2015-05-08. Istanbul, Turkiet.

Nr 16. Jordbävning i Nepal (25 apr – 1 maj, 2015).

Kathmandu, Nepal.

Klockan närmar sig 12 mitt på dagen den 25 april 2015 och jag sitter på rum 229 andra våningen i Kathmandu Guesthouse, Kathmandu, Nepal och skriver ett mejl hem till familjen och några vänner om att vi ska vandra Everest Trek under 6 veckor med start i Jiri om tre dagar. Olya har för en kvart sedan gått för att handla vatten hon gör det varje dag i närheten av Durbar Square där man kan fylla på i sina egna vattenflaskor. Hon frågade om jag ville följa med men jag måste skriva en reseberättelse till hemsidan samt ta säkerhetskopior av de bilder jag tagit den senaste tiden innan vi kan ta 7-timmarsbussen till Jiri så det är fullt program. Två dagar tidigare har vi flyttat från ett billigare hotell till stora Kathmandu Guesthouse för att de har ett relativt säkert system för lagring av packning medan man vandrar. Vi brukar göra så före varje trek.

Plötsligt börjar hela rummet röra sig och att det handlar om en jordbävning är glasklart. Skrivbordet jag sitter vid står alldeles vid dörren så jag tar ett snabbt kliv till dörröppningen som är en halvmeter tjock och något som jag betraktar som en relativt säker plats. Överväger snabbt om jag ska springa ut men bedömer att det är bättre att stanna. Dörren är redan öppen då vi brukar ha den på glänt för behaglig vädring. Till en början skakar det inte så mycket men efter 5-10 sekunder blir det värre och jag funderar allvarligt på om kåken klarar det här. Saker ramlar ner från tak och väggar och det klirrar och smäller från alla håll och folk skriker, inte i panik utan något som jag uppfattar som direktiv om vart man bör ta vägen. Jag är enormt sugen på att ta upp kameran och filma den ligger ett par meter bort i både lilla ryggsäcken samt väskan som en polare brukar kalla ”never ready case” och det stämmer nu på pricken.

Det är svårt att beskriva hur mycket det skakar normalt rör sig ju inte marken eller hotellet alls men jag har inga problem att stå även om jag har ena handen på väggen och står bredbent för att parera golvets rörelser som jag uppfattar som en gungande vågrörelse i sidled fram och tillbaka. Killen i grannrummet dyker upp i dörröppningen och verkar vara på väg att springa ut i korridoren och jag säger åt honom att stanna där han är. Kraften i skalvet lugnar ner sig och efter ungefär 20 sekunder slutar det. Jag drar snabbt på mig shortsen där jag har pengar, kreditkort, pass, kastar ner våra datorer i min ryggsäck där kameran finns, springer till andra sidan rummet, låser fönstret, skyndar mig ut, låser dörren, springer till trapphuset ner för trapporna till lobbyn och ut till säkerheten på hotellets parkering som jag når i runda slängar 30 sekunder efter att skalvet slutade.

Det har samlats en del folk på parkeringen och det ramlar in fler med tiden men det är ändå betydligt färre än jag hade gissat för ett så stort hotell med över 100 rum. Möjligen har vissa valt att ta skydd i trädgården på andra sidan huset. Från där jag står har man god överblick över byggnaderna runt omkring och ingen har varken rasat ihop eller ens gått sönder vad jag kan se så till en början är jag inte speciellt orolig för Olya. Jag försöker göra ett inlägg på Facebook om jordbävningen redan efter ett par minuter men jag får det inte att fungera trots att det finns signal. Efter något som känns som 10 minuter men är en halvtimma är det dags igen och marken börjar gunga rejält. Folk samlas snabbt i mitten av parkeringen och alla försöker ha koll på vad som eventuellt kommer nedflygande från byggnaderna runt oss. Det nya skalvet är kortare och känns svagare än det första.

Telefonnätet fungerar fortfarande så information haglar in från omvärlden och ägaren till Kathmandu Guesthouse samlar ihop oss på parkeringen för ett snack. Första skalvet har uppmätts till 7,5 på momentmagnitudskalan men ändras senare till 7,8 och epicentrum var 80 km nordväst Kathmandu. Betydligt kraftigare skalv än vad jag hade gissat på. Det andra skalvet mätte 6,7. Kathmandu verkar ha klarat sig bra men området vid Durbar Square ska ha drabbats värst och det var ju dit Olya gick vilket inte känns något vidare. Vi ombeds att hålla oss utomhus och meddelas att det är stor risk för efterskalv de kommande tre timmarna. Efter en stund kommer folk springande från olika delar av staden bland annat Durbar Square och de säger att vissa tempel har rasat där men att de inte sett några folk som hamnat under rasmassorna. Det finns gott om öppna ytor vid Durbar Square så jag är fortfarande inte speciellt nervös för Olya men tittar mot grinden hela tiden ifall hon skulle dyka upp.

