2012-11-04. Pokhara, Nepal.

Dag 908-922. 27 september 2012 -. Pokhara – Beni – Tatopani – Kagbeni.
Resan till Marpha och bergen i Annapurna börjar i taxi till Pokhara busstation. Vi köper biljett till Beni med lokalbussen vilken skramlar in en kvart senare. Proppfull. Jag säger till Olya att den där bussen åker inte jag med. Jag tror inte ens att vi skulle komma på även om vi försöker. Inte med våra stora ryggsäckar. Olya föreslår att vi kan sitta på taket men smidig som ett kylskåp är det inget som intresserar mig så överdrivet mycket. Vi försöker få tillbaka biljettpengarna men de två killarna i luckan blir arga och högljudda. De springer ut till bussen och pekar att vi till och med har sittplatser bredvid varandra. Nummer sex och sju. De verkar ta illa upp att vi inte vill åka med bussen. Några säten ser jag inte för hela mittgången är en enda röra av packning och inklämda nepaleser och indier samt antagligen ett gäng kycklingar och någon enstaka get.

Vi raggar en taxi istället. Vägen är till en början bra. Eller egentligen inte bra. Det finns asfalt mitt på vägen som vi kan köra på så länge det inte är möte. Vid möte är det tvärnit och ut i det gropiga gruset som gäller. Bergsvägen övergår i dålig grusväg som till och från är trasig efter färska jordskred. Vid ett tillfälle får vi gå ur och gå en bro medan chauffören lyckas ta sig förbi en tio meter bred och halvmeter djup fors. Det tar 2,5 timma till Beni och jag är innerligt glad över att vi inte åkte lokalbussen då jag känner mig trött av värmen och taxituren. Väl framme blir vi erbjudna en ny taxi till Marpha för ett bra pris men med det lilla tillägget att det har inträffat ett jordskred och att vi måste gå en liten bit på slutet. Priset låter lite väl bra så vi anar älgar i garderoben. Efter att ha undersökt saken bättre visar det sig att den lilla biten att gå på slutet handlar om 3 hela vandringsdagar.

Vi köper biljett till lokalbussen. Den går när det finns 18 passagerare. Det är fem nu så vi går in på en simpel lokal restaurang och äter ris med grönsaker. När jag ska betala har de bytt ut menyn som jag beställde ur till en med dubbla priser. Jag borrar ögonen i en liten kille som fått i uppdrag att lura oss och säger att jag vill se menyn som jag fick när jag kom in. Den plockas snabbt fram. Jag räknar ut vad maten kostar och betalar med jämna pengar. Ingen i personalen säger ett ord när vi går men så har det kommit in ett nytt stort sällskap som fått den dyra menyn redan från start. Nu är det sex personer som köpt biljett till bussen och vi bestämmer oss för att stanna i Beni över natten. Vi får tillbaka busspengarna och letar upp Hotel Yeti som är helt okej.

När vi kommer till busstationen nästa morgon står en jeep redo att åka. Vi betalar samma pris för den som för bussen men tvingas betala extra för väskorna på taket. Det känns ändå okej då det normalt ska sitta sex personer längst bak men vi är för stora för det så det blir tre indier på ena sidan och Olya och jag på den andra. Resan fortsätter upp i dalen Kali Gandaki och vägen är både farlig och totalt värdelös. Till och från är det lodräta stup intill den smala bergsvägen och jag kalkylerar våra chanser att överleva ett par volter ner till floden. När det är mer än 20 meter högt är oddsen rätt dåliga. Vägen är löjligt ojämn och trots att jag håller i mig i bakdörren och sätet vi sitter på så riskerar jag hela tiden att flyga upp och slå skallen i taket. När vi studsat omkring i sätena en halvtimma är jag blöt av svett och börjar få ont i fingrarna. Det är då jag upptäcker att de tre indierna mitt emot oss har somnat.

Efter 1,5 timma har vägen försvunnit ner i floden av två stora jordskred. Vi kliver ur jeepen och blir genast erbjudna bärhjälp men vi tar våra ryggsäckar och börjar gå efter en liten led som letar sig upp högt ovan floden. Det är mycket folk, främst indier och bärare. Solen skiner på en blå himmel och det är varmt och härligt vackert. Efter en stund dyker vägen upp igen och några tomma bussar står och väntar på passagerare men då har vi redan fått smak på hur skönt det är att gå. Det är ett enkelt beslut att ändra starten av vandringen till Tatopani som vi snart kommer till istället för Marpha. Vi fortsätter på grusvägen som följer dalen och floden Kali Gandaki. Vi går bredvid gröna risodlingar och ser snö på Nilgiri South 6839 meter längre upp i dalen. Det tar två timmar att gå till Tatopani. Vi får ett bra rum med terrass och trädgård på samma ställe som vi bodde på förra året när vi gick Annapurna Circuit. Under eftermiddagen ramlar en stor högljudd israelisk grupp in på hotellet.

Vandringsdag 1. Vi lämnar byn Tatopani på 1190 meters höjd och är inställda på att följa grusvägen upp i dalen. Efter en halvtimma ser vi en skylt som det står Jomsom på och som pekar på en hängbro till andra sidan floden. Vi går den och slipper då fordon och damm. Vädret är varmt och strålande sol. Dalen är grön med branta bergssidor och vi ser några vattenfall. Leden går upp och ner och passerar ett par små byar med enstaka hus. Barn kommer springande och skriker money vilket antagligen är det första ord de lärt sig.

Nilgiri South syns fram till lunch då vi stannar och lagar nudlar. Enstaka moln drar in. Dalen smalnar av och leden går precis intill floden Kali Gandaki som är högljudd. Vi korsar floden igen på en hängbro till Dana 1450 meter där vi checkar in på ett enkelt tehus. När vi sitter och äter kvällsmat på balkongen går en ko förbi precis nedanför, lyfter på svansen och lägger ett par minor på marken varpå ett gäng kycklingar genast rusar fram och äter upp de bästa godbitarna. Tid 4:45.

Dag 2. Vi korsar floden igen till den nordöstra sidan av dalen som saknar väg. Leden går uppför bland stora stenar och vi ser massor av ödlor som njuter av solen. Möter ungefär 200 får och getter i en stor rörig klunga. På andra sidan dalen ser vi bussar som kör upp och ner på en utsatt bergsväg. Det är fortsatt grönt, dalen är brant och vi ser flera vattenfall. Stannar för lunch i Kopchepani och maten går knappt att äta. En man med trasigt ben kommer och frågar om vi kan ge honom någon medicin men vi har inget med oss. Leden fortsätter uppför förbi några färska jordskred. Eftermiddagen blir molnig. Korsar floden och kommer till södra Ghasa 1950 meter och checkar in på det lyxiga Eagle Nest Guesthouse. Tid 7:15.

Dag 3-4. Vi är lite slitna efter de första vandringsdagarna och vilar i två dagar. Min ryggsäck väger en bit över 20 kg med tält, kök, gas och mat och det tar ett tag att komma igång. Boendet är ovanligt rent och bra med mjuka madrasser, modernt badrum med varm dusch samt att maten är topp. Byn Ghasa är inget speciellt men dalen är fantastisk med majsfält omgivna av branta gröna bergssidor. Vi går några fotorundor men slappar mest med varsin bok. Vädret är grymt fint på morgnarna men det regnar på eftermiddagarna.

Dag 5. En kanin har slunkit in i restaurangen och gömmer sig under bordet när vi äter frukost. Hotellets hund är lite lagom snurrig då han inte kan lokalisera lukten. Ghasa är avlångt och det tar ett tag att gå genom byn som består av en smal stengata utan trafik. Nu finns det ingen led på andra sidan floden så vi följer grusvägen uppåt. Bergssidorna är gröna av träd och dalen är vacker med floden längst ner i botten. Några enorma jordskred bryter av det gröna landskapet. Vi möter två cyklister som har cyklat Annapurna Circuit och de uppskattar att de burit cyklarna ungefär 30 procent.

Leden lämnar grusvägen och går genom barrskog. Vi stannar och lagar mat men packar snabbt ihop när vi är klara då det börjar regna svagt. När vi kommer ut ur skogen blir det grusväg genom byn Lete till Kalopani Guesthouse i Kalopani 2530 meter och nu är det ännu bättre boende. Vi bodde här förra året också men tyckte då att lyxrummen för 30 kronor var lite väl dyra. Äter rostad kyckling med bakpotatis och kryddad svampsås samt kokade grönsaker till kvällsmat och det är löjligt gott. Regn hela eftermiddagen och kvällen. Tid 4:30.

Dag 6. Korsar Kali Gandaki direkt och det är plan vandring bredvid flodbädden som är några hundra meter bred. Fin vy över Dhaulagiri 8167 meter trots att det är en del moln redan på morgonen. Åter till grusvägen som gör en loop upp i Ghatta Khola dalen och vi tar en genväg över floden med samma namn. Vattnet består av flera mindre bäckar som vi hoppar över eller passerar på utlagda stockar. En passage saknar bro och är lite för djup och bred så vi tar av oss kängorna och vadar iskallt vatten. Ser ytterligare 10 cyklister som är på väg nedför dalen. Vi äter lunch i byn Larjung och rekar också rum då det börjat regna men hittar inget bra. Knallar vidare på grusvägen längs bred flodbädd till Tukuche 2580 meter där vi återigen väljer samma boende som förra året och nu känner de trevliga ägarna igen oss. Simpel lodge men bra äppelpaj med vaniljsås. Tid 6 timmar.

Dag 7. Vi är hotellets enda gäster och ägarna berättar att verksamheten dog när vägen byggdes. Kali Gandaki dalen var tidigare Nepals kanske populäraste vandringsområde med lederna Annapurna Circuit och Jomsom Trek. Sanslöst klart väder och nysnö från 4000 meter. Först grusväg med fina vyer bakåt över snöklädda berg. Korsar den grönt lysande floden och klättrar upp i barrskog till Chimang 2870 meter. Galet vacker vy över Dhaulagiri. Ner igen genom äppelplantager och vyerna upp i dalen mot norr är också riktigt bra med ett torrt landskap nästan helt utan träd. Leden fortsätter på dalens östsida till Tibetan Camp där tibetaner som jobbar i Marpha bor. Över floden igen till grusvägen och det blir rejält blåsigt sista biten in till Marpha 2680 meter. Fram till Marpha har vi bara sett några enstaka vandrare per dag men nu är det fullt av folk och flera hotell är nästan fullbokade. Tid 5:30.

