2015-04-20. Kathmandu, Nepal.

Nr 13. Vecka 24-25 (08 mar – 24 mar, 2015).

Bangkok – Petchaburi – Hua Hin, Thailand.

Ett lustigt sammanträffande har uppdagat sig på hotellet vi brukar använda i Bangkok. De kräver att man betalar både för vistelsen och motsvarande en natts deposit vid incheckning vilket då ska vara en säkerhet så att rumsnyckeln inte försvinner. Inget konstigt så långt men skulle man glömma bort att säga till vid utcheckning så låtsas de som om det regnar eller snarare de låtsas alltid som om de själva glömt bort depositen. Och man måste själv bevisa med kvitto att man har lagt ut stålarna. Egentligen inget stort problem bara man har skärpan uppe tidigt på dagen strulet stavas snarare att receptionen nästan alltid är obemannad när man ska checka ut vilket antagligen leder till att stressat folk som ska med buss, tåg eller flyg helt sonika skiter i pengarna.

Det tricket kan vi redan och det gäller att ta i lite extra med tidsmarginalerna så att det finns utrymme att vänta in personalen tills de kommer tillbaka från vad de nu håller på med. Sedan taxi till tågstationen för att köpa biljetter till Hua Hin och även frukost som vi äter samtidigt som vi rullar ut ur Bangkok. Vi har ju rest den här sträckan ett par gånger nu men aldrig sett Petchaburi som vi alltid dundrar förbi trots att staden rekommenderas i guideboken. Plötsligt får vi för oss att det kan ju inte skada att ta oss en titt och känns det inte bra så går det fler tåg samma dag svårare än så är det inte. Efter 3 timmars tågresa sydväst om Bangkok knallar vi genom ett rykande hett Petchaburi mot de få hotellen som ligger centralt utmed Petchaburi River. Det vi tänkt oss är fullbokat men ett slagskott längre bort checkar vi in på ett nybyggt, dyrt men bra hostel.

White Monkey Guesthouse känns guld främst för att de lyckats med den ovanliga bedriften att det är knäpptyst på nätterna. Det är ljuvligt att sova. Baksidan, trots guldstjärnan, är toaletterna de finns inte på rummen och inget problem så långt det är vanligt till och med i Nya Zeeland strulet här stavas att folk inte vet hur man använder dem. Och det spelar nästan ingen roll vart man än är i världen många figurer kan inte gå på toaletten utan att grisa ner. Det är väl mest den manliga delen av befolkningen bör tilläggas som ofta får för sig att de ska strunta i att fälla upp ringen, stå upp och pissa istället för att sitta, missa friskt och sedan knalla därifrån utan att städa. Borde finnas med i utbildningsplanen i skolan årskurs 1 vecka 1 tillsammans med att göra eld och lära sig att simma, såklart. Att lita på att föräldrarna lägger in momentet i uppfostran funkar inte eftersom de själva inte lyckats knäcka koden.

Det bor 46.000 folk i Petchaburi och hit åker man inte i första hand för att gå på toaletten byns dragplåster är en uppsjö av tempel. På kartan över stadskärnan i guideboken räknar jag till 15 tempel och det är exklusive det som ryms i historiska parken. Vi betar av vart och ett i geografisk ordning för att inte tappa kontrollen över vad vi sett och kvaliten varierar mellan några trista områden och en handfull tempel som är intressanta. Vart och ett kanske inte någon nackbrytare men tillsammans blir det ändå en sevärdhet av hygglig klass. Det finns dessutom ännu fler tempel än de som kartan visar och det är svårt att se allt. Varje område innehåller en eller flera stupas, en eller flera tempelbyggnader i olika storlek, ibland en del krimskrams som buddhafigurer och vackra trädgårdar, några munkar samt en flock argsinta hundar. Här gör man bäst i att ta med sig en käpp eller att ha kamerastativet svingfärdigt.

Phra Nakhon Khiri Historical Park ligger på en liten kulle strax väster om centrum och är byns bästa sevärdhet. Det var thailands kung som år 1859 lät bygga ett litet palats på toppen med tillhörande tempel och stupas så att han kunde pyssla med sin hobby att studera stjärnhimlen på sin fritid. Det är ett fantastiskt fint område med gamla men nyputsade byggnader och ombonad trädgård. Det är ett svettigt äventyr att ta sig upp till den visserligen inte så höga toppen men värmen är påträngande och likaså aporna. Har man någonting med sig som de finner intressant som en dricksflaska eller plastpåse så blir man garanterat påhoppad. Det har vi såklart inte men en mindre filur attackerar oss ändå vilket jag hinner se i tid och går till motangrepp med kamerastativet varpå han eller hon utan krusiduller backar tillbaka. Det är faktiskt inte alls ovanligt att turister blir bitna.

Tham Khao Luang är en halvintressant kalkstensgrotta en bit utanför stan som vi också passar på att besöka till fots. Den har några större rum samt håligheter i taket där solljuset tränger in och vid vissa tider på dagen träffar en och annan buddhafigur som står uppställda längs väggarna. Allt som allt är vi helnöjda med Petchaburi sevärdheterna är många och helt okej, byn har en trevlig atmosfär med få turister och det finns i alla fall en bra restaurang utmed floden där vi äter varje dag och kikar på krokodilerna som simmar nedanför även om de kallar dem varaner här.

Så långt allting väl men sen blir Olya sjuk i något som verkar vara halsfluss. Hon har tydligen haft en obehagskänsla i halsen sedan i julas då jag hade halsfluss och nu blir det plötsligt sämre så det är inte mycket att välja mellan än att besöka en doktor. Av tidigare erfarenhet av sjukhus i städer utan utländska turister så väljer vi ett sjukhus i Hua Hin istället som vi besöker över dagen. Och mycket riktigt det blir antibiotika i 7 dagar och även tid för ett återbesök. Dyra prylar 900 kr kostar det för några minuter hos doktorn samt medicin. När jag frågar om det verkligen kan stämma så svarar de att normalt betalar ju försökringsbolagen sånt här. Efter 10 dagar i Petchaburi packar vi våra ryggsäckar och åker tåg 70 km söderut till Hua Hin och kostnaden för den resan är rimliga 3 kronor 40 öre.

När vi kommer tillbaka till sjukhuset efter en vecka så är hennes vita prickar i halsen borta sedan några dagar. När vi anmäler oss i receptionen visar det sig att vi har tid hos en öronspecialist. Varför förstår vi inte och han eller hon har dessutom ledig dag idag så det blir besök hos samma doktor igen. Han kikar i halsen och påstår att han ser något som inte ska vara där och säger att hon bara nästan är frisk och måste ta antibiotika i 3 dagar till. Jag är ju ytterst tveksam till detta i synnerhet som det kostar ytterligare 500 kronor men vad göra. Privat sjukhus som jag förstått det och då går väl ekonomin före det andra.

Efter ytterligare några dagar i Hua Hin och precis som vi ska resa vidare så blir hennes hals dessvärre sämre igen och vi går till samma sjukhus igen. I receptionen säger de att det är väl lika bra att besöka en riktig doktor den här gången eftersom problemen inte försvinner. Ung karriärist som är totalt talanglös när det gäller att få patienterna bekväma. När Olya förklarar bakgrunden till varför vi sitter här just nu säger han högt ”Are you worried” ett par gånger precis framför hennes ansikte.

Han kollar i halsen flera gånger men det funkar inget vidare då han samtidigt kör in en metallpinne så att kräkreflexen träffas. Han påstår att Olya är frisk och när hon frågar om han är säker blir han upprörd och börjar berätta om sina utbildningar. Jag är på god väg att säga att han nog köpt dom där diplomen men medfött smidig som man är så behåller jag det för mig själv. Den så kallade doktorn avrundar det hela med att säga att hon är frisk, förklarar hur tungan fungerar och tillägger att han inte kan se i halsen eftersom hon nästan kräks hela tiden. Besöket är helt meningslöst så vi betalar de 250 kronor som det kostar och går därifrån.

Imorgon fortsätter vi till Chumphon och sedan blir det båt ut till Ko Tao.

//Magnus Hedström