2012-09-25. Pokhara, Nepal.
Dag 861-867. 11 augusti 2012 -. Bangkok – Siem Reap – Ko Chang.
Jag hämtar upp pappa på Bangkoks flygplats och placerar honom i en solstol vid hotellets pool medan vi letar upp en cykelaffär som har kartonger för cyklar. För en liten slant paketerar de också min cykel samt erbjuder sig att köpa Olyas då hon inte vill cykla mer. Det har varit lite väl jobbigt tycker hon. Jag lämnar in min cykel i bagageförvaringen på hotellet. Pappa och jag besöker Bangkoks bästa sevärdhet Grand Palace. Det är ett komplex av flera vackra och guldfärgade tempel där Thailands kungar bodde mellan 1782 och 1925. Det är alltid fullt av folk inne på tempelområdet och svårt att ta bra bilder. Nu ösregnar det dessutom och folk tar skydd under närmaste tak och fotomöjligheterna öppnar sig plötsligt bara man haft ett paraply.
Olya sticker till Ko Chang medan pappa och jag tar skytrain och buss 5 timmar till Aranyaprathet vid gränsen mot Kambodja. Vi är på väg till Templen i Angkor men ska först försöka ta oss dit utan att bli ruinerade. Gränsövergången är ett välkänt tillhåll för professorer i lurendrejerier och det är väl antagligen härifrån som landet fått sitt öknamn Scambodia. Aranyaprathet ligger 6 km från gränsen men vi blir inte avsläppta vid någon busstation utan på en grusplätt vid en marknad. Ingen av bussens passagerare vet åt vilket håll gränskontrollen ligger men pappa och jag undviker alla ivriga taxichaufförer och börjar gå genom marknaden som är enormt stor. Vi frågar efter vägen och alla pekar åt samma håll vilket är lovande. En Seven Eleven-butik dyker upp lägligt för lunch.
Man vet att man närmar sig gränskontrollen när fixarna dyker upp och vill visa in oss i ett falskt visumkontor där visum till Kambodja kostar dubbelt så mycket mot normal avgift. Vi stämplar ut ur Thailand och letar upp det riktiga visumkontoret som sköts av statsanställda i Kambodja. Här kan man köpa visum till normalpris $20 bara man betalar 20 kronor extra. Väl i Kambodja och staden Poipet är det dags för nästa trix. Gratisbussen till turistbussterminalen utanför stan som ägs av maffian. Vi tackar nej till den och till flera taxikillar och börjar gå längs stadens huvudgata men vi blir förföljda av folk som tycker att vi gjort ett dåligt val. Vi rekar några hotell för att bli av med skuggorna men det funkar inte så bra. Vi letar efter lokalbussen till Siem Reap men hittar inte på den. Informationen vi får är att den ska gå på kvällen. Till slut beslutar vi oss för taxi.
Vi hittar en trevlig typ som kan köra oss för 35 US dollar. Det är 15 mil. Jag frågar om killen har växelpengar och det har han. Jag ser till och med en hög US dollar bredvid växelspaken. Vägen är bra men det går onödigt fort och killen pratar i mobilen flera gånger. Vi blir avsläppta 5 km utanför Siem Reap med motiveringen att han har fått en ny körning tillbaka till gränsen. Betalningen för taxin fungerar såklart inte. Nu har killen ingen växel längre och han hoppas väl att vi ska bli tvungna att avrunda uppåt men jag har exakt belopp även om jag helst behållit småpengarna själv. I klassisk serviceanda har han också fixat så att två killar möter oss och gratis kan skjutsa oss med tuk tuk till ett lämpligt hotell. Gratis existerar inte i Kambodja. Åker vi med dessa två lirare till ett hotell så kommer rumspriset att bli flera gånger högre än vad en vanlig taxi kostar. Vi går istället till alla taxikillars förtret men får leta länge innan vi hittar ett hotell vi tycker om.