Medan vi hänger på parkeringen kommer det flera efterskalv men de varierar mellan knappt kännbara och att det gungar till en eller två gånger av den lugnare varianten. Men varje gång det händer flyger folk upp på fötter och är beredda på det värsta. Vädret är helgrått och kusligt mörkt, helikoptrar börjar snurra i luften och det är en märklig stämning. När Olya inte visat sig efter 3 timmar berättar jag för några nya bekantskaper bland annat två svenska tjejer att de ska hålla utkik efter en blond tjej och meddela ifall Olya kommer att jag har gått för att leta efter henne och snart är tillbaka. Jag går mot Durbar Square genom turistghettot Thamel som ligger helt öde med alla butiker stängda, ingen trafik på vägarna och bara några få själar i omlopp. Tegelstenar har ramlat ner från vissa hus och ligger utspridda på marken men husen står kvar. När jag kommit 500 meter blir det för smala gränder och husen flera våningar höga vilket känns livsfarligt att bege mig längre in i ifall det skulle komma en till brakare så jag joggar tillbaka till hotellet.

Efter fyra timmar gör jag ett nytt försök och väljer nu en omväg mot Durbar Square på större vägar vilket känns säkrare. När jag kommer ut ur Thamel är det proppfullt med folk på vägarna och ingen trafik alls. Flera elstolpar har åkt i marken vilket inte är så konstigt då de stod på sniskan sedan tidigare och var överbelastade med kablar. Några tegelmurar har rasat och jag ser också ett par hus vars fasad av tegel har rasat ner i en hög på gatan. Asfalten på vägarna är dock i gott skick. Det är alltid kaos och mycket folk i rörelse i Kathmandu men nu är situationen annorlunda ingen är inomhus utan alla försöker gå på vägen i rädsla för nya skalv och ras. Ett gäng nepaleser med påkar försöker rensa mitten av vägen på folk så att ambulanserna kommer fram de få som finns går i skytteltrafik med tjutande sirener och hämtar skadade människor. Flera helikoptrar cirkulerar i luften och situationen känns surrealistisk.

Att gå här känns dock säkert och det förvånar mig att Olya inte dykt upp än hon kan Kathmandu som sin egen hand och borde förflytta sig på den här vägen också. Jag letar efter henne på två stora gräsområden, där det samlats tusentals människor, men utan framgång. Vissa byggnader har uppenbarligen gått sönder och jag börjar allvarligt fundera på om det kan ha varit så olyckligt att hon var på precis fel ställe i fel ögonblick och fick något i skallen eller i panik blev överkörd av en bil. Jag kollar i varje ambulans som passerar om jag kan se henne men de är alltid proppade med nepaleser. Ett par hundra meter från Durbar Square är det avspärrat och man får inte passera men jag ser ett stort kaos där inne med ett dammoln över halva området nästan lika högt som byggnaderna och massor av folk som är på väg därifrån. Många verkar jobba för fullt med att gräva fram folk ur rasmassorna. Någon säger åt mig att jag kan ta mindre vägar dit men det känns för farligt så jag bestämmer mig för att gå tillbaka till hotellet och avvakta ytterligare.

Plötsligt petar hon på mig bakifrån och det är en underbar känsla att se att hon är välbehållen. Hon har farit runt på en lånad cykel och letat efter mig. Olya hade inte hunnit till Durbar Square när jordbävningen bröt ut men var vid de smala gatorna med höga hus i närheten och det hade varit rejält obehagligt när marken skakade och husen gungade. Sen gjorde hon sällskap med en kinesisk långfärdscyklist och tog sig till en av de stora gräsplanerna som jag letade efter henne på. Kinesen var verkligen på tå och handlade både vatten och plockade upp varsin hjälm från marken innan de tog skydd på gräsmattan. Olya och jag måste ha mötts utan att se varandra då hon varit till Kathmandu Guesthouse redan. Men varken jag eller de jag pratat med vid hotellet har känt igen henne då hon kommit på cykel samt haft en svart motorcykelhjälm på skallen. Vi stannar och snackar lite med kinesen innan vi går tillbaka till hotellet.

Fem timmar efter den första stora jordbävningen lägger jag ut ett meddelande på Facebook om att vi är okej. Pratar med receptionen om hur de tänkt sig med rummet och får besked att de vill att vi ska packa ihop och lämna byggnaden som är en av de äldre. Den är skadad och måste stängas. Rummet är fullt av flisor från väggarna och taket och ute i korridoren är det sprickor i fasaden och golvet har klämts ihop så att det både spruckit och blivit några centimeter högre. Våra väskor är nästan fullpackade redan och det tar bara ett par minuter att rafsa ihop de sista pinalerna och bänka oss på parkeringen igen. Vi blir erbjudna ett rum i en av de nya byggnaderna som är jordbävningsskyddade men det känns inte aktuellt att sova inne i natt. Hotellet bjuder på mat och vatten och vi hänger tillsammans med många andra på parkeringen hela kvällen utan att det kommer några nya stora skalv. Alla kineser ombeds att ta sig till flygplatsen där flera flygplan till Kina plötsligt väntar. Även Indien är snabba och skickar flera flyg för evakuering av sina medborgare.

