2015-04-03. Ko Tao, Thailand.

Nr 12. Vecka 22-23 (25 feb – 07 mar, 2015).

Surin – Bangkok, Thailand.

Det bor 40.000 folk i Surin och byn ligger 430 km nordöst om Bangkok. Det var egentligen inte vår plan att åka hit men när vi närmade oss staden så slog det mig att det var ju här som jag dök upp sent en kväll med cykel för 1,5 år sedan och fortsatte tidigt nästa morgon för att mitt visum nästan var slut. Och det sved en del då hotellet som Olya hittat var ett av thailands mest prisvärda. Nu vill vi ge det en chans till och även om kronan sjunkit med över 10 procent och de vanliga rummen lite högre upp med vy är fullbokade så blir det bra ändå. För 125 kronor får vi ett större hörnrum med ungefär 8 meter bred balkong på sjunde våningen och med storslagen vy över det gröna platta palmlandskapet.

Surin blev ju känt för den breda allmänheten som en löpeld efter det spektakulära och eftertraktade världsrekordet som byn slog den 14 november 2003 då det serverades värdens största elefantbuffe på 50 ton frukt och grönsaker vilket 269 elefanter smaskade i sig från ett och samma bord. Ungefär 185 kg var alltså. Det var på den årliga elefantfestivalen som arrangeras i november. I övrigt har staden inga sevärdheter av magnetkaraktär men nattmarknaden är intressant som vanligt. Och det finns en speciell charm i dessa lite lagom stora städer som nästan inte lockar några turister alls. Men vi håller oss mest på hotellrummet och eldar på med aircon för ute toppar det 37 grader så här års.

Syftet till att vi tog oss till den här delen av landet var att vi ville se tempelruinerna i Phanom Rung Historical Park. Det gör man lättast från Nang Rong men det fungerar från Surin också. Buss 100 km och 2,5 timme sydväst till Nang Rong där vi hyr en vespa och kör 30 km sydöst till Phanom Rung Historical Park några mil norr om gränsen mot Kambodja. Templet Phanom Rung ligger på toppen av en slocknad vulkan och vyerna över det omgivande rislandskapet 200 meter längre ner ska vara fantastiska men så här års är luften ett enda stort dis av luftföroreningar. En regnskur hade löst den saken men sådan tur har vi inte det är ju inte riktigt den årstiden.

Komplexet är thailands största och bäst restaurerade khmertempel. Det byggdes i sand och järnsten för ungefär 1000 år sedan och religionen här var hinduism. Själva entren är 160 meter lång och kantas av små pelare i sandsten. En praktfull trappa landar till slut framför templets huvudingång. De centrala tempelbyggnaderna har formen av en rektangel och om jag nu förstod saken rätt så inträffar det 4 gånger om året att solen lyser rakt igenom hela templet genom 15 ingångar i mitten som är byggda i en rät linje. Det avser två soluppgångar och två solnedgångar. Templets hjärta är ett imponerande högre torn med fantastiskt fina och detaljrika reliefer. Det är bara några få utländska turister på plats men flera busslass av thailändska skolbarn.

Området på några mil runt parken består av en handfull monument och vi besöker även det som ska vara näst bäst Prasat Muang Tam 8 km längre bort. Templet är lite mindre men går i ungefär samma stuk som Phanom Rung och är kryddat med fyra dammar som placerats mellan det yttre och inre området. När vi är nöjda och lagom grillade kör vi tillbaka till Nang Rong och tar en buss med självmordspilot tillbaka till Surin. Om någon undrar varför det sker så mycket olyckor på de thailändska vägarna så är nog det här en av de bästa platserna för att granska svaret på den frågan. Smal väg med massiv trafik och hyperstressade chaufförer som ständigt pressar ut mötande trafik i vägrenen är inte ett dugg kul. Efter 14 timmars dagsutflykt summerar vi thailands tempelruiner som enormt bra speciellt om man räknar ihop Phanom Rung, Ayuthaya och Sukhotai även om de ändå inte når upp till samma nivå som templen i Angkor i Kambodja.

En polare droppar plötsligt ner i Bangkok så efter 10 dagar i Surin hoppar vi på ett tåg västerut genom ett hav av torra åkrar förutom en sträcka efter Nakhon Ratchasima där det verkar finnas vatten för att odla ris även under torrperioden. Lite sena och efter 7 timmars resa är vi både slitna och svarta av sot men har krafter kvar för ett middagsmöte på exotiska Burger King. Lars Bengtsson har långfärdscyklat i 89 länder och totalt 87.380 km inklusive flera turer i Afrika. Det blir ju lätt så idag att har man samma intresse så lär man känna varandra online och utan att någonsin ha träffats. Lars har precis avslutat en kortare cykeltur i Burma och passerar Bangkok i motsatt riktning så det var både kul och passade perfekt att ses för första gången.

Med två tidiga morgnar i rad med uppgång före 08:00 känns det lite väl magstarkt att sikta på en trippel så vi tar det piano i Bangkok en dag. Imorgon fortsätter vi med tåg söderut.

//Magnus Hedström

2015-03-17. Petchaburi, Thailand.

Nr 11. Vecka 21 (16 feb – 24 feb, 2015).

Vang Vieng – Vientiane – Nong Khai – Khon Kaen – Roi Et – Surin, Thailand.

Efter den olustiga bussresan från Vientiane till Vang Vieng gör vi ett allvarligt försök att hitta ett bolag med normalstor buss för återresan. Det går inte men vi byter bolag i en förhoppning att det kan hjälpa. Lite överraskande så avgår den mindre bussen exakt enligt tidtabell men lika överraskande så slutar turen redan efter 700 meter på busstationen. Nu är det bussbyte och vänta som gäller. Trots att alla sagt att det inte finns några stora bussar så dyker det upp en ändå och att vi kommer iväg en timma sent spelar mindre roll. Det är måndag och mycket trafik och de här större bussarna får oftast inte plats att köra om lastbilar på den smala vägen vilket bidrar till en överraskande behaglig tur på 3 timmar till Vientiane. Landskapet är torrt och kuperat till en början men ändå odlad mark och sista halvan platt med uttorkade risfält.

Jag har varit lite orolig för hur det ska gå med visumansökan till Thailand då vi varit i landet i 3 månader alldeles nyligen. Men det går fantastiskt smidigt vi lämnar in ansökan dag ett och hämtar ut den dag två på eftermiddagen med nya visum på 60 dagar. Från Vientiene till Nong Khai på andra sidan Mekongfloden i Thailand är det bara 25 km. Vi väljer en buss som väntar medan vi stämplar ut ur Laos och in i Thailand. Checkar in på samma hotell som vi bodde på tidigare och njuter av en helt tyst natt för första gången på 4 veckor. Även om vi bodde helt okej i Laos så var det alltid störande party och eller trafikljud halva nätterna.

När vi var i Nong Khai för en månad sedan trodde jag att vi betade av byns viktigaste sevärdheter. Men efter att ha läst guideboken mer noggrant så har de sammanfattat den bästa attraktionen i en egen ruta med blå färg utanför listan av sevärdheter. Vilket gjorde att jag missade den. Det är inte första gången det händer och vad jag tycker om det upplägget ryms inte här.

Sala Kaew Ku är en stor skulpturpark skapad av konstnären Luang Pu Bunleua Sulilat. Det tog 20 år att bygga parken med start 1978. Samma kille ligger även bakom den lite äldre Buddha Park 3 km norrut och på andra sidan Mekongfloden men i Laos. Båda parkerna är bra men jag håller den thailänska som lite bättre. Området kryllar av detaljrika fantasifulla betongfigurer och klassas som religiös temapark då skapelserna i huvudsak är hämtade från hinduism och buddhismen. Luang Pu ville berätta hans och diverse likasinnades syn på världen vilka verkar ha tillhört någon form av sekt. Det är många buddha och olika typer av djur både verkliga och från fantasin och de största figurerna är 25 meter höga. Det är en härlig och udda sevärdhet med mycket att kika på och i bra väder kan man fotografera i timmar.

Resan rullar södut med tuk tuk till tågstationen och sedan tåg 2,5 timma till Khon Kaen. Naturen är fortsatt torr med uttorkade fält och dungar av träd men vi passerar ett stycke våtmark och strax därefter kommer en kort regnskur den första på flera veckor. Förra gången vi åkte tåg i tredje klass så hade vi dieselmotorn rakt under fötterna och det var ett herrans liv. Nu testar vi en ny taktik och väljer en vagn utan motor, varannan vagn har motor, men ljudnivån blir ännu värre då ljudet från vagnen framför dundrar rakt in genom de öppna fönstren. Vid accelaration gör man bäst i att hålla för öronen.

Det bor 116.000 folk i Khon Kaen och byn är centrum för utbildning och bankverksamhet i nordöstra Thailand. Vi hittar ett riktigt bra äffärshotell liknande dem vi föredrog i Kina. Visserligen ett litet rum men ovanligt sköna sängar, smarta lösningar på inredningen med arbetsbord som vi ofta saknar samt fräscht badrum. Men vi har lite ont om tid och bränner på en förmiddag av byns bästa sevärdhet Phra Mahathat Kaen Nakhon en 80 meter och 9 våningar hög chedi eller stupa i guldfärg från 1990. Tempelområdet ligger utmed sjön Bueng Kaen Nakhon där de håller på att bygga trevliga gångstråk. Absolut ett ställe man skulle kunna lägga lite mer tid på men vi fortsätter med buss 2,5 timmar till Roi Et 110 km sydöst. Resan flyter på bra men det är noja på att kontrollera att alla har rätt biljett. Två gånger stannar vi för att viktigare kontrollanter ska kontrollera mindre viktiga kontrollanter antagligen för att någon tidigare stoppat bussbolagets pengar i egen ficka.

Det bor 35.000 folk i Roi Et och en av dem är min före detta arbetskollega Kentha Sjögren. Han hämtar oss på busstationen och vi tar sikte på hans nybyggda hus några kilometer utanför byn där vi stannar över natten. Riktigt kul att prata lite svenska och allmänt ljuga om min förra arbetsplats man är ju alltid nyfiken på vad som händer där även om det var 5 år sedan jag slutade. Och det blir ju en helt annan insyn i thailändarnas liv med information från någon som bott i landet på sina semestrar i 18 år. Vi promenerar runt den lilla byn till lokalbefolkningens stora nyfikenhet och vi besöker Roi Ets nattmarknad vilken är trevlig. Innan vi far vidare gör vi också ett stopp i stadens moderna centrala park med konstgjort ö och sjö där vi matar fiskarna med bröd.

Kentha är på väg hem till Sverige och jobbet igen medan vi tar bussen 150 km söderut till Surin där vi tänkt stanna ett tag.

//Magnus Hedström

2015-02-26. Surin, Thailand.

Nr 10. Vecka 19-20 (04 feb – 15 feb, 2015).

Vientiane – Vang Vieng, Laos.

Tid är inte lika viktigt i Asien som i västvärlden. Dagen innan vi skulle lämna Ko Lanta i Thailand i december så köpte vi biljetter till 10:40-bussen men när vi betalat och fått biljetterna i handen upplystes vi om att den avgår 10:00. Hade vi vetat det hade vi valt nästa buss. Nu när vi ska lämna Vientiane så har vi biljetter till 09:00-bussen vilken visar sig avgå 10:00 efter att vi stått och gjort ingenting i 40 minuter och sedan väntat i bussen medan chauffören fixar bränsle på en mack.

Vi har valt att åka med en modernare typ av buss som i Laos kallas VIP. Den rymmer ungefär 25 turister och 4 väskor. För att lösa den saken staplar chauffören ett berg av packning på platserna längst bak och för att få plats med de turister som skulle ha suttit där fälls det ut stolar utan ryggstöd i mittgången. När jag ser det färdiga resultatet av högen med väskor längst bak säger jag till Olya att det där kommer ju att trilla ner i skallen på någon.

Redan på den starkt trafikerade vägen ut ur Vientiane försöker chauffören pricka 80 knyck och kör om allt som rör sig. Det är direkt livsfarligt ett par gånger när vi nästan frontar mötande trafik och jag funderar allvarligt på att kliva av. Det hela är så löjligt korkat att först slarva bort en hel timma innan vi kommer iväg och sedan köra med gasen i botten på en smal gropig väg full av trafik och med både kor och hundar i vägkanten samt barn som försöker lära sig att cykla som vi passerar med bara en halvmeters marginal i fullt blås. Lyckligtvis börjar chauffören prata en del i mobiltelefon och sänker då hastigheten samt att trafiken avtar ju längre bort från Vientiane vi kommer.

Ungefär halvvägs smäller det till bak i bussen och en tjej skriker till när hon får en ryggsäck i skallen och golvas. Nu har hela berget av ryggsäckar hamnat i en otäck vågrörelse och de som sitter bak i bussen gör sitt bästa för att hålla emot så att inte fler väskor ramlar ner samtidigt som de skriker åt chauffören att stanna. Han bygger upp samma pyramid på höjden igen medan folk protesterar att det är farligt utan att få något gehör. Till slut lägger jag mig i eländet eftersom det är min väska som plötsligt hamnar högst upp och vi flyttar det översta lagret till mitten av bussen istället. Vi når Vang Vieng utan fler missöden efter 2,5 timme.

Vang Vieng med 30.000 folk ligger 150 km bilvägen norr om Vientiane utmed Nam Song River och området är fantastiskt vackert med floden, kalkstensberg och risfält. Byn spelar i en egen liga och om vi börjar från början så ploppade staden upp på kartan för första gången på 1300-talet som ett lämpligt stopp mellan Vientiane och Luang Prabang. I slutet av 1800-talet döpte fransmännen orten till Vang Vieng. Staden expanderade rejält under Vietnamkriget då amerikanarna byggde både flygbas och flygplats här. För övrigt samma landningsbana som jag sköter min löpträning på då den inte är i bruk längre. År 1999 kom någon på den briljanta iden att man kan forsränna floden på innerslangen till traktordäck. Sen kom turisterna, alkoholen, drogerna och ett hav av problem.

Turisterna flockades inte här för naturens skull utan för den galna partyscenen som växte så att det knakade. Tubing var det som gällde och längs floden byggdes det hopptorn, lijaner, ziplines och partydäck där folk dansade och drog i sig allt som fanns tillgängligt och följde upp dagens bravader med tunga rejvpartyn på plattformar mitt i floden. Mängder av alkohol och droger i kombination med en flod och ingen säkerhet alls resulterade i mängder av olyckor då folk dök på osynliga stenar, drunknade eller tog en överdos. När aktiviteterna nått högsta växeln år 2012 så dog det i genomsnitt en turist varannan vecka samt att 5-10 om dagen hamnade på sjukhus. Vilket kanske inte är hela sanningen då de värst drabbade hamnade på operationsbordet borta i Vientiane och inte ingick i statistiken.

Men i slutet av 2012 kom någon i regeringen på den inte helt exceptionella iden att det här måste ändras och pang så tog partyt slut. Vi var ju här i mitten av 2013 också och då visste vi inte om att hela upplägget gått i graven utan trodde det var lugnt för att vi passerade under regnperioden. Nu är byn på väg upp från räkning och medan de västerländska turisterna har minskat så har de asiatiska istället ökat och då i synnerhet från Korea. De är här för att vandra, paddla kajak och se grottor. Vi gör våra upptäcksfärder till fots och det är synnerligen trevligt så länge man undviker områdets grusvägar där luften är tät av damm. Vi bor bra även om det inte började så trevligt när vi fick tvätta sängkläderna i badrummet det första vi gjorde då städerskan missat eller antagligen struntat i den saken. I matväg dominerar stora baguetter med olika sorts fyllning som visserligen är goda men vi springer på Nazim en fantastisk indisk restaurang som drivs av en kille från Bangladesh där vi väljer att äta varje dag.

En av områdets mer exklusiva aktiviteter är ballongflygning. Säkert väldigt vackert men jag säger till Olya när jag ser det att i Laos skulle jag aldrig ge mig upp i en luftballong. Hon kontrar med att det brukar ju vara västerlänningar som står för säkerheten i dessa lite mindre utvecklade länder. Hur det är med den saken vet jag inte men en morgon väcks vi av att det kommit skit i fläkten och chauffören eldar för brinnande livet för att undvika att korgen med folk kraschar rakt in i vårt sovrumsfönster på hotellets tredje våning. Dessvärre hinner jag inte fånga det på bild då kameran är nedpackad i ryggsäcken och dessutom utan minneskort.

Vår plan var att fortsätta norrut till Luang Prabang men efter den vilda bussfärden hit undviker vi gärna en till holmgång med en eventuell idiot bakom spakarna genom de större bergen som dominerar norra Laos. Vi undersöker om det går att paddla kajak till Vientiane, det har gått förut, men det funkar inte längre då de byggt minst en damm längs vägen. Därav åker vi imorgon buss tillbaka till Vientiane där vi tänkt ansöka om nya visum till Thailand.

//Magnus Hedström