Då kommer tredje storyn från The Lycian Way. Innehåller 10 vandringsdagar och jag når ledens mittpunkt. Det blev en handfull nya bilder…
The Lycian Way. 07 juni 2015.
Dag 17. Kalkan – Bezirgan.
Det finns en ny dragning av leden ut ur Kalkan men jag misstänker att det handlar om taggbuskar utan vyer så jag går den gamla sträckan istället längs områdets stora väg D400. Vyerna över Kalkan, beachen, marinan och den stora viken är fenomenala men dessvärre är det molnigt. Bredvid vägen finns en liten stig så jag slipper gå asfalt och det är söndag förmiddag med få fordon i omlopp. Efter 2 km bär det upp i skogen och plötsligt är leden löjligt bra markerad med färg över hela stenar vilket antagligen betyder att någon fått betalt per målarburk. Däremot i första korsningen finns det inga markeringar alls. Jag prövar den ena traktorstigen men den tar slut efter hundra meter. Sen testar jag nästa och när jag går på den så kommer leden via en genväg upp till stigen som jag går på.
Markeringarna kryssar fram i naturen bland olivträd och en del vassa växter på bökigt underlag och utan stig. Det är bättre markerat än vanligt men jag har svårt att hitta ändå. Normalt när man vandrar så brukar ju lederna vara ordentligt upptrampade och lätta att följa men här syns den knappt. Valet av rödvita markeringar har jag aldrig riktigt förstått många stenar är ju vita från början eller har vita fläckar. Når efter en hel del sökande en asfalterad väg och ser på en skylt att jag gått 1 km på 2 timmar. Den är nog visserligen lika fel som alla andra skyltar men snabbt går det i vilket fall inte. Sen blir leden bättre och sicksackar uppför på en bred gammal åsnestig. Passerar ett område med mycket fjärilar. Klättringen är 800 höjdmeter och molnbasen ett par hundra meter lägre så de galanta vyerna över kusten missar jag fullständigt.
Leden planar ut över en platå samtidigt som vädret börjar spricka upp. Går genom en liten ravin och kommer ut i botten av en ny dal vid byn Bezirgan. Letar upp ett rekommenderat utomhuscafe och beställer middag vilken visar sig vara lika dålig som jag anade vid ankomsten. Tomat, lök, gurka, yoghurt och bröd för 100 kronor. När turkarna svarar ”no problem” på alla mina frågor då är det ofta problem. Nu var det Abdullah Böge en mattförsäljare i Kalkan som skötte snacket då han var den enda på plats som kunde lite engelska.
Korsar dalen bland små gårdar där de odlar vete och äpplen. Fikar och shoppar kex vid en liten butik bredvid byns moske. Lämnar Bezirgan bakom mig och ser vandringens sjätte orm. Klättrar upp mot en väg och får fina vyer bakåt över dalen samtidigt som solen är på väg ner. Korsar vägen och river mig genom täta snår till en liten plan öppen yta med turkiskt gräs där jag slår läger för natten. Jag är då på en höjd mellan dalarna Bezirgan och Saribelen.
Distans: 12 km. Tid: 9 tim 15 min.
Ack distans: 130 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 08 juni 2015.
Dag 18. Bezirgan – Gökceören.
Knäpptyst natt och jag sover kanon tills det blir för varmt i tältet av solen. Bedrövlig led brant ner genom täta vassa snår och spindelnät mellan var och varannan buske som jag får i ansiktet. Vid det här laget har jag bra koll på vilka buskar som gör ont, vilka som gör jätteont och vilka man bör undvika fullständigt. Lätt att hitta dock men en gång kryper jag på alla fyra och släpar ryggsäcken bakom mig för att ta mig under några träd samtidigt som jag upptäcker att jag gått fel.
Korsar två vägar där det är svårt att hitta leden igen men sen blir det bättre när den klättrar upp till Saribelen som ligger en bit upp i hörnet av en ny dal. Det finns två Saribelen en nedre och en övre by. I den övre som jag har svårt att hitta ska det finnas två butiker men jag ser ingen och har inte en aning om åt vilket håll de kan ligga. Inte helt bra för nu är kexen slut. Vatten hittar jag som vanligt vid mosken där jag också stannar i skuggan och lagar nudlar.
Mer uppför till ett annorlunda och trevligt stenlandskap med enorma bumlingar och friliggande klippor bland all grönska. Kul vandring svagt nedför med fina vyer över den lilla dalen med stenarna och en plan gräsbotten som gjord för camping även om det inte finns något vatten. Det är torrt och djurlivet är mest myror men jag ser också min sjunde orm, ett par små ödlor och en sköldpadda. Kommer till en grusväg som leden går på parallellt med och högt ovan kusten men vyerna är sådär då det är disigt.
Lätt avslutning på grusväg, breda åsnestigar och flera kilometer plan vandring på fält stora som fotbollsplaner med oändliga möjligheter att slå upp tältet. Mitt vatten är dessvärre nästan slut och jag vill helst äta något annat än nudlar igen. Med trötta fötter stapplar jag in i Gökceören en timma innan det blir mörkt och ungefär samtidigt som ägaren till Huseyin Yılmaz’s Pansiyon kommer hem efter att ha varit ute med getterna. Jag beställer middag och äntligen levereras det fem rätter varav fyra varma som brakar rakt ner i magen. Här uppe på ungefär 900 meter över havet är det kyligt om kvällarna och jag använder vindjackan. Huseyin har ingen camping så jag bestämmer mig för att sova inne i sovsalen så att jag får lite vettig frukost i morgon bitti.
Distans: 13,5 km. Tid: 9 tim 45 min.
Ack distans: 143,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 09 juni 2015.
Dag 19. Gökceören – Cukurbag.
Överraskande skönt att sova inne i en säng. Jag gillar ju tältet där det alltid är fräsch luft och fritt från insekter men det är det i sovsalen också dessutom är jag ensam gäst. Bra frukost och Huseyin är trevlig han fixar till och med en matsäck åt mig med bröd och ost. Leden fortsätter ner i Gökceören Valley först på mindre stigar bland gårdar där jag tappar leden två gånger och blir irriterad när jag fastnar i en återvändsgränd med stup och täta vassa buskar. Det är en lång dag och jag har inte riktigt tid att virra omkring på jakt efter ledmarkeringar.
Väl på rätt led igen blir det grusväg genom tallskog och det går fortare. Kommer till en Y-korsning och blir fundersam eftersom jag efter 8 km ska komma till en T-korsning. Men det sitter ett stenröse nästan mitt emellan vägarna som jag tolkar höger men är inte säker för det är så otroligt dumt placerat om det nu är en vägvisare. Chansar höger och efter 100 meter ser jag en rödvit markering på en telefonstolpe. Några hundra meter senare kommer en bonde springande och säger att jag har gått fel.
Jag tror honom knappt men vänder om och ser en likadan rödvit markering på den andra vägen och går sedan i ytterligare 2 km innan jag ser nästa. Dessförinnan har jag inte sett en enda markering längs hela grusvägen. Nu är jag dock rätt för jag passerar två källor med rinnande vatten och kommer till en T-korsning där det dessutom sitter en skylt att det är 14 km till Phellos vilket i och för sig antagligen inte stämmer. Svårt att hitta rätt över en plan yta men sen blir leden bättre och 500 höjdmeter uppför på lösa stenar i tryckande värme. Jag svettas floder men träden ger en del skugga och morgonens klarblå himmel blir delvis molnig. På toppen av backen är jag lite drygt 1000 meter över havet och det blåser en härligt sval bris. Jag har fått skavsår i grenen av allt svettande och pausar i väntan på att såren och kläderna ska torka.
Nu är jag ovanför Dereköy Valley och rundar dalen längs en bergskam. Till en början är det lite svårt att hitta och efter en stund blir det löjligt svårt då växtligheten längs leden förvandlats till ett litet kalhygge. Någon har dock varit snäll och märkt upp en alternativ väg med små stenrösen som jag sakta hittar på ett efter ett. Passerar en gård och fyller på vatten. Kommer ut på en liten grusväg och tappar bort mig igen men går tillbaka och hittar leden som går längs en liten klippa där jag ser vandringens åttonde orm. En 1,5 meter svart sak med stort huvud. Det hängde dock i luften och jag hade redan börjat väsnas flitigt med vandringsstavarna som jag dunkar i nästan varje sten jag ser när det osar orm. Grusväg nerför och jag är ordentligt trött i fötterna och såren i rumpan gör att jag går som Zeb Macahan. När jag undrar vart tusan Phellos tagit vägen kommer en skylt att det är 4 km kvar.
Smal stig bland vassa buskar inte det värsta jag sett men tillräckligt illa för att jag ska behöva ta av mig ryggsäcken några gånger och rensa vassa blad från tröjan. Phellos var antagligen en gammal gravplats och inte en stad i dåtidens Lykien. På toppen av en bergskam finns några hyggligt bevarade ruiner i form av gravar och platsen är coolare än väntat även om den är liten. Från toppen är det stora vyer ner i Cukurbag Valley som jag också tar mig brant ner till på värkande fötter. Hade jag bara haft vatten kunde jag ha tältat uppe vid gravarna även om det kanske varit i läskigaste laget. När jag går därifrån ser jag dessutom en sovsäck i påse som någon glömt eller om någon nu gömmer sig bland ruinerna.
Jag kommer till Cukurbag strax innan det blir mörkt och har då varit i farten i nästan 12 timmar utan några längre siestapauser. Vettiga tältplatser ser jag inte så jag letar upp en fungerande men kass yta mellan några hus i byn, slår upp tältet nästan ljudlöst och kryper i säng utan att varken tvätta mig eller äta för att inte riskera att bli upptäckt.
Distans: 20 km. Tid: 12 tim.
Ack distans: 163,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 10 juni 2015.
Dag 20. Cukurbag – Kas.
Jag vaknar mitt i natten eller om det fortfarande är kväll av att någon går i det torra gräset utanför tältet. Först avvaktar jag lite för att höra om personen passerar utan att se tältet men när fotstegen stannar nära mig tänker jag att det är bättre att ta initiativet själv och visa att jag är en hygglig typ. Sätter på pannlampan, tittar ut och säger merhaba, vilket är hej på turkiska, så vänligt jag kan. Men det som nu är i buskarna springer iväg innan jag hinner se det och jag tänker att det kan knappast ha varit en människa. Troligen en ko eller åsna men jag vet inte. Ljudet kommer tillbaka senare och då låter jag det vara och sover vidare.
Vaknar tidigt och pysslar med packning samt mina bilder på datorn tills solen torkar tältet som är genomblött av fukt. Jag är osäker på åt vilket håll leden tar vägen den ska passera Cukurbags största moske men det finns tre och jag vet inte vilken som är störst. Några ledmarkeringar ser jag inte utan frågar lokalbefolkningen som pekar mig åt det hållet jag också hade gissat på. Det visar sig tyvärr vara fel vilket också syns på min karta bara jag hade läst den lite bättre. Vänder om och kommer till rätt moske där ledmarkeringarna också återfinns.
Fortsätter på en grusväg som inte är uppmärkt och läser guidebok, karta och information från en webbsida som jag brukar fotografera och konstaterar att jag ska följa vägen till Eflatun. Det är en liten by med en organisk gård som jag kikar in på för att höra om det går att köpa frukost vilket de serverar på en trevlig yta utomhus i skuggan. På stället bor också en tjej från USA och en kille från Palestina som jag språkar med en stund tills de sticker iväg på dagstur upp till Phellos.
Vandringen är plan när leden korsar Cukerbag dalen. På andra sidan väntar en av vandringens bästa vyer på kanten till en 500 meter hög klippa rakt ovanför staden Kas och dess bländande bukt med några öar och halvöar utspridda i det blå Medelhavet. Vädret är bra men långa avstånd gör att jag gärna haft klarare sikt. Det är ruskigt vackert och jag hänger kvar en stund för att njuta av vyerna och sätta några schyssta bilder. Branta serpentiner ner till Kas och småvägar in i centrum där jag checkar in på Ani Pension samt drar igång den vanliga ritualen med kebab, dusch och Internet vilket alltid är en höjdpunkt.
Distans: 7,5 km. Tid: 6 tim 15 min.
Ack distans: 171 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 11 juni 2015.
Dag 21. Kas (vilodag).
Kas med 7500 folk är en gammal fiskeby som blivit en populär turistdestination. I området finns Turkiets bästa dykning och det är också ett givet stopp längs kusten för segelfolket. Kas är också vandringens största turiststad. Precis som Kalkan ligger byn i en fantastisk vik med vitkalkad bebyggelse från marinan och upp längs de bakomliggande bergen. Centrum består av smala gator med utomhuscafeer och små butiker och även om det är trevligt så var nog Kalkan en aning charmigare. Här är allt större med mer folk och buller.
Sevärdheterna är intressanta med Antiphellos teater i hyggligt skick. Staden som ska ha varit en hamnstad åt Phellos vilken de på senare tid fått för sig aldrig var någon stad om jag nu har förstått saken rätt. Det finns en del gamla gravruiner att titta på som är utspridda runt om i city. Byn har även en liten beach men den verkar inte speciellt välbesökt då det finns bättre ställen att bada på i närområdet. Själv tar jag det piano och äter gott, jobbar med hemsidan samt tvättar mina kläder.
Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 171 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 12 juni 2015.
Dag 22. Kas – Coban Koyu Beach.
Jag tar det lugnt halva dagen i Kas. Äter kebablunch och startar på eftermiddagen så att det blir två dygns vila på en vilodag. Lämnar byn förbi en musik och folkfylld marina och plockar upp leden som följer asfaltsvägar söderut längs kusten. Vädret och vyerna över bukten är strålande. Passerar Buyuk Cakillar Beach en liten inbjudande strandremsa inklämd i en smal vik med branta bergssidor. Leden blir bred stenig stig en bit från havet. Ser vandringens nionde orm en grå liten och långsam typ. Träffar en dansk tjej på promenad utan packning och vi språkar en stund, på engelska såklart. Brant lättare klättring på fasta rep längs en bergssida ner till havsnivå vid stranden Liman Agizı där det finns några gamla klippgravar i berget.
Äter dyr men inte speciellt bra spaghetti bolognese på en strandrestaurang. Upptäcker samtidigt att den danska tjejen och ytterligare några brudar i bikini huserar på en svenskflaggad segelbåt så jag går dit och kollar läget. Inga svenskar på båten men trevligt folk från flera nationer. Vattnet i viken är superklart och jag är grymt badsugen men det börjar bli sent så jag fyller på mina vattenflaskor med kranvatten från handfaten utanför toaletterna, vilket ska vara drickbart, och ger mig av.
Uppför förbi olivodlingar och sedan stig i tätare växtlighet med mycket spindelnät mellan grenarna som jag ständigt får i ansiktet. Över en liten bergskam och sedan ner till havet igen på svår led med en sträcka hoppa på vassa kalkstensklippor utmed kusten samtidigt som det börjar mörkna. Når Coban Koyu Beach där jag undersöker om det går att tälta på stranden men underlaget är för vassa stenar. Hittar några helt okej platser strax bakom beachen och slår upp tältet där istället. Ett mysigt öde läge men enormt smutsigt då vågorna verkar spola upp allt möjligt skräp från havet. Dessutom har några rejäla stolpskott använt området som festplats och skräpat ner ytterligare. Jag duschar med medhavt vatten, stretchar och kojar för natten.
Distans: 7 km. Tid: 4 tim 45 min.
Ack distans: 178 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 13 juni 2015.
Dag 23. Coban Koyu Beach – Bogazcik.
Skön natt och var det några konstiga ljud utanför tältet så hörde jag dem inte. Sover längre än planerat och kommer iväg aningen sent. Vädret är fantastiskt. Leden börjar uppför med vackra vyer bakåt över en dubbelvik. Sedan nerför till havet igen och in till viken Fakdere där det finns en restaurang och boende i form av både rum och tältplatser. Jag tar långpaus i skuggan, badar, äter och njuter i största allmänhet medan solen är som starkast mitt på dagen. Två franska tjejer dyker upp och har ungefär samma planer för dagen som mig. De har vandrat i en vecka och är lika imponerande som mig av ledens markeringar som ofta knappt går att hitta.
Uppför på grusväg i 1 km och därefter lång utförslöpa på smal stig bland stora stenar. Upptäcker efter ett tag att jag antagligen går på fel stig då ledmarkeringarna plötsligt är blå. Kollar kartan noga och istället för att gå tillbaka uppför så genar jag i den riktning som leden bör finnas och hittar som tur är på den. Går över en kort plan yta och sedan krokig vandring bland stora vassa stenar utmed havet i en bra bit.
Jag stannar och badar igen innan leden viker av inåt land. De franska tjejerna passerar och drar igång dagens klättring strax före mig. Jag kör om dem när de pausar och kryssar sedan fram i skogen uppför tills leden plötsligt försvinner. Det finns inte en chans att se varken markeringar eller någon stig så jag väntar in tjejerna för att se hur de gör. De går med guideboken i handen för att inte missa någon detalj om vart leden tar vägen men det blir samma visa för dem. Vi bildar en skallgångskedja för att pricka en grusväg några hundra meter högre upp i skogen alldeles bredvid en brant bergssida som vi ser. Det går bra och på grusvägen finns det ledmarkeringar igen.
Vyerna ut över kusten och havet är bländande i kvällssol. Gör sällskap med tjejerna längs grusvägen i några kilometer in till Bogazcik där vi blir bemötta av en äldre dam från Ali’s Pension. Hon är väldigt noga med att vi inte går någon annanstans än till hennes hotell och det känns direkt obehagligt. Tjejerna frågar efter en taxi till Ucagiz medan jag knallar vidare. Problem frågar damen mig men sedan händer inget mer när jag tar mig upp till Apollonia Lodge på en höjd istället. Där är de trevligare men inte vana vid gäster verkar det som för hela familjen som sköter stället vill prata några ord engelska med mig samt kollar när jag både slår upp tältet och äter samt lite senare säger en efter en godnatt. Trots en hel del mygg och att tältet är uppslaget på grovt grus så är det ändå helt okej då jag får tälta och duscha gratis samt äter en godkänd middag utomhus med vyer ut över mosken, byn och dalen.
Distans: 12 km. Tid: 10 tim.
Ack distans: 190 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 14 juni 2015.
Dag 24. Bogazcik – Ucagiz.
Kommer iväg 08:00 och fyller på vatten vid byns moske. Går en kort bit samma väg som igår men sedan blir det rörigt. Först pekar en ledskylt mot en stig i skogen och inte mot en grusväg som jag har trott att jag ska gå på. Prövar stigen en stund men ser inga markeringar och går tillbaka till vägen istället. Strax efter kommer en omarkerad korsning så jag plockar fram karta och guidebok för att se att det är vänster som gäller. Kommer till en avtagsstig mot Apollonia ruiner som ligger på toppen av en höjd. Stigen är markerad men helt igenväxt och det går inte att ta sig fram och inte heller att runda problemet så jag vänder om. Hundra meter senare kommer en bättre stig ner från toppen och jag testar den istället men det blir snart en massa vassa buskar och det är en pina att ta sig fram så jag vänder om igen. Det är ungefär 250 meter upp till ruinerna men det känns helt vansinnigt att stå i taggbuskarna och lida för den omvägen.
Fortsätter på grusvägen runt toppen och ser att det kanske går att ta sig upp på kullen från baksidan men då har jag tröttnat på saken. Jag tror här och nu att stigen upp till Apollonias ruiner, som inte är i bästa skick men säkert kul att se ändå, är en extratur man kan göra och inte ingår i själva vandringsleden. Guideboken skriver att man kan gå upp om man vill och den bra webbsidan som jag brukar fotografera visar att leden rundar kullen och inte går upp till ruinerna. Jag upptäcker dock senare att på min karta är leden dragen tur och retur ruinerna och hade jag noterat det i tid så hade jag nog tagit mig upp ändå för att inte fuska bort 500 meter av turen.
Leden fortsätter svagt nerför mot kusten på stenig men bred stig utan vassa buskar precis där man går. Det är ruskigt bra väder och varmt i solen men skönt att kunna gå utan att hela tiden leta efter ledmarkeringar. Ser min tionde orm en stor rackare som precis som de flesta andra flyr i full fart när jag är bara några meter bort. Ser nog min elfte orm också men räknar den inte då jag bara skymtar skuggan under en buske och det skulle kunna vara en stor ödla istället. Massor av ödlor ser jag däremot de verkar gilla stenlandskapet men de är också skygga och svåra att fotografera. Strax före havet passerar jag Aparlaes ruiner som är 1600 år gamla och utspridda i sista slänten ner mot en vik och består av flera sarkofager samt en tämligen välbevarad mur som tyvärr är svår att fånga vettigt på bild. Vissa delar av ruinerna ligger i havet då de hamnat där efter att marken har sjunkit vid några jordbävningar.
Kommer till en gård med boende samt enkel restaurang men jag stannar bara för en cola och snackar med ägaren som pratar bättre engelska än vad som är brukligt. Trevlig man som varnar mig för ormar, skorpioner och vildsvin. Även guideboken talar om dessa skorpioner men jag har inte sett en enda ännu. Jag får också besked om att det var Ali’s Guesthouse i Bogazcik som gjort leden omöjlig att hitta där vi tappade bort oss igår. De har gjort det med avsikt och folk brukar normalt villa bort sig i 1,5 timma så att ingen orkar gå längre än till deras ställe när man kommer in i byn. Det kan mycket väl stämma för tjejerna hade fått samma information vid Fakdere igår men då förstod vi inte riktigt vilken sträcka som åsyftades.
Plan sträcka i skarven till en stor halvö. Leden delar på sig och jag väljer vänster efter ett tips från gården jag nyss stannade på. Plötsligt är hela stenar målade med rött och vitt och jag förstår att någon inte vill att man går längs den riktiga leden. I nästa vik kommer jag till en av två restauranger vid två bryggor och killen som antagligen har målat om leden blir mäkta irriterad när jag inte väljer hans restaurang utan går tillbaka och undersöker den som omvägen undvek. Jag hör dessutom en kvinnoröst där och det brukar betyda större möjligheter till bra service vilket stämmer klockrent när jag lite senare sitter på Aparlai Restaurant i skuggan på bryggan och äter god mat till vettigt pris.
Efter en lång paus klättrar leden till en platå, planar ut och letar sig sedan ner mot kusten igen bland ett myller av stora stenar. Jag tappar stigen strax före en vik men ser vattnet och fortsätter till vikens mynning men upptäcker där att det finns ytterligare en vik innanför mig. Vänder tillbaka och hittar leden som rejält krokig går över mellan och runt stora stenar utan avbrott de sista 2 km in till Ucagiz. Jag letar upp Lykia Pension för att möta upp Olya. Jag är lite sen men det är hennes buss också och under tiden hinner jag bli osams med ägaren till boendet vi tänkt välja så jag går ner till marinan och väntar istället. Det är ju ofta som så i Turkiet att männen på hotell och restauranger vill bestämma hur gästerna ska bete sig och har man en annan åsikt än dem så accepteras den inte. Olya dyker upp till slut efter 3 dagars resa från Georgien och vi checkar istället in på Kekova Pansiyon precis vid havet.
Distans: 14 km. Tid: 10 tim 15 min.
Ack distans: 204 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 15-16 juni 2015.
Dag 25-26. Ucagiz (vilodagar).
Ucagiz eller Kekova som hela området kallas med 400 folk är en fantastisk bukt med flera öar och halvöar. Själva byn Ucagiz som vi bor i är pytteliten och något man ser på några minuter. Den består av ett tiotal pensions, några restauranger, två små matbutiker, en tilltagen marina och en rondell med plats för turistbussar att vända samt några ruiner på en kulle. Mängder av turister dumpas på förmiddagarna i hamnen och försvinner sedan ut i bukten under dagen på stora båtar för att bada och besöka områdets sevärdheter. Det finns några stränder, vikar och ruiner som håller bra klass bland annat en ruinstad under vatten vid Kekova Island. Vi tar det lugnare än så och trivs ruskigt bra på Kekova Pansiyon även om det är ovanligt mycket sandflugor i luften samt på kvällarna tätt med mygg. Ucagiz räknas som mittpunkten på The Lycian Way.
Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 204 km.
Några bilder från idag:
//Magnus Hedström
