Innan vi kliver på färjan till Tioman Island måste vi betala både nationalparksavgift och en öavgift som kostar nästan lika mycket som båtresan. De här färjorna har ett trist rykte om sig efter några svåra olyckor. Nu är det lågsäsong och båten inte fullpackad eller ens fullsatt. Men man kan lätt tänka sig hur en paniksituation skulle kunna te sig med bara några få små utgångar och otäckt trånga utrymmen packade med sittplatser. Dessutom har någon placerat berget av packning precis framför utgångarna vilket mycket väl skulle kunna göra det svårt att ta sig ut fort om man så var ensam på båten. I ett försök att höja säkerheten har kustbevakningen infört kontroller av trafiken men för att inte krångla till det i onödan så har man valt att endast följa de säkerhetsföreskrifter som finns de dagar då det är kontroll. Resan är ingen njutning och det blir inte bättre av att de dunkar på en film på det omåttligt populära temat kille misshandlar flickvän.
Ett av tre bostadsalternativ på Nipah. Vår bungalowby med 4 hus ligger lite utanför bild till höger.
Vår helt okej bungalow mitt på beachen. Restaurangen där vi åt alla våra måltider till höger i bild.
Men vår resa flyter på och efter 90 minuter och 50 km är vi framme vid Tioman Island. En 20 gånger 11 km stor djungelö i Sydkinesiska havet öster om Malaysias fastland. Eftersom vi gick på båten nästan sist är vi bland de första att kliva av vilket gör att jag inte ser att de flesta andra inte gör det. Jag hade några tankar vid färjeterminalen på fastlandet om vart färjan kommer att lägga till på ön men trodde att den skulle gå direkt till Tekek eftersom det bara fanns skyltar om den orten samt att det är skrivet på vår biljett. På båten fanns ingen information över huvud taget och inte heller på piren som vi nu står på och ser färjan gasa norrut till Tekek. Det är lite för sent när jag inser att vi hamnat fel och 200 meter senare upptäcker vi att vi kommit till Genting. En klantig miss då det hade räckt med en liten titt i guideboken för att förstå upplägget. Här måste man säga till vart man vill kliva av.
Vissa delar av Nipah Beach har ett tunt lager svart sand.
Planen var att försöka se så mycket av Tioman Island som möjligt och starta i Tekek vilket är öns centrum med beach, marina och asfalterad väg till tre andra stränder samt öns enda bankomat. Genting beskrivs som en mysig by med bra möjligheter att bekanta sig med lokala fiskare. Men beachen är inte den bästa och på helgerna väller det in studenter från Singapore. Plus att de lokala yrkesfiskare vi springer på vätskevägen garanterat sig om att marken gungar även under ledig tid. Det är ungefär 10 km till Tekek härifrån och en motorbåtstransport kostar mer än vad färjan till ön kostade. Och en djungeltrek med packning är inte riktigt aktuell. För att reda ut situationen på bästa sätt bestämmer vi oss för att åka söderut till Nipah Beach istället. Det är en avlägsen strand som man bara kan komma till genom att åka färja och lokal motorbåt. Vi blir såklart lurade och priset för 5 km båtresa slutar på 270 kr men vi har inget bra förhandlingsläge.
Granitklippor vid Nipah’s västra ände.
Nipah Beach i sydvästra hörnet av Tioman Island visar sig däremot bli en hit. Sandstranden är fin och 500 meter lång. Det finns 3 olika bostadsalternativ mitt på beachen där en liten flod rinner ut i havet. Prisnivån däremot är hög även om vi prutar rejält genom att boka in oss att stanna i 10 dagar. Vi betalar 220 kr per natt vilket är dubbelt mot vad vi önskar göra. Hälften av tiden är vi strandens enda gäster och tillvaron är ruskigt behaglig. Vi badar, läser bok, löptränar och snorklar vid strandens östra ände där det finns gott om färgglada fiskar och koraller. Maten är överraskande bra, ägarfamiljen riktigt trevlig och det finns teve i restaurangen så att jag kan följa Shanghai Open i tennis. Ägaren har Malaysiska kompisar som bor i Sverige även om de för stunden sitter i fängelse efter att ha misshandlat sina barn. Sverige verkar väldigt strikt tycker han. De övriga gästerna som dyker upp kommer från Frankrike, Holland, Tyskland och Singapore. Alla är trevliga även om killarna från Singapore har lite väl högljudda aktiviteter för sig på nätterna.
Nipah Beach och södra öns karaktäristiska dubbeltopp ca 700 meter höga delvis bakom molnen.
Öarna runt Tioman Island har ju varit inspelningsplatser till några säsonger av Expedition Robinson. Det har normalt varit i juni juli. Nu i oktober är det lågsäsong och sista månaden innan monsunen anländer på östkusen. Himlen har en mjölkaktig vit nyans de flesta dagarna och havet är lätt oroligt och således inte helt klart även om det är rent. Nipah Beach har ingen Internet och inte heller några vägar. Vill man ta sig någonstans ska det gå att knalla längs elledningarna i djungeln vilket inte ser speciellt lockande ut eller åka motorbåt. Efter 10 trevliga dagar åker vi båt till Genting och färja till Mersing på fastlandet. Hänger en dag på webben på samma hotell som vi bodde på tidigare och imorgon tar vi bussen till Kuala Lumpur.
På norra Tioman finns det enorma varaner. På Nipah finns den här mindre varianten ca 1,5 m lång.
Västerås – Arlanda – Dubai – Singapore – Mersing, Malaysia.
Resan börjar bra med bil från Västerås till Arlanda. Men bara några minuter efter ankomst och exakt vid Emirates incheckningsdisk dyker vi på turens första problem. Datorskärmen som tjejen på andra sidan en smal men hög bordsskiva tittar på visar att Olya måste ha ett visum till Singapore i sitt pass för att få kliva på flyget. Det har hon inte. Nu har hon visserligen varit i Singpore 3 gånger det senaste året utan något visum vilket vi påtalar. Hon får 96 timmars transitvisum vid ankomst och fräscha stämplar finns i passet. Det hjälper föga då vi genast upplyses om att reglerna ändras dagligen. Jag nämner också att jag kollade upp reglerna för en vecka sedan och då gällde 96 timmar fortfarande. Svaret blir detsamma igen att reglerna ändras dagligen och att mitt inlägg således inte var det mest briljanta. Men nu är vi i Sverige och det verkar finnas en viss gnutta flexibilitet. Chefen för incheckningen ger oss okej och efter ett godkännande också från flygvärdinnorna så får vi våra boardingkort.
På väg ner i tunnelbanan MRT (Mass Rapid Transit) i Singapore. Funkar klockrent och är billig.
Flyg 6 timmar till Dubai och nu har man gjort om rutten lite så att vi inte flyger över krigszonen i Ukraina utan vi håller oss en bit från gränsen på den ryska sidan. Fem timmars väntan i Dubai vilket går bra trots en inte så rolig flygplats. Problemet stavas för mycket folk och får få toaletter. Det är långa köer och här krävs en del planering. Noterar också att emiratierna är stora fan av onödiga arbetsuppgifter. Nästan varje litet toalettrum med några få toaletter är bemannade av 3 personer och det jobbar även folk som berättar hur man ska gå på tågen mellan terminalerna. Flyg 7 timmar till Singapore med Airbus A380 superjumbo som kan ta upp till 853 passagerare. Imponerande plan men inte speciellt komfortabla stolar.
Fick ta oss till Singpores förorter för att få dator och kamera lagade.
För att inte strula till det i onödan har vi nu köpt en utresebiljett till Olya in i Malaysia. Med buss. Och hon fastnar givetvis i tullen och vi hamnar där vi brukar hamna vid en liten säkerhetsdisk på sidan om. Där får vi reda på att hon bara kan få 96 timmars visum om hon flyger både in och ut ur Singapore. Det visste vi inte även om vi misstänkte att det kunde vara så. De tidigare gångerna har hon bara flugit men vi tyckte att det kändes aningen onödigt att flyga iväg någon annanstans än dit vi ska. Det hela löser sig till slut genom att hon får ett 72 timmars visum så att hon kan resa med den förbokade bussen till Malaysia. Och precis som förra gången så får jag mina stämplar också vid det här avsides kontoret så att vi inte ska behöva stå i kö igen. Vi ombeds att passera där kabinpersonalen normalt går. Och när vi ställer oss bakom en flygvärdinna och väntar så kommer en kille från den långa normala tullkön och undrar om vi inte kan läsa. Jag svarar att vi blivit ombedda att gå här men det köper han nog inte fullt ut för det kommer en och annan surmulen kommentar flygande medan han går tillbaka till sin kö.
Singapore River vid Boat Quay. Vårt hostel ligger bland husen längst till höger i bild.
Singapore skyline vid Boat Quay.
I Singapore är det 31 grader varmt och vi har två saker på schemat. Jag behöver ett nytt batteri till min dator. Det går galant och bytes på plats medan jag väntar. I Sverige behövde de 2 veckor på sig för samma jobb. Och så är Olyas kamera trasig. Vi köpte ju den när vi var i Singapore för 3 månader sedan och saken gick sönder efter en vecka. Fujiflm lovar att laga den på 2-3 veckor vilket innebär att jag måste åka tillbaka och hämta ut den. Vi gör också lite sightseeing till Katong eller Joo Chiat öster om centrum där Peranakan Terrace Houses bjuder på annorlunda arkitektur med färgglada hus i två våningar från 1927. Vårt favorithostel är fullbokat och vi huserar istället i det ännu bättre 5footway.inn vid Boat Quay mitt i smeten och med härlig vy över skyline och Singapore River.
Området Katong eller Joo Chiat öster om city.
Peranakan Terrace Houses i Singapore.
Buss 4 timmar till Mersing på Malaysias östkust. En stad med 21.000 folk. Byn är större än förväntat då jag trodde att det skulle vara en liten fiskeby. Stället är rätt trist med dålig beach, mycket trafik och den stora hobbyn verkar vara att röka vilket även städerskorna gör på hotellrummen. Vi stannar i några dagar för att ha tillgång till vettig wifi. De turister som letar sig hit gör det för att fånga en färja till Tioman Island 50 km ut i Sydkinesiska havet vilket också är vår plan imorgon.
Vi bodde på Embassy Hotel i Mersing.
Ett litet tempel i Mersing och byns kulle med Hollywoodkaraktär.
Dag 1499. 11 maj 2014. Wellington – Masterton. Olya tar bussen in till Wellington för att stanna där i några dagar. Jag siktar norrut och lämnar huvudstaden och Wellington Harbour bakom mig genom att cykla öster om Hutt River. Motorvägen går på den västra sidan men jag hittar en trevligare cykelbana bland motionerande nyzeeländare. Efter 20 km är jag i Upper Hut och svänger ut på väg 2 med tät trafik. Vädret är klarblå himmel och omgivningarna gröna. Efter 40 km klättrar jag i 10 km och 550 höjdmeter och toppar 14 procents lutning genom Wairarapa Gorge upp till Rimutaka Hill. Vyerna över den skogklädda canyonen är helt okej och ett populärt utflyktsmål. Främst är det motorcykelfolk som verkar köra den kurviga backen på tid, både upp och ner. Brant ner i 10 km till Featherston där jag stannar och käkar kinamat. Lättare avslutning med bergsvyer i väst till Masterton dit jag anländer ganska mör. Bra camping men kall kväll. Höjdmeter 820.
Distans 90 km. Ack 29642 km.
Dag 1500. Masterton – Dannevirke. Fin förmiddag men blåsigt. Vägen lutar svagt uppför i 25 km och det är motvind i 40 km. Jobbigt grov asfalt men lite trafik. Landskapet är vackert med gröna ängar och bergskullar av varierande höjd. I Woodville efter 60 km sammanstrålar väg 2 med väg 3 och det blir mer trafik men bättre vind. Jag är ganska trött men jagad av ett mörkt regnväder och vill inte stanna. Når Dannevirke där en stor Viking hälsar mig välkommen när jag rullar in i stan. Dannevirke grundades 1872 av danska, norska och svenska bosättare som anlände med båt till Napier innan de valde att flytta in i landet. Staden hyser nu cirka 6000 folk. Enkel men billig camping. Höjdmeter 570.
Distans 107 km. Ack 29749 km.
Välkomstskylt i Dannevirke.
Dag 1501. Dannevirke – Napier. Det börjar svagt uppför i 20 km. Vädret är kanon men luften kylig. Bredvid vägen är det odlad mark varvat med stora gräsytor och betande får samt några enstaka hus. Någon mil västerut är kullarna eller bergen lite högre i Ruahine Forest Park. Träden har på sina håll börjat inta vissa höstfärger. Jag har planerat att cykla väg 50 till Napier men ser att alla lastbilschaufförer tänkt samma sak så jag fortsätter på väg 2 som möjligen är lite längre. Bra vind och i huvudsak nedför i 60 km och det går rejält fort till Hastings med 66,000 folk. Jag äter lunch och frågar på turistbyrån efter en cykelväg till Napier och får en utmärkt karta i handen. Cyklar längs Karamu Stream ut till Hawke’s Bay vid östkusten där cykelvägen följer havet norrut till Napier med 59,000 folk.
Olya möter upp på turistbyrån och vi bokar, med ett par minuters marginal tills de stänger, boende och transport till nästa vandring om två dagar. Från hamnstaden Napier exporteras stora mängder ull och byn ska ha en av de mysigaste stadskärnorna i Nya Zeeland. Här hade vi planerat att stanna ett tag om vi inte behövt vänta i två veckor medan Heaphy Track var stängd. Vi gör en tur i city på kvällen och upplever det inte så märkvärdigt. Campingen däremot är imponerande och en av de högst rankade i landet. Vi får ett stort 6-bäddsrum till acceptabelt pris. Höjdmeter 540.
Distans 127 km. Ack 29876 km.
Grönt böljande landskap på Nordön.
Dag 1502. Napier – Wairoa. Fortsätter på en flack väg 2 norrut längs Hawke’s Bay och dess svarta beach i 20 km. Därefter blir det rejält kuperat. Första backen är 6 km och 350 höjdmeter. Rundar Lake Tutira som omges av färgsprakande lövträd. Det är ont om byar och vid första stället där det möjligen kan finnas något att äta sitter det folk utanför entren till en liten mataffär och röker så jag trampar vidare. En timma senare dyker det upp ett cafe och när jag precis fått maten så stannar Olyas buss för rast så vi kan språka lite. Backarna fortsätter utan avbrott i 75 km. Sent på eftermiddagen börjar det att regna kraftigt och jag är helt slut när vägen äntligen planar ut de sista 20 km in till Wairoa. Då är det också mörkt men inte en enda bil passerar mig den sista timmen. Jag hittar Olya på byns camping och hon har precis lagat varm soppa med campingrullade köttbullar när jag anländer trött, blöt och kall. För första gången har vi kök inne på rummet. Höjdmeter 1460. Distans 117 km. Ack 29993 km.
Tuff cykling mellan Napier och Wairoa.
Dag 1503. Wairoa – Big Bush Holiday Park. Jag lämnar Wairoa efter lunch och svänger in på väg 38 nordväst in i landet mot Urewera National Park. Jag passerar 30,000 km sedan cykelturens början i april 2010. Vädret är mörka moln och efter en stund vräker regnet ner. Vägen är kuperad med små korta branta backar och en 7 km lång sträcka är mjuk grusväg. Följer Waiau River som har en galet vacker färg om det kan vara någon variant av grön. Skyltar varnar för plötsliga översvämningar vid kraftigt regn men jag ser inga sådana. Känner mig rejält seg men det är för kallt för att stanna och vila i mer än ett par minuter.
Sista biten till Lake Waikaremoana där vi ska bo är det 10 km brant uppför men jag hinner precis börja klättra när vårt boende dyker upp. Jag har visst missuppfattat campingens position. Olya anländer i bil nästan samtidigt och vi checkar in i ett svinkallt hus på Big Bush Holiday Park tillsammans med några andra vandrare. Vi lyckas i alla fall få igång värmen i huset efter några timmar men ägarna till campingen saknar all form av servicekänsla vilket känns lite trist. Höjdmeter 550. Distans 50 km. Ack 30043 km.
Dag 1504. Big Bush Holiday Park – Tapuaenui Campsite. Vandringsdag 1. Lake Waikaremoana i Urewera National Park nordöst på Nordön blir vår sista Great Walk. Leden är 46 km och gör ett halvvarv runt sjön Waikaremoana. Från campingen är vi 5 vandrare som åker jeep och fartfylld skumpig båtfärd till sjöns norra sida. De andra vandrarna undrar vad vi håller på med när vi börjar gå åt olika håll. Olya och jag ska gå tillbaka 2 km för att göra leden från start medan de andra väljer en annan lösning. Vi inleder vandringen på en hängbro över Hopuruahine River samtidigt som det slutar att regna. Följer sjön i tät urskog på en stundtals hal och lerig stig. Ser några killar som jobbar med leden samt vid stugan Whanganui två jägare med fem hundar utrustade med gps. De verkar jaga vildsvin. Det är platt och lätt vandring i grått väder till Tapuaenui Campsite som ligger precis intill sjön. Vi slår upp tältet och blir nattens enda gäster. Distans 11 km. Tid 5:30.
Dag 1505. Tapuaenui Campsite – Maraunui Campsite. Dag 2. Superfin morgon men is på tältduken. Lake Waikaremoana ligger på 600 meters höjd och det är flera grader kyligare här än nere vid havet. Vi slappar länge och kommer inte iväg förrän 13:30. Fortsatt fin skog men den är så tät att vi nästan vandrar i mörker trots klarblå himmel. Vi korsar en halvö innan leden går jämte sjön igen. Tillfälliga vyer bjuder på en vacker och spegelblank sjö samt Panekire Bluff, en brant klippa på sjöns södra sida som vi är på väg till. Vi kokar nudlar utanför Waiharuru Hut. Stugorna är obemannade nu i lågsäsong men vi ser några andra vandrare idag också. Det blir mörkt redan vid 19 och vi går den sista biten med pannlampor. Ser en pungräv klättra i träden en bit före Maraunui Campsite som ligger i en vik och vi blir de enda gästerna igen. Kall men klar kväll och vi ser Vintergatans miljarder stjärnor tydligt. Distans 10 km. Tid 6 tim.
Lake Waikaremoana och Panekire Bluff på södra sidan om sjön. En svart svan i förgrunden.
Dag 1506. Maraunui Campsite – Korokoro Campsite. Dag 3. Kall morgon igen och ett täcke av dimma hänger över sjön. Det är fortsatt kalasväder och vi torkar tältet som är genomblött i solen. Stigen fortsätter att följa sjökanten till sjöns västra sida. Skogen blir mer storslagen och de tillfälligt trevliga vyerna över sjön håller i sig. Leden är kuperad med små korta backar hela tiden och vandringen går sakta. Vi slår upp tältet på Korokoro Campsite och gör en sidotripp på 2 km till Korokoro Falls. Sista biten är stigen svår att följa och vid ett tillfälle passerar vi en flod på hala stenar och håller balansen med hjälp av en vajer som de spänt upp över den visserligen grunda vattenytan. Vi kommer fram till fallet precis före det blir mörkt och hinner bara med ett foto då vi vill hinna tillbaka innan det blir kolsvart. Ser bara tre andra vandrare på hela dagen. Distans 11 km. Tid 5 tim.
Morgon vid Korokoro Campsite.
