2001-11-21. Ko Samet, Thailand.

Hoi An var en mysig ort med centrum avstängt för biltrafik och beachen bara 5 km bort. Citykärna med smala gränder, mysiga cafeer och massor av klädaffärer. Ett litet shoppingparadis. Som vanligt när man har Mikael med sig blir man nervös när det luktar shopping. Senast det begav sig var i Fort Lauderdale då killen klev in i en klädaffär för att två timmar senare komma ut med 17 nya plagg. Jag repeterar, 17 nya plagg. Man rycks med. Då köpte jag en ihopfällbar kudde som jag aldrig använt. Den här gången går jag lös på en specialsydd skjorta med kinesiska tecken på bröstet och dagen efter får jag reda på att skjortan inte tål maskintvätt. En engångsskjorta. Det blev 4 dagar i Hoi An.

Vi shoppade också biljetter till Nha Trang, nattbuss. Resan på 50 mil längs Highway 1 skulle ta 12 timmar. När jag väl kilat fast mig på min plats vid fönstret upptog jag också en stor del av Mickes plats. Sedan försökte vi pressa in en betydligt större Mikael vilket givetvis var helt omöjligt. Han fick plats med en liten bit skinka resten lämnades i mittgången. Det var bara början på en sjukt lång natt. Highway 1 går mellan Hanoi och Ho Chi Minh City och det är den största vägen i Vietnam. Mellan Hoi An och Nha Trang var det mestadels grusväg med stora hål i och vi studsade fram.

Vi åkte klockan 18 och första stoppet var 4 timmar senare. Chauffören stannar plötsligt mitt på den kolsvarta grusmotorvägen. Går iväg en halv meter, håvar fram prylen och lättar på trycket. Genast slås samtliga på bussen av samma tanke. Det här kan vara det enda stoppet på många timmar. Ut och det snabb. Det finns ingenstans att ta vägen samtidigt som lastbilar och bussar far förbi med hellysen och högt dånande tutor. Dessutom är det 10 tjejer på bussen med framskridet jämställdhetstänk som utan krusiduller drar ner byxorna och sätter sig på huk alldeles vid mina vrister. Under dessa omständigheter kan jag inte att kissa. Som tur är blev det aldrig något stort problem eftersom det var 35 grader varmt i bussen. Det som en gång fanns i blåsan verkade hitta andra vägar ut.

Klockan 02 och 04 får jag några riktiga sömnattacker. Intar samma ställning som de flesta valt med huvudet mot ryggstödet framför. Huvudet hoppar då upp och ner i takt med alla guppen. Dessutom växlade chauffören mellan gasen i botten och tvärnit ungefär varje minut. Klockan 06 stannar vi på ett fik och alla tror att vi är framme. Då visar det sig vara tre timmar kvar så resan tar totalt 15 timmar. Strax före Nha Trang passerar vi en lastbil som på något konstigt sett hamnat i en bäckravin och chauffören stuvas precis ner i en kista vilket var trist att se.

I Nha Trang valde vi ett stort rum på ett litet finare hotell precis vid beachen. Det fanns pool, tennisbanor, pingisbord samt att det ingick frukostbuffe. Rummet kostade 110 kronor per natt vilket vi delade på. Sevärdheterna blåste vi av på en eftermiddag per cykel. Inget speciellt att se men naturen med berg och grönska längs havet var trevligt. Nyheterna kablade ut tyfonvarning men den slog till längre norrut där vi redan varit.

Vågorna längs stranden var groteska. Flera meter höga och det skakade i marken och dånade kraftigt när de slog över. Det var flaggat svart och bara en person badade under dessa dagar vilket inte var helt lyckat. Stenar från botten for omkring och träffade benen och när jag kände dessa beslutade jag mig för att avbryta. Dessvärre var det bökigt att ta sig tillbaka till stranden jag fick simma i maxfart i några minuter för att övervinna strömmen. Dessutom var det stora trädstockar i vattnet som kom flygande i vågorna. Det fick bli poolen istället. Sista dagen gjorde vi en båtutflykt till fyra olika öar. En partybåt med sång, dans och flytande bar på däck. Inte riktigt vår stil men ända okej.

Vi far vidare med sex timmar buss till Dalat. En stad på 1600 meters höjd i bergen och med fokus på outdoor. Invånarna själva var vinterklädda med flera lager kläder, dunjacka, mössa och halsduk. Vi hade shorts det var ju 20 grader plus i skuggan. Vårt hälsotillstånd var inte det bästa så det fick bli bergsbestigning. Micke hade ont i axeln efter att ha testat någon ny typ av simhopp från båten i Nha Trang och jag hade skärsår på händerna efter att ha simmat in i en vass sten. Vi hyrde jeep, chaufför, guide och besteg det 2159 meter höga Lang Bian vilket var lätt och bjöd på en del trevliga vyer.

Sista stoppet i Vietnam blev Ho Chi Minh City som tidigare hette Saigon dit det var 8 timmar med buss. Vi besökte Krigsförbrytelseutställningen som speglar en del av Vietnamkrigets grymheter. Återföreningshallen där kriget tog slut den 30 april 1975. En skoj pryl med Vietnam är att de flesta turister reser samma rutt och på ungefär samma tid, tre fyra veckor. Det gjorde att vi träffade på samma folk om och om igen. I Vietnam tittar befolkningen inte lika mycket efter en som i Kina vilket var skönt. Däremot har landet en jobbig typ av superservice där så kallade fixare vill bestämma var man ska bo och lite annat. Det var också stundtals drygt med tiggare och försäljare som medvetet springer in i en för att få sin vilja igenom. Värst var det i Ho Chi Minh City.

Det har varit lite strul med malariatabletterna då jag haft mardrömmar på nätterna. Ibland har det blivit så otäckt att jag vaknar, eller snarare halvvaknar. Jag vet att jag drömmer men får inte kontakt med kroppen och kan inte öppna ögonen. Då har jag bett Micke väcka mig. Micke har då vaknat på stört och tyckt att saken verkar lite skum. Första gången det hände tordes han inte väcka mig utan trodde att jag pratade i sömnen hur mycket jag än bad eller försökte tala till honom. Men sen har vi styrt upp det så att han väcker mig bara jag säger till vilket är guld värt för mig.

Vi flög tillsammans till Bangkok sen fortsatte Micke till Sverige medan jag tog en buss in till centrum. Dagen efter fortsatte jag med buss och båt till Ko Samet där jag är nu. Har hyrt en bungalow 100 meter från stranden. Vattnet är klart, vädret alldeles ypperligt och stränderna kritvita av sand. Tillvaron kostar 150 kronor om dagen med bostad och mat. Vad som händer näst är att jag ska besluta vad göra och det bör ta någon vecka.

//Magnus Hedström

2001-11-10. Nha Trang, Vietnam.

Kineserna ska ha all heder för sin ärlighet. Man kände aldrig att man rörde sig i farliga områden. Glömde någon en kamera på en bänk så kom det alltid en kines springande för att säga till. Hade man inte jämna pengar till bussen vid busshållplatsen så dök det upp någon som ville växla utan att man frågade. Bara man viftade med det alldeles för höga beloppet. Väl på bussen får man ingen växel. Frågade man om hjälp var de mer än villiga att hjälpa till även om det var svårt med språket. Vänligast var den yngre generationen som ibland kunde lite engelska. De ville ofta träna engelska med oss och då helst snacka pingpong. Waldner och Persson är kungar i Kina.

Vietnam öppnade positivt. Naturen runt Sapa var kanon. Servicen för turister är klart vassare än i Kina. Det är lättare att komma över västerländsk mat och Hanoi var en riktigt mysig stad. Första anblicken på trafiken kändes dock annorlunda. Det såg ut som rena kaoset. Vi hyrde cyklar två gånger och med lite träning var man inne i det. Det finns bara en regel, kör inte på någon annan. Följer man den, tittar nästan bara rakt fram och alla gör lika så krockas det inte. Det är också lämpligt att tillämpa högertrafik vilket de flesta gör.

På tåget till Vietnam träffade jag en kanadensare som är journalist och vars senaste artikel Micke råkade läsa på flyget hit. Han tog oss och tjejerna, som jag rest med från Kunming, runt till hans favoritställen i stan. Killen använder då och då Hanoi som bas i sitt skrivande. Vi cyklade runt och provade några oätliga maträtter innan vi hittade rätt på ett delikat cafe som var mer i min smak. Vi avrundade dagen med Water Puppet Show vilket är signifikativt för Hanoi, dockteater i vatten, det var okej.

Övriga sevärdheter brände vi av ganska snabbt. Long Bien bron som bombades kraftigt under Vietnamkriget tills de satte amerikaner på att reparera bron. Vi besökte Don Xuan-marknaden och Gamla stan. Men vi hade lite oflyt när vi tog oss ut till området kring västra sjön där några sevärdheter är samlade. Armemuseet var stängt. Ho Chi Minh hade rest till Ryssland för underhåll men vi såg mausoleet utifrån samt den kända Enkolonnpagoden.

Ett roligt inslag i Hanoi är intresset för badminton. Det finns banor målade på gatorna och det spelas friskt. En morgon tog vi oss till området kring Hoan Kiem sjön där det mesta i sportväg är samlat. Vi blev genast inbjudna till spel. Först mot två äldre damer som faktiskt var rätt så duktiga. Sedan byttes motståndet ut hela tiden och till slut stod på andra sidan en kille med riktigt fin teknik samt en gubbe med hoppsmash och då var det dags för match.

Publiken strömmade till, det dök upp en domare och de plockade fram nya fjäderbollar. Innan vi fick ordning på materialet, vinden, bulorna i banan och deras projektiler till servar som kom i huvudhöjd låg vi under med 7-0. Vi fick ta till taktiksnack, full koncentration och rutinspel. Segade oss närmare och närmare fram till 12 lika och då var saken biff. De klarade inte publiktrycket, fick spaghettiarmar och vi seglade ifrån till 15-12. Reglerna var att bollen spelades om om den träffade en elledning eller om det kom in motorcyklar på banan.

Nu har vi varit på en tvådagars utflykt till Halong Bay. Fyra timmar buss till Halong city och sedan två dagar på båt bland kalkstensklippor. Extremt vacker natur och härliga bad från båten. Vi övernattade i nationalparken Cat Ba. Sedan bar det söderut. Femton timmar nattbuss sittande till Hue. Hyrde cyklar i Hue och blåste av de inte alls märkvärdiga sevärdheterna på en eftermiddag. Andra dagen köpte vi in oss på den stora DMZ-turen med 10 stopp.

En rundtur i den demilitariserade zonen där Vietnamkriget var som hetast. Intressantast var Rockpile där amerikanarna hade utsiktstorn och Khe Sanh basen som amerikanarna försvarade. Samt Vinh Moc tunnlarna som befolkningen bodde i, som längst två år i sträck. Vi sprang omkring under jorden i några hundra meter vilket var ansträngande eftersom tunnlarna var låga, mörka, leriga och hade dålig luft. Det ska finnas flera miljoner landminor kvar i området men dem märkte vi inte av alls.

Från Hue åkte vi till Hoi An. Det fanns två typer av biljetter att välja mellan. Direktbuss 4 timmar kostade 20 kronor och 6-timmarsbussen med 4 sevärda stopp längs vägen kostade 40 kronor. Vi valde den billiga snabba varianten men väl på bussen visade det sig att det bara fanns en typ av buss. Detta ledde till att vi blev förbannade över att resan tog längre tid än planerat och de som hade betalat mer blev också arga eftersom de hade betalat mer.

