|
2002-01-31. Auckland, Nya Zeeland.
Nr 14. Mount Kosciuszko.
Australian Open dag 8. Både Justine Henin och Jennifer Capriati tar sig lätt vidare. Sedan spelar Tommy Haas och Roger Federer en riktigt bra och underhållande match över fem set där Haas segrar. Första kvällsmatchen vinner Kim Clijsters och därefter är det dags för Pete Sampras USA mot Marat Safin Ryssland. Ut kommer en glödhet Safin som drar upp ett ursinnigt tempo och skickar missiler förbi Sampras som inte hänger med. Men Sampras kliver genast upp ett level i koncentration och spelet blir världsklass. Safin tar första set med 6-2. Det andra med 6-4. Sampras försöker allt men inte ens Fantomentricket hjälper.
Safin bryter direkt i tredje till 3-1. Sampras är nästan uträknad men det är då det händer. Karln börjar trolla. Han bryter tillbaka och är plötsligt med i matchen och lyckas vinna tredje set med 7-5 i tiebreak. Fjärde set blir dramatiskt. Safins missiler mot en trollande Fantomen. Det är hyperjämnt. Sampras får tag i några otroliga volleys vid nät och Safin kastar sig vid baslinjen. Det blir tiebreak igen och spänningen är olidlig. Sampras får några chanser men tar dem inte och till slut håller det inte längre. Safin är för bra och vinner med 10-8 i tiebreak. Vilken match. Idrott på den här nivån är magiskt att se. Jag önskade verkligen ett set till.
Marat Safin.
Dag 9 börjar med vinst for Martina Hingis. Sedan kommer inte Jonas Björkman upp i samma nivå som tidigare och Thomas Johansson kan vinna en ganska bra match. Därefter kör jag tricket igen med att tigga till mig en biljett vid utgången till Vodafone Arena för att se Martina Hingis och Anna Kournikova spela damdubbel. Kvällspasset inleds med att en skadad Venus Williams är nära att slå Monica Seles men förlorar. Därefter vinner Jiri Novak en sömnig match över Stefan Koubek. Dag 10. Clijsters slår Henin tämligen enkelt. Samma visa för Capriati över Amelie Mauresmo. Safin möter Wayne Ferreirra som skadar sig och avbryter vid 2-5 i första. Kvällsmatchen mellan Marcelo Rios och Haas blir trevlig och det känns som om Rios kan bättre men Haas lyckas vinna fjärde sets tiebreak. Det blev sista tennisdagen. Jag kände mig nöjd och tyckte inte att Johanssons tennis var tillräckligt kul för att jag skulle jaga mer biljetter.
Anna Kournikova och Martina Hingis.
Tennisen har varit en höjdare. Det blev 10-14 timmars tennis 10 dagar i sträck. Jag har haft tur med vilken arena de lagt de intressantaste matcherna på vilket känns bra. De första dagarna var det 50,000 besökare per dag på området. Dock är jag förvånad över hur dålig publiken varit. Många verkar inte ens intresserade av tennis. Det var vanligt att några ur publiken försökte störa spelarna med flit och vissa kvällar har det varit jobbigt att befinna sig i samma lokal som dessa dumbommar. Och efter varje sidbyte är det alltid flera hundra som inte hunnit till sina platser när spelet ska börja.
Rod Laver Arena är fin men har ett par brister. Det finns alldeles för få toaletter och köerna har varit gigantiska. Men mest skumt är numreringen av stolarna. Det finns ungefär 40 stolar med exakt samma nummer men med olika bokstavskombination. Det här gjorde att förstagångsbesökarna nästan alltid satte sig på fel stol, även jag. Damtennisen har genomgående varit trist. De stora stjärnorna vann sina första matcher busenkelt. Jag såg fram emot kvartsfinalerna men det blir aldrig riktigt intressant när de varvar dam och herrtennis. Det är inte samma sport. På teve är det okej då man inte ser hur sakta det egentligen går. Den enda tjej som spelat med lite fart, taktik och ordentlig power är Venus Williams. På läktarna har det varit upp emot 150 svenska fans som varit ett kanonstöd till de svenska spelarna. Dessa lirare har målat sig i gult och blått och varit bra lustiga med sånger och andra hejarop. Något mer positivt kan jag inte säga om dessa människor.
Efter Melbourne var det dags att boka resa till Sydney via Thredbo. Jag börjar med att kolla upp det enda bussbolaget som kör till Thredbo och får reda på att det går bra att boka bussresan dagen före avgång. Jämför sedan priset med sex stycken hyrbilsfirmor. Bestämmer mig för buss. Bokar och betalar boende i Thredbo. Går tillbaka till bussbolaget och får reda på att det är fullbokat på bussarna i flera dagar framöver. Under tiden hinner hyrbilsfirmorna stänga. Men dagen efter går jag till den billigaste hyrbilsfirman och den enda som accepterar att man hyr bilen mindre än tre dagar om man ska till Sydney. Nu vill de ta ut en extra avgift på 1000 kr som de missat att meddela mig i första skedet. Jag har dock kvar ett skriftligt prisförslag och det får dem till slut att plocka bort avgiften.