Strax före midnatt börjar det att regna lätt så vi flyttar in i den nya byggnadens lobby på golvet där det redan är fullt av folk. Olya är supertrött och vill sova jag sitter på en stol bredvid men klockan 02 är jag också jobbigt trött så jag lägger mig på golvet men med både löparskor och glasögon på mig. Den 26 maj klockan 05 kommer en ny jordbävning jag verkar känna den först skriker till och väcker alla, hoppar upp på fötter, greppar våra små ryggsäckar och springer ut på parkeringen i full galopp. En av våra nya vänner från New York sover ute under ett tak precis vid utgången och när han vaknar av att marken rör sig och ska sparka av sig filten och springa ser han oss passera i högsta fart. Han kan inte förstå att vi är så snabba det var kul för snabb har jag aldrig varit känd för att vara. En liten jordbävning dock och de flesta lämnar inte ens byggnaden.

Nu är vädret bättre och vi intar våra platser på parkeringen medan solen börjar klättra på himlen. Hotellet fortsätter bjuda på mat och ägaren beställer också flera lastbilar med dricksvatten. Det är trevligt folk att spendera tid med många delar sina upplevelser från den första jordbävningen med varandra. Några som befann sig utanför stan igår har sett en hel del döda människor längs vägarna säger de. En kille i personalen har bandage på hakan och jag såg honom blöda igår kanske fick han en sten på sig eller ramlade när panik bröt ut. Det finns fantastiska möjligheter att cirkulera i city och fotografera katastrofen men jag har aldrig varit speciellt förtjust i den typen av bilder. Dessutom är det förenat med vissa risker vilket killarna från USA blir bra exempel på då de är ute och fotograferar från en motorcykel när det mitt på dagen kommer en ny jordbävning som mäter 6,7. Grabbarna kommer tillbaka kritvita i ansiktet och meddelar omgående att de har fotograferat färdigt även om de fick med sig en del vettiga bilder.

Det är stor skillnad på en jordbävning som mäter 7,8 och 6,7. Av den senare varianten borde vanliga hus absolut inte gå sönder det syns knappt att kåkarna runt oss rör sig även om det gungar en del i marken. Men sen har jag ingen aning om hur stor skillnad det är mellan epicentrum och där vi befinner oss samt att marken nog kan röra sig på många olika sätt. Momentmagnitudskalan visar bara hur mycket energi det är i skalvet. Under dagen registreras 35 jordbävningar med minst 4,5 i kraft men de flesta är ändå så små skakningar i marken att de knappt känns. På eftermiddagen börjar folk kontakta sina respektive ambassader och får besked att de kan vistas och sova på deras område. Den tanken har inte slagit mig men när de flesta försvinner och vi sitter kvar nästan själva beslutar vi oss för att undersöka vad den danska ambassaden eventuellt kan göra. Vad jag vet så har Sverige ingen ambassad eller konsulat i Kathmandu men den danska ska ansvara även för Sverige.

Det är en bit att gå till den danska ambassaden. Viss trafik har kommit igång på vägarna igen men folk går fortfarande helst en bit ut på vägen med marginal till hus och trottoar när sådan finns. Det som i huvudsak har gått sönder är tegelmurar som kantar många gator och tomter. De har helt sonika vickat omkull och vad jag kan se så är de inte förankrade på något sätt utan det hade väl räckt om Börje Salming tryckt till med en axel så hade de rasat. Jag visar upp mitt pass i grinden och blir insläppt medan Olya väntar utanför. Jag får träffa en yngre dansk ambassadmedarbetare som har mycket att göra men är trevlig. Vi utbyter ungefär följande ordväxling efter att han har registrerat mitt namn i datorn.

Jag: – Finns det möjlighet för mig att stanna och sova på området?
Dansken: – Vi rekommenderar folk att lösa situationen på egen hand.
Jag: – Finns det möjlighet för mig att stanna och sova på området?
Dansken tar ny sats: – Våra rekommendationer är att folk löser det på egen hand.
Dansken igen: – Men om det kniper så visst man får sova här vi är lite oroliga att maten ska ta slut bara.
Jag: – Min flickvän är från Kazakstan får hon också sova här?
Dansken tänker och säger: – Måste snacka med chefen. Han försvinner en stund, kommer tillbaka och svarar – tyvärr nej.
Jag: – Okej hejdå.
Dansken: – Vi rekommenderar Hotell Hyatt de har en stor trädgård pröva där.

Det hade varit guld om vi kunnat slagga i ambassadens trädgård. Byggnaden är låg och i helt annan kvalite än Nepals byggnader. Och det finns en stor mur runt området som dessutom är kraftigt bevakat. Det var mycket folk där redan men jag är helt övertygad om att de lätt kunnat ta emot många fler. Vi fortsätter till den ryska ambassaden de forna Sovjetrepublikerna brukar ha ett bra samarbete och någon kazakstansk ambassad finns såklart inte. Den ryska ambassaden släpper inte in en käft men alla ryssar har samlats på ryska kulturcentret. Olya frågar på ambassaden om de kan ta emot en svensk medborgare också men det är helt uteslutet internationella par tar ingen emot. Vi går dit ändå och möts av enormt trevliga ryssar som säger att de hjälper alla de kan. Vi blir nummer 181 och 182 på listan och mer folk trillar in hela tiden. Vi går tillbaka till Kathmandu Guesthouse och hämtar vår packning och hinner in på ryska kulturcentret precis innan det blir mörkt efter flera timmars promenerande.

Vi får betala motsvarande 30 kronor per person och dygn då personalen på centret åker och handlar mat varje dag. Vissa affärer har redan öppnat vilket jag såg inne i Thamel också. Vi letar upp en ledig plätt på gräsmattan en bit från centrets byggnad som ska vara jordbävningsskyddad och byggd så att den rasar in i sig själv och inte ut i trädgården. Det är mycket folk och trångt vilket inte gör så mycket men folk röker som borstbindare vilket är enormt obehagligt det är dock inte läge att börja härja om det nu. Vi äter kvällsmat och gör i ordning vår sovplats som blir cowboy camping som de säger borta i väst när man sover utan tak över huvudet. Men det finns ett helt magasin med stolsdynor som vi kan använda som madrasser och vi har också egna prylar men inget tält. Jag är sjukt trött så det är galet skönt när vi äntligen kan krypa ner i sovsäckarna men precis då börjar det att regna så vi packar snabbt ihop och tar skydd under byggnadens tak. Två timmar senare slutar det och vi kan bygga ett nytt läger på samma plats och somnar sedan bums.

Det känns riktigt bra att befinna sig i en trädgård på ett område vars mur visserligen har rasat men som är övervakat dygnet runt av vakter. Vi får besked om att Ryssland kanske ska skicka flyg från Moskva för att evakuera sina medborgare och vi får frågan om vi vill åka med i mån av plats. Det svarar vi ja på. Vi funderar dock på att undersöka hur det ser ut vid hotell Hyatt men när vi äter lunch på CFC, en kopia på KFC, som har fungerande wifi får vi besked om att ryska flyg redan har lämnat Moskva. Vi beslutar oss för att stanna kvar på området ifall det blir aktuellt med en evakuering. Vi erbjuds att sova i tält men tackar nej då vi har så bra utrustning ändå. Vi bygger ett eget litet krypin med plast över huvudet och det blir kanon nästan helt vattentätt. Det är också en gynnsam årstid då temperaturen på natten är behaglig i alla fall på Kathmandus höjder 1400 meter över havet.

Det är två stora cargoplan från ryska flygvapnet som kommer från Moskva men de får inget tillstånd att landa i Kathmandu trots att de har både personal, utrustning och mat för att hjälpa befolkningen. De landar i Delhi istället och blir stående där i väntan på ett landningstillstånd. Vi ombeds att vara standby ifall det blir snabba puckar med flygen. Den 27/5 går jag och handlar i stadens största mataffär. Personalen plockar för fullt upp varor från golvet in i hyllorna igen. Det måste ha blivit ett sanslöst kaos i affären vid det första skalvet. Det är obehagligt att vara inomhus och jag handlar så fort jag kan men hamnar i en lång kö vid kassorna. Det finns bara en utgång och skulle en ny jordbävning inträffa kan jag aldrig tänka mig att jag skulle ställa mig i kö och vänta på att folk ska få fart på benen utan springa för allt jag har och på vägen ut sänka en och annan mindre människa. Tanken är olustig och jag vill bara ut ur huset så snabbt som möjligt.

På kvällen den 28/5 får vi besked om att de ryska flygen fått landningstillstånd imorgon vid 05 på morgonen. Alla som vill med bör få plats och vi ombeds visa upp våra pass klockan 19 på kvällen för personal från ryska ambassaden. De frågar mig om jag har något visum till Ryssland och det har jag ju inte. Tanken har visserligen slagit mig men i och med den prekära situationen så har jag trott att det inte lär behövas. De ber mig lösa problemet genom den svenska ambassaden under kvällen. Några personer från Lettland sitter i samma båt men de får kontakt med sin ambassad vilka lovar skicka folk för att möta dem i Moskva vid landning. Jag knatar iväg till den danska ambassaden igen genom ett kolmörkt och nästan helt öde Kathmandu.

I grinden frågar de om jag har en bokad tid på ambassaden det måste man ha för att bli insläppt. Jag undrar om de nepalesiska vakterna skojar men det gör de inte. Sen säger de att ambassaden är stängd och ber mig ringa något journummer. Jag har ingen telefon men de ringer från kuren åt mig under 10 minuter utan att komma fram till önskat nummer. Då säger jag skit i det och börjar gå därifrån och helt plötsligt blir jag insläppt på området. Ambassaden är tydligen öppen och det är full aktivitet. Först pratar jag med en dansk om att jag vill att de ringer till svenska ambassaden i Moskva och frågar om det går att arrangera något så att jag kan flyga med de ryska evakueringsflygen. Killen säger att det låter svårt och att det inte är hans bord. Efter en stund kommer det en till dansk som bott i Lund och som kan skånska men vi pratar engelska för att förstå varandra. Han kopplar problemet men säger att om han ringer till den svenska ambassaden i Moskva så är det samma sak som om Kalle Anka skulle ringa. Han ber mig vänta på svensk personal som ska finnas i krokarna men inget vet vart. Jag väntar i något som känns som en timma och går sedan därifrån.

Klockan 02 på natten kommer det en buss och hämtar alla ryssar samt några till nationaliteter som vill lämna Nepal pronto. De flygs till Moskva med två ryska Ilyushin Il-76 flygplan. Olya väljer att inte följa med trots att hon får det. Nu blir campingen nästan tom på folk och vi flyttar in i ett tält. Vi får information om att det ska komma fler ryska flyg och om jag bara fixar ett visum så plockar de med mig också. Vi besöker den ryska ambassaden för att lösa den saken men där säger de att jag knappast lär få plats på nästa flyg då de även ska plocka hem det ryska katastrofteamet. Men det ska komma ett flyg från Ukraina också så vi beslutar att kontakta deras konsulat. Det är ju ett land som både Olya och jag får vara i utan visum. Trots att vi får hjälp av en chef från en hjälporganisation som pratar både engelska och nepalesiska så tar det flera timmar att hitta kontoret som sköter verksamheten för Ukraina. Medan vi springer omkring på byn ser vi ett par hus som kollapsat totalt och där det luktar misstänkt fränt. Ukrainarna är supertrevliga och lovar flyga ut oss i mån av plats så vi noteras på deras väntelista. När det planet kan komma är dock osäkert.

Vi funderar en hel del över vad vi ska göra. Anledningen till att vi åkte till Nepal var ju att vi ville vandra i Himalaya. Det funkar fortfarande men det finns en viss osäkerhet i hur säkra lederna är efter skalven med jordskred och eventuellt trasiga broar. Dessutom har vi tappat värdefull tid då monsunen normalt anländer i början av juni. Det har rapporterats om kaos på flygplatsen i några dagar och vissa flyg verkar ha blivit inställda. Vi vill absolut inte köpa några flygbiljetter för att sedan få information om att flyget inte går. Enligt rapporter från folk som befann sig i Nepals näst största stad Pokhara under skalven så var situationen rätt så mild där. Men vid den här tiden på året är Pokhara alldeles för varmt och inget ställe vi vill vara på. Vägen dit är också i bergigaste laget för att kännas säker nu när det är risk för fler skalv. Vår strategi blir att ta oss från Nepal med flyg och helst utan att sänka vår egen ekonomi så att vi måste tugga disktrasa resten av året.

Situationen i Kathmandu börjar mer och mer återgå till sitt normala kaos för var dag som går. Trafiken kommer igång och många affärer öppnar igen. Men på varje öppen yta som finns sover folk fortfarande i tält eller under presenningar. Vi trivs bra på campingen det är trevligt folk både ryssarna som vill evakuera och ryska personalen som ser till att allt rullar. Men det är fortsatt riktigt obehagligt att vara inomhus och det är vi bara när vi måste gå på muggen. Trots att toaletterna städas två gånger varje dag blir de egendomligt äckliga. Då vill folk inte sitta som normalt utan börjar istället klättra upp på ringen eller skita på distans och har man inte järnkoll på flödet då så ser rummet snart ut som Tjernobyl vilket inträffar flera gånger.

Att det skulle komma en rejäl jordbävning i Kathmandu och Nepal har det snackats om ända sedan jag var här för första gången för 10 år sedan. Man hade nog befarat värre saker än det som nu skedde även om det var den starkaste jordbävningen i Nepal på 80 år. Allt tyder på att över 7000 människor har omkommit och många fler skadats och blivit hemlösa. Skalvet utlöste laviner vid Everest och i Langtang där många klättrare och vandrare omkom. Mängder av länder skickar hjälp till Nepal i form av mat, filtar, sökteam och annat. En dag springer jag på ett svenskt tvåmannateam som letar efter försvunna svenskar. De frågar mig hur vi har det och jag svarar att vi jobbar på att ta oss härifrån. De kontrar med att det är väl bara att kliva på ett flyg till Indien. Så lätt är det inte.

En dag börjar det gå rykten om att indiska ambassaden utfärdar visum gratis över dagen. Det tar ju normalt över 10 dagar att få ett visum dit. Folk springer till indiska ambassaden bara för att komma tillbaka med beskedet att det inte gick. Någon dag senare verkar det som om det fungerar och en del folk får korta visum till Indien gratis så vi gör också ett försök att skaffa ett det kan vara praktiskt att flyga dit i brist på annat innan vi måste fara vidare. När vi väl hittat det nya kontoret som flyttat på grund av skador på kåken och kopierat de papper vi behöver och inväntat eftermiddagens öppettider så får vi beskedet att vi måste köpa flygbiljetter först, visa upp dem och sedan få våra visum. Återkom imorgon säger de. Och nu utfärdas inga vanliga visum utan endast en ny 2-veckorsvariant som egentligen är helt värdelös för alla som vill resa i Indien. Det är ett stort land och vi hade ju planerat att vara där efter Nepal men i 6 månader. Att åka tillbaka till Nepal efter 14 dagar känns inte alls som någon tilltalande tanke.

Med det ryska planen kom ett gäng specialister som verkar fara ut på olika katastrofer i världen. Supervettiga killar de undersöker det ryska kulturcentret och konstaterar att kåken är skadad även om det inte syns. Och de sätter upp sensorer på väggarna som ska börja tjuta en stund innan en eventuell ny jordbävning inträffar. De börjar också bygga upp muren runt området och alla på campingen måste besöka deras doktor. Både Olya och jag har någon halsinfektion vilket vi visste sedan tidigare. Vi får medicin för den men upptäcker senare att utgångsdatumet gick ut för över ett år sedan. Det sista skalvet vi känner av inträffar på natten till den 1 maj. Vi ligger i tältet och har inte somnat än när det skakar till lite smått och vi skyndar oss ut samtidigt som en och annan som befann sig i byggnaden kommer springande. Konstigt nog tjuter inte de ryska sensorerna. Märkligt är också att det ryska teamet hade med sig flera tält som av någon anledning skulle passera den ryska ambassaden på väg till vår camping och under den vägen på totalt 7 km försvann de.

På kazakstansk teve har de tydligen visat en bild på Olya och sagt att hon är saknad efter jordbävningen trots att vi haft god kontakt med hennes familj hela tiden. Och en tidning i hennes hemstad har tydligen gjort en story som går ut på något i stil med att hon var den enda överlevande i hela Kathmandu. På kvällen den 1 maj är det fortfarande en hel del osäkerhet kring platser på det ryska flyget till Moskva så att köpa ett visum för 100 dollar samt utreseflyg känns inte befogat. Den 29 april mejlade jag den svenska ambassaden i Moskva om de kunde hjälpa till och de har än idag 10 dagar senare inte hört av sig. Det ukrainska evakueringsflyget har stått i Delhi i flera dagar i väntan på landningstillstånd och är fortfarande en osäker lösning. De vettigaste alternativen vi har att resa till själva är Malaysia och Turkiet där vi båda får vara utan visum. Vi köper biljetter till Istanbul med avgång imorgon med motiveringen att landet har fjällvandring i världsklass.

//Magnus Hedström

2015-04-20. Kathmandu, Nepal.

Nr 13. Vecka 24-25 (08 mar – 24 mar, 2015).

Bangkok – Petchaburi – Hua Hin, Thailand.

Ett lustigt sammanträffande har uppdagat sig på hotellet vi brukar använda i Bangkok. De kräver att man betalar både för vistelsen och motsvarande en natts deposit vid incheckning vilket då ska vara en säkerhet så att rumsnyckeln inte försvinner. Inget konstigt så långt men skulle man glömma bort att säga till vid utcheckning så låtsas de som om det regnar eller snarare de låtsas alltid som om de själva glömt bort depositen. Och man måste själv bevisa med kvitto att man har lagt ut stålarna. Egentligen inget stort problem bara man har skärpan uppe tidigt på dagen strulet stavas snarare att receptionen nästan alltid är obemannad när man ska checka ut vilket antagligen leder till att stressat folk som ska med buss, tåg eller flyg helt sonika skiter i pengarna.

Det tricket kan vi redan och det gäller att ta i lite extra med tidsmarginalerna så att det finns utrymme att vänta in personalen tills de kommer tillbaka från vad de nu håller på med. Sedan taxi till tågstationen för att köpa biljetter till Hua Hin och även frukost som vi äter samtidigt som vi rullar ut ur Bangkok. Vi har ju rest den här sträckan ett par gånger nu men aldrig sett Petchaburi som vi alltid dundrar förbi trots att staden rekommenderas i guideboken. Plötsligt får vi för oss att det kan ju inte skada att ta oss en titt och känns det inte bra så går det fler tåg samma dag svårare än så är det inte. Efter 3 timmars tågresa sydväst om Bangkok knallar vi genom ett rykande hett Petchaburi mot de få hotellen som ligger centralt utmed Petchaburi River. Det vi tänkt oss är fullbokat men ett slagskott längre bort checkar vi in på ett nybyggt, dyrt men bra hostel.

White Monkey Guesthouse känns guld främst för att de lyckats med den ovanliga bedriften att det är knäpptyst på nätterna. Det är ljuvligt att sova. Baksidan, trots guldstjärnan, är toaletterna de finns inte på rummen och inget problem så långt det är vanligt till och med i Nya Zeeland strulet här stavas att folk inte vet hur man använder dem. Och det spelar nästan ingen roll vart man än är i världen många figurer kan inte gå på toaletten utan att grisa ner. Det är väl mest den manliga delen av befolkningen bör tilläggas som ofta får för sig att de ska strunta i att fälla upp ringen, stå upp och pissa istället för att sitta, missa friskt och sedan knalla därifrån utan att städa. Borde finnas med i utbildningsplanen i skolan årskurs 1 vecka 1 tillsammans med att göra eld och lära sig att simma, såklart. Att lita på att föräldrarna lägger in momentet i uppfostran funkar inte eftersom de själva inte lyckats knäcka koden.

Det bor 46.000 folk i Petchaburi och hit åker man inte i första hand för att gå på toaletten byns dragplåster är en uppsjö av tempel. På kartan över stadskärnan i guideboken räknar jag till 15 tempel och det är exklusive det som ryms i historiska parken. Vi betar av vart och ett i geografisk ordning för att inte tappa kontrollen över vad vi sett och kvaliten varierar mellan några trista områden och en handfull tempel som är intressanta. Vart och ett kanske inte någon nackbrytare men tillsammans blir det ändå en sevärdhet av hygglig klass. Det finns dessutom ännu fler tempel än de som kartan visar och det är svårt att se allt. Varje område innehåller en eller flera stupas, en eller flera tempelbyggnader i olika storlek, ibland en del krimskrams som buddhafigurer och vackra trädgårdar, några munkar samt en flock argsinta hundar. Här gör man bäst i att ta med sig en käpp eller att ha kamerastativet svingfärdigt.

Phra Nakhon Khiri Historical Park ligger på en liten kulle strax väster om centrum och är byns bästa sevärdhet. Det var thailands kung som år 1859 lät bygga ett litet palats på toppen med tillhörande tempel och stupas så att han kunde pyssla med sin hobby att studera stjärnhimlen på sin fritid. Det är ett fantastiskt fint område med gamla men nyputsade byggnader och ombonad trädgård. Det är ett svettigt äventyr att ta sig upp till den visserligen inte så höga toppen men värmen är påträngande och likaså aporna. Har man någonting med sig som de finner intressant som en dricksflaska eller plastpåse så blir man garanterat påhoppad. Det har vi såklart inte men en mindre filur attackerar oss ändå vilket jag hinner se i tid och går till motangrepp med kamerastativet varpå han eller hon utan krusiduller backar tillbaka. Det är faktiskt inte alls ovanligt att turister blir bitna.

Tham Khao Luang är en halvintressant kalkstensgrotta en bit utanför stan som vi också passar på att besöka till fots. Den har några större rum samt håligheter i taket där solljuset tränger in och vid vissa tider på dagen träffar en och annan buddhafigur som står uppställda längs väggarna. Allt som allt är vi helnöjda med Petchaburi sevärdheterna är många och helt okej, byn har en trevlig atmosfär med få turister och det finns i alla fall en bra restaurang utmed floden där vi äter varje dag och kikar på krokodilerna som simmar nedanför även om de kallar dem varaner här.

Så långt allting väl men sen blir Olya sjuk i något som verkar vara halsfluss. Hon har tydligen haft en obehagskänsla i halsen sedan i julas då jag hade halsfluss och nu blir det plötsligt sämre så det är inte mycket att välja mellan än att besöka en doktor. Av tidigare erfarenhet av sjukhus i städer utan utländska turister så väljer vi ett sjukhus i Hua Hin istället som vi besöker över dagen. Och mycket riktigt det blir antibiotika i 7 dagar och även tid för ett återbesök. Dyra prylar 900 kr kostar det för några minuter hos doktorn samt medicin. När jag frågar om det verkligen kan stämma så svarar de att normalt betalar ju försökringsbolagen sånt här. Efter 10 dagar i Petchaburi packar vi våra ryggsäckar och åker tåg 70 km söderut till Hua Hin och kostnaden för den resan är rimliga 3 kronor 40 öre.

När vi kommer tillbaka till sjukhuset efter en vecka så är hennes vita prickar i halsen borta sedan några dagar. När vi anmäler oss i receptionen visar det sig att vi har tid hos en öronspecialist. Varför förstår vi inte och han eller hon har dessutom ledig dag idag så det blir besök hos samma doktor igen. Han kikar i halsen och påstår att han ser något som inte ska vara där och säger att hon bara nästan är frisk och måste ta antibiotika i 3 dagar till. Jag är ju ytterst tveksam till detta i synnerhet som det kostar ytterligare 500 kronor men vad göra. Privat sjukhus som jag förstått det och då går väl ekonomin före det andra.

Efter ytterligare några dagar i Hua Hin och precis som vi ska resa vidare så blir hennes hals dessvärre sämre igen och vi går till samma sjukhus igen. I receptionen säger de att det är väl lika bra att besöka en riktig doktor den här gången eftersom problemen inte försvinner. Ung karriärist som är totalt talanglös när det gäller att få patienterna bekväma. När Olya förklarar bakgrunden till varför vi sitter här just nu säger han högt ”Are you worried” ett par gånger precis framför hennes ansikte.

Han kollar i halsen flera gånger men det funkar inget vidare då han samtidigt kör in en metallpinne så att kräkreflexen träffas. Han påstår att Olya är frisk och när hon frågar om han är säker blir han upprörd och börjar berätta om sina utbildningar. Jag är på god väg att säga att han nog köpt dom där diplomen men medfött smidig som man är så behåller jag det för mig själv. Den så kallade doktorn avrundar det hela med att säga att hon är frisk, förklarar hur tungan fungerar och tillägger att han inte kan se i halsen eftersom hon nästan kräks hela tiden. Besöket är helt meningslöst så vi betalar de 250 kronor som det kostar och går därifrån.

Imorgon fortsätter vi till Chumphon och sedan blir det båt ut till Ko Tao.

//Magnus Hedström

2015-04-03. Ko Tao, Thailand.

Nr 12. Vecka 22-23 (25 feb – 07 mar, 2015).

Surin – Bangkok, Thailand.

Det bor 40.000 folk i Surin och byn ligger 430 km nordöst om Bangkok. Det var egentligen inte vår plan att åka hit men när vi närmade oss staden så slog det mig att det var ju här som jag dök upp sent en kväll med cykel för 1,5 år sedan och fortsatte tidigt nästa morgon för att mitt visum nästan var slut. Och det sved en del då hotellet som Olya hittat var ett av thailands mest prisvärda. Nu vill vi ge det en chans till och även om kronan sjunkit med över 10 procent och de vanliga rummen lite högre upp med vy är fullbokade så blir det bra ändå. För 125 kronor får vi ett större hörnrum med ungefär 8 meter bred balkong på sjunde våningen och med storslagen vy över det gröna platta palmlandskapet.

Surin blev ju känt för den breda allmänheten som en löpeld efter det spektakulära och eftertraktade världsrekordet som byn slog den 14 november 2003 då det serverades värdens största elefantbuffe på 50 ton frukt och grönsaker vilket 269 elefanter smaskade i sig från ett och samma bord. Ungefär 185 kg var alltså. Det var på den årliga elefantfestivalen som arrangeras i november. I övrigt har staden inga sevärdheter av magnetkaraktär men nattmarknaden är intressant som vanligt. Och det finns en speciell charm i dessa lite lagom stora städer som nästan inte lockar några turister alls. Men vi håller oss mest på hotellrummet och eldar på med aircon för ute toppar det 37 grader så här års.

Syftet till att vi tog oss till den här delen av landet var att vi ville se tempelruinerna i Phanom Rung Historical Park. Det gör man lättast från Nang Rong men det fungerar från Surin också. Buss 100 km och 2,5 timme sydväst till Nang Rong där vi hyr en vespa och kör 30 km sydöst till Phanom Rung Historical Park några mil norr om gränsen mot Kambodja. Templet Phanom Rung ligger på toppen av en slocknad vulkan och vyerna över det omgivande rislandskapet 200 meter längre ner ska vara fantastiska men så här års är luften ett enda stort dis av luftföroreningar. En regnskur hade löst den saken men sådan tur har vi inte det är ju inte riktigt den årstiden.

Komplexet är thailands största och bäst restaurerade khmertempel. Det byggdes i sand och järnsten för ungefär 1000 år sedan och religionen här var hinduism. Själva entren är 160 meter lång och kantas av små pelare i sandsten. En praktfull trappa landar till slut framför templets huvudingång. De centrala tempelbyggnaderna har formen av en rektangel och om jag nu förstod saken rätt så inträffar det 4 gånger om året att solen lyser rakt igenom hela templet genom 15 ingångar i mitten som är byggda i en rät linje. Det avser två soluppgångar och två solnedgångar. Templets hjärta är ett imponerande högre torn med fantastiskt fina och detaljrika reliefer. Det är bara några få utländska turister på plats men flera busslass av thailändska skolbarn.

Området på några mil runt parken består av en handfull monument och vi besöker även det som ska vara näst bäst Prasat Muang Tam 8 km längre bort. Templet är lite mindre men går i ungefär samma stuk som Phanom Rung och är kryddat med fyra dammar som placerats mellan det yttre och inre området. När vi är nöjda och lagom grillade kör vi tillbaka till Nang Rong och tar en buss med självmordspilot tillbaka till Surin. Om någon undrar varför det sker så mycket olyckor på de thailändska vägarna så är nog det här en av de bästa platserna för att granska svaret på den frågan. Smal väg med massiv trafik och hyperstressade chaufförer som ständigt pressar ut mötande trafik i vägrenen är inte ett dugg kul. Efter 14 timmars dagsutflykt summerar vi thailands tempelruiner som enormt bra speciellt om man räknar ihop Phanom Rung, Ayuthaya och Sukhotai även om de ändå inte når upp till samma nivå som templen i Angkor i Kambodja.

En polare droppar plötsligt ner i Bangkok så efter 10 dagar i Surin hoppar vi på ett tåg västerut genom ett hav av torra åkrar förutom en sträcka efter Nakhon Ratchasima där det verkar finnas vatten för att odla ris även under torrperioden. Lite sena och efter 7 timmars resa är vi både slitna och svarta av sot men har krafter kvar för ett middagsmöte på exotiska Burger King. Lars Bengtsson har långfärdscyklat i 89 länder och totalt 87.380 km inklusive flera turer i Afrika. Det blir ju lätt så idag att har man samma intresse så lär man känna varandra online och utan att någonsin ha träffats. Lars har precis avslutat en kortare cykeltur i Burma och passerar Bangkok i motsatt riktning så det var både kul och passade perfekt att ses för första gången.

Med två tidiga morgnar i rad med uppgång före 08:00 känns det lite väl magstarkt att sikta på en trippel så vi tar det piano i Bangkok en dag. Imorgon fortsätter vi med tåg söderut.

//Magnus Hedström