Fjärde reseberättelsen från The Lycian Way. Det blir två storys till efter denna…
The Lycian Way. 17 juni 2015.
Dag 27. Ucagiz – Cayagizi.
Vädret är fortsatt fint när vi lämnar Ucagiz på en grusväg med fina vyer ut över Kekovabukten. Efter 2 km svänger leden vänster medan vi tar höger och klättrar upp på en höjd för att besöka Simena Castle samt området nedanför med en hel del gamla gravar. Bättre ruiner än vanligt med flera gravar i bra skick samt vidunderliga vyer över viken från toppen av fortet. Nedanför kullen ligger den lilla byn Kaleköy precis vid havet och det är fantastiskt vackert men lite väl populärt. Flera båtar med turister gör ett av dagens många sightseeingstopp precis nedanför ruinerna där det också ploppat upp ett par restauranger och pensions. Vi tar dagens siesta på en brygga med restaurang och Olya passar också på att bada.
Åter till leden som går över ett par fält där det saknas ledmarkeringar och vi blir osäkra på om vi chansar rätt. Varje gång vi ska till att stanna för att kolla kartan skriker en dam på oss att fortsätta rakt fram vilket senare visar sig vara korrekt. Kommer efter en stund fram till en ny otroligt vacker bukt men med många båtar och mycket skrik. Uppför förbi flera fina tältplatser utan vatten till byn Kapakli som vi passerar strax nedanför. Stenig och krokig led bland vassa buskar ner till den 80 meter breda och steniga Cakil Beach som är öde och ser mysig ut men som vi inte har tid att bada vid då solen redan gått ner.
Dagens sista sträcka är också stenig men rakare och vi håller bra fart för att slippa gå i kolmörker. Sedan händer allt fort. Jag går först och väsnas med stavarna och Olya är strax bakom. Plötsligt kommer det en fräsande orm bakifrån och passerar mig i hög fart bara en meter från min vänstra arm. På något sätt har jag lyckats gå förbi eller över ormen utan att se den och när den väl upptäcker oss är den mellan mig och Olya.
Leden skråar en bit ovanför havet och det är stenar uppåt på min vänstra sida dit ormen försöker fly och stenar nedåt på min högra sida dit jag snabbt som attan full av adrenalin riktar mina fötter samtidigt som jag försöker skydda mig med stavarna. Ormen är grå, ungefär 1,5 meter lång och försvinner in i ett hål i en sten. Vandringens elfte och det värsta mötet hittills. Strax efter plockar jag fram pannlampan och i mörker passerar vi en 600 meter lång sandstrand i Cayagizi där det också finns bra camping med dusch och mat.
Distans: 13 km. Tid: 9 tim.
Ack distans: 217 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 18 juni 2015.
Dag 28. Cayagizi – Demre.
Trevlig camping med mycket grodor på marken som vi hela tiden försöker undvika att trampa på. Stället ligger i hörnet av Cayagizi Beach som är en sandstrand men folket säger att den är skitig så det blir aldrig något morgondopp. Vi packar ihop och går på vägar längs Demre River in till staden Kale som alla kallar Demre och som ligger i en stor dammig dal. Vi har tänkt att besöka den 1700 år gamla St Nicholas Church men när vi kommer dit ser den inte speciellt intressant ut och det kostar inträde. Går genom city och fortsätter 2 km ut mot ruinerna vid Myra där vi checkar in på ett trevligt, enkelt men dyrt pension. Ruinerna får vänta tills imorgon då ägaren säger att ljuset är bättre på förmiddagarna. Går tillbaka in i city och äter kebab samt gör en kort rundtur för att se om det finns något intressant att se dit man möjligen kan räkna byns moskeer.
Distans: 6,5 km. Tid: 3 tim.
Ack distans: 223,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 19 juni 2015.
Dag 29. Demre (vilodag).
Vi beslutar oss för en vilodag så att Olya inte behöver inleda alltför tufft. Sträckan efter Demre är ledens tuffaste högt upp i bergen och med minimal vattentillgång. Dessutom blir vädret dåligt med regn och åska så det var tur att vi stannade. Går till ruinerna vid Myra som ligger några hundra meter från vårt pension. Det finns två platser att besöka en där det kostar inträde och som vi avstår idag då det är molnigt samt en liknande med flera klippgravar ovanpå varandra i en brant bergssida. Intressanta och annorlunda ruiner det får bli den riktiga sajten imorgon.
Det är fredag och veckans marknad som vi besöker samtidigt som vi är inne i city för hitta ett vettigt kebabhak. Medelgott slutar det och en turistfälla då restaurangen plötsligt lägger till 10 procent i serviceavgift. Lite väl ofta har turkarna trick för sig för att lura turister på pengar vilket är trist.
Det bor 16.000 folk i Demre men byn ligger inte vid havet och lockar således inga turister som stannar mer än en dag. De större byarna vid havet har haft hundratals beondealternativ här ser vi bara ett. Dagsbesökare kryllar det dock av i synnerhet ryssar som besöker både kyrkan och ruinerna vid Myra i den grad att en del av lokalbefolkningen kan prata ryska.
Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 223,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 20 juni 2015.
Dag 30. Demre – Zeytin.
Jag springer iväg och kikar på ruinerna i Myra innan vi checkar ut. Myra var en stor stad i Lykien för ungefär 2000 år sedan och låg på samma plats som Demre gör idag. Ruinerna består av en samling intressanta klippgravar i en bergssida i samma stuk som vi såg igår i samma berg men på andra sidan. Samt en välbevarad teater som jag har sett liknande flera gånger tidigare men de är alltid trevliga.
Vi äter lunch och går sedan asfaltsväg i 4 km längs en uttorkad Demre River tills leden svänger in i skogen. Först på en löjligt dålig led och otydligt markerat men det blir snabbt bättre längs en gammal åsneled av sten som sicksackar sig brant uppför. Ju högre vi kommer desto bättre blir vyerna ner över dalen, Demre och efter en stund även havet. Hela Demre verkar bestå av stora växthus vilket överraskar oss lite för det märktes inte när vi befann oss nere i dalen.
Vi tappar leden strax innan den korsar en väg och har även svårt att hitta fortsättningen på andra sidan. Det går stadigt uppför till en ny väg och sedan är leden nydragen men svår att följa upp till Asarbelen som består av ett gäng gamla gravruiner. Kort sträcka grusväg ner till byn Belören där vi måste fylla på vatten vilket ska vara sista chansen på 30 km.
I byn möts vi av 5 brandmän som inte verkar alltför sysselsatta men de är trevliga och bjuder på både te och 3 liter dricksvatten. Vi passar på att koka pasta och killarna är grymt intresserade av mitt gaskök. Själv är jag nyfiken på varför brandmännen kastar iväg sina glödande fimpar på en lövfylld snustorr mark men jag väljer att inte säga något. Vi fyller på våra medhavda vattenflaskor med 20,5 liter vatten och nu blir det rejält tungt då jag bär 16 liter plus min övriga packning vilket innebär cirka 35 kg.
Mer uppför på stenig men bred stig och på höger sida om en mindre dal. Det är jobbigt för benen och vi vilar varje 500 meter. Kort sträcka väg och sedan viker leden ner i en ny dal på en dålig stig med tät växtlighet och nu börjar det att skymma. Det känns som stor risk att inte se eventuella ormar så vi väljer att fortsätta på vägen istället som visserligen gör en 3 gånger så lång tur runt dalen men kanske är snabbare ändå.
Bara några meter senare är jag nära att trampa på vandringens tolfte orm en liten krabat som håller på att korsa vägen utan att se oss. Sedan går orienteringen riktigt fel vi hittar inte på leden där vi tror att den ska komma tillbaka upp på vägen utan bestämmer oss för att slå läger där vi är innan det blir kolmörkt. Vi befinner oss då ungefär 800 meter över havet och det finns några enkla hus samt flera skällande hundar i området och vi tror att vi är i närheten av ruinerna i Alakilise.
Distans: 10 km. Tid: 8 tim.
Ack distans: 233,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 21 juni 2015.
Dag 31. Zeytin – Alakilise.
Planen var att starta tidigt och gå så mycket som möjligt innan det blir varmt för att spara vatten men det är så galet skönt i tältet på morgonen att vi sover till åtta. Går upp, äter frukost och packar. När jag ska skruva bort köket från gasbehållaren går den sönder och börjar läcka gas under metallringen som sitter runt gängan. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Dock inget stort problem då vi har en gas till men jag är inte speciellt sugen på att släpa med mig en läckande behållare så jag gömmer den under ett gäng stenar med bra ventilation och i skuggan. Inte kul att lämna skräp men den bästa lösning jag kommer på.
Jag går iväg utan ryggsäck för att leta på leden nu när det är bättre ljus samt eventuellt ta någon bild av ruinerna vid Alakilise. På väg ner i dalen ser jag flera kalkoner varav hanarna är enorma och väldigt argsinta. Jag skyndar mig att filma och fota lite innan någon försöker äta upp mig. Frågar lokalbefolkningen efter leden och ruinerna och de pekar bortåt som om det jag frågar efter ligger i Kina. Jag går i den riktningen de pekar och finner efter en bra stund leden och lite senare samma väg som vi gick på igår men ett långt stycke längre fram. Medan jag går tillbaka till tältplatsen och Olya så ser jag en skylt om att vi sovit i byn Zeytin och att det är 2,5 km till Alakilise. Kartan vi har är ingen riktig karta utan en enklare sak med bara det viktigaste utmärkt och vi vet inte heller vad det är för skala så vi har missbedömt avståndet att gå på grusvägen.
Vi fortsätter på grusvägen tills den blir leden och följer sedan ledmarkeringarna ner på en stenig stig i en ny dal till ruinerna vid Alakilise. Min ryggsäck är för gammal och sitter som en säck potatis när den väger runt 30 kg och det är inte alls skoj att gå. Av ruinerna vid Alakilise är det en vägg kvar från en kyrka som från början byggdes runt år 500 och senare återbyggdes runt år 800. Bredvid ruinerna finns det en plan gräsyta perfekt för ett tält.
Klockan är nu 13 och härifrån går ledan 1000 höjdmeter brant uppför. Att göra det motlutet mitt på dagen kommer att kosta enorma mängder vatten så vi ändrar planerna och slår nattläger. Vi är dessutom rejält trötta så en halv vilodag på en vacker plats känns kanon förutom att det kan bli problem med vattnet framöver. Det bor dock folk i dalarna så här års så det ska gå att få tag på vatten om det skulle krisa. Barnen till familjen som bor närmast ruinerna kommer dessutom och frågar om vi behöver mat så Olya knallar bort till deras enkla hus av plast och köper lite rester samt grönsaker och bröd vilket blir kanon då vi inte hade med oss mat för en dag extra.
Distans: 2,5 km. Tid: 1 tim 15 min.
Ack distans: 236 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 22 juni 2015.
Dag 32. Alakilise – Yatikardic Yayla.
Sover dåligt då dalens hundar skäller hela natten. Nu är vi uppe tidigt och börjar vandra precis som solen når dalbottnen. Leden fortsätter upp i dalen förbi några bamsestora hundar som vaktar gårdar med enkla hus av plast och skräp där nomader och mängder av getter bor säsongsvis. Korsar vägen där vi trodde att vi befann oss igår morse och börjar klättra brant uppför. Svårt som tusan att följa leden då det kryllar av små stigar som getterna använder samt att markeringarna i vanlig ordning är målade av clowner. Men det hjälper att vara två när vi inte vet vart vi ska gå går vi åt olika håll och oftast är det någon som ser en ny markering. Vid några tillfällen blir det så brant att vi måste använda händerna. Vyerna bak över dalen är okej men inte så vackert som vi läst om och hoppats på.
