2012-12-23. Bangkok, Thailand.

Dag 934-956. 23 okt 2012 -. Tilicho BC – Naya Pul – Pokhara – Kathmandu.
Vandringsdag 25. Det är sex plusgrader i trebäddsrummet under natten. Sover knappt alls efter midnatt. Klockan ringer 05:30. Klär på mig, äter frukost och checkar ut. Startar 06:30 och solen är redan på väg upp. Vinglar över en tokhal och isig bäck. Lång skråvandring uppför med riktning The Great Barrier. Det är sol och svettigt. Jag har valt långbyxor vilket är i varmaste laget. Det är mycket folk. Jag vilar varje 200 höjdmeter. Vyerna är magnifika. Khangsar Valley i öst fortsätter ner i Marsyangdi Valley och i slutet av den skymtar 8000-meterstoppen Manaslu. Betydligt närmare i söder syns Gangapurna 7454 meter, Tarke Kang 7193 meter och Khangsar Kang 7485 meter vilka är parkerade bredvid varandra. Bergskammen fortsätter och blir The Great Barrier vars högsta topp är Tilicho Peak 7134 meter. Bakom Manang i nordöst stiger det vackra Chulumassivet till 6584 meter.

Leden blir serpentiner. Vid 4800 meter blir det jobbigare och jag får kämpa i de brantaste partierna. Lagom brant känns dock okej. Leden planar ut vid 5000 meter och går precis nedanför The Great Barrier. Efter 3 tim 15 min och 850 höjdmeter når jag en liten testuga på 5010 meter med vy över Tilicho Lake 4920 meter. Sjön är 4 km lång, 2 km bred och knallblå. Det är också blå himmel och otroligt vackert. På sjöns vänstra sida i sydväst skiner The Great Barriers isfall och till höger är det torrt med berg av grus och sten. Det är gott om vandrare och blåsigt. Jag fotar en hel del vilket är svårt i vinden och upprörande bökigt med vantar att träffa rätt knappar på en liten kompaktkamera.

Jag fortsätter runt en höjd och går ner till sjön. Några bärare till en italiensk grupp går bakom och jag blir orolig att det ska bli stökigt på campingen men de tar vägen nån annanstans. Jag slår upp tältet på en stor plan gräsyta bakom en kulle ungefär 300 meter från sjön. Två vandrare kommer på besök men när de vänder tillbaka blir jag själv. Det är en fantastisk eftermiddag i lä och det är varmt och skönt både ute och inne i tältet. Jag fotar, lagar mat, hämtar vatten flera gånger i sjön och går en promenad längs stranden. Från andra sidan sjön dånar det till och från av laviner som brakar ner från glaciärerna. När solen går ner blir det snabbt minusgrader i tältet och jag skyndar in i sovsäcken. Tid 4:45.

Dag 26. Åtta minusgrader i tältet under natten men jag sover okej. Vädret blir sämre. Vinden river i tältet så jag packar ihop och går 06:00. Leden drar norrut och svagt uppför. Ett litet rött tält dyker upp och ut tittar en yrvaken ryss som inte kan ett ord engelska men min ryska duger till enkla hälsningsfraser. Guideboken varnar för att det är svårt att hitta men leden är väl upptrampad och dessutom är det skyltat. Till och från ser jag sjön bakåt. Det blir brant. Jag går uppför en smal kam när en virvelvind kommer fräsande. Jag kastar mig ner på marken och greppar några klippor men blir inte träffad. Efter 2 tim 15 min når jag 5385 meter och har en fin utsikt över en stor glaciär mot norr. Leden vänder svagt ner och följer en dal västerut på stenskravel. Lätt och behaglig vandring men jag stressar på då mörka moln har ett fast grepp om The Great Barrier på andra sidan sjön. Leden är rösad men stundtals lite väl glest så jag tappar bort den några gånger.

Jag följer dalen i några kilometer och närmar mig en hög brant kam som leden skråar upp mot och det ser hiskeligt brant ut. Men när jag börjar klättra är leden hyfsat bred och det funkar bra. Jag möter en kille med guide och bärare men de säger knappt hej. Kommer upp till 5285 meter och något som jag tror är sista passet men leden fortsätter på skrå till ytterligare ett pass. Dessutom rakt in i de mörka molnen. Jag skymtar sjön för sista gången och knallar vidare i 20 minuter. Vinden tilltar och snö träffar mig som spikar i ansiktet. Jag når Meso Kanto La passet efter 4 tim 30 min. Höjden ska vara 5100 meter men höjdmätaren står på 5265. Kanske beror det på det dåliga vädret. Jag kikar ner på andra sidan mot Jomsom och funderar hur tusan jag ska kunna ta mig ner här. Det är svinbrant.

Jag testar att gå en bit på kammen och till min glädje är marken mjuk. Jag börjar försiktigt ta mig nerför i serpentiner. Hade marken varit frusen hade det inte fungerat. Nu har jag bra hjälp av stavarna. Det blir mer snö och omöjligt att se eventuella isfläckar. Berget är för brant för att jag ska klara mig oskadd från ett fall med ryggsäcken. Marken är snö, grus och stenar i varierande storlek och det lutar brant ner i olika raviner. Jag sätter mig på rumpan och kanar sakta ner längs leden som fortfarande syns tydligt. Jag är noga med att inte få någon fart alls och bromsar med stavar, fötter, händer, rumpa och ryggsäck. Stannar och vilar flera gånger. Reser mig upp när det är mindre brant. Den värsta branten är 100 höjdmeter och tar ungefär en timma.

