2013-11-30. Auckland, Nya Zeeland.

Dag 1281. 5 oktober 2013. Lamai Beach, Ko Samui – Sichon.
Jag startar efter lunch från Lamai Beach på Ko Samui, och för att inte bryta några traditioner, alldeles för sent. Dessutom är det motvind och jag pressar på bra för att hinna med färjan klockan 14 blankt. Jag når piren i Nakhon på sekunden medan båten är en timma sen. Nittio minuters båtresa till Don Sak på fastlandet. Jag står nere på bildäck under färden och bevakar cykeln och ser ett mörkt oväder dra in över Ko Samui.

Fortsätter på väg 4142. Vädret är bra och naturen grön. Kommer ut på den större vägen 401 och det är grym medvind vilket jag behöver för att undvika mörkercykling. Jag blir jagad av flera hundar och till slut lackar jag ur och kastar sten efter dem. Det blir en mil mörkercykling fram till Sichon där jag tänkt bo. Det första hotellet känns inte bra. Det andra är fullt. Det tredje hittar jag inte. Det fjärde är för dyrt och även det femte men ägarkillen är också cyklist och ger mig halva priset. Vilket ändå inte är speciellt billigt för en risig bungalow. Fasaden är trasig och rötter tittar in genom hål på flera ställen. Inredningen är i alla fall modern och läget 100 meter från beachen 5 km utanför Sichon centrum. Höjdmeter 210.
Distans 75 km. Ack 24672 km.

Dag 1282. Sichon – Nakhon Si Thammarath.
Jag cyklar tillbaka till Sichon och fortsätter söderut på väg 401. Nu blåser det mindre och är sidvind. Jag vill komma fram tidigt till nästa stad för att besöka ett tempel men får punktering av en 3 cm lång spik som ger hål på båda sidorna av slangen. Lagar under ett tak alldeles vid havet och är glad att jag alltid är noga med att ha allt packat tätt tillsammans och säkrat då jag får besök av en sliten kille som är nyfiken och klämmer på allt. Passar på att smörja kedjan när cykeln ändå trilskas. Moskeer börjar bli allt vanligare längs vägen. Väl i Nakhon Si Thammarath väljer jag första hotell jag ser även om det är lite dyrt för att hinna till templet innan det stänger. Men när jag checkat in börjar det precis att regna så jag tappar upp ett varmt badkar istället. Höjdmeter 50.
Distans 72 km. Ack 24744 km.

Dag 1283. Nakhon Si Thammarath – Phatthalung.
På morgonen hoppar jag på en motorcykeltaxi till Wat Phra Mahathat Woramahawihan i Nakhon Si Thammarat som är ett renoverat buddhistiskt tempel från 1200-talet med bland annat en 78 meter hög chedi omgiven av 173 mindre chedis. Absolut en trevlig sevärdhet. Jag ser inga andra västerländska turister i staden och thailändarna reagerar när de ser mig samt att barnen nästan ramlar omkull av förvåning. Väljer väg 403 mot sydväst och det är motvind i 40 km samt lite regn. Svänger in på väg 41 mot sydöst och det blir byig medvind. Just som jag fått upp farten kommer en plastpåse flygande i vinddraget från en lastbil och trasslar in sig i min nyoljade kedja och kassett vilket tar en stund att få bort. Ser inte så mycket av landskapet då det oftast är träd längs vägen. Letar upp ett enkelt hotell i Phatthalung.

Tjejerna har rest tillbaka till Kuala Lumpur i Malaysia med båt och buss men dessvärre blivit rånade. Det är ofta strul i Thailand när man bokar resor genom en resebyrå och den här gången likaså. Upplägget var ytterst märkligt då de fick gå på bussen redan före båtresan från Ko Samui till fastlandet. Medan de tillbringade båtresan på övre däck verkar det som om något gått igenom bussens alla väskor på nedre däck. En person upptäcker att något saknas i sin packning vid ett senare bussbyte varpå alla bussens passagerare kollar sina sina väskor och upptäcker att någon rotat omkring. Olyas mamma hade aningen orutinerat lite pengar i sin packning och de var såklart borta samt att Olya blev av med en kniv. Jag gissar att dessa transporter av turister ofta är maffiastyrda. Det är bättre att resa på egen hand i Thailand utan inblandning av lokala researrangörer. Höjdmeter 130.
Distans 112 km. Ack 24856 km.

Dag 1284. Phatthalung – Satun.
En lång dag väntar och jag cyklar ner halvtidigt till närmaste Seven Eleven och äter frukost. När jag pumpar däcken som jag gör varje morgon får jag ventilen från bakdäcket i handen när jag ska ta loss pumpen. Det är något jag bävat för ända sedan jag såg den senaste leveransen av slangar. Metallventilen är utbytt mot en ren gummivariant. Alla gummiprylar i min packning har gått sönder tämligen fort. Lagar och cyklar väg 4 söderut i bra vind. Passerar tre poliskontroller där snutarna undrar vart jag är på väg. Jag svarar Satun vilket är okej. Längst ner i södra Thailand ligger fyra provinser som klassas som oroliga där det varit lite dålig stämning mellan separatister och regeringsstyrkor. Svenska, Engelska och Amerikanska UD avråder från resor även om det inte har inträffat något i år. Separatisterna vill bilda en egen stat i en mycket gammal konflikt.

Det ser ut att vara ko-marknad på gång i området då jag ser flera pickuper med en ko på flaket. Det har jag knappt sett tidigare och nu ser jag nästan 10 på kort tid. Svänger sydväst in på väg 406 och kommer ut ur den ej rekommenderade zonen efter några timmar. Vädret är regn och motvind under eftermiddagen och jag börjar känna mig riktigt tung i benen. Vad jag inte noterar är att vägen lutar mycket svagt uppför i några mil. Sista 35 km till Satun går som en dans. Regnet slutar, vinden vänder och det är mycket nedför.

Naturen är nu lite roligare med en del kalkstensklippor. Byarna jag passerar är muslimska. Tjejerna bär slöja och killarna har roliga mössor. Hittar bra hotell i Satun med utsikt över flod, berg och palmer från våning 6. Det sista jag gjorde igår var att skicka ett testamente till mor och far med lite information om hur jag vill bli begravd ifall det skulle hända något i den turbulenta zonen. Det var nog inte helt lyckat för nu läser jag på mejlen att mamma gått och tänkt på det där halva dagen. Höjdmeter 280.
Distans 140 km. Ack 24996 km.

Dag 1285. Satun (Thailand) – Alor Setar (Malaysia).
Jag ska till Kuala Perlis i Malaysia dit det är 20 km fågelvägen. På fastlandet här ute vid västkusten finns ingen gränsövergång som är öppen för turister och det är båt som gäller. Från Satun är det 10 km ner till piren i Tammalang och jag kommer såklart iväg alldeles för sent. Svettig försöker jag köpa biljett med direktbåten men dessa säljs inte i biljettluckan utan på piren. När jag går igenom passkontrollen ut på pir 3 har totalt 4 personer sagt att båten ska gå 09:30. Klockan 09:30 får jag besked om att det inte går någon direktbåt. Samtidigt ska båten till Langkawi avgå från pir 2. Jag rusar tillbaka ut genom passkontrollen, köper biljett, tar mig tillbaka ut till rätt båt, lastar på hojen och kliver ombord i sista sekund. Nittio minuter båt till ön Langkawi i Malaysia.

Jag köper ny biljett till Kuala Perlis men glömmer dessvärre bort att ställa om klockan en timma och tycker att jag har gott om tid. Strosar omkring bland taxfreebutiker med hojen och shoppar en daim-påse innan jag plötsligt kommer på tidsskillnaden. Då är det bara minuter kvar till avgång. Springer ut på piren med cykeln och ser att landgången är kvar. Kastar upp hojen på fören och gör sedan en entre av klass. De få trappstegen ner till sittplatserna är utslitna, glashala och lutar dessutom fel samt att mina dojor är av den sämre varianten så jag kommer flygande ner på däck med en cykelväska i vardera handen och landar på golvet mitt framför salongens enda platt-teve. Tur man är uppvärmd. Båt en timma till Kuala Perlis på Malaysias fastland.

Jag har ingen karta över Malaysia men väljer en väg söderut precis vid havet. Vädret är klarblå himmel och det är fantastiskt vackert med vattendränkta risfält i öst och grönt hav i väst samt vajande palmer, fiskebåtar och halvmeterlånga ödlor i diket. Folk hälsar mig välkommen till Malaysia, hjälper till med vägen samt nämner att Thailand är livsfarligt. Kör en större trafikerad väg sista biten in till Alor Setar. Jag har enorma problem med orienteringen vilket efter en stund visar sig bero på att stadens 165 meter höga TV-torn har placerats fel i guidebokens stadskarta. Jag har inte pengar nog att betala en hotellnatt kontant och får inte checka in utan att besöka en bankomat först. I Thailand hade det inte varit något problem alls men det är det här. Till slut landar jag på ett bra ställe och de låter mig parkera cykeln bredvid receptionen. Beställer Room Service två portioner Fish and chips och milkshake vilket känns överdrivet lyxigt. Höjdmeter 20.
Distans 66 km. Ack 25062 km.

Dag 1286. Alor Setar – George Town.
Fortsätter söderut på väg 1. Vädret är kanon igen men åkrarna fulla av vatten vilket vittnar om en hel del regn även här. Vägen skiljer sig mycket mot Thailand. Den skiftar hela tiden i bredd. Ibland är det två plus två filer samt egen fil för motorcyklar där jag kan cykla. Ibland är det bara två filer utan vägren. Trots att det är den största vägen förutom motorvägen så är det ständiga trafiklysen att stanna vid. Trafiken är tät med höga farter och många motorcyklar kör om väldigt nära. Det finns ingen marginal att vingla på och när asfalten blir dålig kan jag inte köra runt hindren utan måste bromsa.

Ser en McDonald’s efter halva dagen men det finns ingenstans att parkera cykeln så att jag har den under uppsikt. Tar istället med den in i ett shoppingkomplex och blir inte upptäckt av vakterna förrän mina burgare är klara och då blir jag utslängd. Följer väg 1 hela dagen till Butterworth. Susar fram längs kusten i bra vind på väg till hamnen och tycker att det går grymt fort när några racer-hojar passerar i nästan dubbel fart. Färja 20 minuter till George Town på ön Penang i Malacka-sundet. Möter Olya på angiven plats och knatar iväg till hotell Star Lodge som hon rekat under dagen efter att hon flugit från Kuala Lumpur för 100 kr. Höjdmeter 180.
Distans 99 km. Ack 25161 km.

Dag 1287-1309. George Town.
Det bor 740,000 folk i George Town och byn känns rätt redan från början. För många år sedan lockade Penang med Ferringhi Beach på norra delen av ön men den beachen är rätt medioker. Sedan 2008 är George Towns historiska del med på Unescos lista och det har ju varit så under resan att de städer som är Unesco-klassade har varit väldigt bra. Pingyao och Lijiang i Kina, Hoi An i Vietnam, Luang Prabang i Laos, Ayutthaya och Sukhothai i Thailand. Gamla stan har fantastiskt trevlig arkitektur med gamla byggnader och smala gränder. Här finns både Little India och Chinatown.

Staden kallas Asiens mathuvudstad. Utbudet är enormt framförallt i så kallade Hawker Centres som är utomhuskomplex fulla med enskilda små matstånd där det lagas billiga rätter. Vi testar flera av dem och kvaliteten är överlag okej men det tar tid att hitta några favoriter. Dessvärre är portionerna små och jag behöver ofta beställa två vilket gör att priset blir detsamma som på en vanlig restaurang där det också finns aircon. Men upplägget är trevligt och man kan variera mellan kinesisk hawkers food, indiska restauranger och McDonald’s. Den sistnämnda har den fördelen att det är rökförbud vilket är ett gissel på alla andra restauranger.

Möjligen är stadens nya dragplåster även det bästa. I gamla stan finns sedan några år ett fett utbud av gatukonst. Den finns i lite olika varianter men en artist från Litauen har målat olika motiv direkt på husens fasader. Han har gjort det kul och grymt bra. Några av målningarna är enorma och andra är en blandning av målning och olika objekt till exempel en cykel eller motorcykel som står längs en fasad medan förarna är målade på väggen. Horder av turister åker cykelriksha dagarna i ända mellan de olika konstverken.

När vi kom till George Town var det två veckor kvar tills vi skulle flyga till Nya Zeeland. När vi började gräva i ansökningsproceduren om visum visade det sig att den är aningen osmidig. Vi hade hoppats på att kunna ansöka i Kuala Lumpur eller Singapore men reglerna säger att jag ska söka i London och Olya i Moskva. Efter en del korresponderande fick vi alla fall skicka en ansökan för två personer till London. Den blev på 104 sidor och besked om visum ska ta en månad. Nu har vi avbokat flygen till Nya Zeeland i väntan på besked. Dessutom behövde Olya förlänga sitt malaysiska visum vilket slutade i en halvkrasch.

Kontoret i Georgetown är omtalat bra men när vi kommer dit har de flyttat till Butterworth. Väl där låter det länge som om hon skall få 30 nya dagar men när allt är klart står det 8 extra dagar i passet eftersom visumet gäller från den dagen man ansöker. Vi tycker att det hade varit bra om vi blivit upplysta om detta men i den diskussion som då uppstår informerar tjänstemannen oss att: ”resa är inget motiv till visum” och ”vi vill inte ha turister i Malaysia”. Imorgon börjar vi dra oss mot Kuala Lumpur.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström