi ser haj också men det beror på att ett filmteam med båt och dykare lockar dem till sig med en ljudboj. Checkar in på ett hostel med gräsmatta på bakgården för tältare. Höjdmeter 90.
Distans 32 km. Ack 28117 km.

Dag 1452. Oban.
Oban med 420 folk är Stewart Islands enda by. När vi i Te Anau satt och planerade vistelsen på ön dök det samtidigt upp en svensk som sa att 15 minuter i Oban är taket. Tristare ställe finns inte. Det går såklart inte att jämföra med Manhattan men det finns ändå flera ljusglimtar. Luften är fantastiskt behaglig och naturen trevlig med sandstränder, små öar, vikar och det stora inloppet Paterson Inlet söder om stan. Det finns också mycket fåglar. De turister som letar sig hit gör oftast en kort båttur i skärgården. Vi håller oss på land och går kortare promenader på några av de välgjorda stigar som utgår från centrum. Ön huserar dessutom tre riktiga vandringsleder varav den bästa verkar vara North West Circuit Track 125 km lång. Vi är dock här för att gå Rakiura Track 32 km eftersom det är en av landets Great Walks. Stewart Island har kustklimat med i genomsnitt 16 grader på sommaren och 10 grader på vintern.
Distans 0 km.

Dag 1453. Oban – Maori Beach Campsite.
Vandringsdag 1. Vi startar vid Halfmoon Bay i Oban och går 5 km asfalt förbi två skogspartier och en vik till ledens riktiga start vid Lee Bay på öns nordöstra sida. Vi följer sedan kusten västerut i trevlig skog och med fina vyer över några stränder och havet. Vädret är hyggligt men ljuset skiftar nästan varje sekund av snabbflygande moln och det är bökigt att fotografera. Slår läger vid Maori Beach Campsite som ligger längs en lång sandstrand med samma namn. Vi försökte tidigare att boka om trekken och gå den några dagar tidigare men det gick inte och nu får vi reda på varför. Ett gäng fiskare har slagit läger här under två veckor och givetvis även stulit de bästa tältplatserna. Normalt finns det en maxgräns på två nätter för varje camping men inte här då leden lockar för få vandrare. De är visserligen trevliga men idyllen får sig en rejäl törn på kvällen när de drar igång en generator så fort det blir mörkt. Badar kort i havet som är i det svalaste laget. Distans 5 km. Tid 4:30.

Dag 1454. Maori Beach Campsite – Port William Campsite.
Dag 2. Fiskarkillarna väcker oss genom att köra igång generatorn igen. Idag ska dom jaga och försvinner in i skogen med varsitt gevär. Vi går sandstranden tills den tar slut där det ska bo en kiwifågel i buskarna bakom en hängbro. Vi letar i en timma utan att den kommer fram. De är ju oftast aktiva bara på nätterna. Vädret är genommulet. Kort sträcka tät skog till Magnetic Beach och Port William Campsite. Fin tältplats igen men någon med ett enormt tält har hunnit före och stulit den bästa platsen precis vid havet. Under kvällen dyker det upp en grupp ungdomar och campingen blir full men ingen verkar bo i det stora tältet. Antagligen så tillhör det fiskarna från förra campingen då de inte kunde boka hela sällskapet på en och samma camping vilket resulterade i att de har ett tomt tält stående här i två veckor. Badar igen men det är inte varmt idag heller. Distans 3 km. Tid 2:45.

Dag 1455. Port William Campsite – North Arm Campsite.
Dag 3. Leden lämnar sundet Foveaux Strait mellan Stewart Island och Sydön och drar sydväst över ön. Det är den mest kuperade dagen med två stigningar men den högsta når ändå bara cirka 200 meter över havet. Vi går i gammal urskog samt något som heter podocarp forest som är läcker men inte magisk som vi sett på tidigare vandringar. Vädret är heltäckande moln igen. Vi slår upp tältet vid North Arm Campsite en bit ovanför Sawdust Bay i Paterson Inlet och äntligen är vi själva. På kvällen och natten tror vi att vi hör kiwifågel i skogen men vi är för slöa för att gå ut och försöka fånga någon på bild. Distans 13 km. Tid 6 tim.

