Del 2 och andra veckan från The Lycian Way i somras. Mindre vyer men mer ruiner än första veckans vandring. Två nya bilder har tillkommit…
The Lycian Way. 30 maj 2015.
Dag 9. Patara Beach – Xanthos.
Vädret är fint vid kusten när jag lämnar Patara Beach men mörka moln har parkerat några kilometer österut inåt land dit jag är på väg. Leden går på en liten sandväg genom något som liknar våtmark. Jag ser mycket fåglar men redan efter några hundra meter är vägen översvämmad. Det var väntat då jag läst om det på Internet från andra vandrare som försökt passera för bara några dagar sedan. Jag vänder om och går längs den väg som ser störst ut med dolmustrafik på. Det är en lokal variant av buss i storlek liten buss eller stor minibuss. Hela dalen är ett myller av växthus där det odlas tomater och verksamheten pågår för fullt då jag ständigt möter små traktorer med minisläp fullastade med tomater i tomatlådor av plast.
Folket här har rykte om sig att vara mycket trevliga och det stämmer på pricken folk tutar, vinkar och hejar ständigt. Inte lika trevliga är de skällande hundarna men de är små och utgör inget problem då det räcker med att veva med vandringsstavarna i luften för att få eld i röven på dem i önskad riktning. Kartan jag har går inte att använda i myllret av vägar, stigar och växthus och jag hamnar lite fel men frågar mig fram via byarna Karadere och Kumluova till Letoon dit jag anländer i en kortare regnskur. Några av ruinerna i Letoon är 2600 år gamla och platsen var på den tiden i första hand en religiös sajt bestående av tre tempel, en kyrka, några pooler samt en teater. Det som är i bäst skick nu och intressantast är teatern i övrigt är det mest stora stenar utspridda över ett litet område.
Därefter går jag tillbaka till Kumluova och äter lunch på ett hotell som har både pool och helikopterplatta samt den enda restaurangen i byn som håller öppet idag då det är lördag. Fortsätter på asfalterad väg till byn Kinik och sedan upp på en kulle till Xanthos ruiner. Vädret är fortsatt ostadigt och jag avvaktar vid ingången med att köpa biljett ifall det skulle spricka upp men det blir mörkare och kommer en ny lätt regnskur istället. Lägger ner besöket och går 500 meter bortom ruinerna och slår upp tältet i en skogsdunge där ingen ser mig och hoppas på bättre ljus imorgon istället.
Distans: 13,5 km. Tid: 7 tim.
Ack distans: 65 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 31 maj 2015.
Dag 10. Xanthos – Inpinar.
Jag är tillbaka vid Xanthos ruiner när det öppnar klockan 08:00 och har sett fram emot en frukost med Wasa Sandwich som jag såg att de sålde i cafeterian igår. Idag är den dock stängt då det är söndag. Xanthos och Letoons ruiner är med på Unescos världarvslista. Xanthos var en stad i Lykien i södra Turkiet och hade sin storhetstid ungefär 600 år före Kristus då det var ett viktigt centrum för politik och handel. Staden låg på samma plats som Kinik ligger idag strax nedanför ruinerna.
Ruinerna består av en nekropol eller begravningsplats, Akropolis uppe på kullens topp, en kyrka samt en teater där teatern återigen är det som är mest intakt och imponerande. Ruinerna har dock renoverats några gånger genom åren efter jordbävningar och förstörelse vid förlorade slag. Jag är ensam besökare den första timman och ser under tiden vandringens tredje orm samt massor av sköldpaddor. Ruinerna är spridda över ett relativt stort område och jag lägger ansenlig tid på att på nästan obefintliga stigar ta mig upp till Akropolis som sedan inte är mycket att se förutom vyn över teatern och resten av dalen.
Går bilvägen till byn Cavdir och äter äkta turkisk kebab vilket är kebab med grillat vitt bröd och den här gången inte speciellt bra. Av ren tur blir jag hänvisad till ledens fortsättning av kebabteknikern annars hade jag nog vimsat runt resten av dagen då jag inte hajar vilken korsning guideboken vill att man ska ta höger i. Jag lämnar asfalten som sliter på fötterna och motorljuden bakom mig vilket är enormt skönt samt ser min första ledmarkering sedan igår morse. Nu är det tänkt att man ska följa en akvedukt problemet är bara det att jag inte kan se någon akvedukt och inte heller några ledmarkeringar. Jag läser vägbeskrivningen i guideboken flera gånger och trampar omkring i naturen för att hitta leden vilket jag gör efter ett längre tag. Akvedukten är till en början inte synlig det är bara några småstenar kvar av den.
Leden skråar flackt en bit ovanför dalen och jag kan se bort till Patara Beach dit det är någon mil. Det är vackert men stigen är smal och går genom taggiga buskar vilka river mig på benen. Hår från getter hänger längst ut på buskarnas taggar. Passerar ovanför byn Cavköy där jag tappar bort leden igen men återfinner den vid den lokala mosken. Det är inte speciellt skoj att gå när det är svårt att hitta all koncentration går åt till att inte gå fel istället för att njuta av vyerna.
Dagens sista bit är längs en vattenkanal med vatten i och det är mysigt men smalt och ibland svårt att ta sig fram. I botten av en dal ska det finnas ett vattenfall där jag tänkt tälta men jag ser aldrig något vattenfall bara ett plaströr som det sprutar vatten ur. Det är Inpinar Spring och källan till vattenförsörjningen av Xanthos en gång i tiden då akvedukten var i bättre skick. Jag slår upp tältet på en inte alltför spännande plats nära en grusväg. Precis när jag utan kläder tar min kvällsdusch med vattenflaskorna passerar Turkiets enda ljudlösa motorcykel då en kille kommer rullandes nerför grusvägen utan motorn igång.
Distans: 9 km. Tid: 10 tim.
Ack distans: 74 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 01 juni 2015.
Dag 11. Inpinar – Delikkemer.
Leden fortsätter uppför i serpentiner genom tallskog. Sedan flackare och i huvudsak lätt nedför i ett torrt landskap med bara vassa växter och det tar lång tid att ta sig fram då stigen är för smal. Vädret är perfekt och vyerna över dalen fantastiska. Kommer till en grusväg strax före Uzumlu och det saknas plötsligt ledmarkeringar. Enligt guideboken så ska man klättra nedför en mur till en grusväg och stigen jag kom på avslutades i samma höjdnivå som vägen varför jag funderar på om jag gått fel. Svänger i vilket fall vänster och går några hundra meter uppför längs grusvägen som guideboken säger men det kommer aldrig några fler markeringar. Åt andra hållet blir det snart asfalterad väg så jag går ner till den och en kvart senare står jag vid mosken i Uzumlu där det finns ledmarkeringar bakåt längs leden. Jag gillar inte att hoppa över vissa sträckor och jag är också nyfiken på hur jag borde ha gått.
Följer markeringarna uppför genom byn länge tills de tar slut och jag inte förstår vart jag skulle ha svängt. Med hjälp av lokalbefolkningen och testa pröva några olika vägar hittar jag till slut rätt men har då lagt ner en timma på att snoka efter leden. Grusvägen som jag gick från början var tydligen rätt men väldigt lång sträcka utan markeringar. Märkligt för strax innan var det ibland vit och rödmålade stenar var tionde meter. Nu har klockan blivit så mycket att det är dags för lunch och då landar jag på en mysig restaurang i skuggan med utmärkt kyckling med ost pide. Ungefär som pizza men med lite annorlunda bröd. Medan jag sprang omkring och letade efter leden fick jag en hund av den vänliga sorten efter mig. De flesta skäller ju halsen av sig när jag kommer men den här ville bli klappad och efter att jag gjort det och bjudit på några kex så hängde han med till restaurangen och sitter nu snällt och tittar mycket nyfiket på min mat. Kanske han också gillar kyckling med ost pide.
Asfalt uppför och sedan lättare vandring på stigar bland låga torra växter. Har svårt att följa leden genom ett område med hus och lite senare i en ny liten by ser jag vandringens fjärde orm. Först ser jag bara svansen försvinna in i ett hål i en sten och strax efter några hål åt höger ser jag huvudet som spanar på mig från bara 2-3 meters håll så jag gasar snabbt iväg. Äter glass i samma by och korsar efter den en bäck som jag svalkar fötterna i ett tag. Asfalt sista biten till Akbel där jag har hoppats på wifi men den fungerar inte idag.
Shoppar på mig vatten för natten och försöker hitta rätt ut ur byn vilket går med hjälp av lokalbefolkningen som snabbt rättar mig när jag hamnar fel. Stjärnan som märkt leden har en favorittaktik och det är att markera alla korsningar noga och därefter ingenting på en lång sträcka precis tvärtemot vad man själv hade gjort. Efter en bit väg rundar leden en kulle längs gamla vattenledningar och planen är att slå upp tältet på första bästa ställe. Det dröjer innan det blir möjligt men till slut lyckas jag klämma in mitt palats mitt på leden efter att jag har sparkat bort två taggbuskar. Jag har då ungefär 2 km kvar till Delikkemer.
Distans: 13 km. Tid: 10 tim 15 min.
Ack distans: 87 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 02 juni 2015.
Dag 12. Delikkemer – Patara/Gelemis.
Suverän tältplats med vy över dalen i månskenet och en svag men härlig bris genom tältet hela natten. Ingen risk för påhälsning heller jag har inte sett en enda vandrare på 5 dagar och civila går knappast långa sträckor genom taggbuskar mitt i natten. Leden fortsätter längs akvedukten som ibland knappt syns och ibland är tydlig med en meterbred stenmur i marknivå att gå på. Jobbiga taggbuskar igen och jag är trött redan efter 2 km när jag kommer till dagens första sevärdhet.
Delikkemer är en nästan 2000 år gammal vattenbro av sten över dalen mellan två kullar. På toppen av stenmuren låg tusen stycken 800 kg tunga stenblock i rad med ett 30 centimeter i diameter slutet hål i mitten där vattnet rann. Om jag nu förstått rätt så bildade det en hävert så att vattnet kunde rinna först ner och sedan upp igen på nästa kulle. Det är ruiner nu men mycket av bron är kvar och man kan se hålet i en del av stenarna både på bron och nedanför då vissa har rasat. Jag går en bit på bron men det finns ett avbrott i mitten så att man inte kan ta sig hela vägen över dalen. Leden går ner och korsar bron i en öppning och fortsätter sedan in i skogen upp på nästa kulle.
Bättre och bredare led nu och jag kan fräsa på lite. Pausar vid en källa där det hade fungerat bra att tälta. Går sedan lite fel men det är mitt eget fel då jag inte såg att leden fortsatte ovanför källan när jag kom antagligen såg jag bara det porlande svalkande vattnet. Passerar otäckt nära några biodlingar. Möter ett tyskt par på dagstur längs en grusväg som sedan fortsätter i skog nästan hela vägen till byn Gelemis som numera oftast kallas Patara efter de närliggande ruinerna och även stranden 2,5 km bort har samma namn. För övrigt samma Patara Beach som jag kom till för 5 dagar sedan men då i andra ändan 14 km bort.
Jag tar långpaus på Neptun Restaurant Cafe and Hotel där värdinnan är trevlig och serverar mycket och bra mat samt har wifi. På seneftermiddagen går jag för att ta några bilder av Pataras ruiner som ligger 2 km från byn alldeles vid beachen men när jag kommer dit är området mycket större än jag trott och det finns inte en chans att se allt innan ljuset blir för dåligt. Beslutar mig för att stanna över natten så jag går tillbaka till byn och hittar när det blivit mörkt en öde väg nära några hus där det finns plats för tältet. Det funkar förutom att en häst på gården intill hör mig och blir onödigt orolig.
Distansen för dagen blir 12 km men det är den officiella sträckan för leden enligt en mycket bra webbsida som jag hittat. Själv går jag mycket längre bland annat så letar jag efter leden ibland, jag går till ruinerna samt beachen tur och retur vilket är 5 km samt ytterligare en hel del bland ruinerna. Dessa extra kilometer räknar jag inte med utan bara hur lång sträcka leden är mellan mina tältplatser. Tiden för dagen blir inte heller riktigt bra då jag mäter tiden mellan start och mål men de flesta dagarna tar jag en lång siesta när det är som varmast samt vissa dagar spenderar timmar vid olika sevärdheter vilket drygar ut tiden så att den nästan blir ointressant.
Distans: 12 km. Tid: 11 tim 30 min.
Ack distans: 99 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 03 juni 2015.
Dag 13. Patara/Gelemis – Yali Burun.
Blir väckt av byns moske klockan 04:40 och igen av en hund som skäller utanför tältet 05:30. Går tillbaka till Neptun Hotel och äter frukost samt avvaktar en stund tills solen börjar titta fram vilket sker senare än vanligt. Lämnar ryggsäcken i restaurangen och sätter av mot ruinerna med endast kameran och stativet. Egentligen den taktik jag borde tillämpat redan igår. I brist på sol långt in på dagen så hamnar jag vid stranden först där jag tar ett svalkande bad vilket är mycket skönare än jag kunde drömma om. Den här delen av Patara Beach är mycket finare och mindre blåsig än den västra sidan som vi besökte i förra veckan.
Patara var precis som Xanthos en stad i Lykien några hundra år före Kristus. Det var en viktig hamnstad och ruinerna är utspridda mellan beachen och där Gelemis ligger idag 2,5 km inåt land. Den här sajten är större än de tidigare ruinerna längs vandringsleden och det grävs fortfarande upp nya kvarlämningar på flera platser som är avstängda. Vad jag kan se så har marken höjts med flera meter och alla stenar ligger en bit ner i jorden. Ruinerna i Pataras höjdpunkter är vattenbron i Delikkemer, en tredelad välvd stadsport som vattenakvedukten passerade över, en teater, en lite i överkant renoverad samlingssal, stadens delvis renoverade huvudgata samt några gravar. Det är bra sevärdheter och skoj att ströva omkring för att försöka sätta några vettiga bilder.