Mitt på dagen blir det molnigt högre upp där vi befinner oss vilket vi också räknat med för att inte förbruka för mycket vatten. Kommer in i barrskog och underlaget som nästan alltid är sten övergår till mjuk jord och löv vilket känns som skumbad för fötterna. Passerar en bar klippa där det ser ut att ha gått en stenlavin men guideboken snackar om att det är gamla fornlämningar. Vi är dock osäkra på om det är samma plats det handlar om det ska också finnas ruiner till en kyrka som man kan gå lite extra för att besöka men vi har inte en aning om vart den kan ligga och några skyltar ser vi inte. Nu är vi uppe på 1700 meter över havet och när vi lagar penne med tonfisk till lunch i skogen är luften så sval att vi använder vindjackor.
Terrängen blir mer öppen med färre men stora och vackra träd. Vädret spricker upp och ger högre temperaturer under eftermiddagen. Leden är fortsatt svår att hitta men vi lyckas följa en svagt synlig stig markerad med stenrösen och några rödvitmålade stenar nerför till en vägkorsning där all form av markeringar plötsligt upphör. Vi läser kartan, guideboken och foton från en webbsida men har inte en aning om vart vi ska ta vägen. Prövar en av vägarna nerför i 500 meter men upptäcker att den går i riktning mot Demre vilket vi vet är fel. Jag går utan ryggsäck vägen åt det andra hållet ner i en ny dal men ser inga spår av leden.
Vi kör uteslutningsmetoden och går en tredje väg vilket bara är ett par hjulspår upp till toppen av en kam där vi får bra utsikt över området och då ser vi att vi befinner oss på fel bergskam. Leden har tydligen svängt av kilometern tidigare utan att vi sett det och ändå varit markerad ner till vägen. Möjligen att det är ledens gamla sträckning som vi följt. Det lockar inte alls att gå bakåt och uppför för att försöka hitta vart vi borde ha svängt av. Vi går istället grusvägen som jag redan gått en bit på och som går parallellt med och en bit nedanför bergskammen som vi helst gått på. Lite synd på vyerna även om det är vackert i kvällssolen ner mot Demre från grusvägen också.
Efter några kilometer passerar vi en avtagsväg som går i ledens riktning så jag går in på den och letar efter ledmarkeringar och hittar på dem vid en gård med många stora kossor. Fortsätter på den riktiga leden i behaglig barrskog på mjukt underlag och fortsatt nedför. När vi varit igång i nästan 12 timmar är vi trötta och bestämmer oss för att slå läger på första lämpliga plats. Den dyker upp precis före och en bit ovanför en liten by med en ljudlig moske som vi inte vet vilken den är men den enda byn vi har på kartan är Belos vilket var dit vi hade hoppats på att nå idag.
Distans: 13 km. Tid: 12 tim.
Ack distans: 249 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 23 juni 2015.
Dag 33. Yatikardic Yayla – Finike.
Underbar natt helt tyst och lagom svalt. Efter att vi ätit frukost har vi två liter vatten kvar att dela på men om vi befinner oss i Belos som vi hoppas så är det bara 9 km kvar ner till civilisationen. Leden fortsätter nedför mot husen vi sett från tältplatsen men vi tappar snabbt bort ledmarkeringarna. Vi väljer då att svänga 90 grader höger för att på ren tur hitta leden igen men det gör vi inte. Vi är säkra på att leden går till vänster om oss när vi knallar in i byn med ett myller av vägar som inte finns med på vår karta. De första förmågorna vi frågar om Belos och Lykia Yolu som leden heter på turkiska förstår inte vad vi säger. Efter en stund blir folk mer hjälpsamma och pekar oss ännu mer åt höger vilket känns konstigt men vi följer deras råd och hittar på leden igen. Belos verkar ligga en bit bort och att vi har sovit strax ovanför Yatikardic Yayla letar jag senare fram på Internet.
Mer nerför i mysig barrskog. Går genom en torr stenig canyon och passerar en och annan gård där det finns cisterner med vatten. Det har vi sett längs hela turen och även om kvaliten på vattnet inte är något vidare så går det att dricka bara man kokar det först. Vi har även vattenreningspiller med oss men vi gillar dem inte då de ger en otrevlig bismak. Det är stundtals lika svårt som vanligt att hitta men efter 3 timmar och 4 km vandring är vi framme i Belos. Belos var också en stad i Lykien och det som finns att se nu är ruiner utspridda på toppen av en kulle. Eftersom vårt vatten nästan är slut och ruinerna i sig inte ska vara speciellt intressanta utan det är vyerna ner över Demre är själva attraktionen så struntar vi i toppen. Luften är dessutom disig.
Nu har vi bara 5 deciliter vatten kvar. Vi har ransonerat hela dagen vilket lett till att vi känner oss enormt trötta. Rundar en liten dal på tydlig led och med fräcka vyer ner över Demre. Passerar det första riktiga huset på 3 dagar och när vi ser en modern bil i garaget så knallar vi in på gården och frågar efter vatten vilket vi får med ett leende av två vänliga själar. Två liter svalt dricksvatten smakar fantastiskt gott.
Från gården är det grusväg i ett par kilometer och sedan har leden en ny dragning då den tidigare gick på grusvägen ner till Finike. Nu följer vi först en gammal åsneled som gick mellan Belos och Finike brant nerför bland vassa otrevliga buskar till en uttorkad flodfåra som borrat sig ner i marken av sten. Riktigt cool sträcka men stundtals brant och lite farlig med tveksamma överhäng en bra bit ovanför våra huvuden. Sista sträckan ner mot havet går på små och stora stenar bland låg vass växtlighet och vi är rejält trötta när vi når en väg med 1 km kvar till Finike.
Väl i Finike stannar vi på första supermarket vi ser. Köper dricka och några mackor vilket smakar underbart då vi endast delat på ett kexpaket och några nävar nötter på hela dagen och nu är klockan 16:30. Det strular en del att hitta boende först springer vi på en hotellägare som halverar priset när vi säger att det är för dyrt och sedan inte förstår någonting när vi inte vill bo där för att rummen luktar rök. Det pension vi tänkt bo på finns inte kvar och alternativ två hittar vi inte så det slutar på ett hotell den här gången. Ungefär samma pris som vi brukar betala för ett pension men med större rum och balkong samt frukostbuffe.
Distans: 13 km. Tid: 7 tim 30 min.
Ack distans: 262 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 24-25 juni 2015.
Dag 34-35. Finike (vilodagar).
Finike med 46.000 folk är den första riktiga staden som leden passerar. Den verkar inte speciellt populär bland turister vi ser inte en enda även om det säkert ligger en och annan utländsk båt i marinan. Det är svårt att hitta information om byn den omnämns varken på engelska Wikipedia eller i min guidebok. Det ska finnas några halvbleka, antagligen, ruiner i närheten som vi inte letar upp.
Annars ligger Finike i hörnet av en 25 km lång sandstrand som dessvärre är skräpig och därav inte lockar några soldyrkare. Själva byn däremot är ren, modern och trevlig och vädret mycket behagligt. Vi hade planerat för en vilodag men det är svårt att hinna med att se byn, fota, tvätta kläder, äta mat och glass, vila samt uppdatera hemsidan från de senaste dagarnas vandring så det blir återigen en extra vilodag. Skönt i och för sig men det börjar bli lite halvstressigt att hinna klart vandringen innan Olyas visum går ut igen.
Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 262 km.
Några bilder från idag:
//Magnus Hedström