De sevärda stoppen kändes som ett dåligt skämt. Första stoppet på en beach var fem minuter långt och man hann inte bada. Vid andra stoppet på ett bergspass blev vi överfallna av så många försäljare att jag inte ens tordes ta upp kameran. Stopp tre var vid ett utomhusmuseum. De som väntat på det hann kliva av bussen, gå till entren, stå i kö, gå in på museet för att exakt då höra bussen tuta för avfärd. Sista stoppet skulle vara vid något berg som vi inte hittade. Nu är vi i Nha Trang. På onsdag reser vi till Dalat och sedan vidare till Ho Chi Minh City.

//Magnus Hedström

2001-11-01. Hanoi, Vietnam.

Jag stannade tre dagar i både Lijiang och Dali. Orterna ligger 2000 meter över havet vilket antagligen var orsaken till att luften var klarare än vanligt. Lijiang råkade ut för en jordbävning 1996 då hela staden strök med förutom Gamla stan som nu är med på Unescos världsarvslista. Mysigt ställe utan biltrafik och med många cafeer. Dock lite väl mycket turister och vissa kvällar extremt kallt. Förutom Gamla stan besökte jag Hei Long Park med en liten sjö, konstnärlig bro samt ett bergsmassiv i bakgrunden. Byns givna fotoställe.

Jag sprang också på några svenska tjejer som ville göra Tiger Leaping Gorge Trek men inte tordes gå själva. Jag erbjöd mig att vara deras guide och hade en kväll date med fyra tjejer. Det slutade med att två av dessa skulle med men efter en riktigt regnig natt hoppade de tyvärr av. När jag kommer till mitt hostel en kväll ungefär vid 22:18 sitter en av kineserna som jag delar sovsal med och väntar i lobbyn. Han har gjort en mycket bra karikatyr av mig när jag är ute och fjällvandrar vilken jag får som present. Lustigt eftersom han endast hade sett mig i ett par minuter när jag var in på rummet och vände.

Dali var också trevligt och avslappnat. Jag knallade ner till Erhai Lake för att kolla in skarvfisket. Där fiskar de med skarv, en fågel. Det fungerar som så att de binder fast ett gäng hungriga skarvar i en båt. Åker ut på sjön och när skarven ser en fisk dyker den i, simmar ifatt, fångar fisken och simmar upp till båten igen. En ring runt halsen hindrar skarven från att svälja fisken. Fågeln blir därefter bestulen på fångsten och är nu ännu hungrigare och hämtar genast en till fisk. Tyvärr kunde man inte åka ut och se på när de fiskade utan allt var turistanpassat och tanken var att man skulle pröva själv. Det kändes som djurplågeri så jag avstod. En dag gick jag upp till ett tempel högt upp i bergen men det var inte speciellt vackert samt att stigen kantades av mängder med stora spindlar. Sista dagen i Dali hyrde jag en cykel och gled fram bland risfälten till Xizhou, 17 km enkel, vilket var mysigt. Efter Dali så höjde jag tempot.

Obehagligt risig nattbuss med bristande väghållning tar 9 timmar till Kunming. Jag slår ihjäl en dag i Kunming genom att först äta frukost med tjejerna som hoppade av trekken och sedan strosa runt på byn. På kvällen har jag biljett till Vietnam. Tåget går 21:50 och jag kommer till stationen 20 minuter före avgång. Visar upp min biljett och blir hänvisad till utgångarna. Hittar inte på mitt tågnummer utan går in i ett rum med 10 tågvärdinnor som sitter och fikar. Då är det 15 minuter kvar till avgång.

När de ser min biljett uppstår plötsligt panik i rummet. Jag förstår genast problemet. En av värdinnorna springer med mig ut. Vi haffar en taxi som sätter full fart till stadens andra tågstation. Det är 10 minuter kvar och vi snackar 4 km. Det blir full fart i bussfilen, ett antal rödljuskörningar och tutan konstant nedtryckt. Vi anländer tågstationen med 2 minuter kvar. Jag slänger fram dubbla taxikostnaden, vi kastar oss ur bilen, chauffören tar min lilla rygga, jag den stora och det är maxfart genom stationsbyggnaden. Jag passerar chauffören och springer med båda ryggorna ut på perrongen med en minut kvar. Då visar det sig att tåget är 70 meter bort och har en ansenlig fart. Tala om miss.

