2002-02-20. Te Anau, Nya Zeeland.

Sista kvällen i Wellington träffar jag Andreas och Caroline från Falkenberg. De reser med samma bussbolag som jag och ska också till Sydön. Wellington är Nya Zeelands blåsigaste stad och kallas för Windy Wellington men när vi åker tretimmarsfärjan till Picton på Sydön så är det lugnt. Från båten njuter vi av Sydöns skärgård som är imponerande vacker. Från Picton fortsätter vi med buss till Nelson vilket ska vara Nya Zeelands soligaste stad och vädret är kanon.

Efter en övernattning i Nelson går färden till Västkusten och fotostoppen avlöser varandra. Först stannar vi vid ett par klippor där flera sälar ligger och gassar i solen medan ungarna leker i havet. Sedan stannar vi vid Pancake Rocks vid Panakaiki. Det är höga klippor som numera ser ut som pannkaksplättar travade bredvid varandra. Bergarten är kalksten och de märkligt häftiga formationerna har skapats av erosion. Nattstopp i Greymouth och nästa dag gör vi ett kort stopp vid den gamla guldgrävarstaden Ross. Längre söderut anländer vi till Franz Josef Glacier tidig eftermiddag.

Glaciären är unik då den nästan kalvar i havet. Vi anmäler oss till en kort glaciärvandring. Vi är en grupp om 12 plus guide. Utrustning är kängor och stegjärn. Vi tar oss upp till botten av glaciären och efter några korta instruktioner vandrar vi på istäcket bland höga istorn, raviner och isgrottor. En grotta är så liten att jag som går först fastnar och måste ta av mig ryggsäcken för att komma vidare. En japansk tjej förstår inte engelska och trampar exakt där vi blivit tillsagda att inte trampa. Hon går igenom isen och sjunker ner till midjan i iskallt vatten. Vädret är suveränt och naturen intressant med glaciären omgiven av regnskog. Caroline som lider av höjdrädsla klarar sig bra.

Ny dag och vi börjar tidigt vid Lake Matheson som är Nya Zeelands mest fotograferade sjö. Vädret är fortsatt bra och på morgonkvisten är sjön spegelblank. Sydalperna och Nya Zeelands högsta berg Mount Cook speglas i sjön och det är galet vackert. Bussen fortsätter till Makarora där vi hoppar på en tur med jetboat. Vi är en grupp om 5 plus chauffören som ser ut att vara Nya Zeelands mest galna människa.

Killen sätter full fart rakt in i Mount Aspiring National Park på en nästan uttorkad flod. På grund av det soliga vädret den senaste veckan är vattennivån på vissa ställen bara 10 cm. Båten toppar strax under 100 knyck och greppet är magnifikt. Vi kryssar fram mellan stenbumlingar och sandbanker samt åker upp för mindre forspassager. Chauffören plojar och gör 180-graders spinn och vi blir helblöta. Efter en halvtimma stannar vi för att bada. Vattnet är i kallaste laget och för första gången presenterar sig sandflugorna. De bits, suger blod och det gör både ont och kliar. Samma väg tillbaka och utflykten tar totalt en timme, ytterligare en höjdare. Andreas reagerar starkt mot sandflugorna och vi räknar hans svullnader på kroppen till 67 stycken.

Mysig övernattning i enkel stuga. Från Makarora åker vi via Wanaka till Queenstown. Väl framme kliver Andreas och jag direkt på en fyrhjulsdriven buss upp till Nevis River och Nevis Highwire. Ett torrt landskap med djup ravin och floden Nevis River i botten. Mr Hackett med polare har spänt fyra stycken 380-meter långa stålvajrar över dalen och mitt emellan dem hänger en plattform 134 meter över floden dit man kan åka linbana. Vi är en grupp om 24 som delas upp i viktordning. Jag och Andreas hamnar i den första tyngsta gruppen. Vi är 6 personer som kliver in i en kabinbana med gallergolv. Plattformen vi kommer till har fönster i golvet för att göra det bästa av vyerna.

Jag får mjuka fotbojor runt fötterna och helkropps klättersele. Kliver ut på en trampolin 134 meter över floden då en av instruktörerna räknar ner tre, två, ett, bungy. Jag kastar mig rakt ut med huvudet först och accelererar snabbt i hastighet. Ser floden komma närmare, vinden skriker i öronen och efter 70 meters fritt fall börjar gummibandet bromsa. Jag vänder 30 meter från vattnet och flyger nästan ända upp till plattformen igen. Efter tre studs rycker jag till i en svart tamp, det klickar till, mina fötter frigörs, jag hamnar i sittande ställning 50 meter över vattnet och personalen hissar upp mig till plattformen igen. Galet kul.

Queenstown ligger mycket spektakulärt vid Lake Wakatipu som är omgiven av berg åt alla håll. Byn är Nya Zeelands äventyrsmecka och vi anmäler oss till canyoning. Vi är en grupp om 5 plus 2 guider. Tar på oss helkropps tjock våtdräkt, klättersele, hjälm och beger oss till en vattenfylld canyon där lekarna kan börja. Vi inleder med att firas ner med rep 30 meter till botten av kanjonen. Sedan åker vi kana på rumpan, linbana, hoppar från stenar, klippor och i vattenfall. På grund av det bra vädret är vattennivån aningen låg och som djupast endast två meter.

Vi hoppar som högst från 8 meter och måste ta den största smällen med benen för att inte dunsa i botten. Varje landning smärtar ordentligt på baksidan av låren. Som avslutning hoppar jag från en 8 meter hög bro vilket är ett nervpiller med klippor nära mig på båda sidor under hela luftfärden. Riktigt skoj utflykt men vi var halvt blåslagna efteråt. Efter några dagar i Queenstown åker Andreas och Caroline norrut medan jag åker två timmar söderut till Te Anau. Staden är Nya Zeelands vandringsmecka och inkörsporten till Fiordland National Park med några av världens populäraste vandringsleder. Jag har precis kommit över en restplats till Milford Track vilken rankas som världens vackraste vandringsled.

//Magnus Hedström