2015-05-18. Istanbul, Turkiet.
Nr 14. Vecka 26-28 (25 mar – 10 apr, 2015).
Hua Hin – Chumphon – Ko Tao, Thailand.
Tåg från Hua Hin söderut i 5 timmar tar oss till Chumphon. Naturen skiftar från torrt nästan gult till blött och grönt. Risfälten är odlade och vattendränkta. När jag kom till Chumphon för 1,5 år sedan med cykel så hittade jag varken det tänkta hotellet eller önskad restaurang och nu förstår jag varför. När man kommer från järnvägsstationen på väg in i centrum så är den lilla gatan på kartan den stora gatan i verkligheten och tvärtom. Jag är på vippen att göra om samma misstag igen även om det också kräver att man glömmer bort att man precis gått till vänster och inte till höger i den enda korsning som passeras. Som tur är kommer jag ihåg vägen till hotellet som jag hamnade vid då och vi väljer samma igen då jag vill minnas att det var bra. När vi kommer fram blir vår första tanke att det är för dyrt men nixon pixon det är det inte snarare billigt och prisvärt. Ganska snart konstaterar vi att här kan man inte stanna bara en enda natt.
Det bor 56.000 folk i Chumphon och staden är en transitpunkt för turister på väg till och från öarna i Thailandviken. En bonusdag är alltid trevligt och jag öppnar guideboken för att kika vilka sevärdheter vi har att välja mellan men den planeringen är tämligen snabbt avklarad då antalet är noll. I logiavsnittet nämns att gatan Th Tha Taphao är den lokala varianten av Khaosan Road i Bangkok. Det kanske kan vara något tänker vi och knallar dit men där finns ett par hotell i övrigt är det stendött. Någon mer turist syns inte till och likheten med den pulserande gatan i Bangkok är ganska exakt obefintlig. Vår plan har ju varit att åka ut till Ko Tao men då vi bara har två veckor kvar i Thailand känns det som lite ont om tid i synnerhet som resan dit är dyr. Vi dammsuger guideboken och försöker hitta något som kan passa oss bättre men det gör vi inte. Bra är ofta dyrt och de billiga alternativen saknar både el och wifi vilket vi helst inte är utan just nu.
Så i brist på annat åker vi först buss 30 minuter till en lång brygga och sedan katamaran 1,5 timma och 70 km till Ko Tao. Det går rejäla vågor på havet och båten far upp och landar ner med ljudliga smällar. Spypåsar delas ut men jag hör ingen som har några sådana problem. Jag koncentrerar mig på att må bra och försöker samtidigt ha lite koll på var nödutgångarna finns. Jag har varit på Ko Tao en gång tidigare för 18 år sedan. Då blev jag och en kompis avsläppta på stranden och stående där ett tag utan att någon mötte oss. Det vanliga var ju att ett gäng fixare erbjöd både transport och boende. Det var en underbar känsla och när vi samlat oss efter den överraskningen började vi knalla norrut längs stranden. Nu är det inte samma idyll längre vi blir visserligen avsläppta på nästan samma ställe men det är hundratals fixare och turister i omlopp. Ingen överraskning i och för sig, vi tackar nej till allt och börjar knalla norrut längs stranden men på en väg den här gången.
Det bor 1500 folk på Ko Tao men nu i högsäsong även flera tusen turister. Ön är 7 km lång, 3 km bred och den minsta och nordligaste av de tre thailändska badöarna i Thailandviken. De andra två är Ko Samui och Ko Pha-Ngan. Ön är mycket kuperad och toppar nästan 400 meter över havet. De centrala delarna består av djungel och palmer och längs kusten räknar jag till 8 stränder om man bortser från de allra minsta strandöppningarna på bara några få meter. Vi väljer att bosätta oss på den stora Sairee Beach på öns västra sida. För 18 år sedan var Ko Tao minst sagt sömnig, det är den inte nu ett tätt packat partysamhälle har dykt upp utmed hela stranden där det tidigare var skog och några enstaka bungalows utspridda. Prisnivån är betydligt högre än på fastlandet och det problemet löser vi genom att gilla läget.
Från början kom turisterna till Ko Tao för att dyka och även om det är den stora aktiviteten än idag så kryllar det också av annat folk. Dykningen håller världsklass med flera kanonplatser strax utanför ön och med upp till 30 meters sikt. Stränderna däremot är inte så finkorniga som man kan önska de består av sten, grus eller sand som gärna fått vara lite mjukare. Sairee Beach är långgrunt och har i alla fall en bit ut en fantastisk sandbotten som är som gjord för frisbeekastning. Jag tycker att öns guldkorn ligger i att det är otroligt vackert vart man än tar vägen, snorklingen är ruskigt bra och vattnet ovanligt klart. Vi besöker öns alla stränder till fots och det är svettiga äventyr på branta vägar. Tyvärr är vi nästan ensamma om den transportvarianten de flesta andra far fram med hyrda motorcyklar vilket ger en trist ljudnivå.
Vår favorit blir Tanote Bay på öns östra sida. Sanden inget speciellt men det är fantastiskt vackert med palmer längs bergssidorna, granitklippor både i havet och i hörnen av beachen samt grym snorkling som börjar bara tre meter ut i vattnet. Sikten i vikarna ligger runt 10 meter och det räcker gott för att se massvis av fisk i glada färger och ett myller av hårda koraller i alla möjliga formationer. En dag hyr vi kajak och paddlar över till Ko Nang Yuan som ligger 500 meter väster om norra Ko Tao. Det är tre små öar som binds samman genom smala strandremsor. Här är det löjligt vackert och faktiskt det vanligaste fotomotivet när man läser om Ko Tao även om det inte är rätt ö. En liten bit ut i det glasklara havet finns dykplatsen Japanese Garden som man också kan snorkla vid. Helt otroligt vackert ett stort område under ytan är som en gigantisk trädgård av främst hårda koraller i sprudlande färger. Bättre bad blir det nog inte.
Ko Tao var helt otroligt bra för 18 år sedan och jag var lite orolig att det inte skulle vara så längre. Stämningen på öarna som fanns på den tiden finns inte kvar idag men det är fortfarande enormt vackert och ruskigt bra bad. Trots att väderprognosen sa regn varje dag har vi nästan bara bra väder. Så brukar det vara i den här delen av Thailand. Två veckor är alldeles för lite men nu har vi ett flyg att passa så imorgon reser vi tillbaka till fastlandet och tar sikte på Kuala Lumpur i Malaysia.
//Magnus Hedström