2001-10-17. Lijiang, Kina.

Hong Kong var riktigt häftigt. Vi bodde i Kowloon vilket är mitt i smeten. Staden kryllar av skyskrapor, stora shoppingcentra, neonskyltar, butiker, matställen och folk precis överallt. Det finns massor att se och göra. Jag hann bland annat med rymdmuseet som var bra, hamnpromenaden längs Victoria Harbour som var grym, en båttur i fiskebyn Aberdeen, bad i havet från stranden Repulse Bay. Toppen Victoria Peak 550 meter ovanför Hong Kong med fabulös utsikt samt en promenad på en stig runt toppen av kullen, också toppklass.

Den 9 oktober tog jag mig ut till gamla flygplatsen där de byggt en gokartbana i avgångshallen och jag lyckades slå månadsrekordet vilket var kul. Jag såg fotbollsmatchen England – Grekland på en irländsk pub tillsammans med 200 britter. Tala om drag, dom är ju helt galna. En eftermiddag blev alla 14 i sovsalen erbjudna jobb. Vi skulle vara med i teve och sitta som bakgrundsfolk i en bar och dricka drinkar. För det skulle vi få 300-400 kronor var. Jag tänkte att drinkarna är säkert inte speciellt goda så jag tackade nej.

Efter Hong Kong hade jag tänkt att åka tåg och buss till Yunnan, en provins i sydvästra Kina. Nu visade det sig att transporterna på tvären i Kina inte är speciellt smidiga. Det är bara 100 mil från Hong Kong men resan tar minst 4-5 dagar och det går inte att köpa biljett hela vägen utan man riskerar hela tiden att få övernatta någonstans i väntan på lediga platser. Så i fredags tog jag bussen 3,5 timmar till Guangzhou och flög därifrån till Kunming. Ankom på kvällen, övernattade och på morgonen hann jag med en dagbuss till Lijiang 8 timmar. Övernattade igen och söndag morgon 08:30 satt jag på en ny buss 2,5 timmar till Qiaotou där vandringen genom Tiger Leaping Gorge startar.

På bussen träffade jag på tre danska killar som också tänkt göra vandringen på två halvdagar så vi slog följe. Vandringen började på 2000 meters höjd. Två av danskarna var riktiga high-speed-trekkers och de låg i täten och borrade medan den tredje dansken och jag låg bakom och letade syre. Som tur var slängde den tredje dansken in handduken redan efter en timme och man kunde börja njuta. Utsikten var magnifik. Vi såg ormar varav den längsta var ungefär 1,5 meter och ljusgrön. Samt massor av stora spindlar. Det tog oss 5 tim 30 min att nå halvvägs till ett guesthouse där vi övernattade. Det kostade 12 kronor för en bädd och maten var kanon. Alla rätter kostade 6 kr styck. Utsikten från balkongen var av bästa sort. Terrassen hänger på en bergvägg, inte lodrät men brant, 2400 meter över havet och 500 meter över Yangtzefloden i dalens botten och på andra sidan reser sig berg ända upp till 5500 meter.

Dag två ändrade vi planer. Vi hyrde en guide, som gick i kostym, och vandrade upp till 4000 meter där det var härliga vyer. Hängde där ett tag och åt lunch i lä. På nedvägen blev det tävling och vi sprang i full fart med packning och med guiden i hälarna. Turen tog 6 timmar. Tredje dagen startade vi 08:00 och ville hinna med den enda bussen som går från byn Daju klockan 13:30 där vandringen avslutas. Vi gick fel, det fanns inga pilar eller skyltar, och hamnade 5 km för långt. Vi fick ta en alternativ båt över floden och sedan springande längs en grusväg ta oss tillbaka. Full fart genom Daju med packning och vi kom fram till busstationen exakt 13:30. Då hade bussen redan åkt en halvtimma för tidigt eftersom det ändå var så lite folk sa kineserna. Men vi fick tag i en liten lastbil och kunde sitta på flaket i 3 timmar tillbaka till Lijiang. Dessa tre dagar med danskarna har varit kanon och vandringen samt naturen var magnifik.

Kineserna är lite annorlunda. Förutom att de kämpar med luftrören, harklar sig, loskar, snyter sig på gatan med fingret på ena näsborren och skriker när de pratar så har de en otrolig förmåga att inte titta åt det hållet som de går. Allt annat verkar intressantare. Samma sak när de startar från stillastående. De går några meter innan de vrider huvudet i färdriktningen. Detta gör ju att det smäller jämt och ständigt. Man ser på lång väg att de är på kollisionskurs och sedan pang. Det verkar som om kineserna inte greppar varför det händer de blir lika förvånade varje gång.

