2002-04-25. Kota Kinabalu, Malaysia.
Från Kinabalu nationalpark åker jag med gruppen från berget minibuss österut i 5 timmar till staden Sandakan. En tämligen otrevlig resa. När vi sitter på en restaurang ungefär 30 minuter från slutmålet så ska chauffören helt plötsligt göra en liten tur med minibussen medan vi äter. Jag sväljer nästan gaffeln, springer ifatt killen och förklarar att här åks inte en meter med våra stora ryggsäckar i bagaget. Chauffören säger att han bara ska släppa av lite folk en bit bort vilket jag tycker verkar aningen konstigt eftersom han är själv i bussen. Det slutar med att jag också följer med.
Vi gör en rundtur på 3 minuter för att sedan komma tillbaka till restaurangen. Jag äter klart och sen är det dags för samma visa igen. Nu är det 5 malaysier i bussen samt jag. Först fastnar vi 10 minuter i en poliskontroll. Sen åker vi till en öde vägsträcka mellan några åkrar mitt i den kolsvarta natten. Möter upp en annan minibuss och byter både folk och väskor. Jag är bra nervös, förstår inte språket eller vad det handlar om men allt löser sig till slut och vi kommer tillbaka helskinnade till restaurangen.
Från Sandakan är det 25 km till Sepilok Orang Utan Rehabilitation Centre. Tydligen så far många orangutanger illa på Borneo på grund av den utbredda skogsavverkningen. Träd sågas ner och det händer att mammor omkommer medan deras ungar klarar sig. Skadade eller föräldralösa orangutanger fångas i djungeln och genomgår ett rehabiliteringsprogram på centret. Målet är att släppa ut aporna i det fria igen. Många väljer dock att komma tillbaka till en utfodringsplats i närheten av centret där de får mat samma tid varje dag. I samband med detta kan turister besöka matplatsen där man också byggt upp några läktare.
När vi passerar grinden till stigen som leder till matplatsen så sitter det en orangutang på ett räcke. När vi går förbi apan följer den efter oss hela vägen, 500 meter, till matplatsen. Långt före utfodringstid ser vi flera orangutanger och det är verkligen en skoj upplevelse. Generna är till 96 procent överensstämmande med människors. Tio orangutanger finns på plats när det är dags och hinken med bananer delas ut. Här gäller bara en regel och det är störst bestämmer. En jätteorangutang sliter åt sig flera klasar bananer och när det är fullt i både fötter och händer kan de andra slåss om resten. Även några mindre makaker är här och norpar åt sig så mycket de törs.
Från Sepilok åker vi minibuss en timma till Kinabatangan River och sen båt ytterligare en timma till Uncle Tan’s Jungle Camp en bit in i djungeln och några hundra meter från floden. Kinabatangan River ska vara den flod med Sydostasiens största möjligheter att se vilt. Samma kväll är det nattsafari på floden. När vi står på bryggan och väntar på båten är samtalsämnet krokodiler och i samma veva slår en stor fisk precis bredvid oss och reaktionerna är att alla i hög fart omgrupperar till att vänta på land istället. Två timmars båtresa i mörker med starka strålkastare och vi ser en hel del apor. Coolast är näsaporna med sina fantastiska näsor. Vi ser stora fåglar och några mindre dryga metern långa krokodiler.
Lägret är tyvärr en besvikelse med fallfärdiga hyddor, en sörja av lera på marken och det saknas vy över floden. Maten intas på asiatiskt vis det vill säga alla äter från samma tallrikar vilket inte riktigt är i min stil. Jag har garderat med en kasse kex men på natten vaknar jag av att flera råttor är som galna i den trots att jag hängt upp påsen i ett smalt rep i hyddans tak. Med klungor av råttor runt min sovplats kan jag inte sova och efter en stund slänger jag ut det som är kvar på marken. Tidigt nästa morgon är det morgonsafari på floden och det blir besökets höjdpunkt. Vi smyger fram längs vattenytan samtidigt som dimman lättar i soluppgången. Det är vackert och känns magiskt. Djurlivet är dock detsamma som kvällen innan. Vi hade planerat 3 dagar i campen men alla fick nog efter en natt.
Vi åker båt och minibuss tillbaka till Sepilok och därefter 6 timmar buss till Kota Kinabalu. Tunku Abdul Rahman nationalpark är 5 öar strax utanför byn vilka enligt guideboken huserar Borneos bästa stränder. En engelsk tjej från gruppen och jag besöker ön Pulau Sapi på en dagstur och vattnet är glasklart, stranden hygglig och snorklingen sevärd. Mycket roliga fiskar i olika storlekar och färger. Vi ser också en två meter stor ödla av okänd sort. Dessvärre kryllar stranden av tjuvaktiga makaker som rotar i väskor och tar vad de kan komma över. Jag försöker skrämma iväg dem och lyckas med alla utom den största biffen som blir rasande och det är inte långt borta med ett slagsmål. En av parkvakterna kommer springande och skiljer oss åt innan jag måste fly ut i havet.
Från Kota Kinabalu åker jag båt 3 timmar till Labuan där jag byter båt och fortsätter i ytterligare en timma till Muara i Brunei Darussalam nytt land nummer 35. Olyckligtvis trillar min id-sida ur passet i passkontrollen och tjejen som sitter där skickar mig genast in till chefen. Det blir lite utfrågning och krypa på knäna men efter en näve skådespel hjälpts vi åt att tejpa ihop grejerna. Brunei har gott om olja och är ett rikt land vilket märks redan på bussresan från gränsen in till huvudstaden Bandar Seri Begawan då lyxvillorna avlöser varandra.
Jag lyckas skrapa ihop några sevärdheter och inleder med Jeradong Playground vilken enligt reklamen är världens största nöjespark. Det är givetvis inte sant men jag tar mig dit och börjar med den härligt stora gokartbanan. Jag blir dock snart besviken då jag som mest kommer upp i cirka 25 km/h på den längsta rakan i nedförsbacke. Prövar även några otrevliga berg och dalbanor men ger snabbt upp. Det finns ingenting av intresse och dessutom är jag nöjesparkens enda besökare.
Stadens bästa sevärdhet är Omar Ali Saifuddien Mosque vilken anses som en av Sydostasiens mäktigaste byggnadsverk. En vacker moske som dessutom gör sig riktigt bra på bild speciellt när det är mörkt. Jag gör ett besök vid Kampung Ayer vilket är en by uppbyggd på pålar över en skitig flod och hem åt runt 30.000 folk. Ett mysigt nätverk av hus och gångbroar kors och tvärs. En dag försöker jag fota Sultanens präktiga palats men ger upp då jag bara lyckas se takkronorna. Inte ens vakterna kan hjälpa mig att hitta ett vettigt fotoställe.
Vandrarhemmet jag bor på och stadens enda är dock kanon med stor pool men efter tre nätter är det dags att dra vidare. Imorgon åker jag in i Malaysia igen och på schemat står Gunung Mulu nationalpark.
//Magnus Hedström