Nästa försök till blåsning inträffar lite överraskande på hotellet. Det är ett fint hotell och jag förväntar mig att det ska fungera men när vi ätit middag glömmer servitören 10 US dollar av våra växelpengar. Jag säger till och han säger sorry sir och kommer med ny växel. Då försöker de blåsa oss på ytterligare två kronor genom att bluffa med växelkursen till den lokala valutan Riel. Dollar används ner till 1 US dollar och därefter går det 4000 Riel på en US dollar. Nu blir jag förbannad men de kontrar återigen med sorry sir.
Det bor 170,000 folk i Siem Reap och stadens stora dragplåster är ruinstaden Angkor strax utanför city. En av världens bästa sevärdheter. Vi hyr en tuk tuk med chaufför en hel dag och trots regnsäsong är vädret strålande. Vår plan är att besöka fyra av de bästa templen. Jag har varit här förut och det finns ingen anledning att lägga tid på något annat än det absolut bästa om man bara har en dag på sig. Området är stort och det finns ungefär 70 stora tempelruiner och ytterligare cirka tusen mindre lämningar. Templen byggdes för ungefär 900 år sedan av Khmerriket.
Vi inleder med templet Bayon. Det utmärker sig genom 216 enorma stenansikten som huggits ut i templets torn. Exakt vem det föreställer är inte helt klarlagt. Andra stoppet blir Banteay Srei. Ett litet tempel 25 km utanför den största ruin-samlingen. Resan dit är trevlig bland små byar, risfält och djungel. Templet är byggt av röd sandsten och dekorativa vägg-ristningar pryder fasaden. Efter lunch besöker vi Ta Prohm som det inte är så mycket kvar av men det är det som är själva sevärdheten. Djungeln med gigantiska rötter håller på att sluka ruinerna. Här pågår restaureringsarbete och vissa delar av templet är avstängt.
Vi avslutar med det största och kändaste templet av dem alla, Angkor Wat. Byggnaden omges av en 3,6 km lång vallgrav och mur. Huvudbyggnaden består av fem torn och flera innergårdar där några tidigare fungerat som badpooler. Nu finns det inget vatten i dem. Vissa av väggarna är långa och fulla av stenristningar. Man kan klättra upp en bit i tornen och se över innergårdarna, templets långa bro till entre och miltals med djungel. Angkor Wat är det bäst bevarade templet och det är även det tempel som syns på Kambodjas flagga. Efter 9 timmar tempel, tuk tuk, hetta och mycket turister återvänder vi till Siem Reap.
Vi har tänkt oss att resa till Ko Chang på en dag. Vi väljer mellan att resa själva vilket inkluderar fyra bussar och en båtresa. Eller en organiserad tripp med buss, minibuss, båt med garanti att hinna fram på en dag men utan garanti att det fungerar som man önskar. Vi väljer det senare. Bussen från Siem Reap till gränsen börjar lite lustigt. Det är mer folk än säten vilket slutar med att pappa och jag får byta buss. Det är 15 mil bra väg men ändå så stannar vi för frukost. När vi har 5 km kvar till Poipet tvingas vi stanna en kvart på maffians bussterminal med motiveringen att det måste fixas lite biljetter. Några västerlänningar kliver ur för att handla snacks och dricka och kommer in i bussen igen lite lagom sura då priserna var fem gånger högre än normalt. Kunden är Kung gäller inte i Kambodja utan servicen här går under parollen Kunden är Blåst.
Nu kommer vi ganska sent till gränsen och det har blivit långa köer och vi får stå och vänta i två timmar innan vi är igenom. Väl i Thailand väntar en minibuss och det är fyra timmar och 25 mil till Laem Ngop där färjorna till Ko Chang avgår. Det har nu blivit kväll och mörkt. Våra biljetter gäller till Ko Chang men något snille har också kommit på att vi måste betala lite extra för att bli skjutsade från färjeläget på Ko Chang till första byn. Det är 8 km och kostar ytterligare 20 kr vilket är dubbelt mot vad en taxi kostar. Alla andra på minibussen betalar men pappa och jag kliver ur. Båt en timma till Ko Chang och sedan 30 minuter taxi till White Sand Beach där vi träffar Olya igen. Nu blir det bad, relax och god mat i en vecka.
//Magnus Hedström