Alla kinesiska män är storrökare. De använder handväska vilket känns lite komiskt och dessutom verkar det som om de vinschar upp byxorna innan de går hemifrån. Vi har inte sett någon som klarat bröstvårtorna ännu men det är inte långt därifrån och det ser inte riktigt klokt ut. Folk kan inte stå i kö. En kinesisk kö är max 1,5 personer lång och de står som sillar. Några som har det kämpigt måste vara blöjtillverkarna i Kina. Alla barn har ett stort ”alltid-redo-hål” i byxorna. Däremot gör paraplytillverkarna stålar. När det regnar har alla paraply. När det är sol har tjejerna paraply och när det blåser har tjejerna också paraply medan de plockar fram en solfjäder när det är vindstilla .

Men märkligast är nog ändå deras sätt att ange avstånd när vi frågar. Det är kroppsspråket som gäller och de visar upp antal fingrar i avstånd. I början visste vi inte om tre fingrar var 300 meter, tre km eller tre minuter. Det stämde aldrig. Nu har vi fått reda på att avstånd anges i antal cigaretter det tar att röka tills man är framme. Gå först tre cigaretter rakt fram och sväng sedan vänster två cigaretter. Det är ju klockrent i synnerhet om man inte röker själv. Vi har i alla fall skapat en regel. Stora ryggsäckar och mer än två cigaretter då gäller taxi.

//Magnus Hedström

2001-10-09. Hong Kong, Kina.

Från Shanghai tog vi oss till Wuyibergen vilket ska vara ett av Kinas vackraste bergsområden. Det blev dock bara en dag vandring. Det kostade 100 kr per dag att vandra och bergsområdet är så litet att vi brände av det bästa över dagen. Vi besteg två toppar och det var verkligen fint. Sedan åkte vi till Xiamen och ön Gulangyu längs ostkusten vilket ska vara Kinas badparadis. Vi lökade där i fyra dagar med sol och bad. Vattnet var dock grumligt och sikten en halv meter. Orten var mysig utan trafik, många smala gränder och det påminde en del om Medelhavet. Kineserna gillar tydligen inte att bada eller så kan de inte simma. De stod i alla fall i vattenbrynet med både kläder och skor på och blev blöta. De har alltid samma kläder, till vardags, när de halvbadar och när de vandrar. Finskor, långbyxor och skjorta. Från Xiamen åkte vi vidare till Hong Kong.

Vi har inte haft något flyt den senaste veckan. Det mjukstartade när vi skulle ta oss från hotellet i Shanghai. När vi kommer ut på gatan är det helt öde och tyst. Det är mycket ovanligt i Kina men det fanns inte en bil, endast poliser i varje gathörn. Det visade sig att halva staden var avstängd på grund av något firande så vi fick knalla en kvart med packning till närmaste öppna gata för att få tag på en taxi. Vi var dock ute i god tid och hann lätt till tåget.

Tågresan var kul. Jag hamnade i sängen bredvid en kinesisk tjej som jag snackade med på kvällskröken. Eller snarare så pekade vi i guideboken på olika ord och fraser för att förstå varandra. Det var roligt och hon verkade faktiskt helt normal. Gissar att hon var mellan 12 och 35 år gammal det är svårt att säga exakt. Tåget anlände till Shangrao på morgonen och vi raggade direkt en taxi ner till bergen. Oturligt nog hade det skett en trafikolycka så vi fick vända och åka småvägar istället vilket tog två timmar extra. Vi var verkligen ute i bushen och i varje korsning diskuterades det åt vilket håll vi borde köra. Man bara väntade på att Bin Ladin skulle dyka upp och säga wrong way.

Från Wuyibergen åkte vi några timmar buss till Nanping. Det var ingen skoj resa. Chauffören hade inställningen vid omkörningarna att ”det kan gå”. Transporterna passade sedan illa så vi fick slå ihjäl en hel dag i Nanping. Orten finns inte med i guideboken och folket hade nog aldrig sett några västerlänningar förut. När vi passerade tvärstannade de och stirrade gapande på oss. Vi kände oss som tre King Kong i den staden. Därifrån åkte Håkan nattbuss till Xiamen och Stefan och jag nattåg i olika klasser. Biljetter var det ont om så det fick bli så efter lottning.

När Stefan och jag anländer tågstationen 10 minuter före tåget ska avgå är det knökfullt med folk. Tåget har inte kommit än. Det dyker upp två minuter före utsatt tid och när tåget når en hastighet av ca 10 km/h börjar en av Kinas viktigaste tävlingar, vem kan komma först på tåget. Ett kaos utan like utbryter, ljudnivån är öronbedövande och vi bara ler åt showen. När tävlingen är avgjord börjar nästa, vem kan komma tvåa på tåget och sådär fortsätter det. Cirka tusen kineser är med i mästerskapen men vi avstår, alla har ju platsbiljetter.

Vi spanar in vilka vagnar som gäller, jag har vagn 6 och Stefan vagn 3. Först kommer vagn 5, sedan 4, 6, 3 och vi blir glada över att ha vagnarna bredvid varandra. Sedan ramlar vagnarna på och nummer 3 och 6 dyker upp igen. Typiskt tänker vi och frågar oss fram. Blir hänvisade till början av tåget. När vi kommer fram är det nästan bara vi kvar på perrongen. Stefan kliver in i sin vagn och när jag kommer fram till vagn 6 säger värdinnan att det är fel nummer 6 och att jag ska åka i en annan vagn 6 femton vagnar bort. Plötsligt är det panik.

Jag är själv på perrongen och min egen lilla tävling börjar, hur kommer man på tåget. Springer allt jag har med 25 kg packning i ca 200 meter och tänker att jag kan ju alltid hoppa på bara tåget inte åker för fort. Signalen för avgång ljuder, dörrarna stängs och jag inser att nu måste jag hoppa på, strunt samma vilken vagn det är. Dörrfan låst, shit and corruption. En värdinna står kvar borta vid vagn 6 och jag springer dit. Hon vägrar släppa in mig och pekar på vagnen bredvid. Jag springer dit men det är låst och värdinnan där vägrar att öppna.

Då kommer damen från vagn 6 och efter en häftig ordväxling mellan värdinnorna öppnas dörren och jag får kliva på. Tåget åker. För enkelhets skull hade de märkt vagn 6 med nummer 5. Jag letar upp min koj drypande av svett. Det är 30 grader varmt på tåget också. Sätter mig på min plats. Det droppar om mig och just då börjar den vanliga ritualen. Alla kommer och kollar in det som finns i koj 19, jag alltså. Men efter en stund lugnar det ner sig och jag kan lägga mig. Spänner fast stora ryggsäcken i högerbenet och lilla säcken i armen, den som snor något nu får mig på köpet.

Återträffen i Xiamen gick helt enligt plan men vi hade ont om pengar och ingen uttagsautomat accepterade våra kreditkort. Vi hittade 10 banker men ingen tog resechecker. Enda banken som gjorde det var stängd och vi visste inte varför. Det visade sig att banken just uppgraderat sitt datasystem vilket orsakat några dagars extrastängt. Vi hängde utanför banken flera gånger om dagen och till slut kom en vänlig kines ut och hjälpte oss att få ut pengar på ett hotell istället. Vi hade då totalt 30 kr kvar och låg två dagar back med hotellnotan. Vi hade dock dollar som vi antagligen hade kunnat betala hotellet med men det var ingen bra situation.

Från Xiamen till Hong Kong åkte vi först nattbuss 10 timmar. Det var en buss med sängar vilket vi åkt tidigare och som varit bra. Nu var det trängre med betydligt fler sängar. Stefan och jag hamnade längst bak där vi låg fem i bredd varav fyra killar och jag var minst. Det gick inte att röra sig, aircon fungerade inte och det var ca 20 centimeter från ansiktet upp till botten av överslafen. Vi överlevde dock och sedan var det bara tre timmar buss in till Hong Kong vilket gick smidigt.

Idag har Stefan och Håkan flugit till Nepal medan jag är kvar i Hong Kong. På fredag åker jag tillbaka till Kina där jag tänkt resa runt i två veckor innan det blir tåg till Vietnam.

//Magnus Hedström

2001-09-27. Shanghai, Kina.

Att tappa ansiktet är bland det värsta som kan hända en kines. Alltså om humöret skenar eller om de skäms för något de gjort. Nu är klockan halv ett pa natten och vi har precis klivit av färjan i Wuhan efter turen på Yangtzefloden. Melissa från USA, som vi delat hytt med under fyra dagar, ska få sina förbeställda tågbiljetter för vidare färd söderut. Kinesen som lämnar dem har kladdat några kinesiska tecken på kvittot och hävdar att Melissa måste betala ytterligare 50 kronor vilket råkar vara exakt samma summa som de växelpengar hon står och väntar på. Platsen är ett mörkt hamnområde och det har redan varit en häftig ordväxling om saken i 30 minuter.

Melissa på ena sidan och kinesen på den andra, hjälpt av en tjej som kan lite engelska. Vi andra 5 västerlänningar har bildat en ring runt kinesen och spärrat av hans flyktvägar. Runt oss står ytterligare tre ringar med totalt 30 kineser. Vi försöker se så arga ut som möjligt. Till slut svänger folkmassans syn på saken och det verkar som om de flesta håller med oss. Om det är för att de tror att killen ska bli golvad när som helst eller för att de inser att han försöker blåsa oss vet vi inte. Han ger i alla fall upp. Melissa får sina pengar och kinesen går iväg och sätter sig och grinar. Killen har förlorat sitt ansikte. Det var den andra segern för kvällen.

Bara timman innan inhämtades den första. Det mesta är bakvänt i Kina. Således ska alla sorts biljetter uppvisas när man kliver av tåg och båtar. Nu hade vi bytt ut vara biljetter mot en liten papperslapp som fungerat som passerkort på båten. Håkan har tillfälligt dålig koll på sitt passerkort så när vi ska byta passerkortet mot våra biljetter kör det ihop sig. Kinesen som sköter biljetterna säger att Håkan inte får kliva av båten om han inte har någon biljett. Killen står framför oss med alla våra biljetter i handen. Helt plötsligt rycker Stefan till sig dem och säger, nu har vi dem visst. Kinesen fattar först ingenting och försöker sedan förklara att vi just brutit mot reglerna men ger upp efter 10 minuter. Två segrar inom loppet av en timme. Dags att ragga husrum för natten vilket går fort och sedan till puben för att fira med några kalla.

Från Chengdu åkte vi 5 timmar skumpig buss till Chongqing där det var 37 grader varmt. I Chongqing klev vi på båten som under fyra dagar skulle ta oss 120 mil nedströms Yangtzefloden till Wuhan, halvvägs till Shanghai. Det var extremt varmt de första två dagarna, vi hade 34 grader i hytten på dagen men det sjönk som tur var till 29 grader under natten. Hytten var på 10 kvadrat med 8 sovplatser. Sängarna var inte långa men smala och hårda. Jag håvade genast upp mitt självuppblåsbara liggunderlag vilket jag var tvungen att vika för att få plats i kojen.

Vi var 8 västerlänningar i hytten och det var ett skoj gäng. Ett tyskt par klev av efter tre dagar. Den tyska killen hade hög feber och en kinesisk doktor tryckte i honom några sprutor så att han blev bättre. Floden var tyvärr en av världens största soptippar då kineserna slänger allt i den. Turens höjdpunkt var passagen av ”The Three Gorges” vilket till och med ska vara finare än självaste Grand Canyon. Enligt reklamen. Så var det såklart inte även om det var vackert. Vi passerade också det nya stora dammbygget, Three Gorges Dam, där ABB är med och pillar med några turbiner. Men det var på natten och vi såg bara en massa starka lampor.

Återigen var det toaletterna som blev det stora samtalsämnet. Det fanns två stycken ombord. En dam och en herr. Det var två 5 meters långa bajsoarer. En decimeter bred och fem meter lång ränna i golvet som det strömmade vatten i. Fördelen var väl möjligen om man har problem med balansen så kan man greppa axeln på kinesen framför. Detta gjorde ju att man väntade med att gå dit så länge som möjligt och när det väl var dags önskade man inget hellre än att man tagit en ryggmärgsbedövning innan. Detta och alla spottande kineser utefter relingen gjorde att vi fick nog efter fyra dagar. Från Wuhan tog vi nattbuss med sängar till Shanghai.

Shanghai är Kinas största stad med 15 miljoner invånare och med mer än 3000 skyskrapor. Vi har gått de trevliga gågatorna, åkt båttur, varit på museum och åkt tåg sex mil norr till Suzhou som är Österns Venedig. Vackert men absolut ingen jättegrej mot vad vi sett tidigare. Vi har bott på Shanghais äldsta hotell Pujiang med bra läge och bra priser. Ikväll tar vi tåg 9 timmar söderut till Wuyibergen för några dagars fjällvandring.

//Magnus Hedström