2013-08-15. Luang Prabang, Laos.

Dag 1203. 19 juli 2013. Tha Khaek – Nakai.
Jag cyklar ut ur Tha Khaek, korsar väg 13 och försöker samtidigt se om Olya är kvar i korsningen som också fungerar som busstation men hon har redan försvunnit mot Vientiane. Själv håller jag en östlig riktning på väg 12 bland kalkstensberg och risodlingar. Vädret är halvklart och det är mycket vackert. Till en början trampar jag samma sträcka som vi för några dagar sedan körde moppe på då vi besökte ett par grottor. Efter några mil stannar jag vid en kiosk för att köpa vatten och när jag rullar in hojen i en träddunge som ger skugga upptäcker jag tre thailändska touring-cyklister som har gjort precis samma sak. Vi har dessutom samma plan att ta oss till Nakai idag. Vi cyklar sedan tillsammans i en ensidig formation med mig först och thailändarna på ett rakt led bakom tills de stannar för lunch vid ett fallfärdigt lokalt hak.

Kalkstensbergen är ett par hundra meter höga men ju längre österut jag kommer desto färre och lägre blir de. Vid Gnommalath svänger jag in på en mindre väg norrut. Hittar en rastplats på pålar och med tak som ger skugga. Njuter av baguette, mjukost, cola och omgivningarnas vattendränkta risfält. En buffel ligger på andra sidan vägen i en djup lerpöl och bara halva skallen syns. På vägen passerar fler getter än bilar. Cyklar över Nam Theun 2 Power Station vilket är en stor damm och kommer in i ett ruskigt motlut. Det börjar okej men mätaren stiger till 6, 8, 10 och 11 procents lutning och då tackar mina ben för sig. Jag stannar och vilar 10 gånger i backen. Den värsta tröttheten slår mig strax efter att jag har stannat. Då är jag svimfärdig. Som tur är finns det några små vattenfall bredvid vägen där jag kan kyla av skallen. Backen är 5 km lång och 300 höjdmeter. Strax efter toppen hittar jag ett trevligt Guesthouse i byn Nakai. Höjdmeter 490.
Distans 82 km. Ack 21530 km.

Dag 1204. Nakai – Lak Sao.
Nu börjar den intressantaste delen av något som kallas Tha Khaek Loop. Jag har försökt ta reda på om vägen är farbar nu i regnsäsong och svaren har varierat mellan avstängd och helt okej förutom en längre passage med lera. Det börjar med asfalt i 10 km. Det är grön djungel på min västra sida och något som guideboken beskriver som ett katastrofområde på min östra. Dalen och floden Nam Theun fungerar som reservoar till dammen jag passerade igår och landskapet är mängder av döda träd i små sjöar. Träden verkar drunkna när det blir för mycket vatten och det ser minst sagt märkligt ut. Grusväg med idel kurvor och små backar upp och ner. Thailändarna kommer ifatt mig, kör om och en stund senare kommer de ifatt mig igen när jag lunchar på en bra restaurang i den lilla byn Ban Tha Lang efter 25 km. De ska bo kvar över natten och vänder tillbaka imorgon och säger något om vägen längre fram som jag inte uppfattar fullt ut.

Bara kilometern senare passerar jag en bro och i slutet av den väntar några vakter och en vägbom. Nu blir det strul hinner jag tänka innan de glatt vinkar förbi mig. Grusvägen och naturen fortsätter i samma stuk i ytterligare 20 km. Det syns nästan inga fordon eller några andra människor och det är trevligt. Passerar två till kontroller och det är bara att cykla på. Vägen är helt okej tills jag kommer till en 2 km lång passage med i huvudsak lera. Samtidigt börjar det att regna. Vissa partier av vägen är nästan omöjliga att passera med stora pölar och djup lera men bredvid vägen när den är som värst har folk på motorcyklar skapat ett spår där jag kan släpa fram hojen. Det är jobbigt och det går sakta. Efter en timma är jag förbi. Då regnar det febrilt och det har bildats handbollar av lera vid mina bromsklossar. Vägen smalnar av och letar sig neråt och det är härligt med djungeln alldeles inpå vägen.

