2002-02-11. Wellington, Nya Zeeland.

Busspasset jag har köpt är med bolaget Magic. Det gäller på både Nordön och Sydön och man måste följa en förutbestämd rutt. Dagsetapperna är oftast korta och bussarna stannar vid de intressantaste sevärdheterna och man kan hoppa av var man vill. Nästa buss kommer via samma rutt 24 timmar senare. Från Auckland åker vi ett par timmar söderut till Waitomogrottorna. Jag anmäler mig till något de kallar ”Black Water Rafting”. Vi är en grupp om 13 plus två guider och utrustas med våtdräkt, hjälm, pannlampa, gummistövlar och en stor gummiring. Åker en kort tur minibuss till startplatsen som är mitt på några ängar med betande kor. Iförda våtdräkt, hjälm, pannlampa och gummistövlar sätter vi oss ner i gräset på gummiringarna och tränar på att kasta huvudet åt vänster, åt höger och att ducka. Kossorna tror inte sina ögon.

Går en bit över ängarna med våra gummiringar och kommer fram till en träddunge där det finns ett hål i marken som vi kryper ner i. Väl i grottan är det till en början gåhöjd men det blir smalare och lägre till tak. Når en underjordisk flod och plaskar oss fram tills det blir knädjupt då vi sätter oss i gummiringarna och följer med i den svala strömmen. Gruppen håller ihop som ett tåg och vi åker baklänges med pannlamporna släckta. Det är helt tyst och vi ser massor av lysmaskar i taket. Det är en typ av skalbagge som lyser som en liten lampa genom nån kemisk reaktion.

Ibland är det så lågt att hjälmen skrapar i berget. Efter 20 minuter kommer vi till ett meterhögt vattenfall som vi kastar oss baklänges nerför och landar på gummiringarna. Glider vidare men efter ett tag blir det för kurvigt och vi måste simma. Floden eller bäcken är nu djupare. Ett fyra meter högt fall med en byggd rutschkana dyker upp och vi kanar ner på ringarna. Det är för grunt och smalt för att kunna hoppa. Avslutar med att gå några hundra meter genom den finaste delen av grottan och kommer till slut ut på en ny äng. Vi har då på 1,5 timma tagit oss 2,5 km under jorden vilket var helt okej även om jag hade hoppats på lite mer fart. Turen rundas av med varmdusch, soppa och rostmacka.

Nästa dag är det dags för ”The Lost World”. Vi är en grupp om fem plus två guider. Utrustning är overall, gummistövlar, klättersele, hjälm och pannlampa. Vi åker ut på ängarna igen och tar oss till en träddunge där öppningen till en enorm grotta finns. Den här grottan är 20 meter i diameter och 100 meter djup. Vi firar oss ner med rep hängande mitt i grottan vilket tar 20 minuter inklusive flera fotostopp. Väl nere är det en fantastisk vy. Solljuset skiner in genom grottöppningen 100 meter upp och gröna växter har klamrat sig fast längs väggarna.

Vi tar oss fram genom flera grottgångar. I klätterselen har vi två enmetersrep och i varje ända sitter en karbin. Både före nedfirningen och när vi rör oss i grottan kopplar vi in oss på 10 meter långa säkerhetsrep som är uppsatta längs vår väg. När vi ska byta rep tar vi loss en karbin i taget och kopplar in oss på det nya repet. Det är lättare än det låter men två av tjejerna har problem med adrenalinet vilket startade redan när de såg grottöppningen och nu verkar ingenting fungera. De kopplar loss båda karbinerna samtidigt flera gånger vilket får ena guiden att gå i taket. Han håller i tjejerna så ofta han kan. Vi ser lysmaskar och hittar en ål i en liten bäck som vi matar med skinka. Efter en fika klättrar vi upp för en trettio meter hög stege till ett hål i taket och in i en ny grotta där vi tar oss upp till en utgång inte långt från startpunkten. Det blir totalt två timmar grotta vilket var väldigt häftigt.

Bussresan fortsätter från Waitomo till Rotorua som har en av världens tunnaste jordskorpor. Jag besöker två geotermiska parker. Whakarewarewa är inget vidare med endast några rykande sjöar, lite kokande lera och en gejser. Waiotapu är bättre med stora kokande kratrar med lera eller vatten och sjöar i olika färger. Det finns ett kokande vattenfall och varje dag kvart över tio har Lady Knox Geyser utbrott. Det går till som så att personalen häller 2 kg tvättmedel i ett hål och efter fem minuter sprutar kokande vatten 20 meter upp i luften. Både parkerna och staden Rotorua luktar svavel och det ryker och bubblar både här och där. Finns det risk att man kan trampa igenom marken så är området avspärrat.

Dags för min första forsränning någonsin. Vi är en grupp om fyra plus två guider. Utrustning är flytväst, paddel och lite instruktioner. Väl i floden tränar vi på att paddla fram och bak samt att kasta oss ner i båten snabbt. Kaituna River utanför Rotorua har 14 roliga passager varav några är graderade 4 och 5 vilket betyder svårt. Vi paddlar nedströms och klarar de första passagerna utan problem. Kommer till ett dubbelt vattenfall där det första fallet på två meter går bra men sen hinner vi inte få upp tillräckligt med fart till det andra fallet som är en meter högt. Bakdelen av båten blir en katapult och guiden längst bak kommer flygande som en projektil genom båten. Han passerar mig men träffar tjejen framför i ryggen och hans paddel hamnar 20 meter ut i vattnet. Båda klarar sig som tur är bra.

Vi paddlar vidare och det börjar fungera bättre. Stannar innan de svåraste passagerna och går igenom hur vi ska paddla. Det är dags för dagens höjdpunkt ett 7 meter högt vattenfall. Vi paddlar så fort vi orkar och när båtens nos når stupet kastar vi oss ner och håller i oss. Efter 7 meter nästan fritt fall kraschar vi med nosen först. Studsar upp lite och står sedan och väger en kort stund innan vi tippar över och hamnar upp och ned. Jag följer instruktionerna som vi fått och håller i mig i båtens rep medan jag sticker upp huvudet i en luftficka under båten. Vi har fastnat i fallets bakström.

Då tappar en av tjejerna både paddeln och båten och sugs med ner i djupet. Hon tror att hon ska dö men ena guiden dyker efter och får tag i henne så att de kan komma upp. Den andra guiden vänder båten rätt och vi intar våra platser igen. Plockar upp tjejen och guiden som dragits med av strömmen och agerar sedan räddningsteam till nästa båt. De klarar sig bättre men två personer flyger ur och vi hovar upp dem utan problem. Turen avslutas med några enkla passager och det är över redan efter en timma. Roligare blir det nog inte.

Nästa stopp blir Tongariro nationalpark. Det är dags för fjällvandring och leden Tongariro Northern Circuit. Det är en av Nya Zeelands 9 så kallade Great Walks. Jag börjar vid Whakapapa Village på 1100 meters höjd med 15 kg packning i kanonväder. På min vänstra sida har jag den symmetriska vulkanen Ngauruhoe 2291 meter. Till höger den snöklädda vulkanen och högsta berget i parken Mount Ruapehu 2797 meter vars senaste kraftiga utbrott var 1996. Jag passerar vattenfallet Taranaki Falls. Ser en vacker sjö och några kalla källor. Det är 4 timmar lätt vandring till Waihohonu Hut där det är kul folk och bra stämning. Distans 20 km.

Dag 2 börjar i vacker skog. Fortsätter över en sadel och ner i några raviner. Landskapet blir sand och stenbumlingar. Efter tre timmar drar leden brant upp till Emerald Lakes på 1700 meters höjd. Jag går nära berget Tongariro och landskapet är fantastiskt. Lätt avslutningen nerför till Ketetahi Hut och jag passerar runt 40 vandrare. Den här delen av leden har samma sträckning som Tongariro Crossing vilket är Nya Zeelands mest populära endagsvandring. Utsikten från stugan på 1450 meters höjd ut över Lake Taupo är kalas. Distans 17 km.

Dag 3 och vädret är blå himmel. Jag klättrar upp till Emerald Lakes igen och bestiger Mount Tongariro 1968 meter. Landskapet är sand, sten, kratrar och aktiva vulkaner. Smäller det nu så blir det hett om öronen och jag har kameran ständigt beredd. Från toppen springer jag ner till South Crater på 1600 meter och möter under tiden cirka 100 vandrare som går Tongariro Crossing. Jag gör en avstickare från leden och bestiger Mount Ngauruhoe, den symmetriska vulkanen. Det är väldigt brant och jag måste använda händerna ofta. Det tar en timma och 20 minuter upp till toppen 2291 meter men precis innan jag är framme så drar moln in.

Jag springer omkring i en timma på kraterkanten i väntan på bättre sikt och letar samtidigt efter den högsta punkten. Det är lite förvirrande eftersom flera andra fotar och har skoj på en punkt som är 10 meter lägre än toppen. Ner åker jag på kängorna i sanden och fortsätter sedan längs leden till Mangatepopo Hut på 1100 meters höjd. Tid 7 timmar 20 minuter och distans 12 km. Dag 4 är flack och lätt vandring tillbaka till startpunkten och då har leden rundat berget Mount Ngauruhoe. Distans 9 km. Duschar, packar om och tar nästa buss till huvudstaden Wellington där jag besöker det populära nationalmuseet Te Papa vilket är halvbra. Imorgon blir det färja till Sydön.

//Magnus Hedström