Dag 1456. North Arm Campsite – Invercargill.
Dag 4. Vi går parallellt med Paterson Inlet österut längs kusten. Det är fortsatt läcker skog kryddad med ett par vyer ut över den stora viken. Tyvärr är vädret fortsatt trist. I skogen gör det inte så mycket även om den blir som allra vackrast när det regnar eller strax efter regn och solen skiner svagt genom ett tunt molntäcke. Men skärgården hade gjort sig mycket bättre i fint väder med helt andra färger. Leden slutar 2 km före Oban och det är grusväg sista biten. Precis som vi passerar Rakiura Helicopters hangar så kommer det en helikopter in för landning. Tror vi. När vi står med blicken rakt upp i skyn och undrar vart tusan den är så dyker det bakom närmaste buske plötsligt upp en kille på gräsklippare. Det finns nog inget annat land som har så mycket högljudda trädgårdsmaskiner som Nya Zeeland. Jag antar att leden är den minst populära av alla Great Walks. Vi har stött på ungefär 10 vandrare per dag. Distans 11 km. Tid 4:30.

Vi hämtar vår packning på hostellet och packar om. Hoppar på en färja tillbaka till Bluff. Olya tar den förbetalda gratisbussen och jag cyklar i lätt regn till Invercargill. Vyerna är samma som förra gången det som skiljer är att jag får en skenande humla rakt i ögat. Hinner precis stänga ögonlocket men det gör lite ont resten av dagen. Höjdmeter 100.
Distans 28 km. Ack 28145 km.

Dag 1457. Invercargill.
Vila i Invercargill. Det bor flera cyklister på campingen bland annat en belgiska och en fransyska som också ska cykla Catlins Coast med start imorgon.
Distans 0 km.

Dag 1458. Invercargill – Curio Bay.
De fransktalande tjejerna drar en timma före mig men precis när jag sticker kommer de tillbaka och hämtar något ur kylskåpet sen ser jag dem inte mer. Lätt transportsträcka sydöst 45 km till Fortrose. Här börjar området som räknas till Catlins Coast det sydöstra hörnet av Sydön. Vädret är moln men behagligt. Svänger av vägen som är skyltad scenic route och kör en mindre väg närmare havet. Naturen blir riktigt trevlig med böljande gröna fält med får samt några havsvyer. Det är kuperat, kurvigt och lite trafik. Asfalten tar slut och det blir grusväg i 13 km. Svårt som tusan att cykla då det ligger ett tjockt lager lösgrus längst upp eller om det är för att jag kör med smalare 1,75-tums däck nu. Tidigare hade jag 2,0 som är bredare och bättre för mjuka underlag. Tar det väldigt lugnt fram till asfalten i Curio Bay där jag bestämmer mig för att övernatta.

Slår upp tältet på en enkel men fantastisk camping på en udde med feta havsvyer. På kvällen går jag till några klippor där det finns ett avspärrat område från vilket man kan se pingviner nästan varje kväll. Det är rätt mycket folk som står innanför repen med kamerorna skjutklara. Vi väntar oss att en grupp pingviner ska komma upp ur havet efter dagens jakt men plötsligt dyker det upp en rackare bakom oss ur skogen. Han vandrar omkring en stund en bit från avspärrningen och sen händer ingenting mer innan det blir beckmörkt. Enligt uppgift ska det bo 7-8 par här. Höjdmeter 500.
Distans 79 km. Ack 28224 km.

Dag 1459. Curio Bay – Owaka.
Samtidigt som jag kommer ut på vägen ser jag en cyklist svänga ut från ett annat hostel. Det är Will från Birmingham i England. Vi cyklar och snackar men hans växlar spökar så det blir lite ryckigt. Det är killens andra cykeldag och hans väskor ser ut som om det legat i vinddraget bakom en lastbil genom Sahara. Han ramlade tydligen fem gånger igår på grusvägen och är lagom mör. Han har tänkt att cykla till Balclutha idag och jag frågar hur långt det är dit. Han svarar 60 km men precis då passerar vi en skylt som säger Balclutha 95 km. Will stannar på första cafe och äter frukost.

Jag kommer tillbaka till scenic route eller väg 92 som snirklar sig fram genom långa skogspartier i kuperad terräng. Svänger av vägen och cyklar 3 km grusväg till McLean Falls som jag når efter en kort promenad. Fallet är 22 meter högt och fantastiskt vackert. Den övre delen är lodrät minst 5 meter högt och därefter fortsätter fallet i flera nivåer längs en inte så brant lutande stenhäll. Det är en del folk på plats och det tar lång tid att fotografera. Will dyker upp efter en stund och nu har han fått ont i knät.

