2002-05-06. Kuala Lumpur, Malaysia.

Brunei är inte speciellt turistvänligt. Jag försöker skaka fram information om bussarna till Malaysia. Turistbyrån vet ingenting. Informationsdisken vid busstationen har inte en aning om vart bussarna avgår eller när. Jag pratar dock med en busschaufför som säger att bussen till Seria avgår 07:20. Jag beslutar mig för att chansa på att jag på 6 timmar kan ta mig från Bandar Seri Begawan till flygplatsen i Miri där mitt flyg till Gunung Mulu avgår 13:45. Sträckan är mindre än 10 mil.

Jag anländer busstationen 07:10. Väntar på bussen till Seria som åker 07:35. Efter två timmar är vi i Seria där jag väntar till 10:30 innan nästa buss till Kuala Belait avgår. Den turen tar 33 minuter vilket är 3 minuter för länge för att jag inte ska få ont i magen. Som tur är väntar 11:00-bussen in oss och jag åker vidare till en flod som jag passerar i en båt. På andra sidan hoppar jag på dagens fjärde buss som går till gränsen. Jag kliver av, checkar ut ur Brunei, kliver på bussen igen, går av vid passkontroll till Malaysia som jag går igenom med packning och på andra sidan väntar dagens buss nummer fem.

Klockan börjar bli mycket och vi rullar in i Miri 13:05. Jag gör några halvhjärtade försök att hitta flygbussen men måste offra 35 kronor på en taxi. Anländer flygplatsen 13:20 och kastar mig fram till incheckningsdisken där jag får besked att flyget är inställt. Nästa plan går dock 14:30. På terminalen träffar jag Jean-Luc, en schweizisk kille från Kinabalu-gruppen. Vi flyger ett litet Twin Otter i 45 minuter till Gunung Mulu nationalpark.

Gunung Mulu ligger mitt i djungeln och det känns klockrent redan från första sekund. Parken har några vandringsleder samt massor av enorma grottor. Efter incheckning går vi till Dear Cave en promenad på 3 km på en uppbyggd brygga genom fantastisk djungel. Utanför grottan finns ett par mindre läktare och vi slår oss ner i skymningen i väntan på att två miljoner fladdermöss ska komma ut ur öppningen i jakt på kvällsmat. Vad händer. Ut ur grottan kommer Claes Grundsten och börjar rigga sin fotoutrustning. Han är en av mina stora idoler och Sveriges kanske främsta vildmarksfotograf. Jag har några av hans böcker och har också lyssnat på några av hans föreläsningar. Vi samtalar lite och han blir överraskad av att någon känner igenom honom.

Fladdermössen väljer tyvärr att stanna kvar i grottan då det börjar regna. Samma kväll träffar vi på Thomas från Täby, hans malaysiska flickvän samt Terry, en 47-årig engelsman som jag även träffat i Kota Kinabalu. Strax före läggdags dyker två japaner upp på rummet och då har vi en lagom stor grupp om 7 för en tredagars vandring till The Pinnacles.

Vi börjar med en härlig båtresa uppströms på en flod genom djungeln. Stannar till och besöker två enorma grottor där Clearwater Cave är den bästa med en flod med kristallklart vatten inne i grottan. Båtresan fortsätter och vi hoppar ur båten och går vid de grundaste partierna. Efter 1,5 timma är vi framme vid trekkingstarten och fortsätter därifrån till fots. Det är rejält varmt, luften galet fuktig och vi svettas mängder. Efter 1 km vadar vi en bred, djup och starkt strömmande flod vilket alla klarar bra. Efter ytterligare en stund kommer en till flod där man kan ta sig över genom att balansera på ett stort träd som ramlat över vattnet. Terry deklarerar genast att hans balanssinne inte tillåter detta och han vadar istället vilket också går bra.

Vi överraskas av ett skyfall vilket för min egen del inte gör något då jag redan är dyngsur av svett. Det japanska paret verkar dock inte gilla regn. De grämer sig över packningsmissen att inte ha paraplyn med sig och tar skydd under några träd. Efter regnet dyker blodiglarna upp. Jag har aldrig sett någon förut men nu ser jag en var femte minut. Tre till fyra centimeter långa och smala maskar som jagar en när man passerar. De verkar gilla mina sockor bättre än mig och det är ganska lätt att sprätta bort dem. Thomas har fobi och det är inte så lite roligt att se när han får några blodiglar på armar och ben. Vissa akrobater hoppar från träden när de känner av att något lämpligt offer passerar nedanför.

Det är 10 km och tre timmars vandring till Camp 5 som nattens läger kallas. Fler grupper med vandrare anländer senare den ena blodigare än den andra efter att de har slitit bort blodiglar från kroppen. De små krypen sprutar in något medel som gör att blodet inte koagulerar. Lägret ligger suveränt till vid en meter djup och klar flod med svalkande vatten där vi badar hela eftermiddagen. Japanerna bjuder på dagens överraskning då de har med sig snorkel och cyklop i packningen.

Andra dagen dyker vår guide upp och vi är totalt tre grupper och 16 personer som ska försöka ta oss upp till The Pinnacles på 1150 meters höjd vilket är halvvägs upp på Mount Api. Sträckan är 2,4 km och höjdskillnaden 1000 meter. Vi startar 07:30 och det blir brant på en gång. Jag lämnar gruppen bakom mig och ska precis trampa igång turbon då en tre dagar gammal förkylning gör sig påmind och jag kliver rakt in i väggen. Det finns inga krafter alls och jag flåsar tungt för att få ner syre i benen. Det blir en svettig kamp hela vägen upp och jag håller med nöd och näppe jämna steg med Thomas och hans malaysiska partner. Avslutningen är enormt brant men det finns rep och vi klättrar på 15 olika stegar i alla möjliga riktningar för att ta oss fram. Vi når toppen efter knappt tre timmar.

The Pinnacles består av flera 45 meter höga granitstenar som reser sig rakt upp ur djungeln. Vi ser dem från en utsiktspunkt och det är vackert men jag hade nog hoppats på lite mer då det är dimma och vyerna begränsade. Jag tar några bilder och vänder sedan ner direkt då mitt vatten nästan är slut. Möter Terry som är kritvit i ansiktet efter att han har halkat på en stege och nästan ramlat ner vilken kunde ha slutat hur illa som helst. Nedfärden är en pina då varje steg är besvärligt bland glashala rötter och sylvassa granitstenar. Ett litet misstag och man slår halvt ihjäl sig. Det tar tre timmar ner och hela turen på 4,8 km tar 6 timmar. Väl i lägret är jag helt slut och kastar mig i floden. Väntar in de andra som anländer tröttare och tröttare. Fem personer avbryter och det är även de som kommer ner sist. Alla klarar sig som tur är utan några skador.

Tredje dagen går vi tillbaka samma 10 km som första dagen med ideliga stopp för att ta bort blodiglar. Floden under trädstocksbron har blivit kraftigare och Terry hasar sig över på rumpan vilket är det enda vettiga. Vid sista vadet står jag beredd med kameran och förväntar mig att någon ska ramla. När Terry kommer ser allt livsfarligt ut. Han är lång och plattfot och har berättat att han brukar råka ut för alla olyckor som över huvud taget kan inträffa. På vandrarhemmet när han tog av sig tröjan körde han upp fingrarna i takfläkten vilket inte var speciellt skönt. De sitter ju lite lågt i Asien. När det ser ut att gå åt skogen släpper jag kameran och springer ut för att hjälpa karln men allt går bra.

På båten tillbaka till parkhögkvarteret känner jag mig nöjd över att ha klarat mig från blodiglar men precis då svider det till inne i kängan och en blodigel stor som en halv pingisboll käkar lunch. Vi bränner bort den med en tändare vilket fungerar bra men jag blöder kraftigt i en kvart. Väl framme är det dags för bad i floden. Vid lägret är den flera meter djup men med kallt, strömt och grumligt vatten vilket gör det till en liten utmaning. Man hoppar i från en brygga och måste simma i fullt ös för att inte dras med i strömmen innan man tar sig upp igen.

Det är Terry och jag och utan att jag anar något är det dags för show Terry. Han beslutar sig för att känna på vattnet med foten och precis då halkar han till, ramlar och nickar bryggan med bakhuvudet, studsar vidare ut i vattnet där strömmen suger ner honom under bryggan. Jag förstår direkt att det inte riktigt var meningen, springer till bryggslutet för att se honom komma farande men efter kanske 5 sekunder kommer han upp vid sidan av bryggan. Han har ont i skallen och är halvt omskakad och beslutar sig för att det är färdigbadat.

En eftermiddag går vi tillbaka till Dear Cave där mängder av fladdermöss hänger i taket och på marken klafsar vi fram i deras spillning. Lukten är vidrig och platsen bland det äckligaste jag upplevt. Längst in i grottan finns en stor öppning och när vi ser djungeln lysa i solljuset känns platsen rejält mäktigt. I skymningen får vi äntligen se fladdermössen komma ut. Det ska vara två miljoner och de kommer ut ur öppningen i grupper. På himlen rakt ovanför oss ser vi flygande svansar av fladdermöss vilket är fantastiskt intressant. Imorgon tar jag mig tillbaka till Kota Kinabalu.

//Magnus Hedström