2001-10-17. Lijiang, Kina.

Hong Kong var riktigt häftigt. Vi bodde i Kowloon vilket är mitt i smeten. Staden kryllar av skyskrapor, stora shoppingcentra, neonskyltar, butiker, matställen och folk precis överallt. Det finns massor att se och göra. Jag hann bland annat med rymdmuseet som var bra, hamnpromenaden längs Victoria Harbour som var grym, en båttur i fiskebyn Aberdeen, bad i havet från stranden Repulse Bay. Toppen Victoria Peak 550 meter ovanför Hong Kong med fabulös utsikt samt en promenad på en stig runt toppen av kullen, också toppklass.

Den 9 oktober tog jag mig ut till gamla flygplatsen där de byggt en gokartbana i avgångshallen och jag lyckades slå månadsrekordet vilket var kul. Jag såg fotbollsmatchen England – Grekland på en irländsk pub tillsammans med 200 britter. Tala om drag, dom är ju helt galna. En eftermiddag blev alla 14 i sovsalen erbjudna jobb. Vi skulle vara med i teve och sitta som bakgrundsfolk i en bar och dricka drinkar. För det skulle vi få 300-400 kronor var. Jag tänkte att drinkarna är säkert inte speciellt goda så jag tackade nej.

Efter Hong Kong hade jag tänkt att åka tåg och buss till Yunnan, en provins i sydvästra Kina. Nu visade det sig att transporterna på tvären i Kina inte är speciellt smidiga. Det är bara 100 mil från Hong Kong men resan tar minst 4-5 dagar och det går inte att köpa biljett hela vägen utan man riskerar hela tiden att få övernatta någonstans i väntan på lediga platser. Så i fredags tog jag bussen 3,5 timmar till Guangzhou och flög därifrån till Kunming. Ankom på kvällen, övernattade och på morgonen hann jag med en dagbuss till Lijiang 8 timmar. Övernattade igen och söndag morgon 08:30 satt jag på en ny buss 2,5 timmar till Qiaotou där vandringen genom Tiger Leaping Gorge startar.

På bussen träffade jag på tre danska killar som också tänkt göra vandringen på två halvdagar så vi slog följe. Vandringen började på 2000 meters höjd. Två av danskarna var riktiga high-speed-trekkers och de låg i täten och borrade medan den tredje dansken och jag låg bakom och letade syre. Som tur var slängde den tredje dansken in handduken redan efter en timme och man kunde börja njuta. Utsikten var magnifik. Vi såg ormar varav den längsta var ungefär 1,5 meter och ljusgrön. Samt massor av stora spindlar. Det tog oss 5 tim 30 min att nå halvvägs till ett guesthouse där vi övernattade. Det kostade 12 kronor för en bädd och maten var kanon. Alla rätter kostade 6 kr styck. Utsikten från balkongen var av bästa sort. Terrassen hänger på en bergvägg, inte lodrät men brant, 2400 meter över havet och 500 meter över Yangtzefloden i dalens botten och på andra sidan reser sig berg ända upp till 5500 meter.

Dag två ändrade vi planer. Vi hyrde en guide, som gick i kostym, och vandrade upp till 4000 meter där det var härliga vyer. Hängde där ett tag och åt lunch i lä. På nedvägen blev det tävling och vi sprang i full fart med packning och med guiden i hälarna. Turen tog 6 timmar. Tredje dagen startade vi 08:00 och ville hinna med den enda bussen som går från byn Daju klockan 13:30 där vandringen avslutas. Vi gick fel, det fanns inga pilar eller skyltar, och hamnade 5 km för långt. Vi fick ta en alternativ båt över floden och sedan springande längs en grusväg ta oss tillbaka. Full fart genom Daju med packning och vi kom fram till busstationen exakt 13:30. Då hade bussen redan åkt en halvtimma för tidigt eftersom det ändå var så lite folk sa kineserna. Men vi fick tag i en liten lastbil och kunde sitta på flaket i 3 timmar tillbaka till Lijiang. Dessa tre dagar med danskarna har varit kanon och vandringen samt naturen var magnifik.

Kineserna är lite annorlunda. Förutom att de kämpar med luftrören, harklar sig, loskar, snyter sig på gatan med fingret på ena näsborren och skriker när de pratar så har de en otrolig förmåga att inte titta åt det hållet som de går. Allt annat verkar intressantare. Samma sak när de startar från stillastående. De går några meter innan de vrider huvudet i färdriktningen. Detta gör ju att det smäller jämt och ständigt. Man ser på lång väg att de är på kollisionskurs och sedan pang. Det verkar som om kineserna inte greppar varför det händer de blir lika förvånade varje gång.

Alla kinesiska män är storrökare. De använder handväska vilket känns lite komiskt och dessutom verkar det som om de vinschar upp byxorna innan de går hemifrån. Vi har inte sett någon som klarat bröstvårtorna ännu men det är inte långt därifrån och det ser inte riktigt klokt ut. Folk kan inte stå i kö. En kinesisk kö är max 1,5 personer lång och de står som sillar. Några som har det kämpigt måste vara blöjtillverkarna i Kina. Alla barn har ett stort ”alltid-redo-hål” i byxorna. Däremot gör paraplytillverkarna stålar. När det regnar har alla paraply. När det är sol har tjejerna paraply och när det blåser har tjejerna också paraply medan de plockar fram en solfjäder när det är vindstilla .

Men märkligast är nog ändå deras sätt att ange avstånd när vi frågar. Det är kroppsspråket som gäller och de visar upp antal fingrar i avstånd. I början visste vi inte om tre fingrar var 300 meter, tre km eller tre minuter. Det stämde aldrig. Nu har vi fått reda på att avstånd anges i antal cigaretter det tar att röka tills man är framme. Gå först tre cigaretter rakt fram och sväng sedan vänster två cigaretter. Det är ju klockrent i synnerhet om man inte röker själv. Vi har i alla fall skapat en regel. Stora ryggsäckar och mer än två cigaretter då gäller taxi.

//Magnus Hedström