2012-09-26. Pokhara, Nepal.

Dag 868-907. 18 augusti 2012 -. Ko Chang – Bangkok – Kathmandu – Pokhara.
White Sand Beach är Ko Changs bästa sandstrand. Pappa, jag och Olya hittar ett fint hotell längs beachen med pool och frukostbuffe samt att vi får ett stort rum på tredje våningen med balkong och utsikt över poolen och havet. Det blir det vanliga schemat med bad, bok, relax och god mat. Vädret växlar mellan sol, moln och regn. Havet bjuder på roliga vågor men vattnet är långt ifrån klart och trots att det är få turister så föredrar jag nog högsäsongen när vattnet är lugnare, varmare och betydligt klarare.

Vi hyr motorcyklar en dag och besöker vattenfallet Ban Khlong Prao som är vildare och bättre nu i regnperioden. Det är härligt svalkande bad men för att komma till själva badsidan av fallet måste man korsa en fors. I högsäsong hoppar man över. Nu är det 5 meters vad i strömt vatten och det visar sig bli dagens underhållning. Det börjar med att en dam tappar sin handväska så att den flyter iväg nedströms. Det finns grova rep att hålla i men en kille har såphala fötter och gör en rejäl vurpa och landar i forsen med ryggen först och hamnar under vattnet med både ryggsäck och sin kamera. Fantastiskt roligt när det strular för andra. En tredje turist springer med huvudet rakt in i en sten när han försöker klättra högre upp på stenhällarna och missar ett överhäng. Kraftigt blödande klättrar han ner igen och kallar på sjukvårdare.

Vägarna på Ko Chang är brant kuperade och underhållande körning när de snirklar sig fram genom djungeln. Vyerna över Thailandbukten är stundtals bländande. Vi besöker fiskebyn Ban Bang Bao i söder och byn är egentligen bara en flera hundra meter lång brygga packad med souvenirbutiker, restauranger och båtar. Samt att det finns en pir längst ut.

Efter fem dagar på Ko Chang tar vi oss tillbaka till Bangkok med taxi, båt, taxi, buss 6 timmar och skytrain. Pappa och jag besöker stadens näst bästa sevärdhet vilket är en båttur på Thornburis kanaler. Båt längs den stora Chau Phraya River är ett normalt transportmedel i Bangkok men de små kanalerna ger en annan känsla. Här kryssar man fram längs smala vattenleder i en longtail-båt med chaufför. Thailändarna bor i enkla hus precis intill kanalerna. Det är nu i slutet av regnperioden och vattennivåerna är höga men det känns ändå som en bit kvar tills det svämmar över. Bredvid kanalen ser vi en två meter lång varan som har klättrat upp på en mur för att värma sig. De lever tydligen i kanalerna.

Pappa flyger hem till Sverige medan Olya och jag flyger via Delhi i Indien till Kathmandu i Nepal. Air India går inte upp på listan över favoritflygbolag då de har som rutin att spruta in någon gas i kabinen strax före landning så att man knappt kan andas. Nepal börjar bra då ryggsäcken fortfarande är hel när den kommer på bagagebandet. Sen blir det svårare. Det finns en uttagsautomat på flygplatsen och den är trasig. Taxikillarna är givetvis som iglar när vi kommer ut och vill skjutsa oss in till city för 15 kr vilket är hälften av vad det borde kosta efter prutning. Jag säger åt dem att för det priset kör ni oss inte dit vi vill. Okej sir, för 30 kr kör vi er dit ni vill svarar dom. Vi går några hundra meter bort från flygplatsen och letar upp en ärligare chaufför. Precis som förra året så rekar vi 10 olika hotell men landar ändå på samma ställe som sist. Med eget badrum, flera fönster med bergsvyer samt garanterad el och wifi varje kväll. Kostnad 60 kr.

Det bor en miljon folk i Kathmandu och staden ligger på 1400 meters höjd. I augusti och september är det rejält varmt. Vädret är ofta fint på förmiddagarna men följs av regn på eftermiddag och kväll. Nytt för i år är att de håller på att bredda vägarna så att det ska bli två filer i varje riktning på de mest trafikerade sträckorna. Det innebär att många hus kapas med en meter så nu ser både byggnader och trafikleder ut som rena slagfälten. Dessutom så görs allt arbete för hand så det kan nog ta sin lilla tid. Annars är mycket som vanligt. Massor av folk och trafik som ger en otrevlig ljudnivå med tveksamma ljuddämpare och ett ständigt tutande. Gatorna fylls av cykelrikshas och överdimensionerade motorcyklar då det gått inflation i att ha en så stor motorcykel som möjligt. Bland männen alltså. Ju större desto coolare. Trots att det är smala gator och trångt och att det garanterat är det osmidigaste tvåhjuliga fordonet man kan välja i den här staden.

Från vårt rum på fjärde våningen ser vi höns som lever på hustaken. Nere på gatorna knallar vilda hundar och heliga kor omkring bland folk och trafik. Barn tigger pengar utanför supermarkets och vart man än går blir man erbjuden hasch, marijuana och massage. Folk är fattiga och många har inget rinnande vatten utan samlas vid en stor reservoar och tvättar både sig själva med kläder på samt vanlig klädtvätt för hand. På samma ställe hämtas dricksvatten. Bara killar jobbar i restaurangerna. Det är en gåva från hinduismen som är den ledande religionen i landet med 80 procents andel. Tydligen så har några killar kommit på att tjejer är smutsiga en vecka varje månad och därför olämpliga att anställa, speciellt i restaurang. Antar att det är ett trix så att den manliga delen av befolkningen ska få de bästa jobben och huvuddelen av inkomsterna. Kanske inte det bästa upplägget för ett av världens fattigaste länder.

Jag passar på att träffa min sherpa-kompis Kami några gånger innan han pyser iväg på klättring med klienter. Olya och jag gör lite sightseeing och besöker några buddhistiska stupas varav Boudhanath är stadens bästa sevärdhet. Nu i regnsäsong är den missfärgad av allt regnande och möjligen att stadens alla duvor har påverkat färgen också. Vi betar av alla våra favoritrestauranger men det blir ont om återbesök då personalen på hälften av dem inte är speciellt trevliga. Maten är dock bra. Ett ständigt irritationsmoment är att priserna på menyerna anges utan 10 procent serveringsavgift och utan 13 procent moms. Förutom att man inte snabbt vet vad maten kostar så strular det till och från med betalningen eftersom många nepaleser inte kan räkna och de tar väldigt illa upp när man ber dem att räkna en gång till.

Efter tre veckor i Kathmandu åker vi buss till Pokhara. Vi väljer den lite dyrare turistbussen vilken går mycket fortare än lokalbussen och de 20 milen tar bara 7,5 timme. Inklusive tankning, frukost och lunchstopp. Längs vägen ser vi 30-40 mindre jordskred som fallit ner på vägen på grund av monsunregnen. Förutom en liten sträcka strax före Pokhara är det idel bergsvägar. På de mötande bussarna står det getter på taken och försöker hålla balansen i kurvorna utan rep ser det ut som men kanske att vi missade att se repen.

I Pokhara bor 250,000 folk och staden ligger 800 meter över havet. Den anses som en av världens vackraste städer. I alla fall om man snackar landskapet runt omkring. Det handlar egentligen om två olika områden. Pokhara och det betydligt mindre turist-Pokhara som är en enda lång gata med hotell, restauranger och trekking-butiker. Turist-Pokhara har det bästa läget vid sjön Phewa Tal. Runt sjön är landskapet gröna kullar som är några hundra meter höga och ett par mil bort når Annapurnamassivets vitklädda toppar 7-8000 meter över havet. Turist-Pokhara är lugnare, trevligare och varmare än Kathmandu. På pluskontot har vi också lokala försäljare som varje morgon längs gatan kränger ett lass stora rykande varma kanelbullar för två kronor stycket vilket är en given frukost.

Imorgon tar vi bussen till Marpha i Annapurnaområdet och ska gå vandringsleden Tilicho Trek. Det borde ta 3-4 veckor.

//Magnus Hedström