Jag råkade ut för en del tråkigheter i Almaty i Kazakstan igår. Jag har sammanställt allt nedan i en liten rapport med så mycket detaljer jag kommer ihåg och så fort som möjligt för att få det på pränt medan minnet är fräscht…

---

Almaty, Kazakstan den 13 februari 2016.

Nattåget mellan Karaganda i centrala och Almaty i södra Kazakstan tar 16 tim 15 min. Resan går bra förutom att det är på tok för varmt i 4-bäddshytten och således lite svårt att sova. Tåget anländer järnvägsstationen Almaty 1 strax före 09. Nio blankt står jag på perrongen och skjuter några bilder i läcker morgonsol. Efter det går jag in i stationsbyggnaden som är ruskigt kall och äter min medhavda frukost. Därefter försöker jag hitta någon butik som säljer busskort vilket inte går något vidare trots att jag går runt och frågar efter ”onai” som det ska heta på ryska. Det verkar som om folk tror att jag vill köpa en tågbiljett. En tjej som kan lite engelska dyker upp och hjälper mig att hitta rätt kiosk. Jag köper ett busskort och tjejen visar också en apparat där jag kan fylla på kortet med mer pengar. Hon säger att det är laddat med endast en enkelresa nu vilket jag tror är fel.

Precis som jag tackar henne för hjälpen kommer en polis och frågar om jag är turist. Jag svarar ja på det och han ber mig följa med. Vi går ut ur stationsbyggnaden på baksidan, svänger höger förbi en stor glasvägg i halvcirkel och knallar in på ett kontor. Ytterligare en polis ansluter jag är osäker på om han dyker upp utanför kontoret eller redan befinner sig där inne. Innan vi går in genom dörren frågar en av dem flera gånger om jag är själv och det svarar jag ja på. I rummet är det nu jag samt de två poliserna den ena troligen drygt 50 år gammal och den andra runt 30-35 år gammal.

Jag uppskattar kontoret till att vara ungefär 4×4 meter stort. Det är sparsamt möblerat och all vår kommande aktivitet sker i närheten eller på skrivbordet som sticker ut från innerväggen i bortre hörnet. Den äldre polisen sitter på en stol bakom skrivbordet medan den yngre står upp nära mig. Jag har för mig att kontorsdörren är byggd i en vinkel i hörnet av rummet och således pekar snett ut från kontoret vilket inte gör rummet till en ren kvadrat eller rektangel. Själv står jag med ryggen mot fönstren och tittar rakt fram mot skrivbordet och mannen som sitter. Till vänster om mig och i samma möbel som skrivbordet finns en liten hylla i brösthöjd lagom hög att använda som arbetsbänk när man står upp.

Männen vill se mitt pass. Jag ger dem en kopia men då vill de se originalet. Jag tar fram passet som de kikar i. De frågar efter immigrationskortet som jag också ger dem. De frågar mig om jag har vapen, svar nej, och de frågar om jag har droger, svar nej. Sen vill de att jag tömmer mina fickor. Jag kommer inte ihåg i vilken ordning jag plockar upp sakerna men på mig har jag två penningbälten i två olika byxfickor samt i bröstfickan en liten plånbok och en gammal Nokia mobiltelefon. I min fleecejacka har jag ett par fingervantar, kopior på passet, det nyköpta gula busskortet och några små anteckningspapper. Mina penningbälten är arrangerade på ett sätt så att de sitter fast i byxorna vilket gör att det tar lång tid att koppla loss dem i synnerhet som jag försöker hålla koll på vad som händer med mina prylar på skrivbordet.

Polisen som sitter ner börjar tömma mitt ena penningbälte på skrivbordet och i det fanns passet från början samt ungefär 275 US-dollar. Samtidigt som jag försöker ta loss det andra penningbältet från vänster ficka bläddrar polisen igenom mina US-dollar. När jag ger dem det andra penningbältet töms det delvis på skrivbordet. Där förvarar jag mina kreditkort vilka de inte bryr sig om och ungefär 175 Euro. De kikar också i min lilla plånbok där jag har ungefär 10.000 kazakstanska pengar men dem är de inte heller intresserade av. Jag har också ungefär 135 turkiska lira i något av penningbältena osäker på vilket. Nu ligger alla mina saker och sedlar på skrivbordet i en stor röra.

Den yngre polisen som står nära mig kontrollerar att mina fickor är tomma och undersöker också om jag har något mer bälte eller dolt utrymme vid skärpet vilket jag inte har. Nu har också en tredje polis dykt upp och som jag aldrig ser ansiktet på då jag hela tiden försöker hålla koll på pengarna på skrivbordet. Från början trodde jag att poliserna bara ville kolla mitt pass och ställa lite frågor vilket jag varit med om i Kina flera gånger. Nu förstår jag dock att det är pengar de är ute efter det stämmer väl överens med vad jag läst i guidebokens avsnitt om faror så sent som igår kväll på tåget även om det var i kapitlet om Kirgizistan.

Polisernas syfte är hela tiden att få mig att släppa blicken över sedlarna på skrivbordet. De vill att jag på ett blankt papper skriver ner hur mycket US-dollar samt Euro jag har. Jag kommer inte på de exakta beloppen just då men tror mig ha ungefär 275 US-dollar vilket jag skriver på papperet samtidigt som jag försöker se sedlarna på bordet. Jag är däremot inte säker på hur många Euro jag har men ser att det ligger ungefär 125 Euro på skrivbordet och skriver det ytterst slarvigt på lappen. Medan polisen som sitter ner bläddrar bland mina sedlar fortsätter de andra två poliserna att störa mig med diverse saker. Papperet viftas framför mina ögon vid något tillfälle och en av dem går framför mig eller böjer sig framför mig så att jag måste ändra position snabbt för att kunna se skrivbordet.

Mannen som sitter ner håller upp en 5-dollarsedel och vill ha den som present men jag säger nej det blir inga presenter. Det tjafsas inget mer om det och strax därefter är de nöjda och jag får tillbaka alla mina prylar. Jag stoppar dem snabbt i fickorna men jag får inte lämna rummet förrän jag arrangerat dem på samma sätt som de var från början. Alltså pengarna i penningbältena och bältena fastsatta i byxorna vilket tar ett tag att fixa. Poliserna säger åt mig att dom bara vill hjälpa till. Min stora ryggsäck som jag haft på ryggen under hela besöket vill de aldrig se. Poliserna tackar för besöket och jag tackar för mig och kliver ut ur rummet. Jag såg aldrig att de tog något och tror vid det här laget inte heller att de lyckats ta något men är inte helt säker.

När jag kommer in i stationsbyggnaden igen ringer jag till min flickvän Olya i Karaganda och berättar vad som hänt. Vi bestämmer att jag ska kontrollräkna pengarna och försöka minnas om beloppen stämmer samt se om något annat saknas. Allt verkar stämma förutom mina Euro. När jag räknar dem slår det mig att jag hade tre stycken 50-Euro sedlar igår vilka jag faktiskt räknade innan avfärd och nu har jag bara två stycken 50-Euro sedlar kvar. Jag ringer Olya för att höra vad hon säger och det visar sig att vi har samma minnesbild då vi räknade pengarna tillsammans.

Olya säger åt mig att vänta på stationen medan hon kontrollerar med sin bror vad vi bör göra nu. Jag går ner på toaletten för ett depåstopp samt borstar tänderna. Sen får jag besked att jag ska vänta på tågstationen det ska komma en polis med översättare och möta mig. Medan jag sitter och väntar på en iskall bänk kommer en av poliserna fram och frågar om jag ska till Bishkek. Det berättade jag inne på kontoret tidigare. Jag svarar ja och han försöker förklara vilken buss jag måste ta men det vet jag redan. Jag är osäker på om det är den äldre polisen som satt vid skrivbordet eller om det är den tredje polisen som jag knappt såg. Poliserna har asiatiskt utseende och för mig ser många rätt lika ut.

Efter en stund ringer Olya och säger att det inte kommer någon polis till stationen utan att jag själv måste ta mig till polisstationen. Den ska ligga nära järnvägsstationen och jag har lite tid att spela på även om det är sista dagen jag kan vara i landet då mina 15 visumfria dagar går ut idag. Vi beslutar att det är värt att lägga lite tid på att lämna in en rapport till polisen. Jag får tag i en tjej en bit utanför stationen som Olya talar med i telefon och de kommer överens om att hon ska visa mig till polishuset. Tjejen har också en liten dotter. Hon verkar dock inte ha förstått allt utan jag får prata i hennes telefon med hennes bror som pratar hygglig engelska och jag förklarar för honom att jag vill till polisstationen. Tjejen tar med mig till polisstationen som ligger några hundra meter bort.

Väl vid polisstationen finns en liten kur/passergrind en bit från själva polishuset där det sitter tre poliser som Olya talar med i min mobiltelefon. Det här tar lite tid med flera telefonsamtal och inblandade personer. Jag väntar inne i kuren och strax utanför ibland då det passerar en strid ström av poliser som alla verkar vara kompis med alla och tar i hand. Efter en stund kommer det en kille som verkar vara chef eller befäl och som har en gul reflexväst eller liknande som Olya också talar med i telefon. Jag släpps då in strax innanför kuren på polisområdet men fortfarande en bra bit från själva polishuset.

Samtalen med honom mynnar ut i att rapporten inte kan skrivas här utan jag måste ta mig till en annan polisstation som jag ska bli skjutsad till. Entren till den polisstationen ligger dock runt 80 meter längre ner på samma gata och jag blir pekad dit. Väl där ser stället helt tomt ut till en början men det sitter en polis innanför ett galler som Olya talar med i telefon medan jag väntar i entren. Efter en stund börjar det dyka upp fler poliser och plötsligt kommer den unga polisen som var med och tog min 50-Euro sedel. Nu verkar tanken vara att jag ska reda ut problemet med honom och det förstår jag ju direkt att det kommer aldrig att fungera.

Jag har nästan hela tiden Olya i telefon och berättar att nu har jag hamnat i knipa. Olya säger att jag måste åka till Almatys stora polisstation för att skriva en rapport de vill inte göra det vid den polisstationen jag befinner mig vid nu heller. Tanken verkar vara att jag ska få skjuts till rätt polisstation. Plötsligt svänger stämningen när jag står utanför entren på trappen och det börjar kännas obehagligt samtidigt som Olya säger åt mig att kliv absolut inte in i någon bil. Det är nu flera poliser i min närhet och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa situationen.

Jag säger till Olya i telefon att nu är det problem och att jag ska försöka ta mig härifrån utan att hamna i någon bil. Som jag förstår det vill den yngre polisen att vi går ner på gatan och svänger höger jag vet inte om han menar att vi ska hoppa in i något av fordonen som står en bit bort eller bara gå iväg en bit för att tala. Jag säger då att jag måste gå tillbaka till den andra entren folk från svenska ambassaden ska komma och jag måste möta upp dem. Jag vet inte om han förstår mig men jag börjar gå tillbaka de 80 metrarna och får bara den yngre polisen efter mig. Han talar till mig på ryska och jag svarar några saker på engelska men ingen förstår vad den andra säger. Precis innan jag kommer tillbaka till entren vid den första polisstationen så korsar den yngre polisen gatan och i princip gömmer sig bakom bilar och träd 20 meter från grinden/kuren. Jag får då en känsla av att han är rädd för poliserna i och runt kuren.

Olya meddelar att jag måste ta mig därifrån de vill inte ta emot någon anmälan någonstans utan det måste lösas på något annat sätt. Jag har samma känsla men vet inte hur jag ska komma bort från den yngre polisen som inte släpper mig med blicken. Från ingenstans dyker den äldre polisen upp som var med och snodde mina pengar och smyger till mig min 50-Euro sedel strax utanför kuren/grinden till polishuset. Jag stoppar den snabbt i ena byxfickan. Det är fortfarande flera poliser i närheten och jag vet inte vem jag kan lita på så jag törs inte meddela någon att jag precis har fått tillbaka mina pengar.

De två poliserna som tog pengarna och nu lämnar tillbaka dem står bredvid mig och verkar måna om att jag inte berättar för någon vad som hänt. Plötsligt kommer en ny polis som verkar vara chef/befäl och vill att jag ska följa med någonstans jag tror han menar in på området för att skriva en rapport men jag har egentligen inte en aning. Vi har precis i telefon bestämt att jag ska försöka ta mig härifrån illa kvickt så jag säger till honom att allt är okej vilket de två tjuvaktiga poliserna hör och ser. Den nya polisen som eventuellt är chef går då därifrån.

Jag ger min telefon till den yngre polisen som talar med Olya i några minuter. Enligt Olya säger han att jag måste ha tappat 50-Euro sedeln på golvet inne på kontoret medan vi gick igenom alla mina prylar från ryggsäcken som var utspridda på golvet. De ska sedan ha hittat sedeln och försökt leta upp mig på tågstationen utan att lyckas. Det finns såklart ingen sanning alls i det min ryggsäck var de inte intresserade av jag hade den på ryggen under hela tiden inne på kontoret.

Jag börjar röra mig bort från polisstationen och likaså de två poliserna men på varsin sida om gatan som leder till tågstationen. Jag ger dem tummen upp några gånger så att de ska pysa och medan jag står och väntar på att de ska försvinna så kommer en civilklädd man som troligen är polis och säger att han så gärna ville tala med mig på engelska. Jag säger att allt är okej och att jag måste åka till Bishkek i Kirgizistan och då går han.

Jag går tillbaka till tågstationen och hoppar på buss 72 till busstation Sairan vilket tar nästan en timma. Olya ber mig kontrollera att de inte har stoppat något olagligt i mina fickor eller ryggsäck men jag hittar inget. Vi befarar också att jag är förföljd nu så Olya ringer till en polare som snabbt åker ner och möter mig på busstationen samt hjälper till så att jag snabbt kommer på en buss till Bishkek utan att bli blåst på mer pengar. Olya försöker någon gång under dagen ringa till den svenska ambassaden i Kazakstan men får aldrig något svar där.

Under eftermiddagen går Olya med sin bror till polisstationen i Karaganda för att lämna en rapport om vad som hänt. Olya sitter där i flera timmar och när allt är klart frågar en polis om hon verkligen vill lämna in en anmälan då de skyldiga kan få 7 års fängelse vilket är ett hårt straff om man endast har stulit 50 Euro vilket inte är speciellt mycket pengar för en turist. Själva tycker vi att det är ett allvarligt brott det är inte summan som är intressant utan poliser ska inte stjäla från turister. Dessutom är det knappast en engångsföreteelse snarare handlar det om något som sker dagligen år efter år. Vi hoppas och tror att en polisanmälan kan öka chanserna till att färre turister drabbas i framtiden.

Notera att jag inte sov speciellt bra under natten på tåget och det var stressande att ha mina pengar utspridda på skrivbordet samt vara omringad av flera poliser under en längre tid där jag inte hade en aning om vem jag kunde lita på. Nästan all min tankeverksamhet gick åt till att lösa varje situation på bästa sätt och inte på att komma ihåg alla detaljer. Jag har sammanfattat det jag kommer ihåg så bra jag kan men vissa detaljer kanske saknas och vissa saker kan ha blivit ihopblandade.

Tur i oturen var att Olya föreslog att jag skulle köpa ett SIM-kort till min mobiltelefon ifall något skulle strula och det gjorde vi precis innan jag klev på tåget i Karaganda. Senast jag använde mobiltelefonen var i Nya Zeeland för två år sedan.

//Magnus Hedström

Då kommer sjätte och sista delen från The Lycian Way, vår 48-dagars vandring i södra Turkiet förra våren…

---

The Lycian Way. 03 juli 2015.

Dag 43. Cirali – Beycik.

Från Cirali och några dagar framåt finns det två varianter av leden en fortsätter längs kusten norrut medan den jag tänkt välja vilken också anses som ordinarie pyser rakt upp i bergen. Olya har vandrat klart men hänger med en stund utan packning. Det är ordentligt varmt när vi går 3 km grusväg och därefter klättrar nån kilometer på bred stig till eldarna vid Chimaera. En bit upp i sluttningen ovanför Cirali i ett lutande parti klippa finns en hel drös med sprickor i marken med ständigt brinnande gaslågor. En del är små och svåra att se medan andra är höga som en liten brasa. Eldarna har brunnit här i flera tusen år och området är ungefär 50×30 meter. Fantastiskt cool plats som gör sig bäst på kvällen men då får man antagligen brottas med mängder av turister och nu är det nästan folktomt.

Olya vänder tillbaka och tar en buss till Antalya. Jag klättrar ytterligare en bit till några få eldar strax före ett litet pass drygt 300 meter över havet där det också finns bra camping. Nedför på bra stig i tallskog. Möter två tjejer från Holland på dagstur som rekommenderar mig att bada i floden längre ner. Väl där är jag badsugen men också lite stressad. Jag ska försöka avsluta leden på 5 dagar och det är 7 dagsetapper kvar.

Ledmarkeringarna tar slut samtidigt som jag når floden men jag tycker mig se en målad sten en bit upp på andra sidan. Korsar floden genom att hoppa på några stenar och klättrar sedan brant upp till den målade stenen. När jag är framme ser jag att det är ett rött kryss vilket betyder fel väg. Ser då en stig på andra sidan floden och tar mig tillbaka dit genom att återigen balansera på några torra stenar. Följer stigen en stund men ser inga ledmarkeringar så jag tar av mig ryggsäcken och kontrollerar kartan som visar att jag ska korsa floden direkt. Hoppar över för tredje gången och studerar den målade stenen igen och försöker förstå om det är ett kryss eller bara en löjligt dåligt målad ledmarkering. Hittar fler markeringar efter en stund längs en grusväg som jag följer upp till Ulupinar.

Pinar betyder källa och i Ulupinar finns det plötsligt hur mycket vatten som helst. Det är väl egentligen inte mycket till by snarare en samling restauranger som har specialiserat sig på fisk mest öring som det verkar vilka de odlar i små bassänger i floden. En restaurang har styrt upp vattenflödet på taket vilket skapat ett draperi av vatten runt matplatsen som saknar fönster. Restaurangen jag väljer har sittplatser på plattformar mitt i floden där den i flera nivåer bildar små vattenfall längs en bergssida. Fantastiskt cool plats även om jag varken väljer fisk eller äter på floden.

Sen blir det bökigt med orienteringen det är alltid svårt att se var man är i dessa små bergsbyar med krokiga vägar i synnerhet om man anländer till dem från en dalbotten. Jag läser guideboken flera gånger och frågar mig fram till det som bör vara centrum men precis före jag kommer dit så sitter det en stor skylt med välkommen åter. Som jag har förstått det ska jag ta av till vänster någonstans jag letar som en tok efter markeringar utan att se dem. Lokalbefolkningen pekar mig vidare längs vägen och jag hittar också fler ledmarkeringar på telefonstolparna som jag följer. Men efter 1 km tar de abrupt slut i en korsning och när jag tror att jag har passerat hela byn så sitter det en skylt med välkommen men då är jag helt säkert en bit utanför byn.

Går tillbaka och prövar varje liten väg till höger utan att se leden. Frågar lokalbefolkningen igen och nu pekar de mig i den riktning som jag trodde att jag skulle gå. Hittar aldrig rätt väg men går uppför genom skog mot den stora vägen D400 som jag hör efter en stund och väl vid den sitter det en skylt på andra sidan filerna om vart leden fortsätter och då har jag nog varit vilse i en timma. Leden fortsätter uppför först på asfalt sedan grusväg och därefter på små stigar markerade med vita långa plastband i träden vilket gör det lättare att hitta än normalt.

Det är vackra vyer upp i dalen mot Mount Olympos som leden drar upp på imorgon likaså grönt och fint bakåt ner mot havet som jag dock inte ser av alla berg. Passerar en härlig tallskog med mysiga tältplatser strax före Yukari Beycik eller bara Beycik som byn oftast verkar kallas. Ledmarkeringarna är röd/gula genom byn upp till mosken där det ska finnas en liten affär men den är tydligen stängt i 1,5 månad vilket gör att jag inte kan köpa någon frukost. Fyller på vatten och äter middag på ett pension tills det blir mörkt och beslutar mig för att checka in i ett rum över natten så att jag får lite vettig frukost imorgon bitti. Bra ställe med trevliga ägare och det är skönt att avsluta dagen med en varmdusch. Beycik ligger 900 meter över havet.

Distans: 17 km. Tid: 9 tim 15 min.
Ack distans: 344 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 04 juli 2015.

Dag 44. Beycik – Gedelme.

Nu är det 6 dagsetapper kvar och jag hoppas klara av dem på 4 dagar. Ryggsäcken är aningen lättare än tidigare då jag har skickat prylar som jag inte behöver med Olya. En bok, regnbyxor, långärmad tröja, dator samt batteriladdare till dator och kamera. Något mer wifi tror jag inte det blir här uppe i bergen. Dock så bär jag på några dagars mat så viktskillnaden är inte märkbar ännu. Jag tordes inte chansa på att köpa käk längs vägen då de utlovade affärerna ibland varit stängda eller att jag inte hittat på dem. Sover dåligt då insekter biter mig i benen hela natten och det är för varmt för att gömma sig i sovsäcken. Något myggnät har jag inte med mig. Lite typiskt tält är alltid att föredra före enkelt boende men frukosten är bra.

Mitt pension ligger i övre Beycik och jag går bara några krokar väg innan leden svänger in på en gammal grusväg av den mindre sorten. Det går konstant uppför och är skapligt varmt i solen redan på morgonen. En bit upp ser jag barrskog så jag siktar på en första paus där i skuggan. Väl framme står en person i vandrarkläder och väntar på mig. Det är Pavl från Ryssland som tänkt bestiga Mount Olympos över dagen. Exakt hur han har tagit sig hit framgår inte det är milen ner till stora vägen och han föreslår genast att vi bör göra sällskap. Trevlig prick och skoj med sällskap men jag hade gärna gått själv. Det är en speciell känsla att gå i långa motlut i sin egen takt när man är i bra form och kan känna hur syresättningen av benen verkligen fungerar.

Vyerna bakåt ner i dalen är fina men det är en bra bit till havet och tillräckligt disigt för att vi inte ska kunna se det. Leden är tydligt markerad och kryssar uppför i vacker barrskog. Jag går först och Pavl strax bakom. Han flåsar en hel del men vi verkar ändå trivas i ungefär samma fart vilket underlättar. Jag fotograferar honom med hans mobiltelefon flera gånger och han vill också plåta mig med min kamera men jag fotar ju inte på det viset utan använder stativ när jag ska vara med själv eller filma. Får lite dåligt samvete då mina fotopauser med stativ tar lång tid men han säger att han uppskattar vilan. Pavl är professor i något lite oklart i vad tror det har med naturen att göra hans engelskatalanger är i ungefär samma klass som min ryska så det blir inga djupare diskussioner.

Vid 1800 meter passerar vi trädgränsen och strax efter svänger en stig i sicksack av upp mot Mount Olympos topp. Palv viker av dit och har några timmars klättring kvar till högsta punkten 2366 meter där det finns både restaurang och en av världens längsta kabinbanor som går hela vägen ner till kusten. Om jag haft tid hade det såklart varit kul att knalla dit men idag är det dessutom både molnigt och dålig sikt så det är inte det minsta aktuellt. Själv tar jag lunchpaus och lagar nudlar vid hela ledens högsta punkt 1816 meter över havet medan jag ser Pavl kämpa med serpentinerna högre upp. Själva toppen av Mount Olympos ser jag inte då den gömmer sig bakom en kam som landar vid bergets förtopp på 2304 meter. Precis när jag ätit klart hör och ser jag tre personer på väg ner från berget men jag hinner pysa innan vi sammanstrålar.

Brantare, svårare och sämre markerad led på nervägen. Först bland fantastiskt vackra träd som är någon speciell variant av cedar forest som det heter på engelska. Sedan betydligt mer stenigt varav en otäck passage skråar brant i ett hav av stenar som jag försöker passera illa kvickt ifall en jordbävning skulle råka dra igång en stenlavin med mig som centralfigur. Därefter går leden på toppen av en rasbrant till en början brant nerför på mjukt underlag för att efter en stund plana ut behagligt.

Det är grusväg sista biten in till byn Yayla Kuzdere där det varken finns restaurang eller butik men det ska finnas ett pension som jag dock inte ser. Träffar på ett par trevliga själar som försöker berätta något om dagens fest som de nyss avslutat utanför mosken. Jag förstår inte riktigt vad de vill säga men uppfattar det som att de haft en stor middag mitt på dagen trots att ramadan fortfarande pågår.

Dagens etapp slutar egentligen här men min plan är att klämma halva nästa direkt då den är lätt. Först asfalt i en 1 km och sedan relativt flack vandring på en liten och öde grusväg med tillfälliga vyer ner över dalen med turistorten Kemer vid havet och Mount Olympos långt bakom mig. Rejält trött i fötterna sätter jag mig och vilar på ryggsäcken när leden viker av brant ner på en stig i skogen där det plötsligt finns både en liten skylt med pil och vita plastband som visar vägen precis som det alltid borde vara när leden lämnar eller ankommer en grusväg. Just som jag ska börja gå slår det mig att jag inte ser några rödvita markeringar alls så jag går en bit till på grusvägen vilket visar sig vara rätt. Där höll det på att gå illa och jag blev också lurad av guideboken som beskriver att leden ska gå brant nerför vilket jag inte tycker stämmer med grusvägen.

Passerar en halvgalen hund strax före byn Gedelme som jag skrämmer iväg genom att veva några varv med vandringsstavarna. Väl i byn finns det mer service än vanligt bland annat en shop som jag anfaller direkt för att köpa frukost men brödet är redan slut. Funderar igenom mina alternativ medan jag äter på en restaurang och beslutar mig återigen för att bo inne trots att det är lite dagsljus kvar allt för att få en god frukost.

Distans: 19 km. Tid: 10 tim.
Ack distans: 363 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 05 juli 2015.

Dag 45. Gedelme – Göynuk Canyon.

Sanslöst bra väder klar luft och inte ett moln. Idag borde man ha knallat gårdagens etapp istället. Dagen börjar illa. Går ner i köket och frågar om det går att få frukost tidigare än jag beställt. En sur dam fixar det men frukosten är inte bra. Den sura damen blixtrar dock till och erbjuder sig att fylla på mina vattenflaskor i köket när jag är på väg till mosken på andra sidan gatan för att lösa den saken. Att det ska förstöra min dag vet jag inte då. Jag har läst guideboken massor av gånger för att försöka förstå vart leden tar vägen. Det är ofta svårt att hitta på leden ut ur byarna. De skriver; sväng vänster i korsningen nedanför mosken och gå förbi några byggnader. Jag tänker då att jag ska ha mosken i ryggen och ta vänster i trevägskorsningen nedanför. Den vägen är också markerad men med gul/röd och inte vit/röd vilket det visserligen varit några gånger tidigare i andra byar. Guideboken däremot beskriver min utgångspunkt från hur jag kom igår vilket är korrekt men ändå lätt hänt att man tänker fel.

Köper med mig bröd och ost i vandringens sista affär och följer sedan vägen i några hundra meter tills markeringarna plötsligt tar slut. Arg vänder jag tillbaka men hittar på dem på en liten grusväg bredvid vägen. Strax utanför byarna brukar färgmarkeringarna bli rätt igen men inte idag så jag anar att det eventuellt är fel led. Möter en bonde med getter och frågar efter Likya Yolu som leden heter på turkiska och han bekräftar att absolut jag är på rätt väg. Fortsätter brant nerför och vet att jag ska komma till ett öppet fält men ser inget så det hänger verkligen i luften att jag är vilse ändå. Efter en timma passerar jag en restaurang och den finns inte med på kartan så jag går in och frågar om det är leden som går precis utanför. Jodå det är det men när jag frågar efter nästa by så visar det sig att det inte alls är rätt led.

Vänder tillbaka och klättrar upp till Gedelme igen vilket tar ytterligare dryga timmen. På väg att fylla på vatten vid mosken så springer jag på rätt ledmarkeringar vid entren vilka jag också hade sett om jag gått hit på morgonen. Osis att köket ville lösa den saken åt mig just idag. Precis vad jag inte behövde nu blir det svårt att avsluta leden på 3 dagar. Undrar varför de inte kan skriva ”sväng vänster i korsningen nedanför mosken och gå vägen uppför med mosken på höger sida” så man har några referenser att man är rätt. Så här i efterhand så borde jag ha frågat efter nästa by redan på hotellet och eller fotograferat byn med leden utritad från en karta på Internet. Det har ju alltid löst sig bättre än så här tidigare och nu beror det väl också på att jag börjar bli trött i knoppen.

Leden lämnar vägen direkt och blir rejält stenig. Flackt till en början och sedan ett långt motlut i bastuvärme och jag känner mig helt slut. Vyerna ner över skogen i Kemerdalen och Mount Olympos är inte super men okej dock så går det en elledning strax nedanför stigen vilket förstör bilderna. Går över ett litet pass i skog och kommer ut på ett stort öppet fält där det blir riktigt vackert. Fortsätter sedan svagt nedför på bra stigar och grusvägar. Ser rester av flera jordskred samt djupa fåror i marken efter kraftigt regn vilket måste vara rester från vinterhalvårets nederbörd. Trött i fötterna äter jag min medhavda lunch med bröd och ost under ett träd utanför mosken i byn Göynuk Yaylasi. Det är inte mycket till by jag ser bara mosken och ett par hus. Dessvärre ser jag inte leden heller.

Medan jag sitter på min ryggsäck bredvid byns asfalterade väg ser jag en ledmarkering på grusvägen som jag nyss kom ifrån och jag ser ett rött kryss på en grusväg precis till vänster om mig. Sen ser jag inga fler ledtrådar och jag har inte en aning om vad guideboken babblar om de menar att jag ska utgå från en vit bungalow vilken jag inte har en aning om vart den kan vara. Går och frågar i ett av husen där en äldre herre pekar mig nerför längs den asfalterade vägen. Går den i ett par hundra meter utan att se några markeringar och vill verkligen inte gå fel igen så jag går tillbaka för att ställa samma fråga igen. Nu har ytterligare tre killar dykt upp och de diskuterar livligt om min färdriktning tills jag nämner att jag ska till Nadir Coskun’s House vilket jag lyckats fått med mig på ett foto från en beskrivning av leden på Internet. Plötsligt är allt glasklart och det huset ligger 2 km nedför längs asfaltsvägen. Jag fortsätter dit utan att se några ledmarkeringar antagligen har leden svängt av strax före byn utan att jag märkte det.

Om det nu är Nadir Coskun’s House jag hittar på så finns här en liten restaurang och boende i högsäsong men nu är stället halvdött. Dock så köper jag en fanta samt leker med ägarnas två hundar vilka bråkar om vem som ska bli klappad. Leden fortsätter ner i Göynuk Valley. En bit ner blir det galet brant och svårt att gå och precis före dalbottnen så törs jag inte följa leden över ett brant parti stora stenar och väljer en omväg istället. Korsar Göynuk River som är rätt fattig på vatten och fortsätter nerför på små grusvägar och fina mjuka stigar i skog. Leden är relativt tydlig och humöret kommer tillbaka. Stundtals är marken blöt med små pölar och när jag passerar dessa hoppar små grodor i alla möjliga riktningar.

Efter en lättvandrad sträcka är jag tillbaka i floden och leden går mitt i flodfåran som är ett 30 meter brett parti stenbumlingar. Nu mitt i sommaren är det lätt att ta sig fram men på våren och hösten är det nog inte helt enkelt om det har regnat. Jag hoppar och klättrar på stenar för att passera floden flera gånger och kommer till en lagom stor pool där jag stannar för ett underbart dopp. Strax efter kommer en ännu bättre och djupare pool med två vattenfall som kranar men då har jag tyvärr precis badat.

Leden lämnar floden vilket jag missar till en början och får gå tillbaka. Klättrar uppför en bit sedan ner över en ny flodfåra som är nästan helt uttorkad. Här finns flera bra campingar men inget rent vatten just nu. Lång klättring i sicksack uppför i tät vegetation och med mycket spindelnät som jag får i ansiktet. Jag håller bra tempo och svettas som en tok och får på kuppen ett par otäcka spindlar på mig men ingen som hinner bita. Vill försäkra mig om att hitta vatten innan det blir mörkt och det gör jag efter 200 höjdmeters klättring. Strax efter dyker det upp en perfekt camping där jag slår nattläger och då är jag ungefär 5 km från slutet av Göynuk Canyon dit jag hade hoppats hinna idag. Rundar av dagen med två portioner nudlar och en burk tonfisk till middag vilket smakar fantastiskt.

Distans: 16 km. Tid: 11 tim 15 min.
Ack distans: 379 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 06 juli 2015.

Dag 46. Göynuk Canyon – Elmayani.

Hörde något som jag tror var vildsvin en bit nedanför tältet igår kväll men jag tror också att de hörde mig och därefter blev det tyst. Sover bra till klockan 04 då det är dags att pinka vilket jag löser i en colaflaska inne i tältet så slipper jag öppna myggnätet och riskera att få in ett par hungriga blodsugare. I samma veva börjar jag få lite ont i huvudet och det går inte att somna om. Dricker mycket vatten men det hjälper inte. Går upp tidigt, tar ner tältet och packar. Avslutar med att äta frukost bröd med tonfisk. När jag ska öppna konservburken så går flärpen sönder. Det var nära att det hände redan igår kväll och nu är det ett faktum. Jag har inget verktyg med mig men försöker öppna burken med en sten vilket fungerar utmärkt förutom att jag slår för hårt och får ett rejält stänk med tonfiskolja på glasögonen.

Huvudvärken försvinner när jag börjar gå. Först 200 höjdmeter uppför i skog och skugga till en kam. Sedan nerför på steniga men breda tydliga stigar. Det är fortsatt mycket spindelnät och spindlar som jag oftast hinner se i tid men inte alltid och de största rackarna med kroppar på 2-3 cm gör mig rejält stressad när de hamnar på tröjan. Förutom någon enstaka vy över de omkringliggande bergen är det inte speciellt vackert förrän jag nästan är nere i botten av canyonen som jag följt sedan igår. Från leden är det fantastiska vyer upp i två canyoner samtidigt. Göynuk Canyon bakåt och västerut och så mot norr canyonen som leden fortsätter upp i. Om den också heter Göynuk eller har något annat namn har jag inte lyckats lista ut. Däremot ser jag att de vänt kompassnålen fel på kartan så att väst blivit norr och norr blivit öst och så vidare.

Bergsvyer i alla ära men det bästa av allt är att min radar också siktar ett cafe i canyonens botten. Det finns varken med på kartan eller i någon beskrivning så jag antar att det antingen är nyöppnat eller bara har öppet i juli och augusti då det är få vandrare men som tjockast med badturister i området. Härifrån är det bara ett par kilometer ner till byn Göynuk vid havet. Jag beställer kyckling, ris, grönsaker, bröd, cola och medan maten grillas hoppar jag i en av de stora utgrävda poolerna som är ett par meter djupa med vatten från Göynuk River. Det svalkar himmelskt skönt speciellt som det är tryckande varmt här marginellt över havsnivå. Det är en del dagsbesökare i omlopp men platsen är ändå supertrevlig.

Nu börjar vandringens tuffaste motlut 1400 höjdmeter i ett svep. Jag är klar att gå klockan 12 och har fyllt på med 4 liter vatten. Det är egentligen mer än jag tror mig behöva då det ska finnas flod och källor längs vägen men ryggsäcken är ändå inte speciellt tung. Det börjar försiktigt med att korsa floden eller bäcken ett par gånger för att sedan bli brantare. Vegetationen är tät med vassa buskar och träd men det är ändå tydlig stig och lätt att hitta. Ser vandringens 15e orm mörkgrön och knappa metern lång. Den flyr snabbt när jag närmar mig men stannar upp efter ett par meter, lyfter på huvudet, kollar in mig och när jag skramlar med stavarna försvinner den under buskarna för gott. Det är fuktigt och jag svettas som en fontän. Vrider ur tröjan vid varje stopp vilket hjälper rätt mycket så att tajtsen inte blir badblöta. De senaste dagarna har jag kört med barnpuder i grenen för att undvika skavsår och det fungerar över förväntan.

På kartan går leden precis intill floden men i verkligheten är det en bra bit ner och inte alls aktuellt att fylla på vatten där vilket var min plan. När jag sedan missuppfattar positionen av en källa som jag trodde skulle ligga längs leden men som i själva verket nog krävde en del klättrande utanför leden så är det plötsligt vattenbrist. Någon skylt om källan såg jag inte men någon hade skrivit något med röd text på en sten som inte var läsbart och när jag passerade greppade jag aldrig att det antagligen handlade om källan. På andra stenar med röd text har jag bara sett texten: ”No smoking”. Jag är nu ungefär mitt i backen och har bara en liter kvar men det är inget annat att göra än att ransonera. Här högre upp är det visserligen lite svalare och barrskog med svag bris men jag svettas fortfarande som en gök och nu har det börjat plaska i kängorna också. Tar av mig om fötterna, vrider ur strumporna och torkar fossingarna vilket är som balsam för de ömma trampdynorna.

Leden sicksackar konstant uppför och det är förutom några små steniga partier lättgått. Det enda jag tänker på är vatten och vid pauserna dricker jag bara en mun. Efter 4,5 timma når jag passet och måste då ha missat ytterligare en källa som skulle finnas strax innan. Vilar bara en kort stund och fortsätter sedan ner på andra sidan. Går och hoppas på att det ska dyka upp en källa eller bäck så snart som möjligt men det som händer är att leden drar brant uppför över ett bökigt parti sten. Stannar och läser guideboken noga och upptäcker att det är 2,5 timma kvar till det riktiga passet där det ska finnas vatten. Jag tror knappt att det är sant och nu är vattnet helt slut. Jag tar upp alla tomma vattenflaskor ur ryggsäcken och dricker upp de sista dropparna i varje vilka smakar kanon. Det är inte speciellt kul att vara utan vatten men ändå intressant att se hur kroppen reagerar och jag blir snabbt enormt trött och får svårt att gå uppför när det är riktigt brant.

Jag kämpar vidare och får ett par trevliga vyer ut över landskapet då träden är lägre och glesare men jag slösar inte på fotostoppen. Når det riktiga passet 1,5 timma efter det första falska passet. Det är smalt och brant och nu ser jag att det inte går att komma så mycket högre. Fortsätter direkt brant ner och sedan skråar leden in i skogen igen. Efter ytterligare en halvtimma på stappliga ben når jag så en porlande källa och blir överlycklig då jag är totalt färdig. Vattnet är iskallt så jag dricker försiktigt. Lägger mig ner med fötterna på ryggsäcken och vilar i en timma mitt på leden. Under tiden dyker den briljanta iden upp att också slå läger precis här då det finns en perfekt tältplats nedanför källan. Får upp tältet, duschar iskallt, äter dubbla portioner nudlar med tonfisk och intar sedan ryggläge i tältet medan jag hör både röster och hundar inte så långt bort vilket betyder liten by eller hus i närheten. Vet inte om det är Elmayani men det verkar vara närmast på kartan. Imorgon är det eventuellt sista vandringsdagen.

Distans: 15 km. Tid: 11 tim.
Ack distans: 394 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 07 juli 2015.

Dag 47. Elmayani – Karabel.

Ytterligare en natt då jag får ont i skallen mitt i natten och inte kan somna om men nu går jag upp riktigt tidigt och är klar att gå 06:30 så det påverkar inget. Som jag förstår informationen från Trekopedia på nätet så har jag campat 5 minuter efter gårdagens pass. Det kändes dock som en halvtimma men kanske var jag så vimsig att jag missuppfattade tidsåtgången. I vilket fall ska det finnas en utsiktspunkt bredvid passet om man klättrar upp för några klippor vilket inte var aktuellt igår men nu är vädret kanon och en strålande bild vill man helst inte missa. Jag börjar gå tillbaka utan ryggsäck men upptäcker snart att det är för långt och lite senare när jag startar på riktigt så blir det klarhet i hur alla missförstånd från igår hänger ihop.

Guideboken beskriver varje etapp av leden i flera sidor bok vilket gör det svårt att hänga med var man är. För att underlätta har jag också använt Trekopedia som beskriver etapperna kortfattat men har med distanser och vattenkällorna på ett bättre sett. Huvudnumren igår var ju de två passen men dessa finns inte ens med på Trekopedia utan man har fokuserat på sträckans högsta punkt vilken jag passerar nu strax efter campingen. Jag trodde att högsta punkten på etappen var det sista passet igår därav att jag blev lurad om vart vattnet fanns.

Kommer till en grusväg och några hus i de nedre delarna av Elmayani. En stor argsint hund gör passagen lite bökig i synnerhet som en annan lika stor hund vill bli kliad på magen och när jag gör det så blir den skällande hunden nära nog sprickfärdig av ilska. Spanar frenetiskt efter leden ifall den svänger av och när ledmarkeringarna lyser med sin frånvaro så stannar jag och läser i guideboken. Den beskriver att man kan fortsätta på grusvägen eller ta en genväg genom skogen vilket jag antar är leden och den börjar vid byns sista hus som jag redan har passerat. Jag vill inte gå tillbaka och jag är rätt trött på att inte hitta i skogen så jag fortsätter på grusvägens serpentiner i 8 km ner till Hisarcandir. Det var nog också den gamla dragningen av leden för halvvägs ner är det skyltat. Vacker skog i början och stundtals fina vyer mellan träden ut över dalen.

Byn Hisarcandir 800 meter över havet var ledens slutpunkt fram till förra året då man la till ytterligare två etapper. Det var även hit jag hade hoppats hinna igår för att gå resten av leden i ett svep men nu är det fortfarande tidig förmiddag och kanske möjligt ändå. Jag fyller på vatten, fikar och luftar fötterna inne på moskeområdets rastplats med bänkar, tak och skugga samtidigt som 4 turkiska cyklister gör dito.

Nästa etapp till Citdibi som jag ser på andra sidan dalen är kort och börjar med grusväg för att sedan fortsätta på mindre och mindre stigar tills leden blir helt osynlig. Orsaken är pågående skogsavverkning med träd och grenar på marken vilka skymmer ledmarkeringarna som är målade på stenar. Tre skogsarbetare skriker något till mig på turkiska men jag fattar nada. Snurrar runt några varv och letar efter leden och lyckas sakta ta mig vidare. Kommer ut på ett fält och därefter blir vandringen patetiskt dålig. Det finns ingen stig alls och det är både svårt att hitta och snårigt att ta sig fram. Inte speciellt oväntat i och för sig när övriga leden som är 16 år gammal ofta varit svår eller omöjlig att hitta. Skråar ner mot en väg och här någonstans ska det finnas ruiner från en borg men dem ser jag aldrig. När jag kommer till vägen är en sten felmålad och jag svänger vänster enligt pilarna men anar att det är fel håll och kontrollerar saken i guideboken innan jag hinner för långt.

Längst ner i dalen ska jag korsa Alakir Cay River nedanför en ny damm men här har det varit både översvämning och jordskred och området ser ut som en katastrof. Tar mig över på ett betongfundament och klättrar sedan ur canyonen upp för en kort men ruskigt brant slänt som jag nog knappast hade klarat att gå nedför. Det är fortsatt bökigt att hitta men glädjen kommer tillbaka när jag passerar en liten flod med lagom djupa badpooler där jag svalkar mig med ett kort dopp. Sedan är det 1,7 km grusväg uppför och så galet varmt i solen att det känns som om det fötterna ska brinna upp. Jag anländer mosken i Citdibi klockan 13:30. Kokar upp de sista nudlarna och vilar en stund i skuggan. Taktiken har varit att om jag inte klarar att avsluta leden idag så får jag leva på kex som jag har några paket kvar.

Det är smärtsamt varmt när jag inleder eftermiddagen med en lång skråvandring på stenig men tydlig stig upp till ruinerna vid Typalia. De ligger på en kam i tät skog och verkar inte speciellt intressanta så jag passerar utan att utforska platsen. Brant ner i en ny dal och sedan kommer lite överraskande hela ledens farligaste passage. En smal skråvandring över ett brant jordskredsområde. Medan jag sakta är på väg ner till den så ser jag stora stenar komma flygande längs bergssluttningen och korsar leden. Här vill jag helst inte passera alls men att ge upp nu lockar inte heller. Fort törs jag inte gå för marken är stenhård grus med lite lösgrus på toppen och det är så brant att ett fall kan sluta precis hur illa som helst. Inga fler stenar kommer farande och jag lyckas hålla mig på benen. Fortsätter ner i dalen där det finns nya badmöjligheter alldeles säkert vandringens sista så det blir ett till kort dopp trots att jag egentligen inte har tid.

Vandringens sista motlut är 500 höjdmeter. Det börjar i tallskog och är relativt lätt att hitta med få felnavigeringar inledningsvis. Kommer till ett stort öppet fält och i slutet av det tappar jag bort leden fullständigt men jag ser en bonde en bit upp så jag tar mig över hans marker för att fråga om vägen. Jag tror att han har sett mig för länge sedan men det har han tydligen inte för när jag säger merhaba från 10 meters håll håller han nästan på att hoppa ur byxorna. Han blir väldigt glad dock de här bergsfolken har ju med få undantag varit väldigt trevliga. Han vill bjuda på cigg och te och jag nöjer mig med det senare. Vi språkar lite kort hans åkrar är inte sådda men nyfårade och med gedigna bevattningsmöjligheter så jag försöker ta reda på vad det kan handla om utan att lyckas. Han önskar lycka till och säger att det är 2 timmar kvar till passet eller om han menar 2 km.

Leden fortsätter på en liten grusväg och ganska snart är ledmarkeringarna borta igen. Jag går fram och tillbaka flera gånger och prövar nya varianter från den sista markeringen jag ser och lyckas efter en lång stund få syn på vart jag ska gå. Passerar över nya stora fält med högt gräs och leden är då markerad på stenar som håller ungefär halva gräshöjden och är således omöjliga att se om man inte står intill dem. Ett par själar har gått här tidigare det syns på gräset. Besvärande sakta tar jag mig upp till Karabel Pass på 1400 meter. Min plan har varit att når jag passet till 18 så kickar jag igång turbon och försöker avsluta leden idag men nu är klockan strax efter 19 och det är kört. Det är tre timmars vandring kvar och ljust i två timmar till. Att riskera att gå i mörker när jag knappt kan hitta leden på dagen känns minst sagt onödigt.

Jag hinner inte mer än att slå mig ner på ryggsäcken innan en bonde kommer fram och hälsar. Han håller på att samla in sina getter för dagen. Vi språkar lite kort och jag frågar om han vet vart det kan finnas vatten. Jag har en hel del kvar men det räcker inte till en dusch. Han har vatten vid sin gård en bit ner och ber mig gå dit. Han frågar om jag har tält och det har jag och då föreslår han att jag kan tälta på hans gård nära vattnet där det finns en plan gräsplätt. Om vi nu förstår varandra rätt för han pratar ingen engelska och jag kan bara 10 ord turkiska. Han ber mig följa en liten traktorstig som ska landa vid hans stuga medan han själv ger sig ut i terrängen efter getterna. Passet och skogen är vackert och jag får en fantastiskt härlig känsla i kroppen då jag känner att jag har klarat leden det är bara nedför kvar nu samt att jag inte behöver stressa mer idag. Normalt är jag inte överdrivet förtjust i att hälsa på hos folk men i bakhuvudet finns också tanken att ser jag den minsta lilla biten mat så kommer jag att fråga om det går att köpa.

Vid stugan fyller jag på vatten och tittar på när bonden och hans fru pressar in getterna i nattens inhägnad. Alla vuxna låses in och killingarna får stå utanför de springer inte iväg utan föräldrarna. Inte helt oväntat vill de bjuda på te och jag svarar yes. Medan vi väntar på att vattnet ska koka så går vi igenom den vanliga proceduren vad vi heter och var jag kommer ifrån. Sånt tar ju sin tid när man inte pratar samma språk. Han visar sina solpaneler som gör att de har svag el för kokar gör det inte på ett bra tag. Jag hinner fundera på om jag missuppfattat saken men vill inte heller dra vilket jag misstänker skulle göra dem besvikna. De är enormt glada över mitt främmande. Platsen är lite jobbig för det kryllar av mygg, sandflugor och bromsar som biter sönder mina ben. Han visar också sin kikare och i samma veva försöker jag reda ut om husen vi ser nedanför oss är Geyikbayiri där leden slutar. Jepp det är det säger de men något stämmer inte för dit går jag på cirka en timma.

Te blir det och inne i skjulet dessutom. Det visar sig att jag har missuppfattat det där med tältplatsen för nu har de bäddat åt mig på golvet bredvid deras egna madrasser. Det finns inga myggnät så det är helt otänkbart att jag kan sova där. Tackar nej till det men sen dyker det upp nybakat bröd och mängder med färsk getost som smakar sagolikt gott. Medan vi sitter där på golvet och dricker te, äter färska mackor och samtalar så ställer damen fram en varm kastrull med potatis och bulgursoppa precis vad jag har gått och drömt om de sista dagarna. Det är så sjukt gott och min turkiska favorit. Bättre kväll än så här kunde jag inte ens drömma om, tala om gästvänliga människor. När det börjar bli mörkt packar jag ihop och ska gå och då har de gjort i ordning en påse med bröd och ost som jag får med mig. Jag vill betala för allt men då sparkar de bakut så det är inte att tänka på. Går 500 meter nedanför stugan och slår upp tältet på en plan yta. Duschar iskallt och somnar ovaggad.

Distans: 22 km. Tid: 12 tim 30 min.
Ack distans: 416 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 08 juli 2015.

Dag 48. Karabel – Geyikbayiri.

Vaknar i mörkret för tredje natten i rad av att jag har ont i huvudet men nu smaskar jag upp halva frukosten med färskt bröd och getost som jag fick med mig av paret igår. Vips så försvinner huvudvärken och jag kan somna om. Det är en sista kort dag kvar att gå så jag sover lite extra vilket är enormt skönt. Campingarna på lite högre höjd med fräsch sval luft i tyst barrskog har varit en av höjdpunkterna med vandringen. Morgonen är dock sämre med mycket sandflugor som gör mina ben blodiga och nu har jag inte ens några långbyxor med mig. Det är faktiskt den enda morgonen som det varit lite besvärligt med just den saken.

Jag vet inte riktigt vart leden går efter gårdagens annorlunda avslut och funderar över att chansa på att hitta på den längre ner i dalen men bestämmer mig ändå för att gå tillbaka upp till passet vilket är säkrare. Precis som jag passerar under huset där vi åt igår så dyker en ledmarkering upp. Lite konstigt för jag frågade många gånger om de visste vart leden gick men fick aldrig någon klarhet i det. Leden är ingen stig så jag smyger fram för att inte tappa bort de målade stenarna. Omväxlande genom skogspartier och över öppna fält. Passerar på sidan om husen som jag såg från toppen igår. Går en bit grusväg. Passerar några hus och sen tappar jag bort leden. Läser att jag ska svänga höger på en liten väg längre ner så jag går neråt tills jag kommer till en väg.

Ser fortfarande inga markeringar men går höger ändå tills vägen tar slut. Det hela är så patetiskt dumt att jag tänker nu skiter jag i leden. Går tillbaka, kommer till en korsning och tar höger på nästa väg som är aningen större. Plötsligt är det markerat igen ungefär samtidigt som jag kommer till ruinerna vid Trebenna. Inte mycket att se men jag bränner av några bilder för sakens skull. Följer vägen en bit till och efter lite letande hittar jag avtagsstigen som ska ta mig ner till botten av dalen.

Det är en brant avslutning och jag tar det riktigt försiktigt då fötterna är ömma. Det är riktigt varmt när jag får läckra vyer över områdets stora klätterområde med hundratals bultade leder på lodräta kalkstensklippor. Några klättrare ser jag dock inte det är väl för varmt att klättra den här tiden på dygnet eller året. Plumsar rakt över en flod utan att vada då jag inte orkar leta reda på något ställe med stenar att hoppa på men kängorna står pall. Går 200 meter grusväg och kommer till målskylten vid campingen nedanför byn Geyikbayiri ungefär 20 km från Antalya. Det känns riktigt bra att vara i mål och jag tar några obligatoriska avslutningsbilder samt filmar mig själv när jag passerar mållinjen.

Det tog 48 dagar att gå The Lycian Way’s 423 km från Ovacik utanför Fethiye till Geyikbayiri utanför Antalya. Jag har gått i 37 dagar och haft 11 sightseeing/vilodagar samt bott 26 nätter i tält. Leden marknadsförs att var över 500 km lång men då räknar de med båda alternativen när det finns vägval att göra. Det är min längsta vandring någonsin i tid men inte i distans. Kungsleden i Sverige är några mil längre. Höjdpunkterna har varit vyerna över området som är imponerande vackert, många fascinerande ruiner, den fantastiska maten, det trevliga folket, få vandrare samt de mysiga tältplatserna. Baksidan har varit ledens skandalösa markeringar och obefintliga underhåll, guideboken och den tillhörande kartan samt att det var lite väl ont om vatten vilket krävt mycket planering och stundtals tung ryggsäck. Jag såg 15 ormar, 5 vildsvin, över 50 sköldpaddor och 0 skorpioner. Nu är vandringen slut.

Distans: 7 km. Tid: 4 tim 30 min.
Ack distans: 423 km.

Några bilder från idag:

//Magnus Hedström

Femte och näst sista reseberättelsen från The Lycian Way med som vanligt några nya bilder…

---

The Lycian Way. 26 juni 2015.

Dag 36. Finike – Mavikent.

Leden fortsätter ut ur Finike österut längs den skitiga sandstranden. Vi passerar några områden packade med solstolar samt ett fåtal turister som pressar järnet eller svalkar sig i vågorna. Det blåser stark medvind vilket gör att det inte är speciellt varmt. Underlaget är hård sandstrand och behagligt att gå på. Vid flera tillfällen rinner det små bäckar ut över stranden som vi hoppar över. Efter några kilometer blir det nästan folktomt och renare vilket känns trevligt. Vi stannar och badar när vi passerar en vattenslang som är avsedd som dusch. Havet är enormt skönt och lite varmare än tidigare.

Den större vägen D400 går precis intill stranden och vi går på trottoaren till den en bit när vågorna når ända upp till stenarna som vägen är byggd på. Det jag funderar över är hur Patara Beach kan vara Turkiets längsta sandstrand på 14 km när den här stranden är över 20 km. Men ungefär vid 15 km börjar det att bli ganska stenigt så det beror väl på det. Efter 17 km är vi i höjd med staden Kumluca som ligger några kilometer in i dalen. Passerar en flod på en bro och fortsätter sedan på asfalterad väg för att försöka hitta en restaurang. Det gör vi ett par kilometer senare när vi svänger tillbaka till beachen vid ett stort bostadsområde som ser nybyggd ut med hundratals likadana hus inklämda innanför ett övervakat staket. Påminner en del om en spökstad då de flesta husen står öde.

Efter en standardlunch med grillad kyckling och köttbullar fortsätter vi på stranden, passerar en ny bro över en flod och svänger ut till stranden igen. Nu består underlaget av grovkornig mjuk sand och småstenar. Det är jobbigt att gå samt att det går väldigt långsamt. Solen är på väg ner och vi kämpar för att hinna fram till skogen innan det blir mörkt. Når byn Mavikent samtidigt som solen försvinner ner bakom bergen ovanför Finike. Strax innan beachen tar slut efter ungefär 23 km så letar vi upp en asfaltsväg och ser dagens första ledmarkering.

Nu är Olya helt slut och kan inte gå en meter till, säger hon. Jag är också trött efter en hård avslutning på riktigt mjukt underlag. Båda guideböckerna har klassat sträckan längs stranden som lätt men informationen är väldigt konstig antagligen har de som skrivit böckerna gjort sträckan i en buss eller taxi. Solen går ner och det blir mörkt när vi följer asfaltsvägen uppför längs kusten. Med pannlampa springer jag in i skogen vid varje möjlighet och letar efter en tältplats och hittar ett fungerande ställe på fjärde försöket och då är klockan 22.

Distans: 24 km. Tid: 10 tim 30 min.
Ack distans: 286 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 27 juni 2015.

Dag 37. Mavikent – Karaöz.

Vaknar tidigt av att solen steker på tältet. Vi känner oss mosiga efter gårdagen och hade gärna sovit lite längre. Lutande underlag men bra tältplats ändå förutom att vi helst befunnit oss i skugga på morgonkvisten. Packar, äter frukost och innan vi kommer iväg hinner det bli helmulet. Fortsätter på den lilla asfaltsvägen som slingrar sig fram en bit ovanför en krokig kust med några badvikar där det finns gratis toa, dusch, bänkar, bord, dricksvatten och tältplatser. Luften är fuktig och vi svettas mer än när solen skiner. Det kommer lite regn vid några tillfällen men inget större trots mörk himmel.

Kommer till Karaöz med 600 folk och slår oss ner på det som verkar vara den enda restaurangen. En mindre by med ett område små turistvillor bakom en trist liten beach. Vi äter, vilar och äter igen. Det är 8 km lätt vandring kvar till vår tänkta tältplats men Olya är trött så det slutar med att vi letar upp ett pension för natten så får vi se om hon mår bättre imorgon. Mycket trevligt ställe men aningen dyrt. På kvällen blir vädret bättre och från berget bredvid viken ser vi skärmflygare sakta glida ner mot landningsområdet bakom stranden.

Distans: 6,5 km. Tid: 2 tim.
Ack distans: 292,5 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 28 juni 2015.

Dag 38. Karaöz – Gelidonya Lighthouse.

Efter en bra frukost, vilket alltid ingår i boendet, så bänkar vi oss på andra våningen till restaurangen där vi hängde igår. Vi har planerat en sen start för att slippa bära med oss mat. Jag jobbar lite med hemsidan och Olya känner efter om hon kan gå eller inte. Det svänger fram och tillbaka flera gånger och det slutgiltiga beslutet tar hon när vi har gått 1 km. Hon måste vända tillbaka och ta en buss då hon inte mår bra exakt vad det kan vara vet vi inte antagligen bara utmattning. Men sen ändrar hon sig igen och hänger med ändå. Lätt vandring på grusväg i barrskog förbi flera riktigt bra tältplatser. Möter en del ensamma crossmotorcyklister på hojar som behöver nya ljuddämpare samt yngre killar i gamla bilar med varsin arm hängande ut genom sidorutorna.

Vi är på väg mot spetsen på halvön Gelidonya. Leden gör ett par avstickare från grusvägen för att passera fina utsiktspunkter, ett par stränder, några gamla ruiner samt landa efter 3 km i den populära Pirates Bay. En liten och dramatisk vik med branta bergssidor en gång ett viktigt tillhåll för pirater. Numera är det turkar som har hittat hit det är packat med folk i vattnet och på stranden där folk grillar eller slappar i tält. Vi hade planerat att bada här men det är lite väl mycket folk i omlopp antagligen för att det är söndag. Vi hittar dock ett mysigt mobilt fik där vi vilar en stund med varsin dryck.

Vi fortsätter på grusväg längs kusten i 3 km med vackra vyer tills en bra stig viker av in i skogen. Följer den uppför i 2 km till Gelidonya Lighthouse där vi tänkt övernatta. Vi trodde att vi skulle bli ensamma här men det är ett tiotal turkar på plats för att kika på solnedgången samt att en familj från Sydafrika dyker upp med ryggsäckar och tält. Fyren har ett fantastiskt läge högt ovanför havet och med vyer över 5 små öar i halvöns förlängning. Vi slår upp tältet på en plattform för bästa ventilation och kvällen blir underbar när folket försvinner och det blir tyst. Olya mår nu bättre och ångrar inte att hon gick vidare. Lagar lite nudlar och intar ryggläge för att spana på stjärnorna ut genom myggnätet tills vi somnar. Det är så varmt och minimal risk för regn att vi oftast inte använder taket på tältet.

Distans: 8 km. Tid: 4 tim 30 min.
Ack distans: 300,5 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 29 juni 2015.

Dag 39. Gelidonya Lighthouse – Adrasan.

Sydafrikanerna är klara att ge sig iväg redan 07:00 samtidigt som jag är uppe och fotograferar i morgonljus. Det var tur det för moln drar in ovanligt tidigt klockan 09 och vi startar 09:40. Härligt ställe i synnerhet att vakna upp vid. Lång backe uppför på bra och tydlig stig. De tillfälliga vyerna över kusten är sådär i halvtrist väder. Lång brant backe utför och vi måste ta det ordentligt försiktigt för att inte åka i backen då underlaget är halt med lösgrus och barr. Möter två killar som undrar hur långt det är kvar till fyren, 2 km svarar jag det är första gången det finns kilometerskyltar.

Flack vandring på fortsatt bra och tydlig stig. Sträckan mellan Karaöz och Adrasan är populär och det är egentligen så här hela leden borde se ut. Kilometerskyltarna däremot är det något knas med de kan inte stämma det tar enormt lång tid mellan dem trots lätt vandring. Vi tror ett par gånger att vi passerat både en och två skyltar utan att se dem eller om de saknas helt när det dyker upp en ny skylt som säger att vi gått 1 km på nästan en timma.

Temperaturen är behaglig då det till och från är moln samt en hel del skugga i tallskogen. Men i ett nytt långt motlut svettas vi som i en bastu ändå. Ser vandringens trettonde orm en grön liten pryl som försvinner ner för en slänt i rekordfart när den upptäcker oss. Lite senare är det dags för mer djur jag har nyss stannat för att ta några bilder och Olya är en bit före mig när jag hör ett konstigt ljud som sedan upprepas. Tittar mig om för att se vad det kan vara och upptäcker en grupp vildsvin en bit ner till höger kanske 30 meter bort. Jag är då osäker på vart leden och Olya tagit vägen så jag skriker för att varna henne men hon är på bättre avstånd från vildsvinen än mig. De ser inte så enormt stora ut och det är en grupp om 5 varav 3 verkar vara ungar. Vildsvinen försvinner springande ner i en ravin när jag börjar skrika.

Enligt kilometerskyltarna har vi gått 6 km på 4 tim 30 min och det ser ut att bli en riktigt lång dag. Därefter har stjärnan som satt upp dem antagligen upptäckt sitt misstag och spikat upp resterande skyltar på nästan varannan tall så dagens andra halva går fort. Inte undra på att killarna vi mötte i början inte hade en susning om hur långt det var kvar det måste vara ett gissel när det blir längre mellan varje skylt än tvärtom.

Avslutande 3 km ner till Adrasan, beachen och havet är på grusväg. Det kryllar av boendealternativ men vi hittar ändå inget som är bra till vettigt pris. Problemet är det vanliga att rummen luktar hemsk cigarettrök. Medan vi sitter och äter så kommer den sydafrikanska familjen och säger att de har hittat en bra camping några hundra meter bort. Vi går dit efter maten och finner en helkass camping med vassa stenar och krossat glas som underlag. Fortsätter vår jakt på boende och får napp på Konak Motel en bit bakom beachen. Sedan svalkar vi oss i havet samtidigt som solen försvinner ner bakom bergen.

Distans: 12 km. Tid: 6 tim 30 min.
Ack distans: 312,5 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 30 juni 2015.

Dag 40. Adrasan (vilodag).

Adrasan är en vacker liten semesterby längs en 2 km lång grusstrand omgiven av berg. Här kan det inte bo många själar det finns bara hotell, restauranger och några få minibutiker. Vi hade inte planerat för någon vilodag även om jag misstänkte att det säkert blir svårt att rusa förbi ett mysigt ställe med bra bad och i samband med frukosten så dyker den briljanta iden upp att vila idag. Boendet är kanon, byn avslappnad och havet inbjudande. En oplanerad vilodag känns dessutom mycket roligare än en planerad. Vi gör inte många knop fotar lite, badar, äter gott och sover. Här kan man utan problem lägga betydligt mer tid än 1,5 dygn.

Enda smolken i bägaren är en gubbe på hotellet som pratar oavbrutet om hur Olya ska ta sig till Cirali vilket är nästa destination. Hon är sliten och har beslutat sig för att inte vandra mer. Det går ingen direktbuss utan man måste åka 3 olika bussar för att komma till nästa stora vik en sträcka som är 10 km fågelvägen, eller ta en taxi. Mannen vrider och vänder på alla möjligheter om och om igen så att man inte orkar lyssna men allt går ut på att det är risk för långa väntetider mellan varje buss och att busschaufförerna troligen kommer att blåsa henne på priset. För att undvika detta så kan han skjutsa henne direkt till Cirali dessutom till ett pris som blir nästan identiskt med vad bussarna kostar tillsammans.

Nu har ju folk varit väldigt ärliga hittills i Turkiet i synnerhet busschaufförerna och de priserna han nämner att bussarna kostar vet vi är fel. Precis det här scenariot har vi sprungit på förut de som snackar om att alla andra är banditer är oftast banditen själv. Det slutar i alla fall med att han gratis lovar att skjutsa ut Olya till stora vägen där det ska passera bussar frekvent.

Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 312,5 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 01 juli 2015.

Dag 41. Adrasan – Cirali.

Jag startar samtidigt som Olya får skjuts ut till stora vägen med gubben som ytterligare en gång på morgonen snackar igenom de olika alternativen att ta sig till Cirali. Nu har han nog babblat i totalt en timma om hur hon ska kunna spara en timma på att inte åka buss. Vädret är fint och mycket varmt när jag går bakom beachen till norra Adrasan och svänger in på en grusväg längs en flod där det finns en hel del hotell och restauranger som vi inte sett tidigare.

En skylt visar att leden svänger höger men exakt där finns det två vägar som svänger höger så jag tar fram guideboken för att reda ut den saken vilket inte är helt enkelt då kartan och guideboken säger olika. Jag fortsätter med floden till höger om mig och vet att jag lite senare ska korsa den. Kommer till en ny flervägskorsning och när jag står och funderar över varför det inte finns några markeringar kommer en lokalbo och pekar mig över floden som nästan är helt uttorkad.

Det är lika svårt att hitta i två korsningar till men varje gång dyker det upp någon som visar vägen. Plötsligt lämnar leden grusvägarna och drar iväg över ett fält för att ännu plötsligare försvinna helt. Jag går tillbaka och undrar vad som inte stämmer, letar en stund och finner leden på andra sidan ett område med högt gräs där den efter 100 meter korsar samma grusväg som jag nyss gick på. Här måste varenda kotte som inte har gps få problem. Därefter blir det tydlig och helt okej stig uppför berget Mount Moses. Precis innan jag ska ta ett stort kliv upp på en sten ser jag något som jag först tror är en mask som tittar på mig med två små ögon men det visar sig vid närmare kontroll vara orm nummer 14. Den är ungefär 3 decimeter lång och pyser iväg i maklig fart.

Strax efter vid en rastplats med bänkar och grillplats i solen sätter jag mig på min ryggsäck i skuggan för att äta några kex och vila. Efter en stund hör jag ett konstigt ljud bakom mig inte alltför långt bort men jag ser inga djur. En halv minut senare återkommer ljudet och jag spanar noga bland tallarna för några vildsvin vill jag inte ska klia mig på ryggen osett. Plötsligt ser jag två personer dingla en bit ovanför marken i varsin hängmatta bara 20 meter bort lätt gömda bakom några buskar i skuggan. Inga pratkvarnar direkt så jag avslutar mitt lilla fika och knallar vidare.

Möter två trevliga äldre holländare som säger att jag är den första de möter längs leden efter en veckas vandring. De har gps och informerar att vi befinner oss 400 meter över havet. Jag saknar min klocka med höjdmätare ibland den är paj för gott det ger lite bättre kontroll när man vet vilken höjd man befinner sig på. Det är 6 km backe upp till ett litet pass 750 meter över havet. Därifrån går leden en kort bit på grusväg förbi ett simpelt cafe normalt brukar jag stanna och handla i alla fall något men idag hade jag äppelpaj och cola med mig som jag precis svalt.

Leden blir sämre förbi ett område med täta buskar och stora fallna träd som jag kliver över ett efter ett. Nedfärden mot kusten är brantare på lurigt underlag med stenar täckta av löv och helt annan växtlighet mot uppfärdens tallskog. Nu är det en tät samling lövträd utan några som helst vyer men tydlig stig och lätt att hitta. En kille från Ukraina utan packning passerar mig och han är så törstig att han bara tänker på kallvatten. Vi språkade lite på beachen igår han tältade gratis i en liten vik och han verkar också ha sparat ett par kronor på att inte köpa vatten i cafeet vi precis passerat så jag är inte speciellt sugen på att ge bort något av mitt.

Det är skyltat varje kilometer idag igen men nu slår dumheterna nya rekord här sitter skyltarna i fel ordning. Dagen inledde med 2 km kvar till Olympos och strax innan jag är framme sitter det en skylt om att det är 12 km kvar. Det är 4 km nedför till Olympos ruiner där jag virrar runt en stund för att hitta rätt entre där Olya står enligt plan. Ett turkiskt par lurade mig först till fel entre det finns två stycken. De skulle försöka ta sig in till ruinerna utan att betala det konstiga i den historien var att vi redan då befann oss mitt inne på ruinområdet.

Olympos ruiner är en av ledens stora sevärdheter men dessa tänkte vi utforska imorgon. Medan vi är på väg till beachen som ligger alldeles nedanför ruinerna springer vi på den vandrande familjen från Sydafrika. De kom hit igår och en av grabbarna stukade foten så illa i backen ner mot Olympos att de nu måste avbryta vandringen redan efter tre dagar. Olympos och Cirali Beach är en klassisk turkisk stenstrand men fantastiskt vacker det är enormt skönt att kasta sig i det klara havet efter en svettig vandringsdag. Bra boende har Olya redan fixat vilket underlättar kvällen avsevärt.

Distans: 14,5 km. Tid: 7 tim.
Ack distans: 327 km.

Några bilder från idag:

---

The Lycian Way. 02 juli 2015.

Dag 42. Cirali (vilodag).

Av alla trevliga vikar vi passerat undrar jag om inte Cirali/Olympos tar priset. Stenstranden är 3 km lång och på slätten bakom finns en hel del små hostels, restauranger och några butiker gömda bland träden. Det verkar finnas begränsningar i hur man får bygga så ingen har smackat upp något högre större hotell vilket verkligen gjort susen. På strandens södra ände rinner Skywater River ut i havet och på den sista biten av stranden på andra sidan floden kallar man stranden Olympos Beach. Uppströms i en canyon ligger Olympos ruiner och ovanför dem Olympos by med boende i bungalowstil rakt på floden men dit går vi aldrig. Området är bergigt och fantastiskt vackert men mycket populärt samt dyrare än vanligt.

Olympos var en av de viktigaste städerna i Lykien och byggdes ungefär hundra år före Kristus. Ruinerna är utspridda över ett stort område och det tar flera timmar att se dem. Mycket är raserat och övervuxet men det finns tillräckligt med murar kvar för att man ska få sig en hygglig uppfattning om hur det såg ut. Byn var byggd längs floden och det finns vackra ruiner kvar av ett badhus som måste ha varit fantastiskt att bada i med färskvatten från floden strömmande genom flera pooler. Man kan se rester av några gator och myllret av små rum som de antagligen bott i eller använt som butiker. Allt tak av trä eller halm finns som vanligt inte kvar. Teatern är i kasst skick men några gravar, portaler och rester av väggar med mosaik är fortfarande fina.

Efter en halv dag vid ruinerna badar vi igen men märkligt nog så är vattnet inte alls lika klart som igår. Något skumt gör det grumligt vad det kan vara vet vi inte. Vi hade också tänkt att besöka eldarna vid Chimaera på kvällen men för att vila fötterna så flyttar vi den utflykten tills imorgon istället. Eldarna ligger ändå längs vandringsleden. Hade vi haft mer tid på oss hade det nog blivit några dagars vila här trots prisnivån men nu är tiden knapp innan Olyas visum går ut.

Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 327 km.

Några bilder från idag:

//Magnus Hedström