2011-08-26. Xichang, Kina.

Dag 502. 18 augusti 2011. Baoguo – Ebian.
Vi rullar ner för turistgatan i Baoguo vid berget Emei Shan och svänger höger in på den mindre vägen 306 som är smal men med lugn trafik. Vädret är hett och fuktigt. Vi ser delar av Emei Shan bakom det ständiga diset. Det bär snart uppför och vi svettas liter. Efter 10 km backe är Olya helt groggy och jag blir lite orolig för hur det här ska sluta. Vi vilar ofta och backen pågar i 15 km och 550 höjdmeter till 1100 meters höjd. Brant ner till en vacker dal med majs och risfält omgivna av gröna kullar.

En ny stigning startar när vi nått ner till en nästan uttorkad flod mitt i regnsäsongen. Fyrahundra höjdmeter upp till 1100 meter igen men nu är det kväll och inte lika varmt. Åtta kilometer nedförsbacke till staden Ebian och det hinner bli mörkt innan vi kommer fram. Det är mycket folk ute och alla tittar på oss. Tre tjejer hjälper oss att hitta ett bra hotell. Höjdmeter 990.
Distans 62 km. Ack 12978 km.

Dag 503. Ebian – Ganluo.
Fortsatt smal bergsväg med lite trafik. Fantastiskt fin cykling längs en flod och utan större backar. Efter 10 km ser vi en skylt där det står att området är stängt för Aliens. Med de visumproblem vi redan har finns det inga marginaler att vända tillbaka så vi hojar vidare. Vi hinner bara några kilometer till innan vi blir stoppade av 4 civilklädda poliser med bricka. De är vänliga men vägrar släppa fram oss. De vill sätta oss på ett tåg till nästa stad och påstår att det finns en tågstation 1 km tillbaka. Vi cyklar tillbaka med dem som eskort och efter 1 km kliver de ur bilen och ber oss följa med. Vi tar oss över floden på en 75 meter lång ranglig hängbro. Det är fotoläge så det skriker om det men jag vill inte ta upp kameran.

På andra sidan floden finns en järnväg. Vi följer en liten stig med poliserna framför och bakom oss. Plötsligt kommer ett tåg och snutarna börjar springa. Vi hoppar upp på cyklarna och efter en stund kommer vi fram till en liten perrong mitt i skogen. Vi får hjälp att snabbt som attan lasta på våra ekipage på tåget och poliserna informerar tågpersonalen var vi får kliva av och de ser också till att vi inte behöver betala. Vi står med cyklar och packning i utrymmet mellan två vagnar. I vagnarna är det fullt av utslagna kineser vilket jag aldrig sett tidigare. De flesta killarna har bar överkropp och många ser drogade ut. En tjej som samlar tomflaskor försöker sno en av våra vattenflaskor men vi är vaksamma.

Tågresan tar 2,5 timma och går mestadels i tunnlar men ibland skymtar vi det vackra bergslandskapet. Det är tumultartat när vi ska kliva av med cyklar och all packning bland stressade kineser som försöker ta sig in i vagnen för att haffa en sittplats. Vi befinner oss i staden Ganluo 1050 meter över havet och det är stekhett. Hit hade vi inte tänkt cykla men nu finns inget att välja mellan än att följa väg 208 som pyser brant upp för ett berg. Vi har för klena ben för att cykla och går långa sträckor. Efter 12 km backe slår vi upp tältet i en liten skogsdunge. Höjdmeter 510.
Distans 28 km. Ack 13006 km.

Dag 504. Ganluo – Yuexi.
Varmt och fint väder igen. Backen fortsätter brant upp men planar efter en stund ut och slingrar sig fram längs en bergssida högt ovanför en röd flod. Vägen är trasig och ofta grus. Det är mycket vackert med majs och risfält längs bergssidorna och små byar av hus med likartad takstruktur. Vi äter lunch i en liten by och ser de lokala damerna bära hattar av hår samt att de röker pipa. Fin bergscykling hela dagen och nästan bilfritt. Äter kvällsmat bredvid vägen på ett lokalt hak i staden Naituo och alla som ser oss ringer sina polare och efter en stund har vi 20 nyfikna som står och studerar hur vi använder pinnarna.