Kommer ut mellan två risfält då jag möter tre lokala tjejer och en moppe. En tjej försöker köra och de andra två vet jag inte vad de håller på med. Det hela ser konstigt ut och jag misstänker att dom är fulla. Dessvärre råkar de befinna sig i samma hjulspår som mig så jag byter till det lediga. Då upptäcker jag vad de redan har upptäckt. Den hårt packade blöta lervägen är plötsligt såphal och jag kanar sidledes över vägen och beslutar mig snabbt för att hoppa av och gå. Hade inte tjejerna varit där dom var så hade jag kanske landat nere i risfältet. Lite senare blir jag mäkta förvånad när tre små pojkar passerar på två mopeder i hög fart. Hur i tusan kan de köra så fort tänker jag. De försvinner bakom nästa kurva och sekunden senare så hör jag en smäll. Strax efter när jag kommer i samma kurva ser jag två av killarna liggandes under den ena moppen medans den tredje står bredvid och försöker garva ihjäl sig.

Lång backe nedför med 5 procents lutning. Mina bromsar har tagit slut så jag går men vägen är enormt stenig att det ändå vore klokt. Nere i dalen skymtar jag kalkstensberg igen. Tvingas vänta vid en kort passage lera vid ett vägarbete där en minibuss kört fast och en traktor håller på att dra den loss. Efter backen blir vägen bättre och det går att cykla igen. Kämpar på i regnet och försöker hinna fram till nattens boende före mörkret. Efter 62 km grus, lera och stenväg blir det asfalt. Jag ska just koppla in turbon när jag tror att det är 10 km kvar men så visar det sig att jag redan är i Lak Sao. Snittfart 10,7 km/h. Höjdmeter 500.
Distans 73 km. Ack 21603 km.

Dag 1205. Lak Sao – Vieng Kham.
Lak Sao ligger bara 30 km från den vietnamesiska gränsen. Jag är trött sedan igår och kommer iväg aningen sent längs väg 8 västerut. Det är vida risodlingar, branta kalkstensberg och ibland kuperat i tät djungel. Möter en rysk cyklist i bar överkropp som är på väg hem via Vietnam, Kina och Mongoliet. Han slutar aldrig snacka och jag börjar få bråttom. Kommer ut i en stor öppen dal, solen skiner och det är kilometer med grönt lysande risfält som abrupt slutar där bergen stiger nästan lodrätt mot skyn. Det är otroligt vackert och jag fotograferar så gott det går men från vägen går det inte att fånga hela upplevelsen på bild.

Passerar Tha Bak som är omtalat för sina bombbåtar. Laos blev ju världshistoriens mest bombade land under Vietnamkriget. Från den perioden regnade det ner behållare som liknar missiler och som användes som bränsletankar vid lufttankning. Dessa behållare har man sedan delat på mitten och gjort båtar av. Jag ser några nere i Nam Kading River när jag cyklar bron ovanför. Vägskyltar berättar att tyskarna har varit här och rensat byarna från bomber som aldrig exploderat. Man uppskattar att det fortfarande finns 1,5 miljoner ton bomber i Laos som aldrig detonerat. Ett otäckt gissel i hela Laos vilket skördar offer varje dag.

Några kilometer brant klättring i 10-13 procents lutning går bra. Rullar 10 km nerför med stundtals mäktiga vyer över dal, flod och berg även om det är både moln och dis. Äter lunch i Khoun Kham där avtagsvägen till den 7 km långa grottan Tham Kong Lo finns och som man kan åka båt igenom. Det är 50 km bort och får vänta tills nästa besök. Ny brant stigning och jag tar i så det knakar i hojen men börjar gå när mätaren slår om till 14 procent. Vilar två gånger och det är märkligt hur fort benen vänjer sig. För två dagar sedan hade jag varit helt chanslös i dom här branta backarna. Efter några kilometer når jag toppen och det bär utför. Vid 10 km kvar av dagens etapp blir det mörkt och sista fem regnar det. Hittar boende snabbt i Vieng Kham som även heter Thang Beng samt också Ban Lao. Höjdmeter 950.
Distans 98 km. Ack 21701 km.

Dag 1206. Vieng Kham – Tha Bok.
Jag är tillbaka på väg 13 norrut och det regnar. Längs vägen säljs ananas som ligger direkt på marken i flera hundra meter långa rader. Varje försäljare verkar ansvara för ungefär 10 meter var. Stundtals vackert med risfält, låga moln och skymtande berg. Det är flackt och medvind. Jag följer Nam Kading River en stund och har den bergiga nationalparken med samma namn öster om vägen. Lunchar i Pak Kading. En timma senare får jag ont i magen och börjar leta tänkbara bombmål i skogen men det behövs som tur är inte. Ser Mekong-floden vid några tillfällen och passerar rader av bodar där de säljer torkad fisk. Vägen svänger väst och jag når Paksan efter 90 km. Funderar om jag ska stanna men cyklingen har varit lätt och det är 150 km kvar till Vientiane dit jag tänkt ta mig imorgon. Efter lite vila och en måltid kör jag vidare.

Det är 55 km till nästa boende, vindstilla, klar himmel och behagliga 27 grader. Jag trampar för att komma fram före mörkret. Bredvid vägen är det stora vattensamlingar i skog och på risfält. Phu Khao Khuay nationalpark med berg upp till 1500 meter tornar upp sig norr om vägen. Solnedgången är vacker. Det är helgdag och människor sitter i grupper överallt längs vägen och dricker Beerlao gissar jag. Ständigt blir jag inbjuden men det finns inte tid eller intresse. Nu får jag också förklaringen till varför barnen skriker sabaidee halvt hysteriskt dagarna i ända. Med alkohol i kroppen gör de vuxna samma sak. Checkar in på Thong & Mark Guesthouse där ägarna både pratar engelska och är enormt trevliga. Höjdmeter 240.
Distans 146 km. Ack 21847 km.

Dag 1207. Tha Bok – Vientiane.
Thong & Mark är bästa boendet hittills längs vägen i Laos. Stort rum, rent och smakfullt möblerat. Det visar sig att ägaren bott i San Francisco i 30 år. Vilket förklarar familjens engelskakunskaper. Sol, stekhett och risfält i början men det övergår i moln och långa partier skog. Vägen är sämre än vanligt med gupp och potthål. Inte alldeles ovanligt när man närmar sig en storstad. Lite typiskt dock då trafiken ökar och det bara går att cykla intill kanten. Jag är trött men piggnar till efter mat vid 45 km. Avslutande 20 km in till Vientiane är fyra filer med ny asfalt. Inne i city är det rondeller, trafikljus och enkelriktade gator. Jag ringer Olya när jag passerar Patuxai, Laos motsvarighet till triumfbågen i Paris. Hon har varit i stan ett tag och fixat rum mitt i turiststråket. På kvällen landar vi på en turkisk restaurang och maten smakar, inte helt överraskande, sjukt gott. Höjdmeter 190.
Distans 93 km. Ack 21940 km.

Dag 1208-1218. Vientiane.
Laos huvudstad Vientiane är landets största stad med 754,000 folk om man läser Wikipedia och 262.000 folk om man läser Lonely Planet. Staden ligger utmed Mekong-flodens nordöstra kant. På andra sidan finns Thailand och floden har varit gränsen mellan länderna ända sedan Pakse i söder. En sträcka på cirka 600 km om man måttar själv på en karta. Jag hade ganska stora förhoppningar om något extra innan vi kom hit men delar av detta slås snart i bitar. Vi inleder på Scandinavian Bakery vilket är omtalat för äkta svenska bakverk. Halvgoda saker finns det men nästan inga bakelser av svensk kvalitet. Undantaget är kokosboll. Det finns också något som heter Swedish Pizza & Baking House. Jag tror knappt att det är sant när vi sitter på hotellrummet med två svenska pizzor Kebab Viking men de går knappt att äta. Tala om fiasko.

Olyckorna fortsätter när vi ska testa den omtalade örtbastun i skogstemplet Wat Sok Pa Luang. Jag skickar dit Olya först då vi är lite osäkra hur det fungerar med värdesakerna. Hon kommer strax tillbaka med beskedet stängt på grund av renovering. När även bokhandlarna är bleka tar vi sikte på stadens sevärdheter. Det finns många tempel och vi besöker några av de bästa vilka kan beskrivas som medelintressanta. Jag tycker att byns trevligaste sevärdhet är Patuxai. En sju våningar hög betongbåge tillägnad landets soldater som stupade i andra världskriget samt firandet av självständigheten från Frankrike 1949. Byggnaden blev klar 1968 efter att man använt cement som USA skänkt i tron om att det skulle byggas en ny flygplats. Från toppen av byggnaden har man vyer över stora delar av city.

Bra är också Pha That Luang som är Laos viktigaste monument och nationalsymbol. En stor guldtäckt stupa från 1920-talet även om den ursprungliga modellen ska vara över 1500 år gammal. Turistdelen av stan är centrerad till ett område nära floden och det finns gott om bra hotell och restauranger. Förutom den turkiska favoriten finns det mycket fransk mat som håller klass. Längs floden har de byggt en strandpromenad som är kvällens samlingsplats för olika typer av motion samt titta på solnedgången. Vi behöver nya visum och det slutar som det brukar göra. Olya vill till Kina men ambassaden vill inte ens titta på hennes papper. Efter mycket bök och stök lyckas hon i alla fall få ett transitvisum så att hon kan resa hem. Jag skaffar 30 nya dagar i Laos genom att åka till Nong Khai i Thailand tur och retur på en dag. Bron till Nong Khai ligger endast 20 km söder om Vientiane. Nu fortsätter vi mot norr och nästa stopp blir Vang Vieng.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström

2013-07-31. Vientiane, Laos.

Dag 1191. 7 juli 2013. Champasak.
Byn Champasak består av en 2 km lång gata längs Mekong-flodens västra sida 30 km söder om Pakse. Här finns boendet om man är på väg till Wat Phu Champasak. Templet ligger 10 km sydväst om byn och på de nedre sluttningarna av Mount Penis. Ruinerna av sandsten är cirka 1000 år gamla och byggda av Khmerriket. Komplexet är stort och består av tre nivåer. På bottenplan finns en lång entre och två större ruin-byggnader. Mellanplan bjuder bara på en trevlig vy och på tredje nivån 1400 meter från entren står huvudtemplet som är litet men minst förfallet. Buddhafigurer sitter både inne i byggnaden och bredvid. Vyerna över ruinerna i första nivån, entre-gången, två vattenreservoarer och låglandet längs Mekong-floden är strålande. Summa summarum en helt okej sevärdhet.
Distans 0 km.

Dag 1192. Champasak – Pakse.
Det regnar när Olya ställer sig och väntar på en transport till Pakse samtidigt som jag cyklar ut ur Champasak. Cykeln ger ifrån sig ett konstigt ljud och det brukar betyda att något inte riktigt är som det ska. Jag letar nästan ihjäl mig innan jag förstår att det är stänkskärmen bak som trillat ner och snuddar däcket. Ny asfalt, gröna risfält, berg i moln, kor, bufflar, medvind och med gles trafik njuter jag av cyklingen norrut. Regnet slutar och Olya passerar vinkande i en lastbilstaxi efter 15 km. Vid 25 km når jag samma väg som jag kom på från Thailand och det blir motvind när jag cyklar österut till Lao Japanese Bridge över Mekong-floden till Pakse. Olya finns på Bolaven Cafe där vi planerat att äta lunch. Efter maten slår det oss att det vore skönt med ett rent hotellrum med varm dusch och fungerande wifi så vi checkar in istället för att fortsätta norrut. Läser att Andy Murray vann Wimbledon igår. Höjdmeter 60.
Distans 34 km. Ack 21112 km.

Dag 1193. Pakse – Khong Sedon.
Jag lämnar Pakse över French Bridge och följer väg 13 norrut. Det är helgrått väder men behagligt skönt med endast 25 grader. Till en början mycket hus och gårdar men det övergår till stora risfält och en del träd. Vägen går parallellt med Mekong-floden men ett par mil öst. Det börjar regna och dropparna kommer så tätt att det känns som en dusch med svagt tryck. Barn skriker sabaidee och vinkar från hus och buskage och jag undrar hur i tusan kan så många se mig. Det är lite trafik, flackt och bra medvind. Väster om vägen stiger berg upp i molnen i Phu Xieng Thong nationalpark. Regnet slutar och jag kommer till dagens första boende i byn Khong Sedon där jag hittar ett litet rum med hård säng på ett enkelt Guesthouse för 36 kronor. Enligt uppgift ska det vara 100 km till nästa boende. Höjdmeter 150.
Distans 65 km. Ack 21177 km.

