2011-01-24. Chengdu, Kina.

Dag 77. 5 januari 2011. Ningqiang – Baolun.
Jag lämnar Ningqiang i nollgradigt och trist väder men vindstilla. Det är behagligt svagt uppför. Efter 15 km går växelvajern av och en trög växel hoppar i. Det är kallt så jag undersöker inte direkt om det går att fixa. Stannar efter 30 km och försöker laga men det klarar jag inte. Fortsätter trampa på tröga växlar. Cyklingen är kuperad och landskapet risfält. Det går mer ner än upp och temperaturen stiger till 7 grader. Vägen följer en stor motorväg och passerar genom flera tunnlar. Motorvägen är inte helt klar och all trafik hamnar efter en stund på min väg. Når en 2 km lång tunnel och tar på mig reflexvästen, pannlampa och äter lite kex så har jag i alla fall inte släpat på dem i onödan. Mitt i fikat stannar trafiken i tunneln upp. Jag slänger mig snabbt på hojen och tar rygg på en tankbil genom mörkret och benen går som på en Husqvarna Viking Emerald 118. Vit.

Längs vägen säljs miniburar med småfåglar som sitter i kylan och kvittrar. Kommer in i staden Guangyuan som verkar trevlig och jag blir sugen att stanna men Kina har sin största plutoniumtillverkning här och jag vill helst inte strula till det i onödan. Tappar vägen tillfälligt men så kommer en skylt med Zhaohua 14 km där jag tänkt stanna. Kämpar mig uppför några rejäla backar som jag måste stå upp i samt gå ibland. Bredvid vägen är det stora fina hus i trevlig natur. Plötsligt ser jag en skylt med välkommen till Baolun vilket abrakadabra är 15 km för långt och jag fattar ingenting. Cyklar in i staden och ser en vägskylt om väg 212 nordväst och den vägen ska inte finnas i Baolun. Strunt samma, bostad måste fixas.

Fin stad men skumma människor. Massor av folk skriker hello efter mig. Om jag svarar så skrattar de. Svarar jag inte så skrattar de också. Det blir nit på de tre första hotellen men sen hittar jag ett billigt halvruckel utan rumsnyckel. Ofta när jag checkar in så tar det inte många minuter innan det knackar på dörren och någon från receptionen vill komplettera incheckningen. Av den anledningen brukar jag undvika de lite mer avancerade prylarna i badrummet tills den proceduren är avklarad.

Efter en halvtimma knackar det som vanligt på dörren men nu är det inte från receptionen utan jag får en polislegitimation i ansiktet. Det är dags för förhör igen. Vi snackar inte samma språk men efter en halvtimma är den trevliga konstapeln nöjd även om han tar med mitt pass för kopior. Jag får det dock snart tillbaka. Efter ytterligare en timma kommer samma polis igen. Nu i sällskap med en engelsktalande tjej och de vill reda ut några oklarheter men allt verkar vara i sin ordning. Det är bra att vara från Sverige och det är viktigt att jag cyklar vidare direkt imorgon bitti. Höjdmeter 700.
Distans 111 km. Ack 11941 km.

Dag 278. Baolun – Yaoduzhen.
Jag byter växelvajer på hotellrummet. Väg 212 följer en bred flod full med vatten och som är omgiven av branta berg med terrassodlingar. Naturen är storslagen. Grått och trist väder men flera plusgrader. Fina hus och dyra men få bilar. Vägen går upp, ner och tar långa omvägar för att runda varje vik. Floden liknar en fjord. Letar boende i Baishui tror jag att jag är i men hittar inget. Konstig by den ser både ny och sliten ut på samma gång med byggarbeten överallt. Jag trampar vidare. Hittar ingen vettig plätt att slå upp tältet på. Frågar på några ställen som liknar små motell men får hela tiden nej. Cyklar i mörker upp över 1000 meter över havet och sen långt ner igen. Jag startade dagen på 400 meter och hittar till slut ett motell 550 meter över havet. Höjdmeter för dagen blir 1610 och det är nytt rekord.
Distans 95 km. Ack 12036 km.

Dag 279. Yaoduzhen – Wenxian.
Kuperat men inte lika kraftiga backar som igår. Passerar några dammar. Vägen är upphängd i berget stundtals. Cyklar igenom staden Bikou som är skitig och har dålig luft med stenkrossmaskiner i floden. Eftermiddagen blir vackrare då solen kikar fram och flodens vatten lyser smaragdgrönt. Vägen planar ut. Det blir mindre vatten i dalens botten och kineserna har givetvis passat på att odla marken. Checkar in i staden Wenxian på 900 meter. Höjdmeter 1280.
Distans 102 km. Ack 12138 km.

Dag 280. Wenxian – Jiuzhaigou nationalpark.
Mulet igen men inte så kallt. Vägen fortsätter att följa floden och kineserna försöker kontrollera vattenflödet för att odla ännu mer. Svagt uppför och medvind. Stannar i staden Jiuzhaigou och lagar nudlar. Vägen går mer och mer uppför. Det är enormt mycket polisbilar. Jag gissar på konferens eller så har de bemanning för högsäsong hela året om. Det hinner bli både mörkt och kallt innan jag kommer fram till Jiuzhaigou nationalpark. Har tänkt att bo på Grand hotell men det är stängt. Några killar i vakten vill hjälpa mig att leta boende men jag lackar ur efter ett tag då jag anar att de försöker blåsa mig på en del av rumspriset. Lämnar dem och hittar ett okej ställe utmed vägen. Det finns cirka 20.000 bäddar utanför nationalparken men många hotell är stängda nu i lågsäsong. Hotellbyn ligger 2050 meter över havet. Höjdmeter 1430.
Distans 114 km. Ack 12252 km.

Dag 281-288. Jiuzhaigou nationalpark.
Upptäcker att det finns två Grand hotell vilket skapade en del förvirring igår. Letar upp ett bättre och billigare boende och flyttar. Tar bussen 100 km och 2 timmar bort till Songpan på 2900 meter. Bussen är uppe på 3700 meters höjd som mest och naturen är trevlig med berg, skog och gräsdalar. Jag är cirka 200 km från Tibet och ser flera färggranna tibetanska byar med hakkors målade på väggarna. Det är tydligen tecknet swastika som är solens tecken och som står för liv.

Till Songpan åkar man i första hand för att rida häst. Det ska finnas långa och superba turer i bergen men det är på sommaren. Songpan har även Kinas skickligaste visumförlängare. Det tar två timmar. Mysig och fin tibetansk by bland höga berg om än något kall. Få bilar men alla åker och hamrar på hornet. Även om det inte finns något att tuta på. Antagligen vill de väl bara vara lite förutseende ifall någon tänkt komma ut genom en dörr och kasta sig ut på gatan med ljusets hastighet. Jag åker tillbaka till Jiuzhaigou nationalpark med buss.

Man får inte bo inne i nationalparken så det funkar inte att fjällvandra. Det finns en hel del vandringsleder byggda av trä men 75 procent av dessa är stängda nu på grund av brandrisken. Jag repeterar, på grund av brandrisken. Funderar på hur det kan hänga ihop. Det är visserligen rökförbud i hela parken men med kineser längs lederna kan man vara säker på att fimparna flyger som lottobollar och det är mycket torrt nu på vintern under torrperioden. Kineserna har byggd en väg in till mitten av parken där den delar sig i två och fortsätter vidare upp i varsin dal. Det är ungefär 30 km från parkentren till respektive vägs vändpunkt och det är massiv trafik av bussar.

Första dagen och jag har tänkt att åka buss till en sjö. Det står massor av bussar vid entren men utan destinationsskyltar. Det finns värdinnor som ska hjälpa till men allt är ändå ett enda stort kaos. Inte bara jag blir förbannad även kineserna lackar ur. Jag hoppar till slut in i en överfull buss som sedan stannar vid varje sevärdhet där kineserna springer ut och fotar i 5, 10, 15 minuter. Chauffören tror dessutom att han är med i Dakarrallyt och till slut blir jag galen och väljer att gå istället. Jag traskar till sjön Arrow Bamboo Lake som till stora delar är istäckt men solen trycker på och isen har börjat smälta. Vattnet är kristallklart och man ser tydligt gamla trädstammar under ytan och färggranna alger som växer och ser ut som koraller på botten. Dalen är fantastiskt vacker. Nedanför sjön forsar Arrow Bamboo Lake Waterfall ett upp till 7 meter högt och 150 meter brett vattenfall som till delar är fruset.

Jag fortsätter ner till Five Flower Lake som också är en kristallklar sjö som badar i olika färger. Jag träffar en tysk tjej och vi utbyter lite erfarenheter om parken. Senast jag pratade med någon förutom polisen var 17 dagar sedan när Remo svängde vänster i Shagoujie. Klockan 15:30 börjar ljuset bli perfekt men då kommer en parkvakt och skriker att jag måste lämna parken så jag hoppar in i en passerande buss. Längs vägen ser jag några av parkens 9 tibetanska byar.

Andra dagen och jag har laddat för att åka så långt som möjligt med bussen men lackar ur ännu tidigare än igår. Stannar och fotar i några timmar vid Pearl Shoals Waterfall som är ett 310 meter brett och upp till 40 meter högt vattenfall. Även det till stora delar fruset. Går upp till Five Flower Lake igen för att vänta in bra ljus men blir utslängd av en parkvakt redan halv två. Åker ner till entren och frågar när parken stänger och de svarar 17 blankt. Jag borde ha stannat längre då vädret var perfekt.

Tredje dagen insisterar jag vid entren att jag ska till Long Lake som ligger i den mindre populära dalen och får till slut en egen buss med värdinna. Den här östra dalen är inte lika vacker. Sjön Long Lake är frusen och ligger 3100 meter över havet. De andra sjöarna i dalen är säsongssjöar och saknar vatten nu i torrperioden. Åker tillbaka till Five Flower Lake som blivit min favorit. Sjön är kristallklar, full av mineraler och blir till en härligt grön färg i sol. I änden av sjön ligger Peacock Riverbed som är en safirblå blank flod och full av trädstammar under ytan. En parkvakt kommer halv ett och vill slänga ut mig men jag berättar att parken stänger 17 blankt och får vara kvar.

Jag avslutar dagen med att gå från parkens centrum och norrut ner till entren. Mitt i parken ligger det stora Nourilang Waterfall men här har de byggd en väg och en stor besöktsplattform alldeles för nära fallet. Längre ner passerar jag Rhinoceros Lake och Tiger Lake och sjöarna har en härligt blå färg. Shuzheng Lakes är 19 mindre sjöar bredvid varandra över ett flera kilometer stort område och väldigt spektakulärt då det är ett litet dropp i höjd mellan varje sjö. Längst ner i parken ligger Bonsai Shoals som är någon typ av färgglad vass. Hela parken kryllar av vatten och vattenfall och som till delar är av snö och is. På vissa ställen är dalens lutning så liten att vattnet spridit ut sig i skogen och rinner i maklig fart ner bland träd och mark.

Fjärde dagen och det börjar bli riktigt jobbigt att åka med bussarna och sitta och vänta på att kineserna ska springa ur och ta sina bilder. Det är tydligen tänkt att man ska åka med en och samma buss runt hela parken och hoppa ur vid alla 14 stopp som finns och skynda sig att ta bilder. När man kliver in i en buss på eftermiddagen så ligger det alltid några kineser och sover. Jag försöker förbättra några bilder jag redan tagit och när jag ska till södra änden av Arrow Bamboo Lake blir jag tagen av parkvakterna och skjutsad med jeep längre ner i parken. På vägen stannar de och skriker på några kineser som inte åker med bussarna.

Jag avslutar med Sparkling Lakes Cascades som är ett litet vattenfall men härligt annorlunda då det växer en dunge barrträd på toppen av fallet. Efter fyra dagar i Jiuzhaigou nationalpark konstaterar jag att det är bland det vackraste jag sett. Det blev varken en vandring eller så mycket promenad utan mest har jag fotograferat. Även om logistiken i parken är heltokig så har det varit en härlig upplevelse. Imorgon fortsätter jag att cykla mot Chengdu.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström