2016-04-06. Satun, Thailand.

Nr 27. (6 september – 15 oktober, 2015).

Mestia – Guli Pass Trek – Mestia.

Efter det plötsliga avbrottet av vår första vandring hoppades vi kunna fortsätta gå efter bara några dagars vila i Mestia. Det tar dock 11 dagar innan ett riktigt lovande högtryck är på ingående igen. Vi fördriver dagarna med att ta det piano vilket vi är riktigt bra på. Familjen vi bor hos får ett tillskott i form av en helgullig liten valp som vi leker med och även ger en del mat då det inte verkar ingå i ordinarie rutiner i den lokala kulturen.

---

Guli Pass Trek. 17 september 2015.

Dag 1. Mestia – Nedanför Guli Pass.

Dagen innan det nya pangvädret ska slå till packar vi våra ryggsäckar för att knalla upp till samma plats som vi sov vid sist. Vi tar adjö av familjen i Mestia en gång till och kommer iväg efter lunch. Vädret är moln och vi startar från 1400 meter. Går konstant uppför i en brant öde dal till samma camping som vi flydde från en tidig morgon för 12 dagar sedan. Vi ser endast en själ som passerar oss på häst och som lite senare är på väg ner igen men nu med två hästar. Den här gången går vi rätt men ett gäng enorma tjurar verkar vara på krigsstigen så vi tar en omväg förbi dem. Kommer fram till den härliga tältplatsen på 2600 meters höjd samtidigt som våra ben börjar bli lagom möra. Tid 4 tim.

Några bilder från idag:

---

Guli Pass Trek. 18 september 2015.

Dag 2. Nedanför Guli Pass – Old Guli Village.

Fantastisk morgon vi vaknar till kalasväder enligt prognosen den första av fem molnfria dagar. Fotograferar, äter frukost, tar ner tältet och ska försöka hitta upp till Guli Pass. Leden är nu nymålad med överdrivet mycket färg på stenarna. Vi följer den uppför mot passet tills vi plötsligt upptäcker att vi går på samma stig som förut och är på väg in i samma branta återvändsgränd där vi vände sist. Här är det något som inte stämmer tänker vi. Försöker se leden högre upp men landskapet är för buligt. Vi såg ju tre personer komma ner från passet sent på kvällen senast så jag går off road i den riktningen för att kanske finna någon ledtråd och vips så hittar jag på rätt stig. Mycket märkligt markerad led precis där man ska svänga så saknas det både stig och markeringar.

Resten av stigningen går smidigt med den avslutande branten i serpentiner upp till Guli Pass på 2900 meter. Olya stannar flera gånger för att plocka och äta blåbär. Vi följer sedan en kam till en topp på 2960 meter. Utsikten är en kioskvältare vi har vyer bakåt ner i dalen vi tältat i med Tetnuldi 4858 meter i horisonten, Svanetian Range i sydväst och Mt Ushba 4710 meter norrut i kammens riktning. Vi tar en paus med fika och fotografering i det strålande vädret samtidigt som två amerikanska grabbar kommer upp från dalen vi är på väg ner i. De har också haft svårt att hitta så vi utbyter lite erfarenheter om hur leden går.

Lång väg ner men inte speciellt brant. Bökigt att hitta i början men längre ner är leden tydligare. Vyerna över Mt Ushba som vi nu är nära är sagolika. En lokalbo som är här uppe och ser över sina kor visar oss en källa med dricksvatten i Old Guli Village 1900 meter över havet där vi slår läger inne i en tom kohage. Jag kämpar en stund med att bära grinden på plats och låsa ordentligt så att kolosserna till kor utanför hagen inte kommer in och snubblar över våra tältlinor mitt i natten. Old Guli Village som byn kallas finns inte längre den åkte med i en lavin för ett gäng år sedan och man valde att inte bygga upp stenhusen igen på grund av det utsatta läget. Nu är det bara ett par ruiner kvar samt gröna fina betesmarker för boskapen. Tid 8 tim.

Några bilder från idag:

---

Guli Pass Trek. 19 september 2015.

Dag 3. Old Guli Village – Shdugra Waterfall.

Guldväder igen och höstfärger på träden gör platsen extra fin. Upptäcker att kohagen vi sovit i på vissa ställen saknar staket vilket gjorde mitt jobb med att stänga och låsa grinden tämligen onödigt. Vi följer en traktorstig bredvid djupa flodraviner ner till Becho Valley och byn Mazeri. Äter lunch på samma hostel som de amerikanska grabbarna bott på. Trevligt ställe vi sitter i trädgården bland äppelträd där det springer omkring får, höns, en gris och en gullig hund. Riktigt god mat är det också vi beställer kycklingsoppa och hatchapuri vilket är nygrillat bröd med ost men vi äter alldeles för mycket och blir nästan däckade.

Har tänkt att handla med oss mer mat men hittar inte någon butik. Fortsätter norrut genom den öppna dalen med Dolra River väster om oss och Mt Ushba i öst. Det är galet vackert men de håller på att asfaltera den enda vägen och det dånar och dammar otrevligt mycket. Synd på en så vacker plats här borde man deklarera området nationalpark och inte bygga något alls. Vid en parkering strax före en bro över floden vinkar en polis åt oss att komma han har en pistol utan hölster i jeansen och vill veta vart vi är på väg. I slutet av dalen blir det skog och uppför där vi möter en hel del folk de flesta på dagstur men även några bergsbestigare som varit upp till toppen av Mt Ushba.

Vi hade tänkt att tälta i skogen men hittar ingen vettig plats med vatten. Korsar Dolra River igen och kommer till ett militärläger där vi måste stanna för natten då vi inte får gå längre norrut. Det här är sista utposten före den ryska gränsen. Militären är mycket trevliga och det finns både vettiga tältplatser och en källa med färskvatten. Ytterligare några turister med tält dyker upp senare på kvällen. Vi är på 2000 meters höjd och har ungefär kilometern kvar till Shdugra Waterfall. Tid 7 tim.

Några bilder från idag:

---

Guli Pass Trek. 20 september 2015.

Dag 4. Shdugra Waterfall – Becho Valley.

Sover länge, packar ihop och går sista biten upp till vattenfallet. Shdugra Waterfall är Georgiens högsta men exakt hur högt det är verkar hemligt. Samtidigt som vi ser fallet till höger om oss kommer en stigkorsning utan skylt där vi chansar vänster i tron om att det kommer en bättre stig till höger lite högre upp. Det gör det inte men leden vi går på är välanvänd så vi ändrar våra planer och siktar mot en platå ovanför fallet där vyerna ska vara kalas. Stigen blir dock brantare ju högre vi kommer och underlaget är besvärligt med knytnävsstora stenar på halt grus. Vyerna ner i dalen och över baksidan av Mt Ushba är sanslösa så vi fortsätter uppför trots att det är olustigt brant.

Plötsligt hör vi tre personer alldeles bredvid oss som är på väg ner. Vi ser dem inte för växtligheten är för tät men vi frågar dem om de går på en bättre stig. De meddelar att de inte går på någon stig alls och att leden vi går på blir nästan lodrät högre upp. Vi beslutar oss då för att vända. Det är svårt som tusan nedför men vi klarar oss från att ramla. Hittar tillsammans med den lilla gruppen ytterligare en stig som viker av upp mot platån men den börjar med en liten klätterpassage förbi en stor sten som vi inte vill pröva med stora ryggsäckar. De andra tre går med lätt packning och sätter av uppför igen.

Plötsligt kommer det en person gående nedanför oss i ett dike det är Timo från Holland som har tappat bort leden fullständigt han undrar om vi vet vägen till vattenfallet. Vi gör sällskap ner dit men upptäcker att man inte kan komma speciellt nära utan att korsa ett par vilda forsar så det får bli lunch på stället istället. Vi lagar mat bredvid en bäck, fräschar upp oss med ett bad och njuter av vyerna över Shdugra Waterfall samt Becho Valley i strålande sol. Timo berättar att han studerar aerodynamik för rymdraketer. Vi fotar en hel del och precis som vi ska gå ner kommer solen i rätt vinkel för att skapa en regnbåge i botten av fallet vilket gör det extra vackert. Det är omöjligt att bedöma höjden men den delen vi ser kan mycket väl vara 50 meter.

Vi knallar ner till militärlägret tillsammans och det visar sig att Timo har slagit upp sitt tält på samma plats som vi sov senast. Vi tar adjö där men bokar att ses i Old Guli Village imorgon eftermiddag då vi har ungefär samma planer. Olya och jag fyller på vatten och letar upp en mysigare tältplats en bit ner i skogen ungefär 1900 meter över havet. Tid 6 tim.

Några bilder från idag:

---

Guli Pass Trek. 21 september 2015.

Dag 5. Becho Valley – Old Guli Village.

Sämre väder med dis i luften och molnigt. Vi tror att Timo ska komma förbi tältet men han ser det nog inte från leden. Fortsätter nedför i skog och möter två killar som jobbar med att märka leden med vit och röd färg. Speciellt engagerade är de inte inte undra på att det blir fel ibland. Vi går tillbaka i samma dal och väljer att gå på västra sidan om Dolra River där det är grymma vyer över floden och Mt Ushba på andra sidan dalen.

Plan vandring till Mazeri där vi försöker handla på oss lite mer mat. Vi har frågat tidigare om det finns matbutiker i byn och fått positiva svar men det som säljs är nästan bara öl och tobak. Äter lunch på samma hostel som senast men maten är nu sämre då damen som normalt sköter stället är borta. Köper mer än vad vi kan äta så det räcker till kvällsmat också då vår egen mat är slut. Går samma grusväg upp till Old Guli Village där Timo redan har slagit upp sitt tält. Fin solnedgång och trevligt med sällskap. Tid 6:45.

Några bilder från idag:

---

Guli Pass Trek. 22 september 2015.

Dag 6. Old Guli Village – Mestia.

Vi startar tidigt för att nå Guli Pass i hyggligt väder. Vi går alla tre tillsammans men har olika taktik. Timo går mycket fortare än oss med många pauser medan vi går sakta utan pauser. Det ger samma utfall i slutändan. Springer på ytterligare tre holländare som är på väg upp men de försvinner lite mystiskt strax före toppen. Vyerna ner i dalen och upp mot Mt Ushba är kalas och vädret är bra ända tills vi når toppen av Guli Pass 2960 meter. Mörka moln börjar sväva lite här och var på himlen så vi skyndar oss ner till vår tidigare camping nedanför passet. Timo fortsätter mot Koruldi Lakes medan vi svänger ner i dalen och tar oss tillbaka till Mestia 1400 meter då vädret inte lockar för att stanna en natt till här uppe. Tid 9 tim.

Några bilder från idag:

---

Vi har en vandring kvar att göra och bosätter oss hos familjen i Mestia en tredje gång i väntan på ett nytt väderfönster. Hösten faller på och det börjar bli svalt på kvällarna. Vi gör några dagpromenader in till city med den lilla valpen som inte riktigt trivs i ljudnivån där så jag tvingas bära henne bland bilar och folk. Det visar sig vara en klockren raggningstaktik för tjejer som jag normalt inte ens törs titta på kommer plötsligt fram för att klappa hunden och fråga vad hon heter.

Familjen har nu tre hundar. Den lilla valpen som helst håller till på övervåningen där vi bor. En medelstor hund med namn Tarzan som springer lös och ser till att vilsna kossor och gatuhundar inte kommer in på tomten. Samt en stor bjässe som sitter fastsurrad i en tre meter lång kedja bakom ett staket vid grinden. Den får vi inte röra då den kan bitas men jag blir bästis med den i alla fall efter att vi gett den något att äta varje dag. Vi matar även valpen och Tarzan men blir tillsagda att inte ge Tarzan någon mer mat för det verkar som om han börjar gilla oss för mycket.

Fredagen den 2:a oktober börjar som vanligt med frukost på terrassen och lek med valpen. Några minuter senare medan vi fortfarande äter lurar den äldre mannen i huset iväg de två lösa hundarna bakom en bil utanför grinden. Tar upp valpen, trycker ner henne i en stor plasthink och skär med kniv halsen av stackaren som skriker som en stucken gris. Vi tror först att det är den vanliga proceduren som de ägnar sig åt här att de kapar öron och svans av valpar. Vi har sett flera blodiga hundar efter den behandlingen men när valpen sedan blir knäpptyst så förstår vi att det handlar om något annat. Jag går ner för att kontrollera vad som händer och då kommer gubben bärande på valpen i hinken med ett plastskynke som skydd. Han säger till Olya på ryska att det inte var någon bra hund och att de inte behövde henne.

Vi tappar genast lusten att bo kvar, packar ihop våra saker och checkar ut. Funderar på om vi ska lämna området för gott men det tar emot för mig då vi har den bästa vandringen ogjord. Vi rekar lite nya ställen öster om byn och finner ett billigt trevligt litet rum på en camping. Inte lika bra som tidigare men bättre kök och toa samt att folket är djurvänner de har bland annat 12 katter.

Några dagar senare dimper det ner ett mejl i Olyas brevlåda att hennes föräldrar önskar att vi åker till Indien med dem. I Kazakstan kan man inte välja semester själv och möjligheten för dem att åka dök oväntat upp. Till Indien behöver Olya visum och det går nästan bara att fixa i hemlandet så hon flyger hem medan jag stannar kvar för att gå den sista vandringen själv. Mestia är nog som bäst på hösten med härliga färger på träden och nysnö på bergen samt att det är få turister. I mitten av oktober kommer äntligen en ny riktigt lovande väderprognos så jag packar min ryggsäck för att gå landets bästa trek mellan Mestia och Ushguli.

//Magnus Hedström