|
2002-02-25. Te Anau, Nya Zeeland.
Nr 16. Sydön.
Sista kvällen i Wellington träffar jag Andreas och Caroline från Falkenberg. De reser med samma bussbolag som jag och är också på väg till Sydön. Wellington är Nya Zeelands blåsigaste stad och kallas passande för Windy Wellington. Men när vi åker tretimmarsbåten till Picton på Sydön är det lugnt. Från båten njuter vi av Sydöns skärgård som är mycket vacker. Och från Picton fortsätter vi med buss till Nelson vilket är Nya Zeelands soligaste stad. Vädret är kanon.
Norra skärgården utanför Picton på Sydön, Nya Zeeland.
Efter en natt i Nelson går färden till Sydöns västkust och fotostoppen avlöser varandra. Först stannar vi vid ett par klippor där vi ser flera sälar ligga och gassa i solen medan ungarna leker i vattnet. Sedan stannar vi vid Pancake Rocks vid Panakaiki. Det är höga klippor som numera ser ut som plättar travade bredvid varandra. Bergarten ar kalksten och de lustiga formationerna har skapats av erosion. Klart häftigt. Övernattning i Greymouth. Ny dag och vi gör ett kort stopp vid den gamla guldgrävarstaden Ross. Längre söderut anländer vi Franz Josef Glacier tidig eftermiddag.
Caroline, Andreas och jag bakom bussen vid en rastplats.
Busschauffören hade en hund som behövde rastas. Leka pinne gillar ju hundar.
Glaciären är unik då den nästan kalvar i havet vilket är mycket ovanligt. Vi anmäler oss till en promenad pa glaciären. Vi är en grupp om 12 plus guide. Vi får kängor och stegjärn och knallar upp till botten av glaciären. Efter några korta instruktioner vandrar vi upp på istäcket och går omkring bland höga istorn, raviner och isgrottor. En grotta är så liten att jag som går först fastnar och måste ta av mig ryggsäcken för att komma vidare. En japansk tjej förstår inte engelska och trampar där vi blivit tillsagda att inte trampa och hon går igenom isen och sjunker ner till midjan i iskallt vatten. Vädret är suveränt och naturen intressant med glaciären omgiven av regnskog. Caroline som lider av höjdrädsla klarar sig bra.
Jag på Fanz Josef Glacier.
Ny dag och vi anländer tidigt till Lake Matheson som är Nya Zeelands mest fotograferade sjö. Vädret är fortsatt bra och på morgonkvisten är sjön spegelblank. Sydalperna med Nya Zeelands högsta berg Mount Cook blänker i sjön. Det är galet vackert. Bussen fortsätter till Makarora där vi hoppar på en jetboattur. Vi är en grupp om 5 plus chauffören som ser ut att vara Nya Zeelands galnaste människa.
Lake Matheson.
Han sätter full fart rakt in i Mount Aspiring National Park på en nästan uttorkad flod. På grund av det soliga vädret den senaste veckan är vattennivån på vissa ställen bara 10 cm. Båten toppar strax under 100 knyck och greppet är magnifikt. Vi kryssar fram mellan stenbumlingar och sandbanker samt åker uppför mindre forspassager. Chauffören plojar och gör 180-graders spinn och vi blir helblöta. Efter en halvtimma stannar vi för att bada. Vattnet är i kallaste laget och för första gången presenterar sig sandflugorna. De bits, suger blod och det gör både ont och kliar. Samma väg tillbaka och totalt en timme jetboat. Ytterligare en höjdare. Andreas reagerar starkt mot sandflugorna och räknar vi hans svullnader på kroppen till 67 stycken.
Mysig övernattning i enkel stuga. Från Makarora åker vi via Wanaka till Queenstown. Väl framme kliver Andreas och jag direkt på en fyrhjulsdriven buss upp till Nevis River och Nevis Highwire. Ett torrt landskap med djup ravin och floden Nevis River i botten. Mr Hackett med polare har spänt fyra stycken 380-meter långa stålvajrar över dalen och mitt emellan hänger en plattform 134 meter över floden dit man kan åka linbana. Vi är en grupp om 24 och vi delas upp i viktordning. Jag och Andreas hamnar i den första tyngsta gruppen. Vi är 6 personer som kliver in i kabinbanan med gallergolv. Plattformen har fönster i golvet för att göra det bästa av vyerna.
Plattformen hänger 134 meter över dalens botten.
Jag får mjuka fotbojor runt fötterna och helkropps klättersele. Kliver ut på en trampolin 134 meter över floden och en av instruktörerna räknar ner. Tre, två, ett, bungy. Jag kastar mig rakt ut med huvudet först och accelererar snabbt i hastighet. Jag ser floden komma närmare, vinden skriker i öronen och sedan efter 70 meters fritt fall bromsar bungylinan. Jag vänder 30 meter från vattnet och flyger nästan ända upp till plattformen igen. Efter tre studs rycker jag till i en svart tamp, det klickar till, mina fötter frigörs och jag hamnar i sittande ställning 50 meter över vattnet. Personalen hissar upp mig till plattformen igen. Grymt kul.
Jag redo att hoppa. Nevis Highwire Bungy utanför Queenstown.
Queenstown ligger mycket spektakulärt vid Lake Wakatipu som är omgiven av berg åt alla håll. Det är Nya Zeelands äventyrsmecka och vi anmäler oss till en canyoningtripp. Vi är en grupp om 5 plus 2 guider. Vi får helkropps tjock våtdräkt, klättersele och hjälm. Beger oss till en vattenfylld canyon och lekarna kan börja. Vi firas ner med rep 30 meter till botten av canyonen. Sedan åker vi kana pa rumpan, linbana, hoppar från stenar, klippor och i vattenfall. Men på grund av det soliga vädret är vattennivån aningen låg och på det djupaste stället är det två meter.
Vi hoppar som högst från 8 meter och måste ta den största smällen med benen för att inte dunsa i botten. Och varje landning känns ordentligt på baksidan av låren. Som avslutning hoppar jag från en 8-metersbro vilket är ett nervpiller med klippor på båda sidor under hela luftfärden. Totalt sett riktigt kul men vi var halvt blåslagna efteråt. Efter några dagar i Queenstown åker Andreas och Caroline norrut och jag två timmar söderut till Te Anau. Te Anau är Nya Zeelands vandringscentrum och inkörsporten till Fiordland National Park med några av världens populäraste vandringsleder. Jag kom precis över en restplats till Milford Track vilken rankas som världens vackraste vandringsled.
//Magnus Hedstrom |