Jag är nu nere i Lungpuhyun Valley och börjar accelerera mot Jomsom. Det blir varmare och snön försvinner. Två timmar efter passet är det bred och fin stig nedför. Den svänger in i den ena dalen efter den andra och det känns som om jag går och går utan att komma framåt. Passerar ett område med jakar. Femtio av dem står på leden men jag lyckas ta mig förbi utan incidenter. Möter två vandrare med guide och bärare. Då har jag sett totalt 8 personer på hela dagen. Vädret växlar mellan varma partier i lä och kraftig isvind. Från passet är det 2400 höjdmeter ner till Jomsom. Det är ett myller av stigar och irriterande svårt att hitta bron över Kali Gandaki för att komma in i byn. Jag når Jomsom 2760 meter efter 11,5 timma och med blodiga fötter. Efter frukost har jag bara ätit några kex och druckit en liter vatten. Vattnet frös och jag har inte varit tillräckligt hungrig eller törstig för att stanna och dra igång köket.

Det är fortfarande ljust ute när jag anländer till det enda hotellet med bastu och där Olya bor. Tror jag. Olya går inte att hitta. Jag kollar mejlen. Hon är i Marpha 5 km bort. Hotellet som vi skulle ses på har varit fullbokat varje dag och är så även nu. Bomber och granater. Jag beställer mat men inte ens det fungerar. Köket klarar inte mer. Personalen är dock hjälpsamma. De upptäcker att jag är något sliten och försöker hitta plats på något annat hotell men allt är fullt. De hänvisar till ett kök på andra sidan gatan. Jag går dit och trycker en jakstek på en kvart. På med ryggsäck och pannlampa och med de sista krafterna går jag i mörker på grusväg i 75 minuter till Marpha 2680 meter. Olya bor bra och det finns varm dusch. Dagtid. Det blir våtservetter igen. De senaste åtta dagarna har jag bara duschat en gång och den var också kall. Det hade ju inte gjort ont att få en varm dusch speciellt som jag drömt om bastu halva dagen. Tid 13:15.

Dag 27-28. Vila i Marpha. Mina fötter har fått lida ont i nya kängorna som inte passar perfekt. Duschar två dagar i rad. Kallt. Något med solcellerna är paj. Men man blir inte förvånad. Varje hotell har skyltar med Hot Shower och German Bakery. Sen om det finns varma duschar eller något bageri över huvud taget är inte alls säkert. Flyg till och från Jomsom brummar förbi på morgnarna. En eller flera helikoptrar kör skytteltrafik till Marpha vilket verkar skumt. En dag ser vi en vandrare med resväska. Olya berättar att hon haft svårt att få rum på tehusen. När hon kommer så finns det lediga rum men när de upptäcker att hon är själv så blir stället plötsligt fullbokat. Ensamma tjejer är inte populära i högsäsong då de största inkomsterna kommer från hotellets restaurang vilken man måste äta i. Ägarna försöker alltid trycka in två gäster i varje rum och då helst killar som äter mer.

Dag 29. Vi har funderat på att åka buss, jeep eller flyg till Pokhara men väljer att gå. Det är billigast, trevligast och mest miljövänligt. Vi följer grusvägen längs floden ner i dalen Kali Gandaki. Det är inte mycket trafik men när det kommer en buss så dammar det friskt. Några mulor går med oss i en timma. Äter äppelpaj i Tukuche och får reda på orsaken till helikoptertrafiken igår. Tre turister döda. En österrikare fick en hjärtattack i sitt tält. En tyska dog av höjdsjuka på 5100 meter. En israel ramlade ner i floden Kali Gandaki från en träbro i närheten av Jomsom. Passerar byn Larjung. Sol och fint halva dagen. Moln och motvind under eftermiddagen. Lämnar vägen och går mysig led på östra sidan floden in till Kalopani 2530 meter. Vandringens bästa hotell med riktigt säng, varm dusch och grym mat i restaurangen. Tid 6 tim.

Dag 30. Grymt väder och vackra vyer upp i dalen över Dhaulagiri 8167 meter och Tukuche 6920 meter. Grusväg 1 km till Lete. Leden genar genom ett parti barrskog. Sedan grusväg igen med mycket trafik och damm. Dalen blir grönare ju längre ner vi kommer. Bergssidorna är dock branta och vi ser stora jordskred på andra sidan floden. Äter lunch i Ghasa 1950 meter. Möter flera hundra getter och tre killar som kämpar med att få dem att gå åt samma håll. Eftermiddagen blir blåsig igen. Vi väljer grusvägen då vi gick på andra sidan floden för fyra veckor sedan. Trötta vilar vi lite i Dana innan vi klämmer den sista sträckan ner till Tatopani 1190 meter. Det är fullt med folk i byn och svårt att hitta boende men det löser sig bra till slut. Tid 8:30.

Dag 31. Vi går två hängbroar över floderna Kali Gandaki och Ghar Khola och börjar klättra uppför längs dalen Ghar Kholas södra sida. Bästa vyn är mot norr och berget Nilgiri South 6839 meter. Dalen går i grönt med träd och ljusa terrassodlingar. Leden är ofta stentrappor i något som känns som en oändlig stigning. Passerar flera små byar med gott om lodger där ägarna står och letar kunder. En vanlig kommentar som slängs efter oss är att det är flera timmar till nästa lodge. Vilket aldrig stämmer. Vädret är fantastiskt hela dagen och på eftermiddagen får vi underbara vyer över Dhaulagiri. Det blir mörkt och vi går med pannlampor de sista motluten upp till Ghorepani 2870 meter. Trötta checkar vi in på samma hotell som förra året. Rundar av dagen med en dal bhat, ris, linssoppa och grönsaker, vilket är smidigast att beställa om man är sen. Nepaleserna äter det till lunch och middag alla dar i veckan. Total stigning för dagen 1800 höjdmeter. Tid 9:30.

Dag 32. Ett myller av folk passerar hotellet tidig morgon för att gå upp till bergsknallen Poon Hill och studera soluppgången. Jag startar några timmar senare och möter hundratals vandrare på väg ner. Olya är sliten och väljer sovmorgon. Poon Hill 3210 meter har områdets fetaste vy. Man ser både Dhaulagiri och Annapurna samt toppen av Machhapuchhare 6997 meter vilket är ett av världens vackraste berg. Men det är morgonljuset över Dhaulagiri som är mördande vackert och man ser även långt ner i Kali Gandaki vilket gör att man får en bra uppfattning om bergets storlek. Även på väg ner till Ghorepani får jag en fin vy söderut mot Indien där Himalayas berg blir mindre och mindre och morgondimman gör bergen och de överlappande bergskammarna blå.

Väl nere i Ghorepani packar vi ihop och inleder nedfärden till närmaste asfaltsväg. Det börjar med överraskade vacker skog. Följer en bäck och ser några mindre vattenfall. Möter en hel del vandrare på väg upp. Kommer ut i Bhurungdi Valley och det är grönt lysande terrassodlingar längs bergssidorna. Solen skiner och värmen stiger för varje höjdmeter vi droppar. Äter lunch i byn Ulleri 2080 meter. Femhundra höjdmeter ner till Hille är branta stentrappor och någon har räknat till 3300 trappsteg. Avslutningen blir på grusväg tillsammans med några ryska grupper. Redan i Birethanti blir vi erbjudna taxi till Pokhara. Det är en halvtimma ytterligare till Naya Pul 1000 meter och trekkens avslutning. Taxin är så billig att jag anar ugglor i mossen men det visar sig vara ett trick för att få en körning tillbaka till Pokhara över huvud taget. Mer folk startar än avslutar i Naya Pul. Resan till Pokhara går i mörker och som vanligt i full fart och med fullständigt onödiga omkörningar. Tid 1:45 och 7:45.

Vi vilar två veckor i Pokhara. Försöker hitta de bästa restaurangerna vilket inte är så lätt. Maten är generellt bra men inget som sticker ut. Har tänkt att fota några skarpa bilder men den så omtalade klara luften på hösten är inte alls klar utan smog hänger som ett svagt täcke i dalen. Springer på lite folk som vi träffat i bergen vilket är kul. Hängflygning är extremt populärt i Pokhara. Från toppen Sarangkot 1592 meter är det 850 höjdmeter ner till en gräsplätt vid sjön Phewa Tal. En av Nepals antagligen rikaste bönder har sin mark precis i anslutning till landningsområdet och han fakturerar löjligt mycket av de som råkar dimpa ner på hans mark. Det gör man inte osedd det är en sak som är säker. Åker i nepalesiska mått mätt lyxbuss 7 timmar till Kathmandu. Märkligt nog är det mer nepaleser i bussen än turister. Köper nya vandringstillstånd till Gosainkund och Langtang. Det är området precis norr om Kathmandu. Det är dags för lite mer fjällvandring.

//Magnus Hedström

2012-11-09. Pokhara, Nepal.

Dag 923-933. 12 oktober 2012 -. Kagbeni – Manang – Tilicho Base Camp.
Vandringsdag 14. Dalen och floden Kali Gandaki fortsätter upp i Mustang och fram till den tibetanska gränsen drygt fem mil bort. Vi lämnar Kagbeni 2840 meter och börjar klättra upp i Jhong Valley mot öst. Leden växlar mellan grusväg som snirklar sig upp i serpentiner och kortare men branta stigar som är genvägar. Det är en hel del vandrare på väg både upp och ner. Vädret är kalas. Vyerna bakåt över det karga landskapet, Mustang och oasen Kagbeni är super. Efter en timmas vandring ser vi de snöklädda bergen Dhaulagiri 8167 meter och Tukuche 6920 meter på västra sidan om Kali Gandaki.

Leden följer grusvägen och det blir flackare men fortsatt uppför på dalens södra sida. I blickfånget får vi Yakgawa 6481 meter och Khatung Kang 6484 meter längst upp i dalen och på var sida om passet Thorung La vilket vi är på väg mot. Dalen som har varit endast berg och grus i olika nyanser brunt bjuder plötsligt på lövträd i höstfärger. Vi kommer fram till Jharkot 3500 meter. Byn är sliten men läget spektakulärt på en höjd. Det hotell som verkar bäst är fullbokat så vi checkar in på No Name Hotel där vi blir ensamma gäster. Restaurangens meny verkar stulen från ett finare hotell i Jomsom och av de över 100 maträtterna kan de bara tillaga en bråkdel. Tid 5:30.