Restaurangägaren försöker lura oss och dubblar priset inför folkmassan vilket vi reagerar på och det slutar med att vi inte får betala alls. Flack cykling i bredare dal med majs, ris och tobaksfält i 25 km till staden Yuexi 1700 meter över havet. Längs vägen ser vi folk som färdas med häst och vagn och vi ser bufflar bada i djupa lerpölar. På hustaken odlas det ris och majs. Vi hinner bara vara på hotellrummet i en kvart innan polisen dyker upp och vill ta kopior på våra pass och visum. Olya har ju inget pass men den dokumentation vi fått istället från polischefen i Leshan verkar vara till vår fördel. Höjdmeter 910.
Distans 63 km. Ack 13069 km.

Dag 505. Yuexi.
Vi tar en vilodag i Yuexi. Typisk bergsstad med trevligt läge bland berg men med en befolkning som nästan bryter nacken av sig för att inte missa oss. Vi går en sväng på torget där det är stor fruktmarknad och väldigt skitigt. Stadens bussar har trimmade tutor med decibeltal som får skallen att skaka. Stadens tjejer bär stiliga hattar av hår.
Distans 0 km.

Dag 506. Yuexi – Camping i skogen.
Vi fortsätter på väg 208 i 6 km och väljer sen en liten bergsväg för att ta oss tillbaka till den dal som vi hade tänkt att cykla från början. Det är 2-3 procents motlut länge i en spalje av träd bland hus och åkrar. Det är vackert men molnen hänger tunga i dalen. När vi kommer högre blir vägen sämre och brantare med serpentiner och det börjar regna. Lutningen är nu 6-8 procent och vi går vissa sträckor. När vi kommer upp i molnen blir regnet kraftigt med dimma och endast 13 grader. Några kineser stannar och frågar om vi vill ha skjuts. Vi ser får, getter och enstaka kineser. Vet inte hur länge backen har tänkt att påga men när Olya får punktering så slår vi upp tältet på 2650 meters höjd i fullt ösregn och hoppas på bättre väder imorgon. Höjdmeter 980.
Distans 31 km. Ack 13100 km.

Dag 507. Camping i skogen – Lugu.
Vi lagar Olyas cykel och fortsätter uppför. Bättre väder men stundtals dimma. Det är vackra vyer över serpentinerna som vi kämpade med igår. Vi har 4 km upp till bergspasset på 2850 meters höjd. Brant ner i en canyon på dålig väg och det går sakta. Passerar en stor militärövning som slagit läger. Längre ner rullar vi förbi flera små mysiga byar. Dalen blir bredare med stora gröna risfält. Luften är nu klarare, torrare och värmen mer behaglig. Vi kommer ner till områdets stora väg 108 och staden Lugu 1600 meter där vi checkar in. Höjdmeter 320.
Distans 46 km. Ack 13146 km.

Dag 508. Lugu – Xichang.
Dalen är nu ordentligt bred med stora majs och risfält samt flod, järnväg, motorväg och väg 108 som vi cyklar på. De flesta fordonen väljer motorvägen så det är lugn cykling. Längs vägen står äppelförsäljare under parasoll och väntar på kunder. Efter 20 km försvinner vägen och vi får kämpa med grusväg, trasig asfalt och inslag av lera. De lastbilar som passerar river upp enorma dammoln och där det är blött är det svårt att undvika att få en pöl på benen eftersom kineserna inte verkar förstå att det kan stänka. Mängder av majs ligger på tork på gatorna i byarna. Strax före Xichang blir vägen bra igen. Vi följer trafiken in till city och det finns massor av hotell att välja mellan. Höjdmeter 270.
Distans 53 km. Ack 13199 km.

Dag 509-510. Xichang.
Vila i Xichang som är en modern stad och områdets centralort. Vi har Walmart och KFC runt knuten och bor på ett ibis-hotell vilket är rent och fräscht. De kinesiska hotellen är normalt inte speciellt rena. Golven städas knappt men man kan alltid låna tofflor. Antingen finns vanliga plasttofflor eller så bjuder hotellet på engångstofflor av tyg. De västerländska toaletterna har kineserna ännu inte lärt sig att göra rent så det får vi oftast fixa själva. I vissa rum kan man samla ihop en hel sopsäck med skräp om man tittar under sängen och bakom gardin. Men nu bor vi äntligen kanon och imorgon fortsätter vi mot Lijiang dit det är cirka en veckas cykling.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström

2011-08-17. Emei Shan, Kina.

Dag 476-485. 23 juli 2011 -. Chengdu.
Sjumiljonersstaden Chengdu är enormt varm och fuktig på sommaren och det regnar några timmar nästan varje dag. Jag hämtar ut min cykel med packning där jag lämnade det för ett halvår sedan och allt är i sin ordning. Vid ett tillfälle under resan hade jag packning i Chengdu, i Kathmandu, i Chhuckung längs Everestleden och i Island Peak basläger. Förutom det jag bar på ryggen. Nu är allt bagage samlat igen.

Vi jagar cykel till Olya. Med hjälp av en polare har vi fått kontakt med en engelsktalande kinesisk cykelfantast som ska hjälpa oss. Han hinner dock iväg mot Lhasa innan vi anländer. Han i sin tur har fixat så att vi ska få hjälp av en annan kines men som befinner sig i Shanghai och när han väl dyker upp händer något som gör att han måste resa bort igen. Det går inte att tala med personalen i cykelbutikerna. Vi besöker ett femtontal och det ser likadant ut i de flesta. Mängder av cyklar för runt tusenlappen. Några få modeller som kostar mer samt ett par dyra med bra kvalite som saknar fästen för pakethållare. Till slut blir det en mellanmodell med framdämpning och skivbromsar vilket vi inte riktigt tänkt oss.

Lite oväntat så strular det även på kartfronten. Vi letar länge och får nöja oss med en engelsk-kinesisk karta utan topografi vilket antagligen kommer att sluta med Yatzy i bergen. Vi gör ett sommarbesök på Pandaparken och det är nästan lika skoj varje gång. Härliga djur. Tyvärr är parken full av kineser på semester. Det finns visserligen skyltar att man ska vara tyst men just den detaljen fungerar inte alls.

Dag 486. Chengdu – Xinjin.
Vi lämnar Chengdu med packade cyklar. Det är sol och fantastiskt varmt. Inga problem att hitta även om väg S103 inte finns med på kartan vilket inger en viss osäkerhetskänsla. Passerar Chengdu flygplats i Shuangliu. Det är mycket trafik men bredvid vägen finns en separat fil för cyklar och elmopeder. Det är bra asfalt och flackt men vi börjar bli trötta i benen och jag får ont i rumpan vid 30 km. Värmen är tryckande och vi bestämmer oss för att stanna i Xinjin redan efter 43 km.
Distans 43 km. Ack 12773 km.

Dag 487. Xinjin – Meishan.
Vi ska svänga av mot staden Leshan och avtagsvägen är enligt kartan några kilometer efter Xinjin. Men det är felritat och vi inleder med en omväg på 15 km tur och retur. Största felnavigeringen hittills på hela resan om jag minns rätt. Vi passerade avtagsvägen igår men såg aldrig några skyltar och det var det vanliga problemet med att skyltarna sitter mitt inne i stora träd och man kan inte ens se att det är en skylt på sommaren. Dilemmat skapar förvirring flera gånger under dagen. Antar att de satt upp skyltarna på vintern när träden var lövfria. Regn, varmt, vindstilla och flackt. Cyklar igenom Pengshan och lite senare Meishan där vi hittar ett fint hotell med utsikt över floden.
Distans 64 km. Ack 12837 km.

Dag 488. Meishan – Baoguo.
Regn, vindstilla och behaglig temperatur. Kanonasfalt för tredje dagen irad. Kuperat och nu börjar benen kännas bättre. Naturen sticker fram ibland med grön skog och någon liten flod men oftast ser vi bara väg och hus. Har tänkt att äta lunch i Jiajiang men hittar ingen lämplig restaurang. Stannar i stadens park och lagar nudlar istället och lockar på kuppen till oss lokalbefolkningens intresse. Svänger av mot Emeishan och det blir bättre väder på eftermiddagen. Mycket trafik och folk i Emeishan. Vi fortsätter genom hela staden till byn Baoguo som är granne med berget Emei Shan. Höjdmeter 370.
Distans 79 km. Ack 12916 km.

Dag 489-501. Emei Shan Trek.
Baoguo består av en gata vid foten av berget Emei Shan. Det är ett myller av små affärer, souvenirbutiker, fruktförsäljare på gatan, glassboxar, hotell, restauranger, kinesiska turister och stora bussar. Prisnivån är nästan det dubbla mot normalt. Vi handlar mat, vatten och packar om för några dagars annorlunda fjällvandring.

Vandringsdag 1. Emei Shan är ett buddhistiskt berg och består av, förutom vacker natur och ett intressant djurliv, ett 20-tal tempel. Vandringen börjar vid templet Baoguo på 550 meters höjd. Först bilväg, sen gångväg och till slut trappor. Det ska vara 20.000 trappsteg upp till toppen. De flesta åker buss och kabinbana men en hel del folk går vissa sträckor. Jag gjorde samma vandring för 10 år sedan. Det var på hösten och utan kineser. Nu är det tusentals längs leden. Det är rökförbud i parken samt förbjudet att kasta skräp men just dessa detaljer fungerar inte. När det är som mest folk är det inte ett dugg trevligt med hög ljudnivå överallt. Kineserna går oftast i grupp och grupperna sprids ut men folk pratar eller skriker ändå till varandra exakt hela tiden. Att det kan finnas så mycket att snacka om förstår jag inte.

Djurlivet är okända högt sjungande djur, skalbaggar, spindlar, sniglar, färgglada fjärilar och en stor vandrande pinne. Vi går upp till 900 meters höjd och sedan 200 höjdmeter ner till Qingyin Pavilion vilket är kulmen av kineser. Det är i stort sett trappor hela tiden. Skogen är grön, tät och ibland bambu. Det mycket varmt och svetten flödar. Efter paviljongen blir det mindre folk och mycket trevligare. Trapporna letar sig högre och det är hela tiden fin natur men inte så mycket vyer då skogen är tät även om vi ser delar av berget bakom en tätnande dimma. Passerar flera tempel under dagen och vissa av dem fungerar även som hostel. Beslutar oss för att stanna vid Chu Temple på 1740 meters höjd. Tid 7:30.

Dag 2. Mer trappor och det är härligt när de slingrar sig fram genom vacker skog. Fortsatt varmt och fint väder. Mindre folk än igår. Vi ser kineser som halvligger med packning på en bår och som två andra kineser bär uppför trapporna. Passerar ett stort tempel vid Elephant Bathing Pool på 2070 meters höjd. Här brukar det finnas en hel del apor men vi ser inga alls. Antar att kineserna skrämt iväg dem. Kommer till slutstationen för bussen vid Jieyin Hall på 2540 meter där det finns flera hotell. Vi väljer ett av dem och checkar in. Vägen på berget är byggd så att man varken kan se eller höra trafiken från leden vilket är bra. Förutom här vid slutstationen då chaufförerna spelar trummor med biltutorna.Tid 3:30.

Dag 3. Dryg morgon då alla andra på hotellet ska gå upp till toppen för att se soluppgången. Mellan 02 och 04 dunkar det på dörren flera gånger. Kineserna utgår väl från att vi försovit oss. Mellan busstationen och kabinbanan är det en otäck sträcka med en lång kö av folk. Sen lugnar det ner sig men leden kantas istället av souvenirstånd och små mathak. När vi pausar sätter sig några fjärilar på min arm för att dricka av det salta vattnet. Ledens vändpunkt är förtoppen på 3077 meter som består av en enorm guldfärgad buddha samt Jinding Temple. Det är fortsatt fint väder, trevliga vyer med ett tjockt molntäcke under oss och vi kan se bort till bergets riktiga topp på 3099 meter. Vägen dit är dock avstängd. Nu väntar 20.000 trappsteg nerför.

Det är lättare och går fortare nerför. Vid Jieyin Hall ser vi flera stora apor som ser argsinta ut men så håller en kines på att kasta sten efter dem. Dimma drar in och det blir helmysig vandring i tät djungel. En fin färggrann orm slingrar förbi på leden. Efter elefantpoolen svänger vi av för att ta en annan längre och vackrare led ner. Här är det mindre folk och intressantare natur. När dimman lättar ser vi delar av berget med gröna branta bergssidor. Vi ser fler apor och ytterligare en kines som kastar sten efter dem. Folk är rädda och aporna kan vara aggressiva. Inte så konstigt kanske då vissa ger dem bananer medan andra serverar flygande stenbumlingar. Vi pinar på tills det blir mörkt och checkar in i ett stort tempel vid Venerable Trees Terraces på 1120 meters höjd. Tid 11:30.

Dag 4. Vaknar med träningsvärk i benen. Fortsatt fin natur och branta trappor. Kommer ner till en smal canyon med klart rinnande vatten i botten. Kineserna anfaller när vi närmar oss Qingyin Pavilion där vi kommer in på samma led som vi gick uppför. Skrikande ben, tryckande värme men mindre kineser till målet i Baoguo. Tid 3:30.

Vi har grym träningsvärk i benen i några dagar så vi vilar upp oss på hostellet. Helt okej ställe även om personalen inte är så glada samt att vi har en direktkanal från avloppet i duschen som saknar vattenlås till byns avföringsavlopp vilket vi påminns om när vi andas. Men priset är okej och lukten försvinner när vi lägger en handduk över brunnen. En timmas bussresa från Emeishan ligger Leshan som har ett av landets bästa visumkontor. Det är dags för Olya att förlänga visumet med 30 dagar. Lämna in ansökan måndag och hämta ut tisdag är tanken men det skiter sig fullständigt.

Det fungerar ju som så att man egentligen inte förlänger ett visum i Kina utan man köper ett nytt som gäller från den dagen man lämnar in ansökan. Det nya visumet är helt i sin ordning men precis när passet ska lämnas tillbaka så dyker chef stämpel upp och bankar in ”cancel” på Olyas gamla visum samt på hennes visum till Hong Kong som hon inte använt än. Till en början är det bara vi som förstår vad som skett. Personalen har nog aldrig sett ett visum till Hong Kong tidigare. Det är inte så vanligt men behövs för personer från Kazakstan trots att det är ett grannland. När personalen på kontoret förstår vad de gjort försöker de lura i oss att man kan få ett visum vid gränsen till Hong Kong. Jag visar dem vår guidebok där det står att det inte alls fungerar.

De säger sorry och ber oss resa någon annanstans. Visumet har kostat både tid och 450 kronor så vi envisas. Utan ett giltigt visum kan vi inte åka till Hong Kong och vi måste ut ur Kina tidigare än vad vi vill eftersom vi inte heller kan köpa nya visum till Kina i Hong Kong. Det är katastrof. Vi föreslår olika lösningar men inget går att fixa. Till slut ombeds vi att komma tillbaka dagen efter.

Nu har klockan blivit så mycket att vi har missat direktbussen till Emeishan. Vi åker 3 olika bussar istället och när vi ensamma har satt oss i sista bussen så kommer en tjej med barn och barnvagn och önskar bärhjälp. Jag pyser ner för trappan och då räcker tjejen över barnet till mig så att hon kan bära upp vagnen själv. Till saken hör att barn i Kina inte har blöjor utan byxa med stort hål i och där kan det komma prylar precis vilken sekund som helst. Jag styr upp missförståndet och tar hand om barnvagnen istället.

När vi kommer till visumkontoret för tredje dagen i rad så har de lyckats hitta en lösning där Olya fyller i en ny visumansökan till Hong Kong och lämnar ifrån sig passet igen. Nu ska passet skickas till Bejing och sedan med ett nytt visum skickas till Lijiang där vi ska hämta upp det om tre veckor. Får dom det här att fungera så blir det plus i kanten. Till Lijiang är det 800 km bergsetapp.

//Magnus Hedström

2011-07-31. Chengdu, Kina.

Dag 428-475. 5 juni 2011-. Katmandu-Delhi-Almaty-Karaganda-Urumqi-Chengdu
Jag har jag fått sällskap på min fortsatta cykling i Kina där min hoj står och väntar. Olya som jag vandrade med i Annapurna är heltidsresande och har långcyklat tidigare. Innan vi kan starta måste hon hem till Kazakstan för att köpa ett nytt pass då hennes är fullt samt fixa visum till Kina och Hong Kong. Hur lång tid det kan ta vet vi inte. Hon åker hem och jag blir erbjuden att hänga i hennes föräldrars hus tills pappersarbetet är klart.

Till Kazakstan behöver jag visum och det fixas i Indien. Till Indien behöver jag också visum och det fixas smidigt i ett regnigt Kathmandu. Två timmar flyg till Delhi som är enormt varmt och fuktigt. Temperaturen ligger på 34-37 grader dygnet runt. Även i mitt rum och jag har svårt att sova. Det var tre år sedan jag var här senaste men många verkar känna igen mig. ”Hello my friend” hör jag hela tiden. Eller ”Excuse me sir”. Allt handlar om att blåsa mig på pengar så jag ignorerar alla gamla polare. Som tur är pågår Wimbledon och jag har teve på rummet. Några sevärdheter av klass verkar inte finnas.