Dag 1194. Khong Sedon – Paksong.
Jag trampar vidare norrut i lite trist natur med barmark, en del träd och ibland risodlingar. Väg 13 är landets stora och enda genomfartsled men det är inte mycket trafik och de som passerar gör det lugnt. Förutom bussarna. De dånar förbi med Pelle i botten. Jag kopplar ihop det med bussbolagens tidtabeller där bussarna förväntas snitta upp till 85 km/h över långa avstånd. Det funkar såklart inte och ryktet säger att bussarna ofta tar dubbel tid jämfört med tabell.

Det är varmt och lätt kuperat. Alla barn fortsätter att skrika sabaidee och jag svarar med samma mynt. Hundar springer efter mig ibland. Kort kraftig regnskur. Ser ett Guesthouse efter 50 km. Det är tätt mellan byarna och mat säljs i långa rader bredvid vägen. Stannar för att äta i en by och det som finns just här är nudelsoppa vilken smakar okej. Passerar mängder av risfält dränkta i vatten. Folk som jobbar på dem vinkar. Ser flera fina restauranger i en helt annan division och plötsligt blir jag hungrig igen. Stannar och nu är maten super. Hittar stort bra rum men med smutsiga sängkläder i Paksong. Efter att ha sett hundratals glada och trevliga människor under dagen är de två tjejerna som sköter boendet ironiskt nog dagens i särklass otrevligaste. Höjdmeter 340.
Distans 102 km. Ack 21279 km.

Dag 1195. Paksong – Seno.
Rörig natt med ungdomar på moppe som dyker upp, snackar och försvinner i omgångar. Cykeln står fastlåst utanför dörren och jag kollar till den ibland. Köper med mig yoghurt och äter frukost efter en timmas cykling. Cornflakes har jag i väskan. Skön luft och behaglig cykling. Ser som vanligt kor, bufflar, getter, hundar och barn. Risfälten blir färre och träden tätare. I Ban Lak 35 passerar jag avtagsvägen till Savannakhet, Laos andra största stad med 140,000 folk. Trafiken försvinner nästan helt i 20 km och det är härligt tyst och stora gröna risfält. Passerar militärt område med fotoförbud. Hittar dagens första bra restaurang i Seno och 100 meter senare nattens boende. Regnar kraftigt på eftermiddagen och kvällen. Höjdmeter 200.
Distans 67 km. Ack 21346 km.

Dag 1196. Seno – Tha Khaek.
Härlig morgon med fin medvind. Möter två långcyklister och vi stannar och snackar. Det är Simon från Brasilien som varit ute och cyklat i 10 år och en fransman som kallar sig William. De är på väg mot Thailand och Kambodja. Skoj möte. Solen gassar och värmen stiger. Vägen böljar upp och ner. Risodlingarna blir färre och vägen kantas mer och mer av tät djungel. Möter mycket lastbilar på väg söderut antagligen på väg till Vietnam. Kör nästan över en orm i en nedförsbacke och den ringlar sig mycket snabbt över vägen och ner i diket för att undvika mig. Jag svänger och håller upp fötterna. Sämre vind på eftermiddagen och sol hela dagen. Cyklingen är jobbigare här än i Thailand främst för att asfalten ofta är knottrig och det rullar sämre. Trött och halvt grillad närmar jag mig Tha Khaek. Skymtar kalkstensberg mot nordost innan jag kommer in i city och letar upp hotellet där Olya bott i några dagar. Höjdmeter 370.
Distans 102 km. Ack 21448 km.

Dag 1197-1202. Tha Khaek.
Tha Khaek med 78,000 folk ligger längs Mekong-floden precis som flera av Laos stora städer. På andra sidan vattnet några hundra meter bort syns Nakhon Phanom i Thailand. Det är ont om sevärdheter i byn men det finns en rätt trevlig marknad med mycket frukt, grönsaker, kött, fisk och blommor. Samt nudlar, konserver, tandkräm, tvättmedel och annat som man normalt hittar i supermarkets. Någon riktig affär ser vi aldrig. Det finns också en Gamla stan nära floden med fransk och kinesisk arkitektur där en del slitna fasader bjuder på trevligt strosande. Tha Khaek är det givna stoppet för resenärer mellan Pakse och Vientiane vilket bidragit till hyggligt utbud av restauranger och hotell.

