2011-07-31. Chengdu, Kina.
Dag 428-475. 5 juni 2011-. Katmandu-Delhi-Almaty-Karaganda-Urumqi-Chengdu
Jag har jag fått sällskap på min fortsatta cykling i Kina där min hoj står och väntar. Olya som jag vandrade med i Annapurna är heltidsresande och har långcyklat tidigare. Innan vi kan starta måste hon hem till Kazakstan för att köpa ett nytt pass då hennes är fullt samt fixa visum till Kina och Hong Kong. Hur lång tid det kan ta vet vi inte. Hon åker hem och jag blir erbjuden att hänga i hennes föräldrars hus tills pappersarbetet är klart.
Till Kazakstan behöver jag visum och det fixas i Indien. Till Indien behöver jag också visum och det fixas smidigt i ett regnigt Kathmandu. Två timmar flyg till Delhi som är enormt varmt och fuktigt. Temperaturen ligger på 34-37 grader dygnet runt. Även i mitt rum och jag har svårt att sova. Det var tre år sedan jag var här senaste men många verkar känna igen mig. ”Hello my friend” hör jag hela tiden. Eller ”Excuse me sir”. Allt handlar om att blåsa mig på pengar så jag ignorerar alla gamla polare. Som tur är pågår Wimbledon och jag har teve på rummet. Några sevärdheter av klass verkar inte finnas.
Visumet till Kazakstan blir en intressant historia. Vakterna vid ambassaden kör ett litet sidoknäck. De ser till så att jag aldrig får träffa ambassadpersonalen utan alla mina dokument lämnas vid grinden. Betalning ska ske på en specifik bank. Tricket är att inte berätta för mig vilken bank som gäller utan istället erbjuda ett gammalt kvitto och betala direkt till dem. Det gör det extra spännande när jag ska hämta ut passet några dagar senare då datumet på kvittot är innan jag ankom Indien. Men vakterna lyckas trolla till det också så att jag får ett korrekt visum.
På fem dagar i Indien äter jag 10 gånger på McDonalds. Det är kanon men det hade varit ännu bättre om de haft hamburgare. På indiska McDonalds finns bara kycklingburgare. Kor är heliga vilket är svårt att förstå då man ofta ser dem leta mat bland soporna runt om i city. Ända in i det sista försöker indierna blåsa mig. När jag har femtio meter kvar till nya tunnelbanan för att åka till flygplatsen sent på kvällen skriker de åt mig att den är stängd och att jag måste ta deras taxi istället.
Tre timmar flyg till Dubai i Förenade Arabemiraten. Kort väntan och sedan 3,5 timmar flyg till Almaty i Kazakstan. Strul. Hamnar bredvid en full ryss och några av hans polare. Det börjar med att muppen sitter på min plats och inte vill flytta sig utan säger att jag kan ta hans plats istället. Glöm det säger jag utan att le. Han flyttar sig. Han vill dock hälsa genom att ta i hand men det sista jag gjorde innan jag gick på planet var att tvätta händerna för att kunna äta några mackor jag köpt. Jag säger nix och då lackar han ur. Han vill väldigt gärna slåss men hans kompisar styr upp den saken. Han sitter dock bredvid mig och mottar slag under halva flygresan. När han inte får någon respons från mig börjar han bråka med flygvärdinnorna istället.
Min väska kommer först och Olya möter på flygplatsen. Min kompis Henrik som vi ska bo hos, samma kille som Malin och jag bodde hos för ett år sedan, har fixat så att hans chaufför kommer och hämtar. Vi hinner bort från flygplatsen innan ryssen hinner ställa till med något vilket jag varit lite rädd för. Henke har koll på Almatys restauranger och det blir precis som förra året en gastronomisk upplevelse som till och med överträffar McDonalds.
En dag åker vi upp till Medeo, den klassiska skridskoarenan där många världsrekord slagits. Den ligger på hög höjd 1691 meter över havet och luften är tunnare än vanligt. Arenan är vackert belägen i ett bergsområde. Vädret blir dessvärre dåligt så vi beslutar att ta buss tillbaka till city utan att göra någon dagsvandring. Väl i den fullproppade bussen blir vi överfallna av ett fruktansvärt oväder det värsta jag någonsin har sett. Det haglar och regnar och blåser så att man knappt kan se. Varken buss eller bilar kan köra. Stormen drar förbi på en kvart men där bussen alldeles nyss kört ligger nu hundratals träd på vägbanan. All trafik stannar och vi får gå och klättra fram över ett kilometerlångt område för att ta oss närmare city. Militären är snabbt på plats så ovädret var nog väntat.
Vi bor även hos Olyas kusin i en lägenhet som delas mellan fem danstjejer i 25-års åldern vilka har för vana under sommaren att springa omkring inne med så lite kläder som möjligt. För att inte upplevas som konstig kör jag tricket att se ut som om det är onsdag. En av tjejerna har en 4-årig dotter som är själv i lägenheten hela dagarna och kvällarna när tjejerna repar eller har show. Ovanligt i Sverige antar jag men här fungerar det bra.