Visumet till Kazakstan blir en intressant historia. Vakterna vid ambassaden kör ett litet sidoknäck. De ser till så att jag aldrig får träffa ambassadpersonalen utan alla mina dokument lämnas vid grinden. Betalning ska ske på en specifik bank. Tricket är att inte berätta för mig vilken bank som gäller utan istället erbjuda ett gammalt kvitto och betala direkt till dem. Det gör det extra spännande när jag ska hämta ut passet några dagar senare då datumet på kvittot är innan jag ankom Indien. Men vakterna lyckas trolla till det också så att jag får ett korrekt visum.

På fem dagar i Indien äter jag 10 gånger på McDonalds. Det är kanon men det hade varit ännu bättre om de haft hamburgare. På indiska McDonalds finns bara kycklingburgare. Kor är heliga vilket är svårt att förstå då man ofta ser dem leta mat bland soporna runt om i city. Ända in i det sista försöker indierna blåsa mig. När jag har femtio meter kvar till nya tunnelbanan för att åka till flygplatsen sent på kvällen skriker de åt mig att den är stängd och att jag måste ta deras taxi istället.

Tre timmar flyg till Dubai i Förenade Arabemiraten. Kort väntan och sedan 3,5 timmar flyg till Almaty i Kazakstan. Strul. Hamnar bredvid en full ryss och några av hans polare. Det börjar med att muppen sitter på min plats och inte vill flytta sig utan säger att jag kan ta hans plats istället. Glöm det säger jag utan att le. Han flyttar sig. Han vill dock hälsa genom att ta i hand men det sista jag gjorde innan jag gick på planet var att tvätta händerna för att kunna äta några mackor jag köpt. Jag säger nix och då lackar han ur. Han vill väldigt gärna slåss men hans kompisar styr upp den saken. Han sitter dock bredvid mig och mottar slag under halva flygresan. När han inte får någon respons från mig börjar han bråka med flygvärdinnorna istället.

Min väska kommer först och Olya möter på flygplatsen. Min kompis Henrik som vi ska bo hos, samma kille som Malin och jag bodde hos för ett år sedan, har fixat så att hans chaufför kommer och hämtar. Vi hinner bort från flygplatsen innan ryssen hinner ställa till med något vilket jag varit lite rädd för. Henke har koll på Almatys restauranger och det blir precis som förra året en gastronomisk upplevelse som till och med överträffar McDonalds.

En dag åker vi upp till Medeo, den klassiska skridskoarenan där många världsrekord slagits. Den ligger på hög höjd 1691 meter över havet och luften är tunnare än vanligt. Arenan är vackert belägen i ett bergsområde. Vädret blir dessvärre dåligt så vi beslutar att ta buss tillbaka till city utan att göra någon dagsvandring. Väl i den fullproppade bussen blir vi överfallna av ett fruktansvärt oväder det värsta jag någonsin har sett. Det haglar och regnar och blåser så att man knappt kan se. Varken buss eller bilar kan köra. Stormen drar förbi på en kvart men där bussen alldeles nyss kört ligger nu hundratals träd på vägbanan. All trafik stannar och vi får gå och klättra fram över ett kilometerlångt område för att ta oss närmare city. Militären är snabbt på plats så ovädret var nog väntat.

Vi bor även hos Olyas kusin i en lägenhet som delas mellan fem danstjejer i 25-års åldern vilka har för vana under sommaren att springa omkring inne med så lite kläder som möjligt. För att inte upplevas som konstig kör jag tricket att se ut som om det är onsdag. En av tjejerna har en 4-årig dotter som är själv i lägenheten hela dagarna och kvällarna när tjejerna repar eller har show. Ovanligt i Sverige antar jag men här fungerar det bra.

Tåg 17 timmar norrut till Karaganda. Landskapet är mestadels stäpp. Huset vi bor i ligger några mil utanför centrum och tillhör Olyas föräldrar. Det är ett stort hus med fem rum och släktens samlingsplats. Här är det fullt pådrag varje kväll och hela helgerna. För att hamna i lite god dager visar jag några badmintontricks för Olyas brors barn samt när jag ska sparka en fotboll så låter jag min doja flyga iväg över halva kvarteret vilket turligt nog upplevs som vansinnigt skoj.

