2001-11-01. Hanoi, Vietnam.

Jag stannade tre dagar i både Lijiang och Dali. Orterna ligger 2000 meter över havet vilket antagligen var orsaken till att luften var klarare än vanligt. Lijiang råkade ut för en jordbävning 1996 då hela staden strök med förutom Gamla stan som nu är med på Unescos världsarvslista. Mysigt ställe utan biltrafik och med många cafeer. Dock lite väl mycket turister och vissa kvällar extremt kallt. Förutom Gamla stan besökte jag Hei Long Park med en liten sjö, konstnärlig bro samt ett bergsmassiv i bakgrunden. Byns givna fotoställe.

Jag sprang också på några svenska tjejer som ville göra Tiger Leaping Gorge Trek men inte tordes gå själva. Jag erbjöd mig att vara deras guide och hade en kväll date med fyra tjejer. Det slutade med att två av dessa skulle med men efter en riktigt regnig natt hoppade de tyvärr av. När jag kommer till mitt hostel en kväll ungefär vid 22:18 sitter en av kineserna som jag delar sovsal med och väntar i lobbyn. Han har gjort en mycket bra karikatyr av mig när jag är ute och fjällvandrar vilken jag får som present. Lustigt eftersom han endast hade sett mig i ett par minuter när jag var in på rummet och vände.

Dali var också trevligt och avslappnat. Jag knallade ner till Erhai Lake för att kolla in skarvfisket. Där fiskar de med skarv, en fågel. Det fungerar som så att de binder fast ett gäng hungriga skarvar i en båt. Åker ut på sjön och när skarven ser en fisk dyker den i, simmar ifatt, fångar fisken och simmar upp till båten igen. En ring runt halsen hindrar skarven från att svälja fisken. Fågeln blir därefter bestulen på fångsten och är nu ännu hungrigare och hämtar genast en till fisk. Tyvärr kunde man inte åka ut och se på när de fiskade utan allt var turistanpassat och tanken var att man skulle pröva själv. Det kändes som djurplågeri så jag avstod. En dag gick jag upp till ett tempel högt upp i bergen men det var inte speciellt vackert samt att stigen kantades av mängder med stora spindlar. Sista dagen i Dali hyrde jag en cykel och gled fram bland risfälten till Xizhou, 17 km enkel, vilket var mysigt. Efter Dali så höjde jag tempot.

Obehagligt risig nattbuss med bristande väghållning tar 9 timmar till Kunming. Jag slår ihjäl en dag i Kunming genom att först äta frukost med tjejerna som hoppade av trekken och sedan strosa runt på byn. På kvällen har jag biljett till Vietnam. Tåget går 21:50 och jag kommer till stationen 20 minuter före avgång. Visar upp min biljett och blir hänvisad till utgångarna. Hittar inte på mitt tågnummer utan går in i ett rum med 10 tågvärdinnor som sitter och fikar. Då är det 15 minuter kvar till avgång.

När de ser min biljett uppstår plötsligt panik i rummet. Jag förstår genast problemet. En av värdinnorna springer med mig ut. Vi haffar en taxi som sätter full fart till stadens andra tågstation. Det är 10 minuter kvar och vi snackar 4 km. Det blir full fart i bussfilen, ett antal rödljuskörningar och tutan konstant nedtryckt. Vi anländer tågstationen med 2 minuter kvar. Jag slänger fram dubbla taxikostnaden, vi kastar oss ur bilen, chauffören tar min lilla rygga, jag den stora och det är maxfart genom stationsbyggnaden. Jag passerar chauffören och springer med båda ryggorna ut på perrongen med en minut kvar. Då visar det sig att tåget är 70 meter bort och har en ansenlig fart. Tala om miss.

Lokförarens misstag visade sig lyckosamt för mig. Jag fick en dag till i Kunming vilken jag tillbringade i Stenskogen, 120 km från Kunming. Stenskogen består av ett myller lustiga kalkstensstenar som skjuter rakt upp ur marken. Det har varit en gammal sjö som försvunnit och kvar är dessa spektakulära formationer. Jag fick sällskap av en fotokunnig ungrare samt två tjejer från Kanada och England som jag träffade på tåget på väg till Shilin där skogen finns.

Jag och trekkingtjejerna tog tåget nästa dag som avgick för tidigt igen 17 timmar till Hekou där man går över en bro för att komma in i Vietnam, nytt land nummer 31. Tullen i Vietnam studerade våra pass i en timma och sedan kortade de ner mitt visum från tre månader till en vilket som tur är inte kommer att påverka något. De letade också igenom packningen slarvigt. I Vietnam åkte vi från Lao Cai till Sapa 1,5 timma där jag hyrde en guide för en vandring på berget Fansipan.

Guiden och jag for iväg på varsin motorcykeltaxi 07:40 på morgonen. En kvart senare började vandringen rakt in i djungeln. Redan efter 30 minuter snackade guiden om att det är omöjligt att klara denna trek på två dagar i detta väder. Det regnade kraftigt och hade så gjort hela veckan. Vi tog oss fram på alla möjliga sätt och stigen var antingen lera eller bäck. Efter en timma var allt blött, kängorna vattenfyllda och jag helt slut. Det var sjukt jobbigt men redan klockan 11:00 säger guiden: Grattis, du klarade första dagen.

Jag tyckte det lät lite konstigt eftersom vi mött en kille som klarat lägret-toppen-lägret på 5 timmar. Guiden och jag diskuterade länge hur göra och inte förrän jag visade upp min säkerhetsutrustning för mörkertrekking ändrade han sig. Vi kom iväg 13:30 och gick så fort vi kunde. Det var svårframkomligt och efter ytterligare knappt tre timmar med Wassbergsskalle så stod vi där. På toppen av Fansipan, Vietnams högsta berg 3142 meter över havet. Nedfärden gick undan men vi fick gå sista halvtimman i kolmörker med pannlampor. Tyvärr var svåraste klättringen på slutet men det fanns fasta rep och allt gick bra.

Jag var inte helt nöjd med guiden som flera gånger gick långt före mig och vi tappade bort varandra. Jag kunde inte annat än stanna direkt när jag inte såg stigen och vänta på att han skulle komma tillbaka. Dessutom hade logistiken varit att vi skulle träffa en annan grupp och ta deras tält. Det fungerade naturligtvis inte. Som tur var fanns det andra bestigare i lägret och vi kunde sova under en presenning. Jag tryckte ihop mig bland 7 vietnameser men presenningen var för låg vilket gjorde att jag hade den liggandes mot ansiktet och således kände av varenda regndroppe. Behöver jag nämna att det var aningen svårsovet.

Andra dagen hade vi tre timmar tillbaka vilka gick bra även om de också var jobbiga. När vi står och väntar på motorcykeltaxin i en liten by bland ett gäng barn och tjejer börjar alla skratta och peka på mig. Kul humor tänker jag och när guiden ser mig skriker han: Don’t move. Jag rör mig inte. Han kastar sig efter en pinne och sprätter bort ett 10 cm långt tusenfotingliknande djur från min jackkrage. No good, säger han. Senare samma dag hann jag med en snabbdusch, bussen till Lao Cai och därifrån nattåg 9 timmar hit till Hanoi. Nu har jag hämtat upp en 7 timmar försenad Mikael från flygplatsen. Imorgon börjar vi resa söderut genom landet.

//Magnus Hedström