Tåg 17 timmar norrut till Karaganda. Landskapet är mestadels stäpp. Huset vi bor i ligger några mil utanför centrum och tillhör Olyas föräldrar. Det är ett stort hus med fem rum och släktens samlingsplats. Här är det fullt pådrag varje kväll och hela helgerna. För att hamna i lite god dager visar jag några badmintontricks för Olyas brors barn samt när jag ska sparka en fotboll så låter jag min doja flyga iväg över halva kvarteret vilket turligt nog upplevs som vansinnigt skoj.
På helgerna åker släkten bil. Antingen till närmaste skogsdunge vilken ligger två timmar bort eller till närmaste bra badplats vid en flod en timma bort. Grillen är alltid med och det äts mängder med grillspett. Trevliga utflyktsmål men väldigt otrevlig bilkörning. I Kazakstan klassas man som cool om man kör bil fort och det kryllar av folk som inte kan köra vilket man ser med blotta ögat. Det hänger nog ihop med att många köper sitt körkort vilket bara är lite dyrare än att gå en kurs och köra upp.
Visum till Kina och Hong Kong fixas i Astana. Tjugo mil och tre timmar snabbtåg nordväst. Information om vilka dokument vi behöver framgår inte på internet och det är ingen som svarar på ambassaden när man ringer. Det visar sig att Olya behöver en inbjudan från Kina men om hon betalar direkt till vakten och han fixar visumet så behövs det inte. Antagligen ett kryddat pris. Eftersom vi åker tåg frågar vi en extra gång om visumen kommer att vara klart onsdag om 9 dagar. Jodå, vakten har jobbat med det här i fem år och det är bombsäkert. När vi kommer tillbaka för att hämta passet är det inte klart. Självklart inte säger vakten eftersom det gällde två visum. Vi hade dock planerat att stanna över natten för att fota huvudstaden i mörker. Vakten levererar sedan passet personligen mitt i city sent på kvällen. Tala om service.
Till Kina vill vi åka tåg. Det är mest intressant och bäst för miljön. Tyvärr finns det inga biljetter från Karaganda utan vi ombeds åka upp till Astana för att kliva på tåget där som sedan passerar Karaganda. Det låter helt vansinnigt så vi ändrar oss till flyg med China Southern Airlines. Deras sajt fungerar återigen inte, det kostade mig en massa onödiga pengar redan i Nepal, så vi återgår till tåg och lyckas till och med få biljetter från Karaganda. Vi delar hytt med två kazaker varav en har kronisk hosta och hostar rakt ut i kupen utan att hålla för munnen. Landskapet är mycket torr stäpp men vi ser några bergskullar från Dzungarian Alatau bergen samt två sjöar varav den ena är slutet på den stora sjön Balkash.
När vi kommer till den kinesiska gränsen i dalen Dzungarian Gate så byts underredet på tågat ut då spårbredden skiljer lite. Därefter kollar gränspersonalen pass och packning på tåget. Kineserna letar febrilt för att sno min guidebok som de inte gillar eftersom de inte samtycker om Tibets historia och att Taiwan beskrivs som ett eget land men de hittar den inte. Det rasslar till och alla formaliteter är klara på fyra timmar. Klockan är strax över 24 på natten och jag tror att vi ska få det nya datumets stämplar i passen men icke. Extra synd då Olya bara har ett 30-dagars visum och det är lite tajt med tid. Jag lyckades köpa 90 dagar i Kathmandu.
Väl i Kina blir järnvägen mycket bättre. I den torra naturen odlas det som vanligt precis överallt. Vi ankommer Urumqi med 2,7 miljoner folk i västra Kina efter 36 timmar. Det är den stad i världen som ligger längst bort från något hav, 2250 km. Luften är otroligt torr och vädret fint. Det finns ett litet område mitt i city med uigurisk kultur som är trevligt. Det är tätbefolkat och ett myller av matstånd på gatorna. Annars är byn en modern historia med många nya och höga hus. Precis som i Lhasa har det varit oroligheter mellan uigurer och kineser så det finns en hel del poliser på gatorna.
Vi hade förbeställt tågbiljetter på internet för vidare färd till Chengdu men det fungerar inte och nu finns det bara sittplatser kvar, 49 timmar. Istället hoppar vi på ett flyg en sen kväll och flyger tre timmar till Chengdu. Hostellet där jag haft min cykel är fullbokat så vi checkar in på andra sidan stan i den riktning vi tänkt cykla. Nu ska jag hämta upp hojen och Olya ska köpa en ny. Sen är vi redo att börja trampa söderut i Kina med troligt första större mål Hong Kong.
//Magnus Hedström