De bjuder på en mycket detaljerat karta över Melbourne. Tjock som en telefonkatalog och jag tar sikte på Hume Highway. Redan innan jag fått i treans växel är det dags att bläddra sida. Framåt eller bakåt och olika antal sidor beroende på vilket väderstreck jag kör. Och det är vänstertrafik. Kartan är ju helt värdelös. Men med klockans kompass, ett par U-svängar och några chansningar är jag dock på rätt väg. Det är en härlig resa. På radion hör jag matchen mellan Safin och Haas när de svettas på Rod Laver i hettan. Jag har samma problem själv. Hur jag än mekar med fläkten får jag inte ner temperaturen under 42 grader.
När jag kommer fram till Wodonga svänger jag av motorvägen till en högalpin väg via Thredbo till Canberra. Dessvärre är det inte samma person som gjort kartan och som har satt upp vägskyltarna. Orterna på min karta och vägskyltarna stämmer inte alls. Jag kör fel flera gånger och måste stanna och fråga. Ibland ska det svängas utan att någon skylt meddelar om några orter över huvud taget. Men landskapet är fantastiskt och vägen letar sig upp i de australiska alperna. Det är många mil mellan vägskyltarna och helt plötsligt när jag passerar en liten ort upplyses jag om att nu finns ingen bensinstation på två timmars körning.
På väg till Thredbo.
Eftersom bensinen nästan är slut vänder jag tillbaka 5 km för att tanka men stationen jag just passerat är stängd och det finns ingen utrustning där man kan tanka själv. Jag chansar då det bör vara 7 mil kvar av 55 vilket borde gå. Det blir mörkt, vägen blir sämre och slingrar sig upp och ner bland kullarna. Jag ser inte en bil. Inte en människa. Och inte en endaste vägskylt. Och efter några mil rör sig inte bensinmätaren över huvud taget. Varningslampan lyser konstant men helt plötsligt efter 7 mil ingenting dyker Thredbo upp. Klockan är 21:30 och jag letar upp vandrarhemmet men dörren är låst. Det ligger nycklar och sängkläder utanför dörren till de som kommer sent men mitt namn finns inte med. Jag sover i bilen. Går tillbaka nästa dag och får då reda på att man måste ringa om man kommer sent. Jag hade annonserat min ankomst till mellan 20-21 och ingen sa något om att ringa. Grymt upprörande. Några pengar kunde jag inte få tillbaka nu. Möjligen i Melbourne där jag betalat. Vilka muppar.
Det är dags att bestiga Mount Kosciuszko vilket är Australien högsta berg. Klätterutrustning är löparskor, shorts och t-shirt. Jag startar på 1370 meters höjd och promenerar 11 km varav de sista 6 är på järngaller och sedan står jag på toppen, 2228 meter över havet. Utsikten är hygglig. Det är mycket folk och flugorna otrevligt många. Samma väg ner igen. Klarar mig precis från ett ordentligt oväder och amatörerna som inte kollat väderprognosen är kvar på berget. Äter, duschar och åker sedan de resterande 50 milen till Sydney med ytterligare en natt i bilen strax före Sydney.
Jag på toppen av Mount Kosciuszko 2228 meter. Australiens högsta berg.
Bild längs vägen till Sydney.
Sydney är vackert. De har verkligen lagt ner energi på att göra staden turistvänlig. Jag gör den obligatoriska hamnpromenaden som börjar bland lyxbåtarna utanför Mrs Macquaries Point och jag känner mig plötsligt urfattig. Passerar Botaniska trädgården och sedan är jag framme vid den största magneten. Operahuset. Fotostoppen är många och jag fortsätter förbi Circular Quay, The Rock och Sydney Harbour Bridge. Jag hann också med shoppinggatan Pitt Street och Darling Harbour som är ett jätteområde för turister. Jag besökte ett enormt akvarium som var okej. Bäst var glastunnlarna under vatten där man såg sköldpaddor, hajar och rockor som simmade bara några centimeter ovanför huvudet.
Sydney Opera House och Sydney Harbour Bridge.
Sista dagen i Sydney har jag beställt och betalat transport till flygplatsen. När jag kommer till angiven plats 07:05 har chaffisen redan åkt. Han trodde antagligen att jag skulle hämtas 06:55. Jag går till flygbussen och betalar igen. Väl på flygplatsen ringer jag vandrarhemmet som då öppnat och vill ha tillbaka mina pengar för transporten som inte fungerade. Killen frågar mig hur det ska gå till när jag inte är där men jag ber honom arrangera det genom killen som åkte för tidigt. Han kör ju fram och tillbaka till flygplatsen. Jag ringer lite senare för att höra hur det går och då har chaffisen sagt att han väntat på mig till 07:10 och receptionisten vet inte vem han ska tro på. Några pengar fick jag inte tillbaka.
Flygresan till Auckland och Nya Zeeland nytt land nummer 34 behövdes för att jag skulle lugna ner mig. Dock försökte de att stressa upp mig igen genom att mina kängor inte var okej i tullen. Grus under sulan. Men efter rengöring gick det bra. Auckland andas äventyr och jag får känslan av att det kommer att genomsyra hela Nya Zeeland. Jag har kollat in hamnen där båtarna i Volvo Ocean Race just seglat iväg. Och idag var jag upp på Mount Eden vilket är en 200 meter hög slocknad vulkan med fin utsikt över downtown. Jag har köpt ett busspass som gäller på både Nord och Sydön och passerar de platser jag vill se. Imorgon börjar det med att vi åker till grottorna i Waitomo.
Auckland, Nya Zeeland.
//Magnus Hedstrom |
