2012-12-23. Bangkok, Thailand.

Dag 934-956. 23 okt 2012 -. Tilicho BC – Naya Pul – Pokhara – Kathmandu.
Vandringsdag 25. Det är sex plusgrader i trebäddsrummet under natten. Sover knappt alls efter midnatt. Klockan ringer 05:30. Klär på mig, äter frukost och checkar ut. Startar 06:30 och solen är redan på väg upp. Vinglar över en tokhal och isig bäck. Lång skråvandring uppför med riktning The Great Barrier. Det är sol och svettigt. Jag har valt långbyxor vilket är i varmaste laget. Det är mycket folk. Jag vilar varje 200 höjdmeter. Vyerna är magnifika. Khangsar Valley i öst fortsätter ner i Marsyangdi Valley och i slutet av den skymtar 8000-meterstoppen Manaslu. Betydligt närmare i söder syns Gangapurna 7454 meter, Tarke Kang 7193 meter och Khangsar Kang 7485 meter vilka är parkerade bredvid varandra. Bergskammen fortsätter och blir The Great Barrier vars högsta topp är Tilicho Peak 7134 meter. Bakom Manang i nordöst stiger det vackra Chulumassivet till 6584 meter.

Leden blir serpentiner. Vid 4800 meter blir det jobbigare och jag får kämpa i de brantaste partierna. Lagom brant känns dock okej. Leden planar ut vid 5000 meter och går precis nedanför The Great Barrier. Efter 3 tim 15 min och 850 höjdmeter når jag en liten testuga på 5010 meter med vy över Tilicho Lake 4920 meter. Sjön är 4 km lång, 2 km bred och knallblå. Det är också blå himmel och otroligt vackert. På sjöns vänstra sida i sydväst skiner The Great Barriers isfall och till höger är det torrt med berg av grus och sten. Det är gott om vandrare och blåsigt. Jag fotar en hel del vilket är svårt i vinden och upprörande bökigt med vantar att träffa rätt knappar på en liten kompaktkamera.

Jag fortsätter runt en höjd och går ner till sjön. Några bärare till en italiensk grupp går bakom och jag blir orolig att det ska bli stökigt på campingen men de tar vägen nån annanstans. Jag slår upp tältet på en stor plan gräsyta bakom en kulle ungefär 300 meter från sjön. Två vandrare kommer på besök men när de vänder tillbaka blir jag själv. Det är en fantastisk eftermiddag i lä och det är varmt och skönt både ute och inne i tältet. Jag fotar, lagar mat, hämtar vatten flera gånger i sjön och går en promenad längs stranden. Från andra sidan sjön dånar det till och från av laviner som brakar ner från glaciärerna. När solen går ner blir det snabbt minusgrader i tältet och jag skyndar in i sovsäcken. Tid 4:45.

Dag 26. Åtta minusgrader i tältet under natten men jag sover okej. Vädret blir sämre. Vinden river i tältet så jag packar ihop och går 06:00. Leden drar norrut och svagt uppför. Ett litet rött tält dyker upp och ut tittar en yrvaken ryss som inte kan ett ord engelska men min ryska duger till enkla hälsningsfraser. Guideboken varnar för att det är svårt att hitta men leden är väl upptrampad och dessutom är det skyltat. Till och från ser jag sjön bakåt. Det blir brant. Jag går uppför en smal kam när en virvelvind kommer fräsande. Jag kastar mig ner på marken och greppar några klippor men blir inte träffad. Efter 2 tim 15 min når jag 5385 meter och har en fin utsikt över en stor glaciär mot norr. Leden vänder svagt ner och följer en dal västerut på stenskravel. Lätt och behaglig vandring men jag stressar på då mörka moln har ett fast grepp om The Great Barrier på andra sidan sjön. Leden är rösad men stundtals lite väl glest så jag tappar bort den några gånger.

Jag följer dalen i några kilometer och närmar mig en hög brant kam som leden skråar upp mot och det ser hiskeligt brant ut. Men när jag börjar klättra är leden hyfsat bred och det funkar bra. Jag möter en kille med guide och bärare men de säger knappt hej. Kommer upp till 5285 meter och något som jag tror är sista passet men leden fortsätter på skrå till ytterligare ett pass. Dessutom rakt in i de mörka molnen. Jag skymtar sjön för sista gången och knallar vidare i 20 minuter. Vinden tilltar och snö träffar mig som spikar i ansiktet. Jag når Meso Kanto La passet efter 4 tim 30 min. Höjden ska vara 5100 meter men höjdmätaren står på 5265. Kanske beror det på det dåliga vädret. Jag kikar ner på andra sidan mot Jomsom och funderar hur tusan jag ska kunna ta mig ner här. Det är svinbrant.

Jag testar att gå en bit på kammen och till min glädje är marken mjuk. Jag börjar försiktigt ta mig nerför i serpentiner. Hade marken varit frusen hade det inte fungerat. Nu har jag bra hjälp av stavarna. Det blir mer snö och omöjligt att se eventuella isfläckar. Berget är för brant för att jag ska klara mig oskadd från ett fall med ryggsäcken. Marken är snö, grus och stenar i varierande storlek och det lutar brant ner i olika raviner. Jag sätter mig på rumpan och kanar sakta ner längs leden som fortfarande syns tydligt. Jag är noga med att inte få någon fart alls och bromsar med stavar, fötter, händer, rumpa och ryggsäck. Stannar och vilar flera gånger. Reser mig upp när det är mindre brant. Den värsta branten är 100 höjdmeter och tar ungefär en timma.

Jag är nu nere i Lungpuhyun Valley och börjar accelerera mot Jomsom. Det blir varmare och snön försvinner. Två timmar efter passet är det bred och fin stig nedför. Den svänger in i den ena dalen efter den andra och det känns som om jag går och går utan att komma framåt. Passerar ett område med jakar. Femtio av dem står på leden men jag lyckas ta mig förbi utan incidenter. Möter två vandrare med guide och bärare. Då har jag sett totalt 8 personer på hela dagen. Vädret växlar mellan varma partier i lä och kraftig isvind. Från passet är det 2400 höjdmeter ner till Jomsom. Det är ett myller av stigar och irriterande svårt att hitta bron över Kali Gandaki för att komma in i byn. Jag når Jomsom 2760 meter efter 11,5 timma och med blodiga fötter. Efter frukost har jag bara ätit några kex och druckit en liter vatten. Vattnet frös och jag har inte varit tillräckligt hungrig eller törstig för att stanna och dra igång köket.

Det är fortfarande ljust ute när jag anländer till det enda hotellet med bastu och där Olya bor. Tror jag. Olya går inte att hitta. Jag kollar mejlen. Hon är i Marpha 5 km bort. Hotellet som vi skulle ses på har varit fullbokat varje dag och är så även nu. Bomber och granater. Jag beställer mat men inte ens det fungerar. Köket klarar inte mer. Personalen är dock hjälpsamma. De upptäcker att jag är något sliten och försöker hitta plats på något annat hotell men allt är fullt. De hänvisar till ett kök på andra sidan gatan. Jag går dit och trycker en jakstek på en kvart. På med ryggsäck och pannlampa och med de sista krafterna går jag i mörker på grusväg i 75 minuter till Marpha 2680 meter. Olya bor bra och det finns varm dusch. Dagtid. Det blir våtservetter igen. De senaste åtta dagarna har jag bara duschat en gång och den var också kall. Det hade ju inte gjort ont att få en varm dusch speciellt som jag drömt om bastu halva dagen. Tid 13:15.

Dag 27-28. Vila i Marpha. Mina fötter har fått lida ont i nya kängorna som inte passar perfekt. Duschar två dagar i rad. Kallt. Något med solcellerna är paj. Men man blir inte förvånad. Varje hotell har skyltar med Hot Shower och German Bakery. Sen om det finns varma duschar eller något bageri över huvud taget är inte alls säkert. Flyg till och från Jomsom brummar förbi på morgnarna. En eller flera helikoptrar kör skytteltrafik till Marpha vilket verkar skumt. En dag ser vi en vandrare med resväska. Olya berättar att hon haft svårt att få rum på tehusen. När hon kommer så finns det lediga rum men när de upptäcker att hon är själv så blir stället plötsligt fullbokat. Ensamma tjejer är inte populära i högsäsong då de största inkomsterna kommer från hotellets restaurang vilken man måste äta i. Ägarna försöker alltid trycka in två gäster i varje rum och då helst killar som äter mer.

Dag 29. Vi har funderat på att åka buss, jeep eller flyg till Pokhara men väljer att gå. Det är billigast, trevligast och mest miljövänligt. Vi följer grusvägen längs floden ner i dalen Kali Gandaki. Det är inte mycket trafik men när det kommer en buss så dammar det friskt. Några mulor går med oss i en timma. Äter äppelpaj i Tukuche och får reda på orsaken till helikoptertrafiken igår. Tre turister döda. En österrikare fick en hjärtattack i sitt tält. En tyska dog av höjdsjuka på 5100 meter. En israel ramlade ner i floden Kali Gandaki från en träbro i närheten av Jomsom. Passerar byn Larjung. Sol och fint halva dagen. Moln och motvind under eftermiddagen. Lämnar vägen och går mysig led på östra sidan floden in till Kalopani 2530 meter. Vandringens bästa hotell med riktigt säng, varm dusch och grym mat i restaurangen. Tid 6 tim.

Dag 30. Grymt väder och vackra vyer upp i dalen över Dhaulagiri 8167 meter och Tukuche 6920 meter. Grusväg 1 km till Lete. Leden genar genom ett parti barrskog. Sedan grusväg igen med mycket trafik och damm. Dalen blir grönare ju längre ner vi kommer. Bergssidorna är dock branta och vi ser stora jordskred på andra sidan floden. Äter lunch i Ghasa 1950 meter. Möter flera hundra getter och tre killar som kämpar med att få dem att gå åt samma håll. Eftermiddagen blir blåsig igen. Vi väljer grusvägen då vi gick på andra sidan floden för fyra veckor sedan. Trötta vilar vi lite i Dana innan vi klämmer den sista sträckan ner till Tatopani 1190 meter. Det är fullt med folk i byn och svårt att hitta boende men det löser sig bra till slut. Tid 8:30.

Dag 31. Vi går två hängbroar över floderna Kali Gandaki och Ghar Khola och börjar klättra uppför längs dalen Ghar Kholas södra sida. Bästa vyn är mot norr och berget Nilgiri South 6839 meter. Dalen går i grönt med träd och ljusa terrassodlingar. Leden är ofta stentrappor i något som känns som en oändlig stigning. Passerar flera små byar med gott om lodger där ägarna står och letar kunder. En vanlig kommentar som slängs efter oss är att det är flera timmar till nästa lodge. Vilket aldrig stämmer. Vädret är fantastiskt hela dagen och på eftermiddagen får vi underbara vyer över Dhaulagiri. Det blir mörkt och vi går med pannlampor de sista motluten upp till Ghorepani 2870 meter. Trötta checkar vi in på samma hotell som förra året. Rundar av dagen med en dal bhat, ris, linssoppa och grönsaker, vilket är smidigast att beställa om man är sen. Nepaleserna äter det till lunch och middag alla dar i veckan. Total stigning för dagen 1800 höjdmeter. Tid 9:30.

Dag 32. Ett myller av folk passerar hotellet tidig morgon för att gå upp till bergsknallen Poon Hill och studera soluppgången. Jag startar några timmar senare och möter hundratals vandrare på väg ner. Olya är sliten och väljer sovmorgon. Poon Hill 3210 meter har områdets fetaste vy. Man ser både Dhaulagiri och Annapurna samt toppen av Machhapuchhare 6997 meter vilket är ett av världens vackraste berg. Men det är morgonljuset över Dhaulagiri som är mördande vackert och man ser även långt ner i Kali Gandaki vilket gör att man får en bra uppfattning om bergets storlek. Även på väg ner till Ghorepani får jag en fin vy söderut mot Indien där Himalayas berg blir mindre och mindre och morgondimman gör bergen och de överlappande bergskammarna blå.

Väl nere i Ghorepani packar vi ihop och inleder nedfärden till närmaste asfaltsväg. Det börjar med överraskade vacker skog. Följer en bäck och ser några mindre vattenfall. Möter en hel del vandrare på väg upp. Kommer ut i Bhurungdi Valley och det är grönt lysande terrassodlingar längs bergssidorna. Solen skiner och värmen stiger för varje höjdmeter vi droppar. Äter lunch i byn Ulleri 2080 meter. Femhundra höjdmeter ner till Hille är branta stentrappor och någon har räknat till 3300 trappsteg. Avslutningen blir på grusväg tillsammans med några ryska grupper. Redan i Birethanti blir vi erbjudna taxi till Pokhara. Det är en halvtimma ytterligare till Naya Pul 1000 meter och trekkens avslutning. Taxin är så billig att jag anar ugglor i mossen men det visar sig vara ett trick för att få en körning tillbaka till Pokhara över huvud taget. Mer folk startar än avslutar i Naya Pul. Resan till Pokhara går i mörker och som vanligt i full fart och med fullständigt onödiga omkörningar. Tid 1:45 och 7:45.

Vi vilar två veckor i Pokhara. Försöker hitta de bästa restaurangerna vilket inte är så lätt. Maten är generellt bra men inget som sticker ut. Har tänkt att fota några skarpa bilder men den så omtalade klara luften på hösten är inte alls klar utan smog hänger som ett svagt täcke i dalen. Springer på lite folk som vi träffat i bergen vilket är kul. Hängflygning är extremt populärt i Pokhara. Från toppen Sarangkot 1592 meter är det 850 höjdmeter ner till en gräsplätt vid sjön Phewa Tal. En av Nepals antagligen rikaste bönder har sin mark precis i anslutning till landningsområdet och han fakturerar löjligt mycket av de som råkar dimpa ner på hans mark. Det gör man inte osedd det är en sak som är säker. Åker i nepalesiska mått mätt lyxbuss 7 timmar till Kathmandu. Märkligt nog är det mer nepaleser i bussen än turister. Köper nya vandringstillstånd till Gosainkund och Langtang. Det är området precis norr om Kathmandu. Det är dags för lite mer fjällvandring.

//Magnus Hedström