2001-10-09. Hong Kong, Kina.
Från Shanghai tog vi oss till Wuyibergen vilket ska vara ett av Kinas vackraste bergsområden. Det blev dock bara en dag vandring. Det kostade 100 kr per dag att vandra och bergsområdet är så litet att vi brände av det bästa över dagen. Vi besteg två toppar och det var verkligen fint. Sedan åkte vi till Xiamen och ön Gulangyu längs ostkusten vilket ska vara Kinas badparadis. Vi lökade där i fyra dagar med sol och bad. Vattnet var dock grumligt och sikten en halv meter. Orten var mysig utan trafik, många smala gränder och det påminde en del om Medelhavet. Kineserna gillar tydligen inte att bada eller så kan de inte simma. De stod i alla fall i vattenbrynet med både kläder och skor på och blev blöta. De har alltid samma kläder, till vardags, när de halvbadar och när de vandrar. Finskor, långbyxor och skjorta. Från Xiamen åkte vi vidare till Hong Kong.
Vi har inte haft något flyt den senaste veckan. Det mjukstartade när vi skulle ta oss från hotellet i Shanghai. När vi kommer ut på gatan är det helt öde och tyst. Det är mycket ovanligt i Kina men det fanns inte en bil, endast poliser i varje gathörn. Det visade sig att halva staden var avstängd på grund av något firande så vi fick knalla en kvart med packning till närmaste öppna gata för att få tag på en taxi. Vi var dock ute i god tid och hann lätt till tåget.
Tågresan var kul. Jag hamnade i sängen bredvid en kinesisk tjej som jag snackade med på kvällskröken. Eller snarare så pekade vi i guideboken på olika ord och fraser för att förstå varandra. Det var roligt och hon verkade faktiskt helt normal. Gissar att hon var mellan 12 och 35 år gammal det är svårt att säga exakt. Tåget anlände till Shangrao på morgonen och vi raggade direkt en taxi ner till bergen. Oturligt nog hade det skett en trafikolycka så vi fick vända och åka småvägar istället vilket tog två timmar extra. Vi var verkligen ute i bushen och i varje korsning diskuterades det åt vilket håll vi borde köra. Man bara väntade på att Bin Ladin skulle dyka upp och säga wrong way.
Från Wuyibergen åkte vi några timmar buss till Nanping. Det var ingen skoj resa. Chauffören hade inställningen vid omkörningarna att ”det kan gå”. Transporterna passade sedan illa så vi fick slå ihjäl en hel dag i Nanping. Orten finns inte med i guideboken och folket hade nog aldrig sett några västerlänningar förut. När vi passerade tvärstannade de och stirrade gapande på oss. Vi kände oss som tre King Kong i den staden. Därifrån åkte Håkan nattbuss till Xiamen och Stefan och jag nattåg i olika klasser. Biljetter var det ont om så det fick bli så efter lottning.
När Stefan och jag anländer tågstationen 10 minuter före tåget ska avgå är det knökfullt med folk. Tåget har inte kommit än. Det dyker upp två minuter före utsatt tid och när tåget når en hastighet av ca 10 km/h börjar en av Kinas viktigaste tävlingar, vem kan komma först på tåget. Ett kaos utan like utbryter, ljudnivån är öronbedövande och vi bara ler åt showen. När tävlingen är avgjord börjar nästa, vem kan komma tvåa på tåget och sådär fortsätter det. Cirka tusen kineser är med i mästerskapen men vi avstår, alla har ju platsbiljetter.
Vi spanar in vilka vagnar som gäller, jag har vagn 6 och Stefan vagn 3. Först kommer vagn 5, sedan 4, 6, 3 och vi blir glada över att ha vagnarna bredvid varandra. Sedan ramlar vagnarna på och nummer 3 och 6 dyker upp igen. Typiskt tänker vi och frågar oss fram. Blir hänvisade till början av tåget. När vi kommer fram är det nästan bara vi kvar på perrongen. Stefan kliver in i sin vagn och när jag kommer fram till vagn 6 säger värdinnan att det är fel nummer 6 och att jag ska åka i en annan vagn 6 femton vagnar bort. Plötsligt är det panik.
Jag är själv på perrongen och min egen lilla tävling börjar, hur kommer man på tåget. Springer allt jag har med 25 kg packning i ca 200 meter och tänker att jag kan ju alltid hoppa på bara tåget inte åker för fort. Signalen för avgång ljuder, dörrarna stängs och jag inser att nu måste jag hoppa på, strunt samma vilken vagn det är. Dörrfan låst, shit and corruption. En värdinna står kvar borta vid vagn 6 och jag springer dit. Hon vägrar släppa in mig och pekar på vagnen bredvid. Jag springer dit men det är låst och värdinnan där vägrar att öppna.
Då kommer damen från vagn 6 och efter en häftig ordväxling mellan värdinnorna öppnas dörren och jag får kliva på. Tåget åker. För enkelhets skull hade de märkt vagn 6 med nummer 5. Jag letar upp min koj drypande av svett. Det är 30 grader varmt på tåget också. Sätter mig på min plats. Det droppar om mig och just då börjar den vanliga ritualen. Alla kommer och kollar in det som finns i koj 19, jag alltså. Men efter en stund lugnar det ner sig och jag kan lägga mig. Spänner fast stora ryggsäcken i högerbenet och lilla säcken i armen, den som snor något nu får mig på köpet.
Återträffen i Xiamen gick helt enligt plan men vi hade ont om pengar och ingen uttagsautomat accepterade våra kreditkort. Vi hittade 10 banker men ingen tog resechecker. Enda banken som gjorde det var stängd och vi visste inte varför. Det visade sig att banken just uppgraderat sitt datasystem vilket orsakat några dagars extrastängt. Vi hängde utanför banken flera gånger om dagen och till slut kom en vänlig kines ut och hjälpte oss att få ut pengar på ett hotell istället. Vi hade då totalt 30 kr kvar och låg två dagar back med hotellnotan. Vi hade dock dollar som vi antagligen hade kunnat betala hotellet med men det var ingen bra situation.
Från Xiamen till Hong Kong åkte vi först nattbuss 10 timmar. Det var en buss med sängar vilket vi åkt tidigare och som varit bra. Nu var det trängre med betydligt fler sängar. Stefan och jag hamnade längst bak där vi låg fem i bredd varav fyra killar och jag var minst. Det gick inte att röra sig, aircon fungerade inte och det var ca 20 centimeter från ansiktet upp till botten av överslafen. Vi överlevde dock och sedan var det bara tre timmar buss in till Hong Kong vilket gick smidigt.
Idag har Stefan och Håkan flugit till Nepal medan jag är kvar i Hong Kong. På fredag åker jag tillbaka till Kina där jag tänkt resa runt i två veckor innan det blir tåg till Vietnam.
//Magnus Hedström