Olya på cykel vid Pha That Luang, Vientiane, Laos.

2015-02-06. Vang Vieng, Laos.

Nr 9. Vecka 18 (24 jan – 03 feb, 2015).

Hua Hin – Bangkok – Nong Khai, Thailand – Vientiane, Laos.

En järnvägsstation ska ligga mitt i centrum och det gör den i Hua Hin. Vi går dit och köper biljetter när stationspersonalen börjar sälja dem en halvtimma före avgång. Vi tar plats i första vagnen vilket visar sig en aningen otaktiskt då dieselmotorn befinner sig under våra fötter. Men när vi upptäcker det är det redan för sent att hitta bättre platser i lugnare vagnar då rutinerade thailändare redan bänkat sig där. Det är en vacker resa med fint ljus över torra åkrar och palmer tills vi närmar oss Bangkok då det blir mörkt och oupphörlig bebyggelse. Vi anländer Hualamphong Station i Bangkok efter 5,5 timme vilket är timman längre än planerat. Vi har inte bestämt om vi ska stanna en natt eller fortsätta men när vi hittar billiga sovplatsbiljetter till Nong Khai om 20 minuter så är saken biff. Vi köper med oss mat och tar plats i två olika vagnar då det bara fanns en plats kvar i den mixade avdelningen. Olya får resa i en vagn med bara fruntimmer.

Apor på järnvägen mellan Hua Hin och Bangkok.

Nong Khai med 62.000 folk ligger i nordöstra Thailand och är granne med både Mekongfloden och Laos på den andra sidan. Resan tar 13,5 timmar och vi anländer mitt på förmiddagen några timmar efter schema vilket passar oss ganska bra då vi kan sova längre och inte riskera att checka in för tidigt. Vi går till området med en klase hotell för turister utmed floden och det är väl i längsta laget men gratis. Och som så många gånger förr rekar vi det mest rekommenderade hotellet i guideboken och som så många gånger förr är det både fullbokat och verkar inte speciellt bra. Bra blir det däremot ett medellångt stenkast längre bort. Stadens sevärdheter handlar om några tempel och en marknad och kan sammanfattas som halvtrevligt på sin höjd. Bättre är det utmed floden där de håller på att bygga ett rejält gångstråk som nästan är färdigt. Byn ska ha några riktigt vassa restauranger och vi prövar Dee Dee Pohchanah som får våra smilband att låsa sig för resten av kvällen. Här får vi nog göra ett besök även i framtiden.

Mekongfloden vid Nong Khai, Thailand. Laos på andra sidan.

Det är den 26 januari och sista dagen för Olyas visum så det är inte mycket att välja mellan än att ta en tuk tuk till gränsen, checka ut ur Thailand, åka buss över Mekongfloden på den 1174 meter långa Thai-Lao Friendship Bridge till Laos och sätta oss och vänta på att visumkontorets personal ska bli klara med sin lunchpaus. Lustigt nog kostar Olyas visum 30 dollar och mitt 31 dollar vilket antagligen beror på landets politiska dragning på vänsterkanten och de historiska banden till länder med liknande förflutet. Från gränsen är det 25 km till Vientiane och vi väljer buss trots överflödet av lokala fixare som helst önskat sig något annat.

Gatuförsäljare, Vientiane, Laos. Det här är ett apotek.

Krukor, korgar, hattbutik, Vientiane.

Vientiane är Laos huvudstad och landets största stad med en kvarts miljon eller halv miljon folk beroende på var man läser. Vi har ju varit här förut men vill ändå stanna några dagar och pricka in det bästa igen. Nummer ett var den turkiska restaurangen Istanbul men den är nu dessvärre stängd för renovering. Bastun i templet Wat Sok Pa Luang för 20 kronor och som jag hört så mycket gott om skulle antagligen varit nummer ett om det inte vore för att den var stängd för renovering och nu när vi kommer hit har den tydligen brunnit ner.

That Dam eller Black Stupa, Vientiane.

Precis som förra gången hamnar vi snart i de två svenska cafeerna. Här ser gosakerna ut som vanligt men smaken är inte alls som hemma. Semlor, bakelser och gräddtårta blir inte bra utan grädde. I Sydostasien har de något som ser ut ungefär som grädde men som smakar något helt annat. Dock så finns det riktiga svenska pizzor som är svindlande goda. Maten i övrigt är stor koncentration av bättre franska restauranger vilket passar varken vår eller det normala laofolkets plånbok. Märkligt nog är de lokala mathaken längs gatan dubbelt så dyra som i Thailand och även dyrare än de svenska cafeerna där vi i huvudsak äter.

Ett av flera tempel i Vientiane.

Vientiane ligger också alldeles intill Mekongfloden och längs strandpromenaden samlas folk på kvällarna för olika aktiviteter som jogging, gympa och promenad. Och det är även här jag utför min egen morgonjogg innan det blir för varmt. Det är ju vinter här nu och torrperiod och som det verkar regnar det inte alls. Vilket är synd för luften är betydligt sämre än under regnperioden. Det svävar omkring så mycket partiklar i luften att den de flesta dagar inte är klar, trots molnfri himmel, samt att vi får en kliande känsla i halsen ungefär som luften i Kathmandu brukar ge. Några industrier eller trafik att tala om finns inte utan det måste vara eldandet på fälten samt sand och dammpartiklar på marken som vispas upp dagtid som gör luften så dålig. Det kan inte vara bra på något sätt här ska man nog inte stanna för länge. Inte här heller.

Vientianes marknad.

Vientianes marknad.

Byn hyser en handfull intressanta sevärdheter och vi besöker två av dem. Pha That Luang är symbol för buddhistisk religion, nationell symbol och Laos viktigaste monument. Skapelsen är en stor guldtäckt stupa från 1920-talet även om den ursprungliga modellen ska vara över 1500 år gammal. Patuxai eller Victory Monument är en 7 våningar hög betongbåge tillägnad landets soldater som stupade i andra världskriget samt firandet av självständigheten från Frankrike 1949. Historien kring byggnaden är komisk då USA i slutet på 60-talet skänkte cement till Laos istället för biståndspengar, antagligen för att dessa aldrig hamnade där det var tänkt, i tron om att det skulle byggas en ny flygplats. Någon flygplats blev det inte utan Laos byggde det här monumentet mitt i stan som fick det passande smeknamnet ”The vertical runway”.

Pha That Luang och vilande Buddha, Vientiane.

Patuxai, Vientiane. Kallas också ”Victory Monument” samt ”The vertical runway”.

Imorgon börjar vi dra oss mot Luang Prabang.

//Magnus Hedström