Dag 15. När vi checkar ut blir vi fakturerade 10 procent i serviceavgift. Antagligen för att det står det på den stulna menyn och det är praxis på vissa dyrare hotell. Nu däremot har vi bott och ätit löjligt simpelt så jag påpekar att de kan glömma den där avgiften vilket de också gör fort. Perfekt väder igen. Leden fortsätter uppför. Vyerna bakåt över Jharkot, färggranna höstträd och Jhongdalens sterila landskap är grandiosa. Det är 2 km till Muktinath 3710 meter. Vi väljer samma hotell som förra året och får också samma hörnrum på översta våningen vilket antagligen är stans bästa. Olya går och hoppas på att vi ska få ryska grannar. Det var länge sedan hon pratade ryska men när nya gäster anländer visar det sig att det är Mikael och Lisa från Malmö. Superkul att snacka svenska och det blir extra kul när det kommer fram att Mikael också är långfärdscyklist med bland annat Malmö – Jordanien i bagaget. Tid 1:15.

Dag 16-18. Vila i Muktinath som är en 500 meter lång gata med hotell för fjällvandrare och indier samt mängder av små utomhusstånd där de säljer tibetanska hantverk. Muktinath Temple strax ovanför byn är det viktigaste buddistiska och hinduiska templet i nepalesiska Himalaya. Templet är inte speciellt vackert och lite halvtrist turistmål men mängder av hinduer vallfärdar hit från Indien för ett kort besök. En eftermiddag ser vi cirka 200 indier sitta i jeepkön till Jomsom.

Det 5416 meter höga Thorung La passet är lite lurigare att passera från väst då man helst först sover ett par nätter över 4000 meter i acklimatiseringssyfte. Vi stannar fyra nätter för att vänja oss med höjden. De första nätterna sover vi inte så bra men det blir bättre. Dagarna inleds med frukost på hotellets tak med strålande vyer åt alla håll. Sen går vi acklimatiseringstur. Två gånger upp till 4000 meter. En dag går vi till den mysiga byn Jhong 3580 meter på andra sidan dalen och floden Jhong Khola. Dalen är speciellt vacker nu med lövträdens höstfärger. Som jag har förstått det så håller bevattningssystem från floderna träden vid liv. Regnar gör det nästan aldrig.

Runt lunch börjar det ramla in folk som har passerat Thorung La. Många är trötta och ytterst få ser glada ut. Vi ser också en hel del cyklister i byn även om de flesta inte tagit sig över passet. En morgon mäter jag temperaturen ute till noll grader. Det är då Olya beslutar sig för att inte följa med till Tilicho Lake och tälta. Det blir i kallaste laget tycker hon. En dag blir det riktigt kul när vi har grannar från Spanien. De tvättar i stort sett alla sina kläder och hänger dem på tork ute över natten. När de ska ta ner byxor, tröjor och strumpor på morgonen så är allt isfruset och stenhårt. Inte riktigt lika roligt har det varit att jaga stora gröna mångfotade kryp på rummets väggar nästan varje kväll. Ruskigt läbbiga varelser som man helst inte vill ha på kinden när man sover.

Dag 19. Jag lämnar Muktinath utan Olya men vi ska ses i Jomsom om 10 dagar. Det är sämre väder och kallare än tidigare även om solen skiner när jag startar. Jag passerar Muktinath Temple och svänger upp i övre delen av dalen. Det ligger ett tunt lager nysnö från 3900 meter men stigen är snöfri. Kommer fram till Chabarbu 4190 meter. Det är fem lodger som egentligen endast fungerar som matstopp för folk som kommer ner från passet men det finns bäddar och jag får en egen liten sovsal då jag blir nattens enda gäst. Totalt under dagen ser jag tre cyklister och 150-200 vandrare inklusive guider och bärare som är på väg ner. Två tjejer mår fruktansvärt illa av höjden men de får hjälp av sina kompisar. Jag gör en tur på breda serpentiner upp till 4400 meter för att reka leden och känna på höjden. Det snöar lätt och allt känns bra. Två nepalesiska tjejer stannar kvar över natten för att servera mig middag och frukost. Tid 2:15 + 2 timmar.

Dag 20. Det är två minusgrader på rummet under natten. Tjejerna har frukosten klar 03:30. Jag börjar gå 04:00 samtidigt som tjejerna piper ner till Muktinath. Det är stjärnklart men beckmörkt och jag använder pannlampa. Cirka fem minusgrader och en lätt bris motvind. De branta serpentinerna är frusen lera och det är bökigt att få fäste med stavarna men kängorna greppar bra. Jag är själv att starta från den här sidan dalen. Farten är 250 höjdmeter första timman. Vid 4500 meter börjar det blåsa mer och jag sätter på mig vindjackan. Halv sex ljusnar det men det blir ruggigt kallt ju högre upp jag kommer. Första vyerna blir bakåt ner i Jhong Valley. Leden flackar ut och passerar genom några raviner. Jag möter de första bärarna klockan sju på 4950 meters höjd. Strax därefter träffas jag av solen och det blir äntligen varmare. Jag får syn på Khatung Kang 6484 meter till höger och det är en vacker topp av snö och is.

Antalet bärare och vandrare jag möter ökar högre upp. Jag stannar för att fotografera men precis som jag får upp stativ och kamera så sätter sig två bärare precis framför kameran och förstör hela bilden. Jag flyttar upp 50 meter men innan jag är klar med alla inställningar och ska ta en bild så hinner också en tysk grupp sätta sig ett par meter nedanför kameran. Man kan bli förbannad för mindre. Nysnö täcker marken när leden letar sig svagt uppåt förbi ett område med kullar. Jag når passet Thorung La 5416 meter efter 6 timmar. Solen dominerar himlen men moln är på väg in från öst dit jag är på väg. Passet består av en bronsplatta som gratulerar till framgången samt mängder av böneflaggor. Det finns också en liten bod där det säljs varm dryck vilket är kanon då mitt vatten frusit till is. Det är mycket folk på toppen. Vackraste vyn är upp mot Khatung Kang.

Efter 45 minuter på toppen börjar jag gå ner och möter ytterligare några vandrare. Ser vackra färggranna berg på andra sidan dalen Jharsang Khola som jag är på väg ner till. Moln täcker solen men temperaturen är lagom. Jag blir passerad av två killar med varsin häst vilka agerat bärare åt trötta turister. Leden är riktigt bra men en passage förbi ett gammalt jordskred är brant och utsatt. Första lodgen jag kommer till är High Camp 4850 meter där jag stannar och äter. Känner mig ordentligt trött i skallen. Sista biten ner mellan High Camp och Thorung Phedi 4540 meter möter jag massor av bärare och vandrare. Några turister rider häst upp vilket måste vara direkt farligt om man inte är bra acklimatiserad. Det är mycket folk i Thorung Phedi men jag får plats i en sovsal där två ryssar och en kines trillar in efter ett tag vilket visar sig bli riktigt skoj. Tid 10 timmar.

Dag 21. De två lodgerna i Thorung Phedi töms på folk mellan 04 och 06 men jag får ändå sällskap vid frukosten av ett spanskt spar som vänt tillbaka på grund av huvudvärk. Ny strålande dag. Jag är längst upp i dalen Jharsang Khola som är smal med branta bergssidor. Leden skråar söderut över ett stort stenparti. Det är enormt vackert med bergen Gangapurna 7454 meter och Annapurna 3, 7555 meter längst ner i dalen och vars snömassor skiner i solen. Jag möter som vanligt 150 vandrare. Korsar floden och följer dalens östsida förbi byarna Letdar och Yak Kharka. Ser riktiga jakar beta på stora gräsytor. Moln driver in och det blir kallt och blåsigt. Passerar byn Gunsang och kommer in i den stora vackra Marsyangdi Valley. Går igenom stenbyn Tengi och vidare ner till gamla Manang 3540 meter också av sten. Fortsätter till turistdelen av byn med stora hotell. Allt verkar fullbelagd men det löser sig till slut även om jag tvingas dela rum med två fransyskor. Tid 7 timmar.

Dag 22. Jag försöker få rum på Manangs bästa hotell men det är så mycket gäster nu i oktober att de bara accepterar telefonbokningar. Jag lyckas i alla fall byta till mig ett soligt hörnrum på hotellet jag bor på. Marsyangdi Valley slutar strax ovanför Manang och det är dalen leden Annapurna Circuit följer första veckan. Jag går en dagstur över floden Marsyangdi Khola till en smaragdgrön glaciärsjö nedanför Gangapurna isfall. Fortsätter upp till Chongar Viewpoint 4800 meter med trevliga vyer ner i dalen, över Manang, Gangapurna och isfallet. Manang blir återigen fullbokat så jag får frågan om jag kan dela rum med Chris från England och det går såklart bra. Han vandrar med guide men guiderna och bärarna sover i enklare sovsalar eller i restaurangen. Vi äter middag ihop och det blir skoj då Chris hela tiden får in andra saker än det han tror sig ha beställt. Träffar på två svenska tjejer som bor på samma hotell.

Dag 23. Jag vill stanna längre men checkar ut då personalen påstår att hotellet är fullt. Vilket antagligen inte är helt sant. Lite synd då det finns turer i området för en hel vecka. Fram tills nu har jag gått Annapurna Circuit baklänges. Sträckan mellan Manang och Jomsom är det avsnitt av leden som utgör själva Tilicho Trek. Jag går genom gamla Manang och ner till Marsyangdi Khola som leden följer västerut på den norra sidan. Ser stora jakar vila i gräset. Korsar Jarsang Khola på en hängbro. Brant vandring uppför och sedan en lång sträcka svagt uppför i dalen Khangsar Khola långt ovan floden med samma namn.

Landskapet är fortsatt torrt men med en del barrträd. Ser Tilicho Peak 7134 meter längst upp i dalen. Passerar byn Khangsar 3745 meter. Brant vandring uppför till Sheree Kharka 4070 meter. Det finns två lodger och jag får ett eget rum i en av dem. Skön eftermiddag ute i solen. Mäktiga vyer både upp och ner i dalen. Trevligt vandringsfolk på hotellet förutom några israeler. Stället har satellit och på kvällen ser vi Sunderland – Newcastle med Sebastian Larsson live på teve. Resultat 1-1 och grymt kul. Tid 3:45.