Fortsatt kuperat och regnskog bredvid vägen. Kommer till kusten igen och det är fina vyer över två stora vikar. Svänger in på en grusväg 9 km till Purakaunui Falls. Det börjar skymma när jag cyklar en skogsstig nästan ända fram till fallen där jag blir ensam. Nytt otroligt vackert fall 20 meter högt ska det vara men själva huvuddelen av fallet är nog bara 5 meter högt och 10 meter brett. Helt plötsligt när jag står och grejar med kameran på stativet säger någon hello bakom mig och jag blir minst sagt livrädd. Det är tre nyzeeländare som trott att jag redan hört dem. Asfalt 20 km i mörker utan biltrafik till Owaka där jag blir ensam campare på byns YHA-hostel. Perfekt ställe att komma till sent då både kök och duschar är öppna hela natten vilket inte alltid är fallet. Höjdmeter 1160.
Distans 78 km. Ack 28302 km.

Dag 1460. Owaka – Dunedin.
Fin men kall morgon och det tar lång tid att få tältet torrt efter en fuktig natt. Passerar Kaka Point vid kusten och cyklar en kort stund på beachen för att ta några bilder. Lämnar Catlins Coast bakom mig på en lång flack raksträcka och kommer till väg 1 vid Balclutha. Fortsatt trevligt landskap med hundratals höbalar på stora gröna fält. Det är dessvärre tät trafik och mängder av lastbilar med får som luktar Pekka. Pausar vid Lake Waihola och träffar Michael från Tyskland som också är på väg till Dunedin. Han är lika lack som jag på väg 1 och föreslår att vi ska välja en mindre väg utmed havet. Det tar emot lite då jag utan att ha planerat det faktiskt har cyklat hela Southern Scenic Route från Queenstown men det visar sig att både väg 1 och den mindre vägen vi väljer är skyltade Southern Scenic Route.

Vi klättrar 5 km och 300 höjdmeter i riktning mot havet och vi har ungefär samma benstyrka och packning så det funkar kanon. Det är dessutom kul att höra någon som har samma åsikter som mig om cykling i Nya Zeeland. Michael säger att det är det mest ogästvänliga landet han har cyklat i. Problemet är ju som bekant att bilisterna varken saktar ner eller svänger ut när de passerar en cyklist. Samt den märkligt dåliga asfalten som är både skakig och orsakar ett enormt ljud från passerande bilar. Härligt kuperad utförskörning på kammen av några åsar och vi rullar i 60 knyck nedför och farten räcker precis till att komma upp för nästa branta backe ett par gånger om. Väl vid havet är det platt igen och dis men skön cykling med få bilar. Vi ser flera lokala cyklister ute på kvällens träningsrunda. Mer backar precis före Dunedin och sen full rulle ner i city där Olya väntar. Vi handlar mat och tar oss ut till en riktigt bra camping vid St Kilda Beach. Höjdmeter 1210.
Distans 127 km. Ack 28429 km.

Dag 1461-1463. Dunedin.
Dunedin med 123,000 folk är trevligare än väntat. Stadskärnan är mysig och det finns en turkisk restaurang med riktig kebab. Vi besöker den drygt 100 år gamla klassiska tågstationen som ska vara Nya Zeelands mest fotograferade byggnad. Vi strosar samt badar längs den 3 km långa St Kilda och St Clair Beach. Temperaturen i havet är dock bara 14 grader.

Michael har SMS-kontakt med två tjejer som är på väg hit också och det visar sig vara de fransktalande tjejerna som jag träffade i Invercargill. En av dem har också ramlat och skrapat sig på den luriga grusvägen. Tjejerna har en märkligt hög tyngdpunkt på sin packning vilket gör det svårt när underlaget är dåligt. De har också träffat på Will och hjälpt honom med de spökande växlarna. Det var tydligen samma problem som Olya hade i början med en helt onödig plastskiva innanför kassetten. Hade jag bara tittat på det hade det löst sig bums. Vi beslutar att cykla ihop då vi har samma plan upp till Christchurch men när vi ska packa så öser regnet ner. Jag vilar en dag till medan de andra stuvar in sina hojar i en buss till Oamaru.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström