Olya på cykel vid Pha That Luang, Vientiane, Laos.

2015-02-06. Vang Vieng, Laos.

Nr 9. Vecka 18 (24 jan – 03 feb, 2015).

Hua Hin – Bangkok – Nong Khai, Thailand – Vientiane, Laos.

En järnvägsstation ska ligga mitt i centrum och det gör den i Hua Hin. Vi går dit och köper biljetter när stationspersonalen börjar sälja dem en halvtimma före avgång. Vi tar plats i första vagnen vilket visar sig en aningen otaktiskt då dieselmotorn befinner sig under våra fötter. Men när vi upptäcker det är det redan för sent att hitta bättre platser i lugnare vagnar då rutinerade thailändare redan bänkat sig där. Det är en vacker resa med fint ljus över torra åkrar och palmer tills vi närmar oss Bangkok då det blir mörkt och oupphörlig bebyggelse. Vi anländer Hualamphong Station i Bangkok efter 5,5 timme vilket är timman längre än planerat. Vi har inte bestämt om vi ska stanna en natt eller fortsätta men när vi hittar billiga sovplatsbiljetter till Nong Khai om 20 minuter så är saken biff. Vi köper med oss mat och tar plats i två olika vagnar då det bara fanns en plats kvar i den mixade avdelningen. Olya får resa i en vagn med bara fruntimmer.

Apor på järnvägen mellan Hua Hin och Bangkok.

Nong Khai med 62.000 folk ligger i nordöstra Thailand och är granne med både Mekongfloden och Laos på den andra sidan. Resan tar 13,5 timmar och vi anländer mitt på förmiddagen några timmar efter schema vilket passar oss ganska bra då vi kan sova längre och inte riskera att checka in för tidigt. Vi går till området med en klase hotell för turister utmed floden och det är väl i längsta laget men gratis. Och som så många gånger förr rekar vi det mest rekommenderade hotellet i guideboken och som så många gånger förr är det både fullbokat och verkar inte speciellt bra. Bra blir det däremot ett medellångt stenkast längre bort. Stadens sevärdheter handlar om några tempel och en marknad och kan sammanfattas som halvtrevligt på sin höjd. Bättre är det utmed floden där de håller på att bygga ett rejält gångstråk som nästan är färdigt. Byn ska ha några riktigt vassa restauranger och vi prövar Dee Dee Pohchanah som får våra smilband att låsa sig för resten av kvällen. Här får vi nog göra ett besök även i framtiden.

Mekongfloden vid Nong Khai, Thailand. Laos på andra sidan.

Det är den 26 januari och sista dagen för Olyas visum så det är inte mycket att välja mellan än att ta en tuk tuk till gränsen, checka ut ur Thailand, åka buss över Mekongfloden på den 1174 meter långa Thai-Lao Friendship Bridge till Laos och sätta oss och vänta på att visumkontorets personal ska bli klara med sin lunchpaus. Lustigt nog kostar Olyas visum 30 dollar och mitt 31 dollar vilket antagligen beror på landets politiska dragning på vänsterkanten och de historiska banden till länder med liknande förflutet. Från gränsen är det 25 km till Vientiane och vi väljer buss trots överflödet av lokala fixare som helst önskat sig något annat.

Gatuförsäljare, Vientiane, Laos. Det här är ett apotek.

Krukor, korgar, hattbutik, Vientiane.

Vientiane är Laos huvudstad och landets största stad med en kvarts miljon eller halv miljon folk beroende på var man läser. Vi har ju varit här förut men vill ändå stanna några dagar och pricka in det bästa igen. Nummer ett var den turkiska restaurangen Istanbul men den är nu dessvärre stängd för renovering. Bastun i templet Wat Sok Pa Luang för 20 kronor och som jag hört så mycket gott om skulle antagligen varit nummer ett om det inte vore för att den var stängd för renovering och nu när vi kommer hit har den tydligen brunnit ner.

That Dam eller Black Stupa, Vientiane.

Precis som förra gången hamnar vi snart i de två svenska cafeerna. Här ser gosakerna ut som vanligt men smaken är inte alls som hemma. Semlor, bakelser och gräddtårta blir inte bra utan grädde. I Sydostasien har de något som ser ut ungefär som grädde men som smakar något helt annat. Dock så finns det riktiga svenska pizzor som är svindlande goda. Maten i övrigt är stor koncentration av bättre franska restauranger vilket passar varken vår eller det normala laofolkets plånbok. Märkligt nog är de lokala mathaken längs gatan dubbelt så dyra som i Thailand och även dyrare än de svenska cafeerna där vi i huvudsak äter.

Ett av flera tempel i Vientiane.

Vientiane ligger också alldeles intill Mekongfloden och längs strandpromenaden samlas folk på kvällarna för olika aktiviteter som jogging, gympa och promenad. Och det är även här jag utför min egen morgonjogg innan det blir för varmt. Det är ju vinter här nu och torrperiod och som det verkar regnar det inte alls. Vilket är synd för luften är betydligt sämre än under regnperioden. Det svävar omkring så mycket partiklar i luften att den de flesta dagar inte är klar, trots molnfri himmel, samt att vi får en kliande känsla i halsen ungefär som luften i Kathmandu brukar ge. Några industrier eller trafik att tala om finns inte utan det måste vara eldandet på fälten samt sand och dammpartiklar på marken som vispas upp dagtid som gör luften så dålig. Det kan inte vara bra på något sätt här ska man nog inte stanna för länge. Inte här heller.

Vientianes marknad.

Vientianes marknad.

Byn hyser en handfull intressanta sevärdheter och vi besöker två av dem. Pha That Luang är symbol för buddhistisk religion, nationell symbol och Laos viktigaste monument. Skapelsen är en stor guldtäckt stupa från 1920-talet även om den ursprungliga modellen ska vara över 1500 år gammal. Patuxai eller Victory Monument är en 7 våningar hög betongbåge tillägnad landets soldater som stupade i andra världskriget samt firandet av självständigheten från Frankrike 1949. Historien kring byggnaden är komisk då USA i slutet på 60-talet skänkte cement till Laos istället för biståndspengar, antagligen för att dessa aldrig hamnade där det var tänkt, i tron om att det skulle byggas en ny flygplats. Någon flygplats blev det inte utan Laos byggde det här monumentet mitt i stan som fick det passande smeknamnet ”The vertical runway”.

Pha That Luang och vilande Buddha, Vientiane.

Patuxai, Vientiane. Kallas också ”Victory Monument” samt ”The vertical runway”.

Imorgon börjar vi dra oss mot Luang Prabang.

//Magnus Hedström

Strandförsäljare, Hua Hin, Thailand.

2015-01-28. Vientiane, Laos.

Nr 8. Vecka 16-17 (12 jan – 23 jan, 2015).

Kanchanaburi – Hua Hin, Thailand.

Det var inte vår plan att lämna det trevliga hotellrummet i Kanchanaburi men när vi kommer ner i receptionen och ska betala för ytterligare 3 dagar, som vi gjort några gånger tidigare, får vi höra att hotellet är fullbokat idag och att vi måste checka ut inom en timma. Nästa destination är Petchaburi 15 mil bort men där är det ont om hotell och det finns inget vettigt ledigt på Internet de närmaste 5 dagarna. Normalt förbokar vi inte men i Petchaburi rekommenderas det. Vi beslutar oss för att stanna några dagar till i Kanchanaburi och hittar ett billigare men bättre rum med mysig vy från balkongen över Riwer Kwai. Det är egentligen så man ska bo här i byn eller ännu bättre på själva floden. Det finns en hel del flytande hotellrum men alla verkar mörka och saknar wifi. Att stanna några dagar till passar oss bra då vi ännu inte besökt Erawan Waterfall.

Erawan Waterfall, del av nivå 1.

Små fiskar mumsar på mina fötter, Erawan Waterfall.

Buss 1,5 timma och 45 km nordväst till Erawan Waterfall i Erawan National Park. Ett enormt populärt vattenfall i 7 nivåer över en sträcka på 1,5 km. En fin stig är byggd genom djungeln till sjunde nivån och toppfallet. Det är vackert hela vägen och betydligt fler fall än 7 då vattnet letar sig nedåt genom skogen i otaliga mindre fall mellan varje nivå. Det finns gott om pooler att bada i och det är ovanligt skoj då mängder av små energiska fiskar mumsar på ens fötter. Jag vet inte riktigt vad de äter men till en början kittlas det och efter en stund känns det som behaglig fotmassage. Det är mycket folk i omlopp men lugnare i de övre fallen då turister på mastodonttur från Bangkok med 10 stopp inte har tid eller ork att gå hela vägen. Vi har sett dessa turistbussar med 48 lik i varje på eftermiddagarna i Kanchanaburi då de på tillbakavägen stannar för att besöka både bron och kyrkogården.

Passerar Cha-Am tågstation 25 km före Hua Hin.

Vattenfall gör sig oftast bäst i regnsäsong och så även här. Nu är det för lite vatten i de flesta nivåerna. Jag uppskattar det första fallet mest men det blir nog helt andra bullar när monsunen anländer på allvar i juni. Några mil norrut finns Huay Mae Khamin Waterfall som ska vara ett av Thailands vackraste men det är svårt att ta sig dit och vi misstänker att också det bör ses utanför torrperioden så vi åker aldrig dit. Under dagen har vi funderat hur thailändarna tänkt sig med bussen tillbaka till Kanchanaburi. Till fallen gick det bussar varje timma. Men de kan ju knappast åka tillbaka tomma säger jag till Olya för då blir det knökfullt i den sista bussen som går klockan 16. Fem minuter före 16 kommer vi springande till bussen och nu är det ståplats som gäller då de tidigare bussarna antagligen rullat tomma tillbaka. Det är löjligt trångt och lågt till tak, bussen verkar hämtad från kriget, tur man är kortväxt. Gudskelov kör chauffören sakta, han verkar också hämtad från kriget, så en eventuell krock är nog tveksamt om vi ens skulle upptäcka.

Hua Hin, Thailand.

Efter lite googlande beslutar vi oss för att strunta i Petchaburi. Templen som är huvudattraktion där verkar inte hålla toppklass. Istället gör vi ett försök att åka stor buss till Hua Hin. Gott om minibussar finns det men ingen stor direktbuss så vi åker först 90 km och 2,5 timma till Ratchaburi där vi delar platserna längst bak med 3 munkar i orange dräkter. En märklig ritual inträffar när de ska betala för bussen. Tjejen som går runt och tar betalt varken tar sedlar eller lämnar växel direkt i munkarnas händer utan man lägger pengarna på ett tomt säte mellan varje transaktion. I Ratchaburi blir vi lurade att gå av för tidigt då bussens kassörska säger att busstationen är på samma ställe som minibussarna till Hua Hin avgår. Vi försöker gå den sista biten till busstationen men har ingen karta och folk pekar oss i olika riktningar hela tiden. Aningen komiskt blir det två gånger när två personer samtidigt pekar åt 180 grader olika håll.

Hua Hin Train Station, kungens stationsbyggnad.

Vi hittar aldrig på busstationen men plötsligt säger någon att det går ett tåg om 20 minuter och vi stressar till tågstationen och köper biljetter med några minuters marginal. Bättre än så kunde förvirringen knappast sluta. Tåg är det absolut bästa sättet att resa om man bortser från att gå, springa, cykla, paddla kajak, ro, forsränna, segla, vindsurfa, åka inlines, skridskor, rullskidor och skidåkning. Bussarna far alltid fram längs vägar, trafik och bebyggelse medan tåget håller sig bland risfält på landsbygden. Vi åker tredje klass med öppna fönster och njuter för fullt. Tåget är dessutom billigare. Sträckan på 12 mil tar drygt 2 timmar och kostar 6 kronor skalet. Bussarna vi tänkt ta hade lätt brakat iväg på 15 kronor.

Hua Hin Beach.

Ridning på beachen är populärt bland de asiatiska turisterna.

Det fanns en hel del apor på en klippa vid södra änden av Hua Hin Beach. De dök ner i vattnet och hämtade mat som jag antar att turister kastat dit.

Hua Hin med 99.000 folk ligger 20 mil bilvägen söder om Bangkok och det var här allting började. På 20-talet byggde landets dåvarande kungar palats längs havet vilket lockade välbärgade thailändare att göra ungefär samma sak och 60 år senare dök de utländska turisterna upp. Längs den 5 km långa beachen finns det gott om lyxiga hotell och området huserar även några golfbanor av klass. Stranden består av härligt mjuk pudersand men även här har erosion gått hårt åt stadens pärla. Hua Hin skiljer sig en del mot Ko Samui och Phuket då det känns mer som en stad än en badort. Det är dock ingen nackdel tycker jag. Vädret här är ovanligt torrt för att vara vid havet och det samt närheten till Bangkok har gjort området enormt populärt. Många äldre svenskar verkar tillbringa vinterhalvåret här eller om de bor här permanent efter pension.

Fiskare, Hua Hin.

Stadens sevärdhet förutom beachen är tågstationen med en kunglig arkitektur. Det finns två stationsbyggnader. En för oss vanligt folk samt en för landets kung som är den vackrare av de två samt den som inte används. Numera åker han helikopter hit. Stadens marknader är bättre än vanligt och ortens restauranggata eller nattmarknad innehåller ett imponerande utbud av seafood med hummer, jätteräkor, musslor och alla möjliga sorters fisk och även lite kött som grillas efter önskemål. Jag har varit i Hua Hin några gånger tidigare men aldrig gett byn en chans. Nu blir jag rätt förtjust faktiskt. Badet är inte det bästa med för mycket folk på beachen men staden är helmysig trots alla turister. Den 23 januari kommer Mats Andren vandrande från Singapore och det passar så bra att vi kan träffas en tredje gång. Vi har ju haft ungefär samma fart norrut trots att han har gått och vi har åkt buss, tåg och flyg.

Chatchai Market, Hua Hin.

Chatchai Market, Hua Hin.

Imorgon börjar vi dra oss mot Laos.

//Magnus Hedström

Death Railway Bridge, Kanchanaburi, Thailand.

2015-01-18. Hua Hin, Thailand.

Nr 7. Vecka 13-15 (20 dec, 2014 – 11 jan, 2015).

Ko Lanta – Trang – Bangkok – Kanchanaburi, Thailand.

Sista kvällen på Ko Lanta får jag feber och mår inget vidare när jag vaknar. Men vi packar ihop och tar plats i den redan betalda minibussen till Trang. Resan är drygt 10 mil och tar normalt 2,5 timma. Men idag är det kaos med båtarna mellan Ko Lanta och fastlandet. Det verkar vara ungefär 10 gånger mer fordon än vad kapaciteten tillåter så vi köar i ett par timmar. Bussen är halvfull och jag sitter helt okej så det är inga problem. Det är det däremot för ett europeiskt par som ska med flyget från Trang flygplats.

Det blev inget fotograferande i Trang men jag slängde iväg den här bilden från balkongen på byns taxi eller tuk tuk som de kallas.

Killen i det sällskapet ger sig ut i fordonskaoset och vill efter en stund att vår chaufför ska avancera i kön. Det finns ju viss risk att andra resenärer har samma problem så det är inte riktigt aktuellt till en början men när det närmar sig vår tur att åka på en färja så får vi passera några andra minibussar efter att chauffören snackat runt lite. Den stressade killen ringer upp någon som är involverad i flygbokningen och som det låter så löser det hela sig då han till slut meddelar vår chaufför att han vill till Trang fort och inte till flygplatsen.

Surasak skytrain station, Bangkok.

Det är precis sådana här situationer man inte vill hamna i att en minibusschaufför ska försöka hinna någonstans i raketfart. Men jag övervakar körningen och bedömer att vi inte behöver kliva av. Konstigt nog så passerar vi avfarten till flygplatsen före Trang och när vi kommer in i byn så undrar paret som ska med flyget varför i helvete vi inte åker till flygplatsen. Chaffören vänder om och vi anländer avgångshallen samtidigt som deras flyg ska avgå. När den nu hysteriskt stressade killen sliter ut deras väskor så skäller han samtidigt på chauffören som gjort ett utomordentligt jobb. Jag får plötsligt en känsla av att jag måste lägga mig i situationen och förklarar att det är hans eget fel att åka med för små marginaler, det är inget ovanligt att det krånglar med båtarna, och att det var han som sa att vi inte skulle direkt till flygplatsen utan till Trang. Han ryter till med ett långt nej och springer in i flygplatsbyggnaden. Om de hann med flyget vet jag inte. Vår resa landar på 5 timmar efter att vi tagit lokalbuss från busstationen till centrum.

Det är alltid mycket trafik i Bangkok men nyårsafton verkade värre än vanligt.

Jag blir sängliggande med feber och ont i halsen. Efter ett par dagar besöker vi byns sjukhus som är en rörig tillställning med mycket folk och en stor huvudentre där även akutfall och ambulans anländer. Men vi blir väl bemötta och efter ett par timmars köande får jag träffa en doktor. Hon verkar säker på vad jag drabbats av men när hon säger det på vad som eventuellt kan vara engelska så förstår vi absolut ingenting. Då skriver hon ner det på ett pappar och när vi kikar på det känner vi inte igen en enda bokstav. Men jag frågar om det är en infektion och det svarar hon ja på. Halsfluss antagligen då halsen är uppsvälld och full av vita områden. Vi får köpa antibiotika för en vecka och smärtstillande tabletter.

Death Railway Bridge och River Kwai, Kanchanaburi.

Det bor 65.000 folk i Trang. Byn har inga direkta sevärdheter och vädret är nästan bara regn så det känns inte helt miserabelt att vi fastnar på rummet. Anledningen till att vi åkte hit var att det finns järnväg och vi ville norrut med tåg. Men när infektionen inte släpper bestämmer vi oss för att flyga till Bangkok där det finns bättre sjukhus. Att boka flygbiljetter med lågprisbolag är sällan en lätt företeelse. Hemsidorna är röriga och fulla av extrakostnader som man måste klicka bort för att inte bli lurad. Och hotellets Internet är minst sagt skakigt. Men när saker fungerar och vi väl lyckats fylla i ett mobilnummer som vi inte har på rätt sätt och kontrollerat allt upp och ner flera gånger och tagit oss förbi betalningssidan som låste sig en gång så får man en sammanställning av köpet där det tydligt framgår att jag precis köpt biljetter till den 25 mars och inte till den 25 december som var tanken, vilket känns lätt bittert.

River Kwai, Kanchanaburi.

Anledningen till att jag bommade månad beror på att jag varit in på sajten förut och sökt efter biljetter till Nepal i mars. När jag nu besökte sidan igen så fick jag aldrig fylla i någon avresemånad utan det var förifyllt. På de andra sajterna som jag jämförde med var december förifyllt. Pengarna i sjön landar på 350 kronor som en ombokning kostar. Flyg till Bangkok tar en timma.

Allied War Cemetery, Kanchanaburi. Här ligger 6982 soldater från andra världskriget främst från Storbritannien, Australien och Holland.

När antibiotikakuren är avslutat mår jag fortfarande inte prima så vi besöker en ny doktor på ett bra sjukhus i Bangkok. Mannen pratar engelska och ger mig en till omgång tabletter för 5 dagar samt en påse flytande antibiotika som jag får genom dropp vilket tar 20 minuter. Vi ligger lågt i några dagar till men förlänger våra visum i ytterligare en månad. Jag har sedan jag var i Bangkok för första gången 1995 gillat stan. Men nu känns det som om jag sett varje sevärdhet minst tre gånger. Vi föredrar att hålla oss nära vettig sjukvård ett tag till och beslutar oss för att åka buss 2 timmar västerut till Kanchanaburi dit det är 13 mil.

Kanchanaburis klocktorn.

Kanchanaburi med 35.000 folk ligger trevligt i en torr dal längs floden Kwai. På fälten mellan centrum och bergen odlas sockerrör, majs och maniok. Staden har några intressanta sevärdheter från andra världskriget. Här finns den 300 meter långa Death Railway Bridge eller bron över floden Kwai som den också kallas. Det var ju som så på 40-talet att Japan hade erövrat stora delar av Asien och även tänkt invadera Burma där de krigade mot britterna och Kina. Då fanns det ingen förbindelse mellan Thailand och Burma landvägen. När japans flotta bombades kraftigt i Malackasundet så beslutade japanerna att bygga en järnväg genom djungeln mellan Thailand och Burma. Den sträckan på 415 km tog 16 månader att bygga av 200.000 krigsfångar varav hälften dog av usla arbetsförhållanden. Därav namnet Death Railway.

Moppe och cykelriksha, Kanchanaburi.

Det är betydligt mer turister nu än för 10 år sedan men staden är framförallt trevlig för det behagliga klimatet. Det är inte alls samma fuktighet som är normalt i Thailand utan torrt och dessutom så har vi blå himmel utan ett enda moln de 6 första dagarna. Byn har ingen sandstrand utan ligger långt ifrån havet vilket då antagligen är orsaken till att jag knappt hör några svenskar.

Street food, Kanchanaburi.

Imorgon flyttar vi men vi vet inte vart.

//Magnus Hedström