Dag 24. Jag fortsätter vidare upp i dalen. The Great Barrier som är en över en mil lång bergskam på runt 7000 meters höjd med Tilicho Peak som högsta punkt är nära. Leden gör några svängar in och ut från sidodalar samt går först upp för att sedan droppa ner till dagens svårighet. Ett enormt jordskred har format en kilometerlång passage. Först ser det livsfarligt ut men när jag väl kommer in på den smala stigen och börjar skråa är det överkomligt brant. Den uppenbara faran är stenar som kommer farande uppifrån men man både hör och ser dem bra. Området består av grus och lösa stenar samt att det sticker upp höga raukar som man går mellan eller rundar. Det är grymt häftig vandring och jag fotar mycket. Stigen rundar en kulle och skråar längs en mildare bergssida till Tilicho Base Camp Hotel vilket är tre olika hotell. Jag får dela rum med ett par från Nya Zeeland. Folket jag lärde känna igår vänder alla tillbaka efter diverse problem men även idag är det helskoj människor på lodgen. Tid 3:30.

Imorgon fortsätter jag upp till Tilicho Lake på 4920 meters höjd och där finns inget boende så det blir äntligen dags att plocka fram tältet. Sedan ska jag försöka korsa det öde och branta 5100 meter höga Meso Kanto La-passet till Jomsom.

//Magnus Hedström

2012-11-04. Pokhara, Nepal.

Dag 908-922. 27 september 2012 -. Pokhara – Beni – Tatopani – Kagbeni.
Resan till Marpha och bergen i Annapurna börjar i taxi till Pokhara busstation. Vi köper biljett till Beni med lokalbussen vilken skramlar in en kvart senare. Proppfull. Jag säger till Olya att den där bussen åker inte jag med. Jag tror inte ens att vi skulle komma på även om vi försöker. Inte med våra stora ryggsäckar. Olya föreslår att vi kan sitta på taket men smidig som ett kylskåp är det inget som intresserar mig så överdrivet mycket. Vi försöker få tillbaka biljettpengarna men de två killarna i luckan blir arga och högljudda. De springer ut till bussen och pekar att vi till och med har sittplatser bredvid varandra. Nummer sex och sju. De verkar ta illa upp att vi inte vill åka med bussen. Några säten ser jag inte för hela mittgången är en enda röra av packning och inklämda nepaleser och indier samt antagligen ett gäng kycklingar och någon enstaka get.

Vi raggar en taxi istället. Vägen är till en början bra. Eller egentligen inte bra. Det finns asfalt mitt på vägen som vi kan köra på så länge det inte är möte. Vid möte är det tvärnit och ut i det gropiga gruset som gäller. Bergsvägen övergår i dålig grusväg som till och från är trasig efter färska jordskred. Vid ett tillfälle får vi gå ur och gå en bro medan chauffören lyckas ta sig förbi en tio meter bred och halvmeter djup fors. Det tar 2,5 timma till Beni och jag är innerligt glad över att vi inte åkte lokalbussen då jag känner mig trött av värmen och taxituren. Väl framme blir vi erbjudna en ny taxi till Marpha för ett bra pris men med det lilla tillägget att det har inträffat ett jordskred och att vi måste gå en liten bit på slutet. Priset låter lite väl bra så vi anar älgar i garderoben. Efter att ha undersökt saken bättre visar det sig att den lilla biten att gå på slutet handlar om 3 hela vandringsdagar.

Vi köper biljett till lokalbussen. Den går när det finns 18 passagerare. Det är fem nu så vi går in på en simpel lokal restaurang och äter ris med grönsaker. När jag ska betala har de bytt ut menyn som jag beställde ur till en med dubbla priser. Jag borrar ögonen i en liten kille som fått i uppdrag att lura oss och säger att jag vill se menyn som jag fick när jag kom in. Den plockas snabbt fram. Jag räknar ut vad maten kostar och betalar med jämna pengar. Ingen i personalen säger ett ord när vi går men så har det kommit in ett nytt stort sällskap som fått den dyra menyn redan från start. Nu är det sex personer som köpt biljett till bussen och vi bestämmer oss för att stanna i Beni över natten. Vi får tillbaka busspengarna och letar upp Hotel Yeti som är helt okej.

När vi kommer till busstationen nästa morgon står en jeep redo att åka. Vi betalar samma pris för den som för bussen men tvingas betala extra för väskorna på taket. Det känns ändå okej då det normalt ska sitta sex personer längst bak men vi är för stora för det så det blir tre indier på ena sidan och Olya och jag på den andra. Resan fortsätter upp i dalen Kali Gandaki och vägen är både farlig och totalt värdelös. Till och från är det lodräta stup intill den smala bergsvägen och jag kalkylerar våra chanser att överleva ett par volter ner till floden. När det är mer än 20 meter högt är oddsen rätt dåliga. Vägen är löjligt ojämn och trots att jag håller i mig i bakdörren och sätet vi sitter på så riskerar jag hela tiden att flyga upp och slå skallen i taket. När vi studsat omkring i sätena en halvtimma är jag blöt av svett och börjar få ont i fingrarna. Det är då jag upptäcker att de tre indierna mitt emot oss har somnat.

Efter 1,5 timma har vägen försvunnit ner i floden av två stora jordskred. Vi kliver ur jeepen och blir genast erbjudna bärhjälp men vi tar våra ryggsäckar och börjar gå efter en liten led som letar sig upp högt ovan floden. Det är mycket folk, främst indier och bärare. Solen skiner på en blå himmel och det är varmt och härligt vackert. Efter en stund dyker vägen upp igen och några tomma bussar står och väntar på passagerare men då har vi redan fått smak på hur skönt det är att gå. Det är ett enkelt beslut att ändra starten av vandringen till Tatopani som vi snart kommer till istället för Marpha. Vi fortsätter på grusvägen som följer dalen och floden Kali Gandaki. Vi går bredvid gröna risodlingar och ser snö på Nilgiri South 6839 meter längre upp i dalen. Det tar två timmar att gå till Tatopani. Vi får ett bra rum med terrass och trädgård på samma ställe som vi bodde på förra året när vi gick Annapurna Circuit. Under eftermiddagen ramlar en stor högljudd israelisk grupp in på hotellet.

