|
2001-12-20. Phnom Penh, Kambodja.
Nr 11. Templen i Angkor.
Sista dagen i Bangkok, resdag 102, var Kungens födelsedag. Allmän helgdag, stor fest, och givetvis totalt trafikkaos. Jag hoppade på bussen till Krabi 16 timmar och sedan båt 2 timmar till Phi Phi Island. På Phi Phi träffade jag Sara som vi reste med i början av Kina och hennes irländska kompis Caroline. Phi Phi Island är en favorit. Flera riktigt bra stränder ligger på gångavstånd från öns enda by. Vattnet är världsklass, stämningen behaglig då det varken finns vägar eller bilar. Mycket folk, mest svenskar och lite dyrt men ändå det perfekta stället att ta det lugnt på.
Vi pös iväg på en härlig snorkeltur med båt runt Phi Phi Islands båda öar och vidare till Bamboo Island som hade en superstrand. Det fanns massor av fisk vid snorklingstoppen. Vi snorklade bland annat utanför stranden där de spelade in filmen "The Beach". En seneftermiddag knallade vi upp till Phi Phi Island viewpoint för att njuta av vacker solnedgång. Utsikten var magnifik. En dag slog jag nytt personligt rekord upp till viewpointen. En 135 höjdmeter uppförsbacke som lämpligen springs mitt på dagen då det är minst folk ivägen. Tid 5 minuter 43 sekunder. Jag stannade 3 dagar på Phi Phi. Sedan tog vi båt 2 timmar till Krabi och fastlandet och vidare med songtheaw 30 minuter till Ao Nang.
Snorkeltur runt Phi Phi öarna med Sara och Caroline.
Bamboo Island.
Området runt Ao Nang är fyllt av kalkstensformationer både på land och i havet och det känns nästan onödigt vackert. En dag tog vi båt ut till stranden Rai Leh som är en annan favorit. Där besökte vi en stor grotta. Klättrade till en viewpoint och vidare ner genom djungel till en fantastisk lagun. Sara lämnade oss och åkte till Bangkok medan Caroline och jag hyrde kajaker och utforskade skärgården en dag.
Vi anmälde oss också på en snorkeltur till fem öar med flera riktigt bra badstopp. Vid en av stränderna var det rejält grunt och sjöborrarna låg bara någon decimeter under vattenytan. Jag varnade Caroline men när jag kom upp efter avslutad snorkling satt hon och plockade taggar ur benet från sjöborrar. Det blev fyra dagar i Ao Nang och sedan åkte vi via Krabi med nattbuss till Bangkok 15 timmar. I Bangkok springer vi på Cathy och Cheryl vilka jag tillbringade en dag med i Stenskogen i Kina. Det visade sig att alla tre tjejerna jobbat tillsammans som engelskalärare i Tokyo och att de var bästa polare. Inte klokt vad märkligt. Det blev så att jag, Caroline och Cheryl drog vidare till Kanchanaburi med buss, 12 mil sydväst Bangkok.
Solnedgång i Ao Nang.
Tjejer är lite konstiga. I Kanchanaburi visade det sig att svaret på min fråga, var vill Du bo, som jag såg det helt betydelselösa tillägget i slutet, det spelar ingen roll men det verkar mysigt vid floden. I själva verket betydde, jag klöser ögonen ur dig om vi inte bor vid floden. I Kanchanaburi bodde vi mysigt vid floden och 2,5 km från Death Railway Bridge vilken vi givetvis besökte. Under byggandet av Death Railway, 43 mil järnväg byggt under andra världskriget, dog 100,000 arbetare. De ramlade ner från bergen, blev bitna av ormar eller jobbade tills de dog av utmattning. Bron är känd från filmen, Bron över floden Kwai.
Death Railway Bridge, Kanchanaburi.
Vi besökte också krigsmuseet som inte var speciellt bra. Tidigare under dagen när jag letat fotolägen över bron blev jag omringad av fem hundar som hade mig på menyn så jag fick fly. När jag letade fotolägen på taket av museet blev jag överfallen av ett gäng getingar. I min vilda boxningsmatch med dem träffar jag mina egna glasögon vilka far upp i luften och medan jag väntar på att de ska kommer ner igen hinner jag bli stucken på tre ställen, i armen, i nacken och i pannan. De var alldeles för många så jag fick lägga benen på ryggen igen. Jag gjorde också en utflykt till Erawanfallen. En 1500 meter lång flodsträcka i djungeln med mängder av fall och pooler. Sju större fall där man kunde bada vilket var underbart i det svalkande vattnet.
Erawan Waterfalls. En bit utanför Kanchanaburi.
Jag tog adjö av tjejerna i Kanchanaburi. Reste via Bangkok till Siem Reap i Kambodja, nytt land nr 32. Bussresan tog 14,5 timmar inklusive stoppen vid gränsen. Kambodjas vägar är än sämre än i Vietnam. Det finns inte många meter asfalt och de sista fem timmarna av bussresan skakade vi fram. Det är enormt dammigt. Broarna är ruttna och det funkar bara med ett fordon i taget. Vi var tre bussar som åkte i kolonn. En buss gick sönder och vi stuvade in packning och folk i de två andra vilket blev galet trångt. Vid en bro hade en pick-up lyckats fastna i ett hål med ett av däcken. Hålet var en gånger tre meter och det var 3 meter ner till vattnet. Bilens last låg utspridd på bron och att döma av mängden halmsäckar hade bilen varit lastad flera meter hög. Men vi kom i alla fall fram till slut.
Siem Reap ligger ett stenkast från templen i Angkor. Jag hyrde motorcykel med förare en dag och tillbringade 11 timmar bland templen. Detta är vad jag kallar sevärdhet. Mer än 100 tempel utspridda över ett flera mil stort område. Jag hann med att se 8 tempel varav The Bayon var det bästa. Ett stentempel med ca 200 stora karvade ansikten föreställande den nu stendöda kungen Lokesvara. Bra var också Ta Prohm där djungeln håller på att äta upp hela bygget. Störst av dem alla var Angkor Wat. Ett enormt tempel med fem stora pelare som signum. Dagen avslutades från ett litet tempel på en kulle med utsikt över bland annat Angkor Wat.
The Bayon Temple.
Jag vid Ta Prohm Temple.
Munkar framför Angkor Wat Temple.
Angkor Wat Temple.
Sedan tog jag båt 6 timmar till Phnom Penh. Jag har besökt The Killing Fields vilket inte var mycket att se men med intressant historia. Det var lite gropar i marken där de hittat 129 massgravar och rester från flera tusen människor. Jag besökte också Tuol Sleng, ett fängelse där de torterade folk. Nu var det ett museum och de har försökt att återspegla hur extremt grymt det har varit och det var inte speciellt lustiga saker i de olika cellerna. Fängelset var känt under namnet S-21. Skrämmande är att detta hände i slutet av 70-talet när jag själv var ute och spelade tennis på eftermiddagarna. Röda Khmererna utrotade ca 2 miljoner av Kambodjas 7 miljoner folk. Kvar i landet finns också 4-6 miljoner landminor även om ingen har räknat så exakt noga. Men man måste vara lite försiktig var man går.
Idag tar jag mig ner till Sihanoukville på västkusten och därifrån vidare in i Thailand igen. Antagligen åker jag till Ko Pha Ngan och firar jul och nyår där. Det är ett fullmånsparty den 29 december och jag planerar att åka dit några dagar innan för att dra igång partyt. Den 8 januari flyger jag till Australien.
//Magnus Hedstrom |