Det som lockar är Phu Hin Bun nationalpark och området runt omkring med kalkstensklippor, grottor, vackra sjöar och breda dalar med gröna risodlingar. Många hyr motorcykel eller moppe och det märks genom att västerländska tjejer ofta har bandage på ben, armar och haka. Även vi kvitterar ut en lokal moppe och börjar med att besöka grottan Tham Pa Fa även kallad Buddha Cave. Det är en liten håla med 229 små bronsstatyer som upptäcktes 2004. Experter tror att figurerna är mer än 600 år gamla. Historien är mer intressant än grottan och dessutom är det fotoförbud. Längre österut på väg 12 kikar vi in i Tham Nang Aen. Det är en större och lite roligare grotta med en del stalagmiter och stalaktiter samt en flod. Vi går på uppgjorda gångar kanske 200 meter in i grottan till en vändpunkt där det finns en liten sjö eller vattensamling som hade varit trevligt att bada i om man fått.

De bästa grottorna ligger riktigt otillgängligt till och kräver dagar för att besöka. Vi hade planerat att med guide ta oss in i Phu Hin Bun och göra en djungeltur till fots men nu i regnsäsong visar det sig att man inte kan besöka de bästa platserna och då blir det inte prisvärt. Men att puttra fram bland kalkstensbergen på en moppe är trevligt och landskapet är fantastiskt vackert. Det är som vanligt varmt och vi stannar för att köpa dricka. Olya undrar vad det är för svart i min flaska med apelsinjuice och efter lite närmare kontroll visar det sig vara en levande fisk som simmar runt runt i flaskan. Imorgon fortsätter vi mot Vientiane. Olya med direktbuss och jag ska göra en liten rundtur med hojen i kalkstenslandskapet till att börja med.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström

2013-07-18. Tha Khaek, Laos.

Dag 1178. 24 juni 2013. Phimai.
Vi hade fått för oss att byn Phimai med 10,000 folk skulle vara lagom mysig. Möjligen lite sömnig. Men inte halvdöd. Dock var huvudsyftet med resan hit att besöka Phimai Historical Park med templet Prasat Phimai mitt i byn. Det är ett av Thailands finaste Khmertempel, byggt av sandsten för tusen år sedan och delvis renoverat. Tempelområdet är stort och arkitekturen liknar Angkor Wat med torn, murar, portar, korridorer, sniderier och om det kan vara kvadratformade badpooler ute på gården. Helt okej sevärdhet.
Distans 0 km.

Dag 1179. Phimai – Surin.
Olya frågar på hotellet om det finns någon direktbuss till Surin. Det gör det icke men hon får tipset att åka till Khola och byta där. Bussen väljer en lite konstig riktning tillbaka mot Bangkok och efter en stund visar det sig att Khola är Nakhon Ratchasima som vi besökte före Phimai. Nakhon Ratchasima heter också Khorat men kallas tydligen Khola.

Jag cyklar söderut på en liten väg i 30 km och fångar sedan upp väg 226 österut. Landskapet är platt med åkrar och ibland gröna fina risfält. Kor betar i dikena och ormar ligger döda på vägrenen. Det är mycket varmt men stark medvind. Det går lätt och jag bestämmer mig för att susa förbi avtagsvägen mot Buriram efter 90 km och fortsätter mot Surin. Genom att spara en dag kanske jag slipper med buss ta mig tur och retur Kambodja för att få nya visumdagar till Thailand. När jag passerar Buriram börjar det regna och den bra vinden försvinner. Det blir några riktigt slitsamma mil med mörk himmel, mängder av blixtar, åska och den sista timman i mörker. Utan några krafter kvar rullar jag på kvällen in i Surin där Olya möter upp utanför hotellet. Höjdmeter 250.
Distans 142 km. Ack 20668 km.

Dag 1180. Surin – Si Saket.
Fortsätter på väg 226 med enorma risfält på båda sidor av vägen och det är mycket vackert. Ibland ser jag folk jobba på fälten men oftast står de tomma. Sol och krävande varmt. Vägrenen är full av döda ormar. Jag räknar dem inte men det känns som om jag ser upp emot hundra stycken. En normal dag ser jag kanske tio. Får punktering bak i en liten by. Rullar in hojen på en avskild väg för att byta slang. En kvart senare parkerar några pickuptaxis bredvid mig och plockar upp femtio ungar från en närbelägen skola och jag får rikligt med publik. Sent på eftermiddagen blir det svalare och det går lättare att cykla men jag är duktigt trött när jag ankommer Si Saket samtidigt som det blir mörkt. Olya är redan på plats. Lyssnar på Radio Wimbledon och Federer ryker redan i andra omgången. Höjdmeter 80.
Distans 108 km. Ack 20776 km.

Dag 1181. Si Saket – Ubon Ratchathani.
Det bor 40,000 folk i både Surin och Si Saket och det känns lite surt att stressa förbi städerna även om de inte har några lockande sevärdheter. Folk är vänliga, hotellen rejält prisvärda och det syns inga andra turister. Men nu har vi valt att prioritera Laos den här gången. Trampar vidare längs väg 226 med gröna risfält. Fortsatt sol och varmt. Termometern visar 35 grader i skuggan och når 40 i solen samt att det är fuktigt. Jag svettas mängder och stannar ofta för att få ner kroppstemperaturen. Dricker en liter per 15 km och nära 10 liter på en hel dag. Tappar bort vägen i en förort 4 km utanför Ubon Ratchathani men frågar mig fram. Cyklar över floden Mae Nam Mun och på andra sidan bron står Olya enligt plan. Det underlättar mycket att slippa leta, reka och välja hotell. Höjdmeter 120.
Distans 65 km. Ack 20841 km.

Dag 1182. Ubon Ratchathani.
Ubon Ratchathani med 115,000 folk i östra Thailand har ett trevligt läge längs Mae Nam Mun som är landets andra längsta flod. Det är nödvändig vilodag och vi besöker några tempel. Inget som knockar strumporna av oss men jag finner Wat Thung Si Meuang mest intressant då det finns ett 200 år gammalt trätempel i en damm på området som är annorlunda. Vi lägger också några timmar på att försöka växla till oss US Dollar. De flesta bankerna har inga och de som har lagrar endast valören 100 dollar vilket blir det vi får nöja oss med. Vi behöver dollar för att betala visumen till Laos och det är även en bra back-up både i Laos samt allmänt när vi reser.
Distans 0 km.

Dag 1183. Ubon Ratchathani (Thailand) – Pakse (Laos).
Jag kör över Mae Nam Mun igen och svänger öst på väg 217. Det är bra väg, lite trafik och blå himmel. Naturen växlar mellan djungelskog, gräs och risfält med olika mycket vatten på. Bufflar ligger och svalkar sig i lerpölar. Cyklar längs sjön Kheuan Siranthon och blir enormt badsugen. Värmen är tryckande, vattnet ser bra ut och det finns en lång badbrygga men jag har inte tid då jag kämpar för att hinna fram innan mörkret. Vägen blir mer kuperad och jag storknar nästan av värmen i motluten då det inte fläktar alls. Efter 92 km är jag framme vid den thailändska passkontrollen. Jag har överstigit mitt visum med en dag men har läst att det normalt inte är några problem. Det blir det idag. Jag är nästan ensam turist på eftermiddagen och det känns som om de har för lite att göra. Det kostar mig en hundring i böter och 30 minuters pappersarbete. Samtidigt som jag sitter inne och väntar på byråkratin dundrar ett kraftigt skyfall ner och jag får i alla fall cykeln tvättad.

Det går märkligt nog lättare att köpa visum och ta sig förbi passkontrollen i Laos. Nytt land nummer 55 samt cykelland 10. Nu är det högertrafik och det upptäcker jag fort då de mötande bilarna kommer på samma sida som jag. Som vanligt i ett nytt land så blir det direkt en annan atmosfär. Vägen är helt okej men mer basic. Likaså husen som mestadels står på höga pålar. Dock är det mer bebyggelse längs vägen än jag väntat mig. Marken består av vattenfyllda risfält och det är mer folk på dem än i Thailand. Barn skriker hello och vinkar. Jag ser berg några mil bort och det är mycket vackert. I fin solnedgång och rejält sliten cyklar jag över Mekong-floden på den 1 km långa Lao Japanese Bridge och kommer in i Pakse där Olya väntar på uppgjort plats klockan 19. Höjdmeter 420.
Distans 137 km. Ack 20978 km.

Dag 1184-1186. Pakse.
Vila i Pakse med 75,000 folk. Staden är södra Laos stora knutpunkt då det finns vägar till Thailand, Kambodja och Vietnam samt att det är nära till områdets tre bästa sevärdheter. Si Phan Don, en arkipelag i Mekong-floden och tempelområdet Wat Phu Champasak i söder samt Bolaven Plataeu mot öst. Stadens egna sevärdheter är klena men den stora och populära marknaden hade varit kul att besöka om vi inte varit så slöa. Fransmännen var här och härjade i början av nittonhundratalet och det har satt sin prägel på arkitekturen som erbjuder en del ljusglimtar. Tack vare läget passerar en del turister och det är antagligen orsaken till att det finns bra hotell och restauranger. Däremot verkar köpkraften hos lokalbefolkning vara löjligt låg vilket inte är första gången vi stöter på. Det märks tydligast då det inte finns några vettiga mataffärer.
Distans 0 km.

Dag 1187. Pakse – Bolaven Plateau.
Jag cyklar igenom Pakse och ska ut på väg 16 upp mot Bolaven Plateau. Det finns inte en vägskylt och det tar lång tid innan jag får en bekräftelse på att jag är rätt. Det är motlut redan från start men oftast bara någon procents lutning. Fruktförsäljare har bodar längs vägen och säljer durian, ananas och bananer. Bredvid vägen är det mest skog. Backen ökar till tre procents lutning och efter en stund är det trevliga vyer bakåt ner över låglandet. Solen gassar och luften är klar. Olya har haft det svettigt med folk som försökt lura henne under hela resan men hon har hoppat av bussen som planerat efter 35 km och vi knallar grusväg till områdets bästa boende. Det är dock fullbokat trots lågsäsong. Någon thailändare har hyrt hela komplexet i två veckor. Vi går vidare till nästa hotell och landar på Tad Fane Resort mitt i djungeln. Höjdmeter 870.
Distans 40 km. Ack 21018 km.

Dag 1188-1189. Bolaven Plateau.
Bolaven Plataeu är en landhöjning som uppstått från en gammal vulkan. Höjden är runt 1000 meter och temperaturen svalare och behagligare än låglandet längs Mekong-floden. Klimatet passar perfekt för odling av kaffe och stora kaffeplantager och djungel dominerar landskapet. Sevärdheterna är mängder av vattenfall. Från resorten vi bor på har vi fantastisk utsikt ner över Tat Fan Waterfall som är ett 120 meter högt dubbelfall. Vi gör en kort tur i djungeln ner till fallen och badar på toppen av det ena där det också finns ytterligare ett mysigt litet fall. Vi besöker även Tat Yuang som är ett 40 meter högt dubbelfall omgiven av lysande grönska. Samt det 17 meter höga Tat Cham Pi vilket jag gillar bäst. Nedanför fallet finns en stor pool som vi badar i och omgivningarna med djungel och stort brusande vattenfall utan några andra turister är klockrent. Bättre blir det inte.
Distans 0 km.

Dag 1190. Bolaven Plataeu – Champasak.
Jag rullar tillbaka ner från platån i bra fart och njuter av solen, den klara luften, grönskan och vyerna. Efter en timma har jag hunnit 31 km och anar nytt snittrekord. men strax före Pakse svänger jag söderut på väg 13 och det blir motvind. Kämpar med hastigheten men det är svårt att ens trampa 20 km/h. Det är skog längs vägen och varmt. Viker in på en liten väg och kommer fram till Mekong-floden där jag väntat mig en bilfärja. Det som finns är ett hemmabygge med två träkanoter och en plattform mellan dem där jag kan lägga hojen. Bak på den ena kanoten finns en båtmotor och jag blir som ensam passagerare körd till Champasak på andra sidan floden. Annorlunda och trevligt men givetvis så blir jag blåst på priset och betalar gånger 3. Mitt förhandlingsläge känns begränsat. Snittrekordet på 25,7 km/h når jag inte utan det slutar med 24,2 km/h. Olya har hittat wifi på byns bästa restaurang. Nu ska vi besöka templet Wat Phu Champasak sedan drar vi mot norr. Höjdmeter 110.
Distans 60 km. Ack 21078 km.

//Magnus Hedström