Vandringsdag 1. Vi lämnar byn Tatopani på 1190 meters höjd och är inställda på att följa grusvägen upp i dalen. Efter en halvtimma ser vi en skylt som det står Jomsom på och som pekar på en hängbro till andra sidan floden. Vi går den och slipper då fordon och damm. Vädret är varmt och strålande sol. Dalen är grön med branta bergssidor och vi ser några vattenfall. Leden går upp och ner och passerar ett par små byar med enstaka hus. Barn kommer springande och skriker money vilket antagligen är det första ord de lärt sig.

Nilgiri South syns fram till lunch då vi stannar och lagar nudlar. Enstaka moln drar in. Dalen smalnar av och leden går precis intill floden Kali Gandaki som är högljudd. Vi korsar floden igen på en hängbro till Dana 1450 meter där vi checkar in på ett enkelt tehus. När vi sitter och äter kvällsmat på balkongen går en ko förbi precis nedanför, lyfter på svansen och lägger ett par minor på marken varpå ett gäng kycklingar genast rusar fram och äter upp de bästa godbitarna. Tid 4:45.

Dag 2. Vi korsar floden igen till den nordöstra sidan av dalen som saknar väg. Leden går uppför bland stora stenar och vi ser massor av ödlor som njuter av solen. Möter ungefär 200 får och getter i en stor rörig klunga. På andra sidan dalen ser vi bussar som kör upp och ner på en utsatt bergsväg. Det är fortsatt grönt, dalen är brant och vi ser flera vattenfall. Stannar för lunch i Kopchepani och maten går knappt att äta. En man med trasigt ben kommer och frågar om vi kan ge honom någon medicin men vi har inget med oss. Leden fortsätter uppför förbi några färska jordskred. Eftermiddagen blir molnig. Korsar floden och kommer till södra Ghasa 1950 meter och checkar in på det lyxiga Eagle Nest Guesthouse. Tid 7:15.

Dag 3-4. Vi är lite slitna efter de första vandringsdagarna och vilar i två dagar. Min ryggsäck väger en bit över 20 kg med tält, kök, gas och mat och det tar ett tag att komma igång. Boendet är ovanligt rent och bra med mjuka madrasser, modernt badrum med varm dusch samt att maten är topp. Byn Ghasa är inget speciellt men dalen är fantastisk med majsfält omgivna av branta gröna bergssidor. Vi går några fotorundor men slappar mest med varsin bok. Vädret är grymt fint på morgnarna men det regnar på eftermiddagarna.

Dag 5. En kanin har slunkit in i restaurangen och gömmer sig under bordet när vi äter frukost. Hotellets hund är lite lagom snurrig då han inte kan lokalisera lukten. Ghasa är avlångt och det tar ett tag att gå genom byn som består av en smal stengata utan trafik. Nu finns det ingen led på andra sidan floden så vi följer grusvägen uppåt. Bergssidorna är gröna av träd och dalen är vacker med floden längst ner i botten. Några enorma jordskred bryter av det gröna landskapet. Vi möter två cyklister som har cyklat Annapurna Circuit och de uppskattar att de burit cyklarna ungefär 30 procent.

Leden lämnar grusvägen och går genom barrskog. Vi stannar och lagar mat men packar snabbt ihop när vi är klara då det börjar regna svagt. När vi kommer ut ur skogen blir det grusväg genom byn Lete till Kalopani Guesthouse i Kalopani 2530 meter och nu är det ännu bättre boende. Vi bodde här förra året också men tyckte då att lyxrummen för 30 kronor var lite väl dyra. Äter rostad kyckling med bakpotatis och kryddad svampsås samt kokade grönsaker till kvällsmat och det är löjligt gott. Regn hela eftermiddagen och kvällen. Tid 4:30.

Dag 6. Korsar Kali Gandaki direkt och det är plan vandring bredvid flodbädden som är några hundra meter bred. Fin vy över Dhaulagiri 8167 meter trots att det är en del moln redan på morgonen. Åter till grusvägen som gör en loop upp i Ghatta Khola dalen och vi tar en genväg över floden med samma namn. Vattnet består av flera mindre bäckar som vi hoppar över eller passerar på utlagda stockar. En passage saknar bro och är lite för djup och bred så vi tar av oss kängorna och vadar iskallt vatten. Ser ytterligare 10 cyklister som är på väg nedför dalen. Vi äter lunch i byn Larjung och rekar också rum då det börjat regna men hittar inget bra. Knallar vidare på grusvägen längs bred flodbädd till Tukuche 2580 meter där vi återigen väljer samma boende som förra året och nu känner de trevliga ägarna igen oss. Simpel lodge men bra äppelpaj med vaniljsås. Tid 6 timmar.

