2010-08-18. Altai, Mongoliet.

Dag 117. 29 juli 2010. Aktash – Chuysky Trakt.
Vi fortsätter på Chuysky Trakt förbi Aktash i strålande sol men sval luft. Efter några uppförsbackar kommer vi in i en gryta omringad av berg. Vi följer en bred flod och klättrar upp på en stor platå där vyerna är rejält storslagna med berg åt alla håll. De högsta partierna är snöklädda och det är den vackraste cyklingen hittills sedan starten för 4 månader sedan. Vi ser över 100 skärmflygare i luften och de landar lite här och var. Jag får resans tredje punktering i en nedförsbacke när jag rullar i 60 km/h och det blir aningen obehagligt innan jag får kontroll på ekipaget. Landskapet är torrt med mycket grus och sand men vi hittar en trevlig tältplats med gräs, träd och bäck 200 meter från vägen och 1800 meter över havet. Höjdmeter 810.
Distans 72 km. Ack 5828 km.

Dag 118. Chuysky Trakt – Kosh Agash.
Vägen letar sig fram i en dalgång med flod, grusberg och viss grönska. Efter 15 km kommer vi ut på en platå och nästan all växtlighet upphör plötsligt förutom alldeles intill floden. Vi är fortsatt omringade av berg av sand och i söder är det högre berg med glaciärer. Vi ser några små byar på håll. Vädret är fantastiskt och himlen knallblå. Vi ankommer Kosh Agash mitt på dagen och jakten på internet börjar. Säkra kortet postkontoret har icke. Hittar ett internetcafe men den enda datorn är trasig. Får tips om att stadens administrativa center vet allt. Går dit och de säger pröva biblioteket. Knallar dit och det finns ett internetcafe med 4 fina datorer vilket känns som VM-guld. Men det visar sig att ingen har betalat abonnemanget. Inga pengar, inga kunder. Blir hänvisade till byns skola där det finns en dator som vi får låna en kort stund. Sen ger vi upp, surt sa räven. Höjdmeter 270.
Distans 37 km. Ack 5865 km.

Dag 119. Kosh Agash.
Vila i Kosh Agash på 1800 meters höjd. Staden går i grus och sand och ligger vackert mitt bland bergen. Det ser fattigt ut och många byggnader är slitna. Vårt hotell ser ut som ett skämt utifrån men funkar på insidan med både dusch och vanlig toa. Det är dock extremt lyhört, ibland måste jag kolla så att ingen annan är i rummet eftersom det låter så.
Distans 0 km.

Dag 120. Kosh Agash – Tashanta.
Moln, få bilar, bra väg och svagt uppför mot Tashanta. Vägen kryllar av stora gräshoppor som flyr när vi kommer. Vi visar passen i en militärpostering och får reda på att gränsen är stängd och öppnar 09:00 imorgon. Det är ju söndag. Tashanta ligger på 2100 meters höjd och verkar öde men en full arg man i bar överkropp försöker blockera vägen när vi kommer och kastar sedan sten efter oss. En bil med tre fulla ryssar stannar och vill prata. Även föraren är tokfull. Letar hotell men det finns inget. Ingen restaurang är öppen. Inte heller någon affär är öppen.

Vi bestämmer oss för att cykla vidare mot gränsen dit det är 20 km. Tror vi. Men när vi når slutet av byn är det stora staket och början av Ingenmansland och vi kommer inte längre. Några bilar köar redan nu. Vi släpar upp cyklarna på en höjd och gömmer oss bakom en grushög 50 meter från gränsen som består av ett rejält taggtrådsstängsel. Hinner precis få upp tältet när en jeep dyker upp och en svartklädd man kommer ut och säger att vi inte får tälta här. Vi spelar dumma och får till slut stanna bara vi lovar att inte gå närmare gränsen samt att vi kör igenom grindarna när de öppnar imorgon bitti. Höjdmeter 390.
Distans 53 km. Ack 5918 km.

Dag 121. Tashanta – Tsagannuur.
Sover dåligt då jag försöker hålla koll på prylarna och tältet mer än vanligt. Det börjar regna precis som vi packat klart och det är kallt, endast 6 grader. Cyklar ner till byn och fram till gränsen. Får reda på att man inte får cykla genom Ingenmansland, endast motorfordon får passera. Problem. Då kommer en grupp om 6 tjecker och erbjuder sig att ta oss med i deras bilar. Vi slänger upp cyklar och packning på taket på deras två Lada kombi. Det är ju lysande. Nya problem i passkontrollen då Malins immigrationskort är borta men en av tjeckerna pratar väldigt bra ryska och det löser sig genom att hon fyller i ett nytt papper.

Att passera gränsen med bil är tidsödande och det tar flera timmar men tjeckerna är supertrevliga och vi har skoj. Väl förbi alla kontroller är det 20 km Ingenmansland på den ryska sidan och 10 km i Mongoliet. Asfalten tar slut direkt när vi kommer in i Mongoliet och det är bedrövlig lerväg ner till gränskontrollen. När vi kommer fram är det såklart lunchstängt. Skyltar visar att bilen ska köra ner i en grop med regnvatten för att få bort den värsta leran vilket vi gör. Sedan väntar vi och efter en halvtimma knackar ett barn på rutan och säger att vi måste betala för desinficeringen av bilen. En dollar. Först tror vi att det är ett skämt men grabben har nyckel till ett kontor samt att han fixar fram ett skrivet kvitto.