På helgerna åker släkten bil. Antingen till närmaste skogsdunge vilken ligger två timmar bort eller till närmaste bra badplats vid en flod en timma bort. Grillen är alltid med och det äts mängder med grillspett. Trevliga utflyktsmål men väldigt otrevlig bilkörning. I Kazakstan klassas man som cool om man kör bil fort och det kryllar av folk som inte kan köra vilket man ser med blotta ögat. Det hänger nog ihop med att många köper sitt körkort vilket bara är lite dyrare än att gå en kurs och köra upp.

Visum till Kina och Hong Kong fixas i Astana. Tjugo mil och tre timmar snabbtåg nordväst. Information om vilka dokument vi behöver framgår inte på internet och det är ingen som svarar på ambassaden när man ringer. Det visar sig att Olya behöver en inbjudan från Kina men om hon betalar direkt till vakten och han fixar visumet så behövs det inte. Antagligen ett kryddat pris. Eftersom vi åker tåg frågar vi en extra gång om visumen kommer att vara klart onsdag om 9 dagar. Jodå, vakten har jobbat med det här i fem år och det är bombsäkert. När vi kommer tillbaka för att hämta passet är det inte klart. Självklart inte säger vakten eftersom det gällde två visum. Vi hade dock planerat att stanna över natten för att fota huvudstaden i mörker. Vakten levererar sedan passet personligen mitt i city sent på kvällen. Tala om service.

Till Kina vill vi åka tåg. Det är mest intressant och bäst för miljön. Tyvärr finns det inga biljetter från Karaganda utan vi ombeds åka upp till Astana för att kliva på tåget där som sedan passerar Karaganda. Det låter helt vansinnigt så vi ändrar oss till flyg med China Southern Airlines. Deras sajt fungerar återigen inte, det kostade mig en massa onödiga pengar redan i Nepal, så vi återgår till tåg och lyckas till och med få biljetter från Karaganda. Vi delar hytt med två kazaker varav en har kronisk hosta och hostar rakt ut i kupen utan att hålla för munnen. Landskapet är mycket torr stäpp men vi ser några bergskullar från Dzungarian Alatau bergen samt två sjöar varav den ena är slutet på den stora sjön Balkash.

När vi kommer till den kinesiska gränsen i dalen Dzungarian Gate så byts underredet på tågat ut då spårbredden skiljer lite. Därefter kollar gränspersonalen pass och packning på tåget. Kineserna letar febrilt för att sno min guidebok som de inte gillar eftersom de inte samtycker om Tibets historia och att Taiwan beskrivs som ett eget land men de hittar den inte. Det rasslar till och alla formaliteter är klara på fyra timmar. Klockan är strax över 24 på natten och jag tror att vi ska få det nya datumets stämplar i passen men icke. Extra synd då Olya bara har ett 30-dagars visum och det är lite tajt med tid. Jag lyckades köpa 90 dagar i Kathmandu.

Väl i Kina blir järnvägen mycket bättre. I den torra naturen odlas det som vanligt precis överallt. Vi ankommer Urumqi med 2,7 miljoner folk i västra Kina efter 36 timmar. Det är den stad i världen som ligger längst bort från något hav, 2250 km. Luften är otroligt torr och vädret fint. Det finns ett litet område mitt i city med uigurisk kultur som är trevligt. Det är tätbefolkat och ett myller av matstånd på gatorna. Annars är byn en modern historia med många nya och höga hus. Precis som i Lhasa har det varit oroligheter mellan uigurer och kineser så det finns en hel del poliser på gatorna.

Vi hade förbeställt tågbiljetter på internet för vidare färd till Chengdu men det fungerar inte och nu finns det bara sittplatser kvar, 49 timmar. Istället hoppar vi på ett flyg en sen kväll och flyger tre timmar till Chengdu. Hostellet där jag haft min cykel är fullbokat så vi checkar in på andra sidan stan i den riktning vi tänkt cykla. Nu ska jag hämta upp hojen och Olya ska köpa en ny. Sen är vi redo att börja trampa söderut i Kina med troligt första större mål Hong Kong.

//Magnus Hedström