2001-12-05. Bangkok, Thailand.

Den så kallade servicen i Vietnam gick bland annat till så här. Vi anländer en stad efter lång och obehaglig bussresa. På bussen kliver tre fixare som förklarar att vi ska åka till fem sex hotell som alla kan reka i lugn och ro. Dessa hotell är de bästa med bra läge, bra pris och dessutom de enda som det finns platser kvar på. Bussen kan bara stanna vid just dessa hotell annars kommer polisen och då blir det problem. För att smita ifrån galenskapen väntade vi till första stoppet då vi drog igång projektet att få ut våra stora ryggsäckar genom bussens fönster vilket var enda möjliga vägen. Att gå ut genom den vanliga dörren med en stor ryggsäck var inte möjligt. Vi blev såklart upptäckta ändå. I vietnamesernas ögon ser dom plötsligt två svenskar som inte riktigt har fattat hur skåpet står och ska till varje pris försöka förklara det för oss. Vi kunde bara ignorerade dem och gå vår egen väg.

I Thailand är det inte alls samma problem. Här blir det bara jobbigt om man glömmer bort att tänka någon gång och det har hänt en gång hittills. Jag glömde tillfälligt bort växlingskursen och förlorade 100 kronor vid en växling. När jag fem minuter senare kommer på mitt misstag tvärvänder jag, förflyttar mig med långa steg ofta tillbaka till växlingskontoret där alla fem gangstrar fortfarande står och skrattar. Jag snackar allvar med dem på riktigt nära håll och några minuter senare har jag bytt tillbaka min resecheck mot pengarna och kan växla på ett annat ställe. Skönt.

Det blev 9 dagar på Ko Samet en ö 20 mil sydost om Bangkok. Vädret var bra och jag blev bättre och bättre på att göra ingenting. Dagarna blev ganska lika. En typisk dag började med tidig tuppväckning. Bungalowerna var byggda på pålar och tupparna gjorde sin runda under husen vid fem på morgonen. Jag hade dock tur då min bungalow var sist i slingan och jag slapp således vakna och tro att tupparna var inne i huvudkudden. Morgondopp 07:30 och simma 750 meter. Därefter frukost. Plugga guideböcker i två timmar. Klockan 11 löpning 4 km på en underbart kuperad grusslinga över ön med efterföljande styrkepass a la Carl Hamilton. Jag gjorde dock 170 armhävningar mindre och utan klapp. Läsa dagens tidning The Nation som var bra träning för min engelska. Sol och bad vid havet under eftermiddagen. Vila och läsa bok på rummet under solnedgångens myggtid. Klockan 20 middag och se film på någon av restaurangerna vid havet. 22:36 sova.

Två dagar var jag på utflykt. En båtresa till två öar med bad och snorkling. Klart B eftersom stranden var sämre än på Ko Samet och sikten i vattnet bara några meter. Minimalt med fisk var det också. En dag åkte jag till Pattaya, en populär turistort. Förutom att spana in byn så var det några delikatesser som lockade. Bredbandsinternet, McDonald’s och en gokartbana som tyvärr saknade tidtagning. En tjej som jag varvat flera gånger fortsätter in i depån med oförändrad hastighet precis som jag står och tar av mig hjälmen då det smäller till alldeles bredvid mig. Herregud.

Från Ko Samet tar jag via Bangkok nattbuss till Mae Sot 7 timmar nordväst om Bangkok. Vi anländer busstationen i Mae Sot 04:30 och när jag vaknar har alla redan gått av. Jag plockar ihop mina pinaler, kliver av och finner mig själv stående på gatan med 20 thailändare som ville hjälpa mig att bära och köra mig dit jag nu ska. Det är fortfarande mörkt ute. När jag utan hjälp fått på mig ryggsäckarna med de vilda thailändarna runt omkring drar jag igång showen. Sätter på mig min lilla Petzl-pannlampa och tänder den. Tar fram guideboken och bläddrar upp aktuell karta. Sätter på illuminatorbelysningen på klockan och rekar kompassriktningen samt knatar iväg mot centrum. Klungan står tomhänt kvar men jag får faktiskt lite applåder.

När det ljusnar tar jag flaktaxi till Um Phang via Dödens väg. Den kallas så på grund av all gerillaaktivitet som varit i området tidigare. Vägen går i krokar i bergen längs gränsen mot Burma eller Myanmar som vissa kallar det. Den militära närvaron är klart märkbar och vi blir stoppade flera gånger. Femton mil till Um Phang tar 4 timmar. Um Phang ska ha det bästa man kan finna i äventyrsväg i Thailand. Det är ett nyöppnat område på grund av tidigare oroligheter. Till min besvikelse visar det sig bara finnas fyra västerlänningar i byn. Jag och tre andra vilka är på väg därifrån. Turligt nog dyker ett engelsk par upp sent på kvällen och allt blir dubbelt så kul samt en hel del billigare. Det är dags för tre dagar i djungeln.

Vi startar med 4 timmar lätt rafting i gummibåt längs Klong River vilket är trevligt i fin natur. Vi äter lunch på en strand och kommer fram till trekkingstarten. Tre timmars vandring i ganska tuff terräng till en lägerplats. Övernattar i tält. Andra dagen går vi först till Thi Lo Su Waterfall vilket är Thailands största vattenfall och tala om vattenfall. Det är över 100 meter högt, 50 meter brett och i flera nivåer med pooler som vi kan bada i. Från toppen av ett fall som är 6 meter högt hoppar vi ner i en djup pool vilket är dunderkul. Tillbaka till tältlägret för lunch och sedan 2,5 timma lätt vandring till en liten by med folkslaget Karen där vi övernattar i hydda.

Sista dagen rider vi elefant i 2,5 timme vilket är skoj i en kvart sedan blir det för jobbigt att hålla i sig. Min elefant skenar dessutom två gånger och då slår skötaren elefanten i skallen med en hammare så att den börjar blöda vilket känns synnerligen otrevligt. Sedan fixar våra två guider fram en bil som skjutsar oss tillbaka till Um Phang. Väl där upptäcker den engelska killen att parets värdesaker saknas. Ägaren till hotellet var före turen väldigt mån om att vi skulle låsa in våra viktiga prylar i hans säkerhetsskåp. Jag gjorde inte det ändå jag föredrar att alltid ha pass, pengar och kreditkort nära mig. Det är total kalabalik en stund tills det visar sig att tjejen redan hämtat ut parets påse ur säkerhetsskåpet. Vi var alla nöjda med utflykten.

Från Um Phang tar jag mig via Mae Sot tillbaka till Bangkok. Jag har varit här i tre dagar nu. Bangkok är betong. De har byggt vägar uppe på vägarna så att det ofta är två nivåer och ibland även en tredje med ett skytrainspår. Luften är inte alls bra med mycket avgaser. Det är ändå tämligen trevligt med mycket att göra. Jag håller till på Khaosan Road vilket är stadens budgetområde. Allt verkar finnas här. De säljer till och med svenska körkort. I måndags träffade jag Stefan och Håkan som jag reste med i Kina. Nu har de pyst vidare till Malaysia. I kväll drar jag mig söderut till Phi Phi Island för mer sol och bad.

//Magnus Hedström