Nya tidsödande procedurer för att komma in med bil i Mongoliet men efter totalt 6 timmars gränskontroller är allt klart. Vi kör iväg bakom första bästa bergsknall och lastar av. Vi tackar för hjälpen och tjeckerna gasar iväg med sina bilar. Nu är det grusväg och svårt att ens cykla i 10 km/h. Det är kallt, medvind och 25 km ner till Tsagannuur. Längs vägen ser vi enorma jakar och en väldigt arg hund. För säkerhets skull tar jag upp några större stenar och lägger i jackfickan. Vi ser jurtor på håll och de barn som ser oss springer med full fart mot oss och vill antagligen att vi ska stanna. Val i Tsagannuur möts vi av två killar på en moppe. Vi frågar om det finns ett hotell i byn. Japp det gör det hemma hos dem. Vi undrar om det finns restaurang i byn och den är också hemma hos dem. Vi frågar efter vägen till Ulaangom och det visar sig att den passerar precis utanför deras hem och de vill hemskt gärna bjuda på te när vi ändå är så nära men vi avstår.

Vi krånglar oss ut ur byn med påträngande människor och fortsätter i en dalgång där vi äntligen blir själva. Det är regn i luften, landskapet bergigt och vi cyklar bredvid en sjö när en ny moppe kommer ifatt oss. En trevlig kille säger att vägen regnat bort 150 km längre fram och att den är avstängd. Vi vet inte om vi kan lita på honom men Malin vill vända och cykla mot Ölgii istället vilket vi gör till slut. Killen vill visa oss vägen trots att det bara finns en dalgång att välja på. Det är 5 km tillbaka till Tsagannuur och när vi passerar byn kör moppekillen 200 meter framför oss och ibland fel väg eftersom han vill att vi ska besöka hans hus. Vi struntar i det och tar vägen till Ölgii men så dyker han upp igen och kör länge 200 meter framför oss och vi börjar skämta om att han kanske tänkt tälta med oss. Sen blir det problem.

Nu påstår killen att han har fått bensinstopp och visar oss att moppen inte fungerar. Han vill att vi ska betala för all den service han bistått med. Det kan du glömma säger vi, vi har inga pengar. Efter en stunds dividerande blir han förbannad och när vi försöker åka håller han i min packning så att jag inte kan cykla. Då blir jag också förbannad och tar bort hans hand och sticker iväg samtidigt som han skriker att han ska ringa polisen. Vi hojar på så fort vi kan men det är svårt på lerig väg när det regnar och dessutom håller på att bli mörkt. Vi hör efter ett tag att han startar mopeden och åker iväg. Efter något som känns som en halvtimma är en bil på väg ifatt oss och vi blir rädda att killen raggat upp några polare för att reda ut begreppen. Vi gör snabbt upp en plan att vi kan ge bort alla kex och godis som vi har ifall det blir problem. Men när bilen är i ifatt oss kör den om som vanligt och tillhör som tur är någon annan. Vi cyklar en bit in på natten och slår tysta upp tältet i kolmörker utan att använda pannlamporna och hoppas samtidigt att vi inte hamnat nära något olämpligt. Höjdmeter 160. Snittfart 11.5 km/h.
Distans 50 km. Ack 5968 km.

Dag 122. Tsagannuur – Ölgii.
Blåsig natt och morgon, 10 sekundmeter. Vi fortsätter upp i dalen i medvind och det är nysnö på bergstopparna. Passerar ett gäng jakar. Det är jobbig cykling i tunn luft och ett motlut som blir mer och mer brant. Vi är på väg över ett pass på 2600 meter och till slut är det så brant att vi måste gå med cyklarna. Det är kallt, blåser isvindar och det kommer några hagelskurar när vi släpar cyklarna ett 50-tal meter mellan varje andningspaus. Från tältet är det 13 km upp till passet. Vi fikar snabbt på toppen, kontrollerar våra bromsar och sätter av ner.

Det blir snabbt varmare och efter någon timme utför kommer vi till en väg med ny asfalt. Vi är nästan ensamma men det passerar någon jeep ibland. Mer utför och vi susar fram i ett trevligt landskap med massor av grusberg. Det är 35 km fin väg och precis innan Ölgii slår vinden knut på sig själv och det blir motvind. Ankommer Ölgii tidig eftermiddag. Det är en hel stad av jurtor. Barnen springer eller cyklar efter oss. En full bilförare stannar och vill sälja något vilket vi ignorerar. Checkar in och lyckas hitta en turkisk restaurang med galet god kebab. Höjdmeter 460. Snittfart 14.9 km/h.
Distans 56 km. Ack 6024 km.

Dag 123-124. Ölgii.
Vila i Ölgii med 28.000 folk. Jag går en fotorunda på byn och blir nästan överfallen av en herre som vill spöa skiten ur mig för att jag fotar några getter. Han är full och hans polare håller i galningen och stoppar honom från att kasta sten på mig. Trafiken i staden är obehaglig. Det droppar vatten från taket på hotellrummet och när vi säger till så är det mer eller mindre självklart eftersom det just regnat mycket. Låset till vårt rum går sönder och vi tvingas flytta till ett annat lika dåligt rum med läckande handfat och toalett samt livsfarligt trasiga eluttag. Hotellpersonalen vill hjälpa till att flytta våra saker vilket vi avböjer men när vi nästan är klara bär de några prylar ändå och passar samtidigt på att stjäla en av våra konservburkar med korv.

Byn är vacker och ligger bland trevliga berg 1700 meter över havet men till slut trivs jag inte alls och gillar jag bara den turkiska restaurangen. Skissar på nya planer. Vi hade tänkt att cykla den norra rutten till Ulan Bator men väljer nu den södra istället. Då blir det Ölgii – Khovd – Altai – Bayankhongor – Arvaikheer – Ulan Bator. Asfalten börjar i Arvaikheer dit det är 1300 km jord, sten, sand och grusväg.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström