|
2001-10-09. Hong Kong, Kina.
Nr 5. Wuyibergen.
Från Shanghai tog vi oss till Wuyibergen. Ett av kinas vackraste bergsområden. Det blev dock bara en dags vandring. Det kostade 100 kr per dag att vandra och bergsområdet är litet så vi brände av det bästa på en dag. Vi besteg två toppar och det var verkligen fint. Sedan åkte vi till Xiamen och ön Gulangyu langs ostkusten vilket är kinas badparadis. Vi lökade där i fyra dagar med sol och bad. Vattnet var dock grumligt och sikten en halv meter. Orten var mysig med smala gränder, inga bilar och påminde om Medelhavet. Kineserna gillar visst inte att bada eller sa kan de inte simma. De stod i alla fall i vattenbrynet med bade klader och skor och blev blöta. De har alltid samma kläder: till vardags, när de halvbadar och när de vandrar. Finskor, långbyxor och skjorta. Från Xiamen åkte vi till Hong Kong.
Wuyibergen.
Jag testar mina klatterkunskaper.
Vi har inte haft något flyt den senaste veckan. Det mjukstartade när vi skulle från hotellet i Shanghai. Kommer ut på gatan och det är helt öde och tyst. Det är mycket ovanligt i Kina det fanns inte en bil, endast poliser i varje gathörn. Det visade sig att halva staden var avstängd pa grund av något firande så vi fick knalla en kvart med packning till närmsta öppna gata för att hitta en taxi. Vi var dock ute i god tid och hann lätt till tåget.
Tågresan var kul. Jag hamnade i sängen bredvid en tjej som jag snackade med på kvällskröken. Eller snarare, pekade i guideboken pa olika ord och fraser. Det var roligt och hon verkade helt normal. Gissar att hon var mellan 12 och 35 år gammal, svårt att säga exakt. Tåget anlände Shangrao på morgonen och vi raggade en taxi ner till bergen. Oturligt nog hade det skett en trafikolycka i bergen så vi fick vända och åka småvägar istället vilket tog två timmar extra. Vi var verkligen ute i bushen och i varje korsning diskuterades det vilket håll vi borde kora. Man bara väntade på att Bin Ladin skulle dyka upp och säga, wrong way.
Från Wuyibergen åkte vi några timmar buss till Nanping. Det var ingen skoj resa. Chauffören hade inställningen vid omkörningarna att "det kan gå". Transporterna passade sedan illa så vi fick slå ihjäl en hel dag i Nanping. Orten fanns inte med i guideboken och folket hade nog aldrig sett några västerlänningar förut. När vi passerade tvärstannade de och stirrade gapande. Vi kände oss som tre King Kong i den staden. Därifrån åkte Håkan nattbuss till Xiamen och Stefan och jag nattåg i olika klasser. Biljetter var det ont om så det fick bli så efter lottning.
Stadsbild.
När Stefan och jag anländer tågstationen ca 10 minuter fore tåget ska avgå är det knökfullt med folk. Tåget har inte kommit ännu. Det dyker upp två minuter före utsatt tid och när tåget når en hastighet av ca 10 km/h börjar en av kinas viktigaste tävlingar: Vem kan komma först på tåget. Ett kaos utan like utbryter, ljudnivån är öronbedövande och vi bara ler åt showen. När tävlingen är klar börjar nästa, vem kan komma tvåa på tåget. Och så där fortsätter det. Cirka tusen kineser är med i tävlingen men vi avstår, alla har ju platsbiljetter.
Vi spanar in vilka vagnar som gäller, jag har vagn 6 och Stefan vagn 3. Först kommer vagn 5, sedan 4, 6, 3 och vi blir glada över att ha vagnarna bredvid varandra. Sedan ramlar vagnarna på och nr 3 och 6 dyker upp igen. Typiskt tänker vi och frågar oss fram. Blir hänvisade till början av tåget. När vi kommer fram är det nästan bara vi kvar på perrongen. Stefan kliver in i sin vagn och när jag kommer fram till vagn 6 säger värdinnan att det är fel nr 6 och att jag ska åka i en annan vagn 6. Femton vagnar bort, panik!
Jag är själv på perrongen och min egen tävling börjar: Hur kommer man på tåget. Springer allt jag har med 25 kg packning i ca 200 meter men vet att jag kan ju alltid hoppa på bara tåget inte åker för fort. Signalen för avgång ljuder. Dörrarna stängs och jag inser att nu måste jag hoppa på, strunt i vilken vagn det är. Dörren låst, shit and corruption, en värdinna står kvar borta vid vagn 6 och jag springer dit. Hon vägrar släppa in mig och pekar på vagnen bredvid. Jag springer dit men det är låst och en värdinna vägrar att öppna.
Då kommer damen från vagn 6 och efter en en häftig ordväxling mellan värdinnorna öppnas dörren och jag får kliva på. Tåget åker. För enkelhets skull hade de märkt vagn 6 med nummer 5. Jag letar upp min koj drypande av svett. Det är 30 grader varmt på tåget också. Sätter mig pa min plats och droppar av da den vanliga ritualen börjar. Alla kommer och kollar in det som finns i koj 19, jag alltså. Sedan lugnar det ner sig och jag kan lägga mig. Spänner fast stora ryggsäcken i högerbenet och lilla säcken i armen, den som snor något nu får mig på köpet.
Återträffen i Xiamen gick helt enligt plan men vi hade ont om pengar och ingen uttagsautomat accepterade våra kreditkort. Vi hittade 10 banker men ingen tog resechecker. Enda banken som gjorde det var stängd och vi visste inte varför. Det visade sig att banken just uppgraderat sitt datasystem vilket orsakat några dagars extrastängt. Vi hängde utanför banken flera gånger om dagen och till slut kom en vänlig kines ut och hjälpte oss att få ut pengar på ett hotell istället. Vi hade då totalt 30 kr kvar och låg två dagar back med hotellnotan. Vi hade dock dollar som vi antagligen hade kunnat betala hotellet med men det var ingen bra situation.
Från Xiamen till Hong Kong åkte vi först nattbuss 10 timmar. Det var en buss med sängar vilket vi åkt tidigare och som varit bra. Nu var det mycket fler sängar och Stefan och jag hamnade längst bak där vi låg fem i bredd varav fyra killar och jag var den minsta. Det gick inte att röra sig, aircon fungerade inte och det var ca 20 centimeter från ansiktet till överslafen. Vi överlevde dock och sedan var det bara tre timmar buss in till Hong Kong vilket gick smidigt.
Idag har Stefan och Håkan flygit till Nepal och jag är kvar i Hong Kong. På fredag åker jag tillbaka till Kina där jag tankt resa runt i två veckor innan det blir tåg till Vietnam.
//Magnus Hedstrom |
