Strandförsäljare, Hua Hin, Thailand.

2015-01-28. Vientiane, Laos.

Nr 8. Vecka 16-17 (12 jan – 23 jan, 2015).

Kanchanaburi – Hua Hin, Thailand.

Det var inte vår plan att lämna det trevliga hotellrummet i Kanchanaburi men när vi kommer ner i receptionen och ska betala för ytterligare 3 dagar, som vi gjort några gånger tidigare, får vi höra att hotellet är fullbokat idag och att vi måste checka ut inom en timma. Nästa destination är Petchaburi 15 mil bort men där är det ont om hotell och det finns inget vettigt ledigt på Internet de närmaste 5 dagarna. Normalt förbokar vi inte men i Petchaburi rekommenderas det. Vi beslutar oss för att stanna några dagar till i Kanchanaburi och hittar ett billigare men bättre rum med mysig vy från balkongen över Riwer Kwai. Det är egentligen så man ska bo här i byn eller ännu bättre på själva floden. Det finns en hel del flytande hotellrum men alla verkar mörka och saknar wifi. Att stanna några dagar till passar oss bra då vi ännu inte besökt Erawan Waterfall.

Erawan Waterfall, del av nivå 1.

Små fiskar mumsar på mina fötter, Erawan Waterfall.

Buss 1,5 timma och 45 km nordväst till Erawan Waterfall i Erawan National Park. Ett enormt populärt vattenfall i 7 nivåer över en sträcka på 1,5 km. En fin stig är byggd genom djungeln till sjunde nivån och toppfallet. Det är vackert hela vägen och betydligt fler fall än 7 då vattnet letar sig nedåt genom skogen i otaliga mindre fall mellan varje nivå. Det finns gott om pooler att bada i och det är ovanligt skoj då mängder av små energiska fiskar mumsar på ens fötter. Jag vet inte riktigt vad de äter men till en början kittlas det och efter en stund känns det som behaglig fotmassage. Det är mycket folk i omlopp men lugnare i de övre fallen då turister på mastodonttur från Bangkok med 10 stopp inte har tid eller ork att gå hela vägen. Vi har sett dessa turistbussar med 48 lik i varje på eftermiddagarna i Kanchanaburi då de på tillbakavägen stannar för att besöka både bron och kyrkogården.

Passerar Cha-Am tågstation 25 km före Hua Hin.

Vattenfall gör sig oftast bäst i regnsäsong och så även här. Nu är det för lite vatten i de flesta nivåerna. Jag uppskattar det första fallet mest men det blir nog helt andra bullar när monsunen anländer på allvar i juni. Några mil norrut finns Huay Mae Khamin Waterfall som ska vara ett av Thailands vackraste men det är svårt att ta sig dit och vi misstänker att också det bör ses utanför torrperioden så vi åker aldrig dit. Under dagen har vi funderat hur thailändarna tänkt sig med bussen tillbaka till Kanchanaburi. Till fallen gick det bussar varje timma. Men de kan ju knappast åka tillbaka tomma säger jag till Olya för då blir det knökfullt i den sista bussen som går klockan 16. Fem minuter före 16 kommer vi springande till bussen och nu är det ståplats som gäller då de tidigare bussarna antagligen rullat tomma tillbaka. Det är löjligt trångt och lågt till tak, bussen verkar hämtad från kriget, tur man är kortväxt. Gudskelov kör chauffören sakta, han verkar också hämtad från kriget, så en eventuell krock är nog tveksamt om vi ens skulle upptäcka.

Hua Hin, Thailand.

Efter lite googlande beslutar vi oss för att strunta i Petchaburi. Templen som är huvudattraktion där verkar inte hålla toppklass. Istället gör vi ett försök att åka stor buss till Hua Hin. Gott om minibussar finns det men ingen stor direktbuss så vi åker först 90 km och 2,5 timma till Ratchaburi där vi delar platserna längst bak med 3 munkar i orange dräkter. En märklig ritual inträffar när de ska betala för bussen. Tjejen som går runt och tar betalt varken tar sedlar eller lämnar växel direkt i munkarnas händer utan man lägger pengarna på ett tomt säte mellan varje transaktion. I Ratchaburi blir vi lurade att gå av för tidigt då bussens kassörska säger att busstationen är på samma ställe som minibussarna till Hua Hin avgår. Vi försöker gå den sista biten till busstationen men har ingen karta och folk pekar oss i olika riktningar hela tiden. Aningen komiskt blir det två gånger när två personer samtidigt pekar åt 180 grader olika håll.

Hua Hin Train Station, kungens stationsbyggnad.

Vi hittar aldrig på busstationen men plötsligt säger någon att det går ett tåg om 20 minuter och vi stressar till tågstationen och köper biljetter med några minuters marginal. Bättre än så kunde förvirringen knappast sluta. Tåg är det absolut bästa sättet att resa om man bortser från att gå, springa, cykla, paddla kajak, ro, forsränna, segla, vindsurfa, åka inlines, skridskor, rullskidor och skidåkning. Bussarna far alltid fram längs vägar, trafik och bebyggelse medan tåget håller sig bland risfält på landsbygden. Vi åker tredje klass med öppna fönster och njuter för fullt. Tåget är dessutom billigare. Sträckan på 12 mil tar drygt 2 timmar och kostar 6 kronor skalet. Bussarna vi tänkt ta hade lätt brakat iväg på 15 kronor.

Hua Hin Beach.

Ridning på beachen är populärt bland de asiatiska turisterna.

Det fanns en hel del apor på en klippa vid södra änden av Hua Hin Beach. De dök ner i vattnet och hämtade mat som jag antar att turister kastat dit.

Hua Hin med 99.000 folk ligger 20 mil bilvägen söder om Bangkok och det var här allting började. På 20-talet byggde landets dåvarande kungar palats längs havet vilket lockade välbärgade thailändare att göra ungefär samma sak och 60 år senare dök de utländska turisterna upp. Längs den 5 km långa beachen finns det gott om lyxiga hotell och området huserar även några golfbanor av klass. Stranden består av härligt mjuk pudersand men även här har erosion gått hårt åt stadens pärla. Hua Hin skiljer sig en del mot Ko Samui och Phuket då det känns mer som en stad än en badort. Det är dock ingen nackdel tycker jag. Vädret här är ovanligt torrt för att vara vid havet och det samt närheten till Bangkok har gjort området enormt populärt. Många äldre svenskar verkar tillbringa vinterhalvåret här eller om de bor här permanent efter pension.

Fiskare, Hua Hin.

Stadens sevärdhet förutom beachen är tågstationen med en kunglig arkitektur. Det finns två stationsbyggnader. En för oss vanligt folk samt en för landets kung som är den vackrare av de två samt den som inte används. Numera åker han helikopter hit. Stadens marknader är bättre än vanligt och ortens restauranggata eller nattmarknad innehåller ett imponerande utbud av seafood med hummer, jätteräkor, musslor och alla möjliga sorters fisk och även lite kött som grillas efter önskemål. Jag har varit i Hua Hin några gånger tidigare men aldrig gett byn en chans. Nu blir jag rätt förtjust faktiskt. Badet är inte det bästa med för mycket folk på beachen men staden är helmysig trots alla turister. Den 23 januari kommer Mats Andren vandrande från Singapore och det passar så bra att vi kan träffas en tredje gång. Vi har ju haft ungefär samma fart norrut trots att han har gått och vi har åkt buss, tåg och flyg.

Chatchai Market, Hua Hin.

Chatchai Market, Hua Hin.

Imorgon börjar vi dra oss mot Laos.

//Magnus Hedström

Death Railway Bridge, Kanchanaburi, Thailand.

2015-01-18. Hua Hin, Thailand.

Nr 7. Vecka 13-15 (20 dec, 2014 – 11 jan, 2015).

Ko Lanta – Trang – Bangkok – Kanchanaburi, Thailand.

Sista kvällen på Ko Lanta får jag feber och mår inget vidare när jag vaknar. Men vi packar ihop och tar plats i den redan betalda minibussen till Trang. Resan är drygt 10 mil och tar normalt 2,5 timma. Men idag är det kaos med båtarna mellan Ko Lanta och fastlandet. Det verkar vara ungefär 10 gånger mer fordon än vad kapaciteten tillåter så vi köar i ett par timmar. Bussen är halvfull och jag sitter helt okej så det är inga problem. Det är det däremot för ett europeiskt par som ska med flyget från Trang flygplats.

Det blev inget fotograferande i Trang men jag slängde iväg den här bilden från balkongen på byns taxi eller tuk tuk som de kallas.

Killen i det sällskapet ger sig ut i fordonskaoset och vill efter en stund att vår chaufför ska avancera i kön. Det finns ju viss risk att andra resenärer har samma problem så det är inte riktigt aktuellt till en början men när det närmar sig vår tur att åka på en färja så får vi passera några andra minibussar efter att chauffören snackat runt lite. Den stressade killen ringer upp någon som är involverad i flygbokningen och som det låter så löser det hela sig då han till slut meddelar vår chaufför att han vill till Trang fort och inte till flygplatsen.

Surasak skytrain station, Bangkok.

Det är precis sådana här situationer man inte vill hamna i att en minibusschaufför ska försöka hinna någonstans i raketfart. Men jag övervakar körningen och bedömer att vi inte behöver kliva av. Konstigt nog så passerar vi avfarten till flygplatsen före Trang och när vi kommer in i byn så undrar paret som ska med flyget varför i helvete vi inte åker till flygplatsen. Chaffören vänder om och vi anländer avgångshallen samtidigt som deras flyg ska avgå. När den nu hysteriskt stressade killen sliter ut deras väskor så skäller han samtidigt på chauffören som gjort ett utomordentligt jobb. Jag får plötsligt en känsla av att jag måste lägga mig i situationen och förklarar att det är hans eget fel att åka med för små marginaler, det är inget ovanligt att det krånglar med båtarna, och att det var han som sa att vi inte skulle direkt till flygplatsen utan till Trang. Han ryter till med ett långt nej och springer in i flygplatsbyggnaden. Om de hann med flyget vet jag inte. Vår resa landar på 5 timmar efter att vi tagit lokalbuss från busstationen till centrum.

Det är alltid mycket trafik i Bangkok men nyårsafton verkade värre än vanligt.

Jag blir sängliggande med feber och ont i halsen. Efter ett par dagar besöker vi byns sjukhus som är en rörig tillställning med mycket folk och en stor huvudentre där även akutfall och ambulans anländer. Men vi blir väl bemötta och efter ett par timmars köande får jag träffa en doktor. Hon verkar säker på vad jag drabbats av men när hon säger det på vad som eventuellt kan vara engelska så förstår vi absolut ingenting. Då skriver hon ner det på ett pappar och när vi kikar på det känner vi inte igen en enda bokstav. Men jag frågar om det är en infektion och det svarar hon ja på. Halsfluss antagligen då halsen är uppsvälld och full av vita områden. Vi får köpa antibiotika för en vecka och smärtstillande tabletter.

Death Railway Bridge och River Kwai, Kanchanaburi.

Det bor 65.000 folk i Trang. Byn har inga direkta sevärdheter och vädret är nästan bara regn så det känns inte helt miserabelt att vi fastnar på rummet. Anledningen till att vi åkte hit var att det finns järnväg och vi ville norrut med tåg. Men när infektionen inte släpper bestämmer vi oss för att flyga till Bangkok där det finns bättre sjukhus. Att boka flygbiljetter med lågprisbolag är sällan en lätt företeelse. Hemsidorna är röriga och fulla av extrakostnader som man måste klicka bort för att inte bli lurad. Och hotellets Internet är minst sagt skakigt. Men när saker fungerar och vi väl lyckats fylla i ett mobilnummer som vi inte har på rätt sätt och kontrollerat allt upp och ner flera gånger och tagit oss förbi betalningssidan som låste sig en gång så får man en sammanställning av köpet där det tydligt framgår att jag precis köpt biljetter till den 25 mars och inte till den 25 december som var tanken, vilket känns lätt bittert.

River Kwai, Kanchanaburi.

Anledningen till att jag bommade månad beror på att jag varit in på sajten förut och sökt efter biljetter till Nepal i mars. När jag nu besökte sidan igen så fick jag aldrig fylla i någon avresemånad utan det var förifyllt. På de andra sajterna som jag jämförde med var december förifyllt. Pengarna i sjön landar på 350 kronor som en ombokning kostar. Flyg till Bangkok tar en timma.

Allied War Cemetery, Kanchanaburi. Här ligger 6982 soldater från andra världskriget främst från Storbritannien, Australien och Holland.

När antibiotikakuren är avslutat mår jag fortfarande inte prima så vi besöker en ny doktor på ett bra sjukhus i Bangkok. Mannen pratar engelska och ger mig en till omgång tabletter för 5 dagar samt en påse flytande antibiotika som jag får genom dropp vilket tar 20 minuter. Vi ligger lågt i några dagar till men förlänger våra visum i ytterligare en månad. Jag har sedan jag var i Bangkok för första gången 1995 gillat stan. Men nu känns det som om jag sett varje sevärdhet minst tre gånger. Vi föredrar att hålla oss nära vettig sjukvård ett tag till och beslutar oss för att åka buss 2 timmar västerut till Kanchanaburi dit det är 13 mil.

Kanchanaburis klocktorn.

Kanchanaburi med 35.000 folk ligger trevligt i en torr dal längs floden Kwai. På fälten mellan centrum och bergen odlas sockerrör, majs och maniok. Staden har några intressanta sevärdheter från andra världskriget. Här finns den 300 meter långa Death Railway Bridge eller bron över floden Kwai som den också kallas. Det var ju som så på 40-talet att Japan hade erövrat stora delar av Asien och även tänkt invadera Burma där de krigade mot britterna och Kina. Då fanns det ingen förbindelse mellan Thailand och Burma landvägen. När japans flotta bombades kraftigt i Malackasundet så beslutade japanerna att bygga en järnväg genom djungeln mellan Thailand och Burma. Den sträckan på 415 km tog 16 månader att bygga av 200.000 krigsfångar varav hälften dog av usla arbetsförhållanden. Därav namnet Death Railway.

Moppe och cykelriksha, Kanchanaburi.

Det är betydligt mer turister nu än för 10 år sedan men staden är framförallt trevlig för det behagliga klimatet. Det är inte alls samma fuktighet som är normalt i Thailand utan torrt och dessutom så har vi blå himmel utan ett enda moln de 6 första dagarna. Byn har ingen sandstrand utan ligger långt ifrån havet vilket då antagligen är orsaken till att jag knappt hör några svenskar.

Street food, Kanchanaburi.

Imorgon flyttar vi men vi vet inte vart.

//Magnus Hedström

Ko Lanta, Thailand.

2015-01-04. Kanchanaburi, Thailand.

Nr 6. Vecka 11-12 (05 dec – 19 dec, 2014).

Krabi – Ko Lanta, Thailand.

Med ryggsäckarna på ryggen tar adjö av vår trevliga värd på hotellet i Krabi stad. Damen ser chockad ut då vi tänkt gå 500 meter till gatan där minibussarna till Ko Lanta avgår. Normalt bokar man dem via hotellet och blir upphämtad vid dörren. Det kostar 40 kronor skalet och det är just den avgiften vi vill undvika.

Jag kör ett simpass i poolen.

Minibussarna eller minivans som de kallas i Thailand går i skytteltrafik mellan närliggande orter. Till Ko Lanta går det inga stora bussar utan det är minivans som gäller trots ett stort turistflöde i högsäsong. Nackdelen med minibussarna är att chaufförerna ofta kör som idioter och man utsätter sig för en stor risk. Tankesättet att köra så att passagerarna trivs har inte slagit igenom i Thailand än.

Long Beach (Hat Phra Ae), Ko Lanta.

Något jag aldrig riktigt förstått med minibussarna är att fordonen är byggda för passagerare utan packning medan det som transporteras är passagerare med packning. Vilket leder till att de två sista passagerarna som vi ska plocka upp får beskedet att invänta nästa buss eftersom det placeras packning på deras platser.

Taxi, Ko Lanta.

Resan mellan Krabi och Ko Lanta innefattar två korta båtresor, då vi sitter kvar i minibussen, och tar cirka 2 timmar. Olya ägnar en hel eftermiddag åt att leta boende. Det mesta är för dyrt för vår smak men hon hittar en bungalow på södra änden av Hat Phra Ae eller Long Beach som stranden också kallas. Vi bor relativt nära beachen och stället har dessutom en trevlig pool.

Här säljs nygräddade pannkisar.

Ko Lanta är en 20×5 km stor ö i Andamansjön några mil söder om Krabi. Öns centrala delar är kuperade med djungel medan västkusten består av ett tiotal populära stränder. När jag var här för 10 år sedan fanns det en dålig grusväg och ett par hotell. Nu har det växt upp mindre men ändå högljudda semesterorter längs vägen med en hel del hotell, restauranger, barer och äffärer. Det är inte samma idyll längre och det är framförallt hastigheten och ljudnivån på mopederna som irriterar mest. Olyckor ser vi också vilket inte är så konstigt då folk kör som galningar även på kvällen när det är beckmörkt och folk knappt ser varandra.

Det är ofta fina solnedgångar på Ko Lanta.

Vi tycker att vi bor helt okej men det visar sig vara så mycket mygg i omlopp att man inte kan sitta ute på verandan och läsa bok ens på dagtid. När vi sedan får en granne som varje halvtimma varje kväll sätter sig på sin veranda och röker så att vi måste springa ut och vänta en bit bort tills han är klar då rökmolnen letar sig in i vår inte alls täta bungalow blir det bara för mycket. Vi letar upp ett mycket bättre boende närmare havet men utan pool på norra Long Beach istället.

Vi hyrde cyklar och följde västkusten söderut.

Stränderna på Ko Lanta är trevliga men långt ifrån top notch. Long Beach är 2 km lång och har drabbats en del av erosion så att den är smalare än tidigare och lutar mer. Men det går fortfarande precis att löpträna även om man får springa lite på skrå. Plötsligt dimper det ner ett mejl i inkorgen från Mats Andren som undrar vart vi är. Han har precis kommit till Ko Lanta och bor på Hat Khlong Dao beachen norr om vår. Mats promenerar ju till Sydney men har valt att vila ett par veckor på öarna i området.

På södra delen av Ko Lanta är vägen hiskeligt brant. Mats och Olya på väg uppför 17 procents lutning.

Det inte helt klockrena vädret som vi hade i Krabi håller i sig och vi har bara en strålande heldag under två veckor. Och den råkar infalla precis som vi hyr överraskande bra mountainbikes och trampar söderut. Huvudvägen följer västkusten och det är trevlig cykling längs den ena viken efter den andra. Vi tänkte börja med att besöka ett par grottor men när vi kommer fram är det ett rejält projekt som kräver en del tid och guide så vi avstår.

Strand på södra Ko Lanta.

Södra delen av Ko Lanta är kuperad och backarna saftigt branta så det är ett svettigt företag att ta sig fram på cykel. När vi nästan är framme vid öns södra spets visar det sig vara en nationalpark som kostar 50 kronor per person att besöka för att se sista stranden och en fyr. Det är i överkant tycker vi så vi vänder om vilket hälften av alla andra som också är där verkar göra. Vi tar sikte på ett vattenfall istället men när vi kommer dit är det lång promenad genom djungeln fram till fallen. Jag frågar damen som sköter kiosken och betalparkeringen om det finns något vatten i fallen och hon svarar att hon inte vet. Vilket då betyder att det inte finns något vatten alls vilket också bekräftas av några andra turister som precis varit där. Ett vattenfall utan vatten lockar inte så värst mycket så vi struntar i det med.

Lokal fiskare har fångat dagens lunch.

Men vi stannar och badar några gånger längs vägen och vattnet på södra Ko Lanta är klart fräschare än på norra delen av ön. Cykelturen landar på 50 km och det känns i benen nästa morgon. Mats fortsätter efter en vecka med båt till Phi Phi Island. Vi bestämmer oss också för att lämna ön när det veckan före jul väller in svenskar på kortsemester och prisnivån plötsligt skjuter i höjden. Vår tanke har varit ända sedan vi kom till Thailand att öluffa på öarna utanför Trang. Men det trista vädret och det oroliga havet utan sikt för snorkling får oss att avstå.

Veckan före jul blev Ko Lanta i överkant populärt främst av julfirande svenskar.

Imorgon tar vi minivan till Trang stad.

//Magnus Hedström