Lokförarens misstag visade sig lyckosamt för mig. Jag fick en dag till i Kunming vilken jag tillbringade i Stenskogen, 120 km från Kunming. Stenskogen består av ett myller lustiga kalkstensstenar som skjuter rakt upp ur marken. Det har varit en gammal sjö som försvunnit och kvar är dessa spektakulära formationer. Jag fick sällskap av en fotokunnig ungrare samt två tjejer från Kanada och England som jag träffade på tåget på väg till Shilin där skogen finns.

Jag och trekkingtjejerna tog tåget nästa dag som avgick för tidigt igen 17 timmar till Hekou där man går över en bro för att komma in i Vietnam, nytt land nummer 31. Tullen i Vietnam studerade våra pass i en timma och sedan kortade de ner mitt visum från tre månader till en vilket som tur är inte kommer att påverka något. De letade också igenom packningen slarvigt. I Vietnam åkte vi från Lao Cai till Sapa 1,5 timma där jag hyrde en guide för en vandring på berget Fansipan.

Guiden och jag for iväg på varsin motorcykeltaxi 07:40 på morgonen. En kvart senare började vandringen rakt in i djungeln. Redan efter 30 minuter snackade guiden om att det är omöjligt att klara denna trek på två dagar i detta väder. Det regnade kraftigt och hade så gjort hela veckan. Vi tog oss fram på alla möjliga sätt och stigen var antingen lera eller bäck. Efter en timma var allt blött, kängorna vattenfyllda och jag helt slut. Det var sjukt jobbigt men redan klockan 11:00 säger guiden: Grattis, du klarade första dagen.

Jag tyckte det lät lite konstigt eftersom vi mött en kille som klarat lägret-toppen-lägret på 5 timmar. Guiden och jag diskuterade länge hur göra och inte förrän jag visade upp min säkerhetsutrustning för mörkertrekking ändrade han sig. Vi kom iväg 13:30 och gick så fort vi kunde. Det var svårframkomligt och efter ytterligare knappt tre timmar med Wassbergsskalle så stod vi där. På toppen av Fansipan, Vietnams högsta berg 3142 meter över havet. Nedfärden gick undan men vi fick gå sista halvtimman i kolmörker med pannlampor. Tyvärr var svåraste klättringen på slutet men det fanns fasta rep och allt gick bra.

Jag var inte helt nöjd med guiden som flera gånger gick långt före mig och vi tappade bort varandra. Jag kunde inte annat än stanna direkt när jag inte såg stigen och vänta på att han skulle komma tillbaka. Dessutom hade logistiken varit att vi skulle träffa en annan grupp och ta deras tält. Det fungerade naturligtvis inte. Som tur var fanns det andra bestigare i lägret och vi kunde sova under en presenning. Jag tryckte ihop mig bland 7 vietnameser men presenningen var för låg vilket gjorde att jag hade den liggandes mot ansiktet och således kände av varenda regndroppe. Behöver jag nämna att det var aningen svårsovet.

Andra dagen hade vi tre timmar tillbaka vilka gick bra även om de också var jobbiga. När vi står och väntar på motorcykeltaxin i en liten by bland ett gäng barn och tjejer börjar alla skratta och peka på mig. Kul humor tänker jag och när guiden ser mig skriker han: Don’t move. Jag rör mig inte. Han kastar sig efter en pinne och sprätter bort ett 10 cm långt tusenfotingliknande djur från min jackkrage. No good, säger han. Senare samma dag hann jag med en snabbdusch, bussen till Lao Cai och därifrån nattåg 9 timmar hit till Hanoi. Nu har jag hämtat upp en 7 timmar försenad Mikael från flygplatsen. Imorgon börjar vi resa söderut genom landet.

//Magnus Hedström