Dag 7. Vi är hotellets enda gäster och ägarna berättar att verksamheten dog när vägen byggdes. Kali Gandaki dalen var tidigare Nepals kanske populäraste vandringsområde med lederna Annapurna Circuit och Jomsom Trek. Sanslöst klart väder och nysnö från 4000 meter. Först grusväg med fina vyer bakåt över snöklädda berg. Korsar den grönt lysande floden och klättrar upp i barrskog till Chimang 2870 meter. Galet vacker vy över Dhaulagiri. Ner igen genom äppelplantager och vyerna upp i dalen mot norr är också riktigt bra med ett torrt landskap nästan helt utan träd. Leden fortsätter på dalens östsida till Tibetan Camp där tibetaner som jobbar i Marpha bor. Över floden igen till grusvägen och det blir rejält blåsigt sista biten in till Marpha 2680 meter. Fram till Marpha har vi bara sett några enstaka vandrare per dag men nu är det fullt av folk och flera hotell är nästan fullbokade. Tid 5:30.

Dag 8-9. Vila i Marpha. Det var här vi hade tänkt att starta och avsluta vandringen då byn är fantastiskt mysig. Gångstråken är smala stengator ovanpå byns vattenkanaler och överallt ser man gamla vitmålade stenhus. Det finns mer än 10 hotell, några få små men välsorterade kiosker samt en hel del souvenirbutiker med alla varianter av tibetanskt hantverk som drivs av tibetaner. Det är mycket folk och hög ljudnivå på hotellet. Dagarnas roligaste händelse är när en tysk professor blir förbannad på några israeler för att de är för högljudda. Det är det vanliga problemet att israeler för dialog trots att de är långt ifrån varandra. Dagarna inleds med frukost på taket samtidigt som flygplanen mellan Pokhara och Jomsom dundrar förbi. Vi gör några fotorundor upp på kullarna runt byn och det är grym utsikt över Marphas äppelodlingar, den karga dalen samt myllret av vita stenhus. Dessvärre börjar det blåsa kraftigt strax före klockan 11 varje dag och eftermiddagarna tillbringas helst inomhus.

Dag 10. Vi går grusvägen längs floden vidare upp i kanjonen. Vi är nu över trädgränsen och terrängen är grus och torrt med små enstaka växter. Bergen är dock färggranna. Vädret är super med sol och blå himmel. På andra sidan dalen i öst ser vi Nilgiri North 7061 meter och Tilicho Peak 7134 meter. Båda topparna är snötäckta. Samt det 5100 meter höga och snöfria Meso Kanto La passet som vi har tänkt att passera på vägen tillbaka. Det börjar blåsa redan klockan 10 och det blåser kraftigt klockan 11 då vi kommer fram till Jomsom 2760 meter. Jomsom är dalens stora by med militärbas, flygplats, banker med uttagsautomater, matbutiker och många hotell. Det är dock inte så överdrivet trevligt med kraftig vind, yrande damm, mängder av bussar, jeepar, folk, cyklister, kor, getter och hästar. Vi bor dyrt men bra och hotellet har till och med en bastu. Mitt första bastubad på 709 dagar. Supernajs. Tid 2 timmar.

Dag 11. Vi registrerar våra trekking-tillstånd hos polisen och ser diagram över besöksstatistik i dalen. Indien toppar men hinduerna kommer enbart hit för att besöka det heliga templet i Muktinath längst upp i dalen. Bland vandringsnationerna leder Frankrike, Tyskland och Israel. Sverige är inte med på listan. Vi lämnar ett folktätt Jomsom då vandrare och cyklister just anlänt med morgonflygen. Leden är nu flack och går på den breda och steniga flodbädden. Det går att hitta fossil bland alla stenar då området täcktes av Tythyshavet för 140 miljoner år sedan. Om inte lokalbefolkningen dammsugit rubbet redan då det säljs fossiler i varje by. Himlen är knallblå och luften glasklar. Ett ständigt flöde av jeepar fullproppade med indier river upp stora dammoln. Vi passeras av fullastade hästkaravaner på väg upp till Mustang och vi möter hjordar med getter som är på väg till något grönt område för bete. Det börjar blåsa kraftigt igen och vi skråar längs flodkanten in till Kagbeni 2840 meter. Tid 4:15.

Dag 12-13. Vila i Kagbeni. En härligt gammal medeltida by av lerhus i korsningen Kali Gandaki och Jhong Valley. Runt själva stadskärnan odlas bovete och området bildar en grön oas i det annars så karga landskapet. I norra änden av byn är porten till mystiska Mustang men dit får man inte gå utan speciella tillstånd och guide. Nytt för i år dock är att de öppnat upp leden till Muktinath på Jhongdalens norra sida för alla. Så vi får klättra upp en bit på Mustang-sidan för fina vyer över Kagbeni och Nilgiri North. Orsaken till det är att nepaleserna vill ha bort vandringsfolket från grusvägen på den södra sidan av dalen. Eller om det är tvärt om att vandringsfolket vill bort från grusvägen. Kagbeni inhyser också en stor mängd getter och tidiga morgnar kan man se köpare jaga och välja getter i små inhägnader. På förmiddagarna är vi på byn och fotar och när vinden kommer gömmer vi oss i hotellets varma glasrestaurang eller vilar på det lika varma rummet.

Imorgon svänger vi öst upp i Jhong Valley mot Muktinath och lite senare ska vi försöka ta oss över Thorung La-passet till Manang. Det är dags för hög höjd, kyla och en annan division vyer.

//Magnus Hedström