Dag 1507. Korokoro Campsite – Panekire Hut. Dag 4. En pungräv försöker ta sig in i tältet under natten men ger snart upp så att jag inte behöver gå ut och snacka allvar med figuren på nära håll. Ny fin morgon med dimma över sjön och frost på marken. Jag går till Korokoro Falls som är ett hyggligt fint 22 meter högt gardinfall. Vi följer sjön i lite mer öppen terräng till Waiopaoa Hut där vi äter lunch. Därefter lämnar leden sjön och går brant uppför i olika typer av magisk skog. Stigen växlar mellan smal stig med mycket rötter och en ny bred variant som kanske är tänkt för cyklister. Högre upp når vi bergskammen på Panekire Range då solen är på väg ner och träffar träden från sidan så att de blir guldfärgade. Vi får någon enstaka vy över sjön och kommer sedan fram till Panekire Hut nästan 1200 meter över havet när solen försvinner bakom horisonten.
Svan i lättande dimma vid Korokoro Campsite.
Här finns ingen camping utan vi bor i stugan och kämpar i flera timmar med att få fjutt på elden i kamin. Det är väl ändå märkligt att man inte fick lära sig att göra eld i skolan. Eld och simma borde vara första prioritet vecka 1 årskurs 1. Sen är det ju också mysko att öppningen till kamin måste sitta nere vid golvet så att man drabbas av akut nackspärr förutom ett redan pågående nervsammanbrott. Värme blir det i alla fall till slut och vi släpar också fram sovmadrasserna framför brasan. Mysigt värre och guld att vi är de enda gästerna. Distans 15 km. Tid 7 tim.
Dag 1508. Panekire Hut – Aniwaniwa. Dag 5. Härlig natt trots svårt att sova då temperaturen sjunker hela tiden medan brasan slocknar. Fantastisk vy över sjön och nationalparken från stugan och det är fjärde dagen i rad med kanonväder. Leden fortsätter att följa Panekire Ridge. Vi startar i bra tid när solen fortfarande ligger lågt. Solstrålarna träffar den tunna remsan av träd på kammens topp från sidan och det är återigen otroligt vackert. Vid ledens högsta punkt Puketapu Trig 1180 meter är det kala klippor på toppen och klockrena vyer norrut över sjön och Waikaremoanas halvöar samt det omgivande skogslandskapet. Söderut ser vi havet skymta vid Hawke’s Bay. Avslutningen är brant nedför genom skog till målet vid Onepoto och sjöns södra ände. Det är andra dagen i rad vi inte möter någon annan vandrare. Vi har inte beställt någon hämtning utan går 4 km nedför på väg till Big Bush Holiday Park. Vandringen blir min nionde Great Walk vilket betyder att jag gjort alla 9 som finns medan Olya gjort 6 av dem. Distans 13 km. Tid 6 tim.
Fantastisk skog längs hela Panekire Ridge.Vy över Lake Waikaremoana och Urewera National Park från Puketapu Trig.
När vi kommer till campingen finns inte en käft på plats och allt är låst och vi behöver våra prylar illa kvickt. Vi börjar packa om det vi kan och efter ett tag kommer det förbi en nisse som lyckas få tag på ägaren som kommer och låser upp. Olya blir hämtad av en skolskjuts tillbaka till Wairoa som vi lyckades snacka oss till av den campingens städare. Jag börjar trampa uppför backen som vi precis gick nedför. Benen känns helt okej men det är grusväg och det hinner bli mörkt innan jag är framme vid Aniwaniwa och Waikaremoana Motorcamp där båten utgick ifrån till ledstarten. Nu när Big Bush var så struligt hade det varit bättre att bo här före och efter vandringen. Jag checkar in i en liten sovsal och får den för mig själv. Rummet är svinkallt men jag eldar på med en värmelampa så att det blir skönt. Känner mig sliten och har ont i halsen på kvällen. Härifrån är det 380 km till Auckland och om fem dagar går flyget till Singapore. Höjdmeter 370. Distans 14 km. Ack 30057 km.
