2015-02-26. Surin, Thailand.
Nr 10. Vecka 19-20 (04 feb – 15 feb, 2015).
Vientiane – Vang Vieng, Laos.
Tid är inte lika viktigt i Asien som i västvärlden. Dagen innan vi skulle lämna Ko Lanta i Thailand i december så köpte vi biljetter till 10:40-bussen men när vi betalat och fått biljetterna i handen upplystes vi om att den avgår 10:00. Hade vi vetat det hade vi valt nästa buss. Nu när vi ska lämna Vientiane så har vi biljetter till 09:00-bussen vilken visar sig avgå 10:00 efter att vi stått och gjort ingenting i 40 minuter och sedan väntat i bussen medan chauffören fixar bränsle på en mack.
Vi har valt att åka med en modernare typ av buss som i Laos kallas VIP. Den rymmer ungefär 25 turister och 4 väskor. För att lösa den saken staplar chauffören ett berg av packning på platserna längst bak och för att få plats med de turister som skulle ha suttit där fälls det ut stolar utan ryggstöd i mittgången. När jag ser det färdiga resultatet av högen med väskor längst bak säger jag till Olya att det där kommer ju att trilla ner i skallen på någon.
Redan på den starkt trafikerade vägen ut ur Vientiane försöker chauffören pricka 80 knyck och kör om allt som rör sig. Det är direkt livsfarligt ett par gånger när vi nästan frontar mötande trafik och jag funderar allvarligt på att kliva av. Det hela är så löjligt korkat att först slarva bort en hel timma innan vi kommer iväg och sedan köra med gasen i botten på en smal gropig väg full av trafik och med både kor och hundar i vägkanten samt barn som försöker lära sig att cykla som vi passerar med bara en halvmeters marginal i fullt blås. Lyckligtvis börjar chauffören prata en del i mobiltelefon och sänker då hastigheten samt att trafiken avtar ju längre bort från Vientiane vi kommer.
Ungefär halvvägs smäller det till bak i bussen och en tjej skriker till när hon får en ryggsäck i skallen och golvas. Nu har hela berget av ryggsäckar hamnat i en otäck vågrörelse och de som sitter bak i bussen gör sitt bästa för att hålla emot så att inte fler väskor ramlar ner samtidigt som de skriker åt chauffören att stanna. Han bygger upp samma pyramid på höjden igen medan folk protesterar att det är farligt utan att få något gehör. Till slut lägger jag mig i eländet eftersom det är min väska som plötsligt hamnar högst upp och vi flyttar det översta lagret till mitten av bussen istället. Vi når Vang Vieng utan fler missöden efter 2,5 timme.
Vang Vieng med 30.000 folk ligger 150 km bilvägen norr om Vientiane utmed Nam Song River och området är fantastiskt vackert med floden, kalkstensberg och risfält. Byn spelar i en egen liga och om vi börjar från början så ploppade staden upp på kartan för första gången på 1300-talet som ett lämpligt stopp mellan Vientiane och Luang Prabang. I slutet av 1800-talet döpte fransmännen orten till Vang Vieng. Staden expanderade rejält under Vietnamkriget då amerikanarna byggde både flygbas och flygplats här. För övrigt samma landningsbana som jag sköter min löpträning på då den inte är i bruk längre. År 1999 kom någon på den briljanta iden att man kan forsränna floden på innerslangen till traktordäck. Sen kom turisterna, alkoholen, drogerna och ett hav av problem.
Turisterna flockades inte här för naturens skull utan för den galna partyscenen som växte så att det knakade. Tubing var det som gällde och längs floden byggdes det hopptorn, lijaner, ziplines och partydäck där folk dansade och drog i sig allt som fanns tillgängligt och följde upp dagens bravader med tunga rejvpartyn på plattformar mitt i floden. Mängder av alkohol och droger i kombination med en flod och ingen säkerhet alls resulterade i mängder av olyckor då folk dök på osynliga stenar, drunknade eller tog en överdos. När aktiviteterna nått högsta växeln år 2012 så dog det i genomsnitt en turist varannan vecka samt att 5-10 om dagen hamnade på sjukhus. Vilket kanske inte är hela sanningen då de värst drabbade hamnade på operationsbordet borta i Vientiane och inte ingick i statistiken.
Men i slutet av 2012 kom någon i regeringen på den inte helt exceptionella iden att det här måste ändras och pang så tog partyt slut. Vi var ju här i mitten av 2013 också och då visste vi inte om att hela upplägget gått i graven utan trodde det var lugnt för att vi passerade under regnperioden. Nu är byn på väg upp från räkning och medan de västerländska turisterna har minskat så har de asiatiska istället ökat och då i synnerhet från Korea. De är här för att vandra, paddla kajak och se grottor. Vi gör våra upptäcksfärder till fots och det är synnerligen trevligt så länge man undviker områdets grusvägar där luften är tät av damm. Vi bor bra även om det inte började så trevligt när vi fick tvätta sängkläderna i badrummet det första vi gjorde då städerskan missat eller antagligen struntat i den saken. I matväg dominerar stora baguetter med olika sorts fyllning som visserligen är goda men vi springer på Nazim en fantastisk indisk restaurang som drivs av en kille från Bangladesh där vi väljer att äta varje dag.
En av områdets mer exklusiva aktiviteter är ballongflygning. Säkert väldigt vackert men jag säger till Olya när jag ser det att i Laos skulle jag aldrig ge mig upp i en luftballong. Hon kontrar med att det brukar ju vara västerlänningar som står för säkerheten i dessa lite mindre utvecklade länder. Hur det är med den saken vet jag inte men en morgon väcks vi av att det kommit skit i fläkten och chauffören eldar för brinnande livet för att undvika att korgen med folk kraschar rakt in i vårt sovrumsfönster på hotellets tredje våning. Dessvärre hinner jag inte fånga det på bild då kameran är nedpackad i ryggsäcken och dessutom utan minneskort.
Vår plan var att fortsätta norrut till Luang Prabang men efter den vilda bussfärden hit undviker vi gärna en till holmgång med en eventuell idiot bakom spakarna genom de större bergen som dominerar norra Laos. Vi undersöker om det går att paddla kajak till Vientiane, det har gått förut, men det funkar inte längre då de byggt minst en damm längs vägen. Därav åker vi imorgon buss tillbaka till Vientiane där vi tänkt ansöka om nya visum till Thailand.
//Magnus Hedström