Inväntar kvällen på hotellet och går sedan 2 km längs leden på en grusväg uppför. Träffar i början på en tysk kille med turkiskt påbrå som säger åt mig att försöka undvika att bli biten av vildsvinen som tydligen finns i området. Strax innan det blir mörkt hittar jag en trevlig yta för tältet på en liten sidoväg med utsikt över stranden, ruinerna och dalen. Jag är då precis före krönet till Yali Burun.
Distans: 2 km. Tid: 1 tim.
Ack distans: 101 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 04 juni 2015.
Dag 14. Yali Burun – Kalkan.
Fortsätter på grusvägen över ett krön och får fina vyer ner över kusten och halvön Yali Burun som leden rundar. Kryssar ner mot havet på ömsom sten och grusväg samt på stigar genom vassa buskage som väl är tänkt som genvägar men i praktiken blir omvägar tidsmässigt. Kuperad grusväg förbi skyltar till ett hotell med camping. Passerar några getter och lite senare alldeles vid havet så jag svänger av leden för att kolla om det går att bada och det funkar bra även om det inte är något paradis. När jag plaskat i plurret ett tag dyker det upp 6 stora båtar med ett gäng turister på varje som är på dagsutflykt från Kalkan dit jag är på väg. Vädret är varmt och fint vid havet men sämre inåt land över bergen där jag hör åska.
Strax före Delikkemer som jag passerade för två dagar sedan men då i motsatt riktning så är det ett stort rött kryss målat på en bergvägg samt ett vitmålat röse bredvid vägen. Det borde betyda att leden svänger och jag läser i guideboken att leden ska fortsätta en bit nedanför grusvägen. Ser ingen led dock så jag går i obanad terräng 100 höjdmeter ner och nästan till havet utan att se vare sig en stig eller några ledmarkeringar. Ger upp och tänker att jag skiter i leden men upptäcker att den svänger av några hundra meter senare istället. Jag borde enligt guideboken ha passerat en källa men ser aldrig någon och hamnar lite väl lågt med mitt vatten så jag tar till plan B och går till samma källa som jag passerade för två dagar sedan det är ungefär 1,5 km enkel dit. Tar en rejäl paus och lagar nudlar samtidigt som det först dyker upp två killar från Österrike som också har stora ryggsäckar med tält och rivsår på benen samt ett par från okänt land med mindre packning.
Åter till leden som letar sig runt en fin badvik utan strand men med flera turistbåtar för ankar och fina färger på havet men nu har vädret blivit moln. Leden blir mindre och mindre och till slut är det brant klättring på sylvassa klippor. Egentligen bara en bökig klätterpassage med ett dropp på 2-3 meter där jag inte törs klättra med ryggsäcken utan lägger den på kanten och klättrar ner först för att sedan klättra upp en bit så att jag når den med händerna.
Fortsatt svår vandring först över vassa klippor och sedan genom täta taggbuskar länge vilket tar mig 3 timmar att gå 3 km. Ibland är det växtlighet över leden så att jag har svårt att passera under med ryggsäcken och då händer det ibland att det rasar ner taggar mellan ryggsäcken och ryggen så att jag tror att jag har fått in en bisvärm innanför tröjan. Når dock utkanterna av Kalkan till slut och går genom byn in till centrum som jag anländer till strax innan mörkret. Köper stans största kycklingkebab i bröd och delar den med tre katter. Har tur och får hjälp att hitta ett lämpligt boende på ett pension av en tjej som jag springer på vid Carrefour Supermaket. Trött i fötterna, blodig på benen och missnöjd med ledens sträckning är det galet skönt med en riktig varmdusch.
Distans: 17 km. Tid: 12 tim.
Ack distans: 118 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 05-06 juni 2015.
Dag 15-16. Kalkan (vilodagar).
Kalkan med 3300 folk är den första staden med gott om faciliteter som leden passerar. Läget är fantastiskt i en stor vik och orten var tidigare en fiskeby som sedan blev en viktig hamnstad men numera är en relativt stor turistdestination. Bebyggelsen med vitkalkade hus har växt från marinan och uppåt längs en bergssluttning. Bredvid hamnen finns en liten beach och de små gatorna kryllar av hotell, restauranger och butiker. Gul Pension som jag hamnat på är klockrent med en sanslös vy från terrassen och min balkong ner över byn och viken. Kalkan snittar över 300 soldagar om året antagligen beroende på att solen gör en loop ut över havet dagtid där det sällan är moln. Turkarna är supertrevliga, maten kalas och med det behagliga klimatet skulle jag lätt kunna stanna hela sommaren för att läsa böcker på balkongen. Men det får bli en annan gång.
Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 118 km.
Några bilder från idag:
//Magnus Hedström