Dag 8-9. Vila i Marpha. Det var här vi hade tänkt att starta och avsluta vandringen då byn är fantastiskt mysig. Gångstråken är smala stengator ovanpå byns vattenkanaler och överallt ser man gamla vitmålade stenhus. Det finns mer än 10 hotell, några få små men välsorterade kiosker samt en hel del souvenirbutiker med alla varianter av tibetanskt hantverk som drivs av tibetaner. Det är mycket folk och hög ljudnivå på hotellet. Dagarnas roligaste händelse är när en tysk professor blir förbannad på några israeler för att de är för högljudda. Det är det vanliga problemet att israeler för dialog trots att de är långt ifrån varandra. Dagarna inleds med frukost på taket samtidigt som flygplanen mellan Pokhara och Jomsom dundrar förbi. Vi gör några fotorundor upp på kullarna runt byn och det är grym utsikt över Marphas äppelodlingar, den karga dalen samt myllret av vita stenhus. Dessvärre börjar det blåsa kraftigt strax före klockan 11 varje dag och eftermiddagarna tillbringas helst inomhus.

Dag 10. Vi går grusvägen längs floden vidare upp i kanjonen. Vi är nu över trädgränsen och terrängen är grus och torrt med små enstaka växter. Bergen är dock färggranna. Vädret är super med sol och blå himmel. På andra sidan dalen i öst ser vi Nilgiri North 7061 meter och Tilicho Peak 7134 meter. Båda topparna är snötäckta. Samt det 5100 meter höga och snöfria Meso Kanto La passet som vi har tänkt att passera på vägen tillbaka. Det börjar blåsa redan klockan 10 och det blåser kraftigt klockan 11 då vi kommer fram till Jomsom 2760 meter. Jomsom är dalens stora by med militärbas, flygplats, banker med uttagsautomater, matbutiker och många hotell. Det är dock inte så överdrivet trevligt med kraftig vind, yrande damm, mängder av bussar, jeepar, folk, cyklister, kor, getter och hästar. Vi bor dyrt men bra och hotellet har till och med en bastu. Mitt första bastubad på 709 dagar. Supernajs. Tid 2 timmar.

Dag 11. Vi registrerar våra trekking-tillstånd hos polisen och ser diagram över besöksstatistik i dalen. Indien toppar men hinduerna kommer enbart hit för att besöka det heliga templet i Muktinath längst upp i dalen. Bland vandringsnationerna leder Frankrike, Tyskland och Israel. Sverige är inte med på listan. Vi lämnar ett folktätt Jomsom då vandrare och cyklister just anlänt med morgonflygen. Leden är nu flack och går på den breda och steniga flodbädden. Det går att hitta fossil bland alla stenar då området täcktes av Tythyshavet för 140 miljoner år sedan. Om inte lokalbefolkningen dammsugit rubbet redan då det säljs fossiler i varje by. Himlen är knallblå och luften glasklar. Ett ständigt flöde av jeepar fullproppade med indier river upp stora dammoln. Vi passeras av fullastade hästkaravaner på väg upp till Mustang och vi möter hjordar med getter som är på väg till något grönt område för bete. Det börjar blåsa kraftigt igen och vi skråar längs flodkanten in till Kagbeni 2840 meter. Tid 4:15.

Dag 12-13. Vila i Kagbeni. En härligt gammal medeltida by av lerhus i korsningen Kali Gandaki och Jhong Valley. Runt själva stadskärnan odlas bovete och området bildar en grön oas i det annars så karga landskapet. I norra änden av byn är porten till mystiska Mustang men dit får man inte gå utan speciella tillstånd och guide. Nytt för i år dock är att de öppnat upp leden till Muktinath på Jhongdalens norra sida för alla. Så vi får klättra upp en bit på Mustang-sidan för fina vyer över Kagbeni och Nilgiri North. Orsaken till det är att nepaleserna vill ha bort vandringsfolket från grusvägen på den södra sidan av dalen. Eller om det är tvärt om att vandringsfolket vill bort från grusvägen. Kagbeni inhyser också en stor mängd getter och tidiga morgnar kan man se köpare jaga och välja getter i små inhägnader. På förmiddagarna är vi på byn och fotar och när vinden kommer gömmer vi oss i hotellets varma glasrestaurang eller vilar på det lika varma rummet.

Imorgon svänger vi öst upp i Jhong Valley mot Muktinath och lite senare ska vi försöka ta oss över Thorung La-passet till Manang. Det är dags för hög höjd, kyla och en annan division vyer.

//Magnus Hedström

2012-09-26. Pokhara, Nepal.

Dag 868-907. 18 augusti 2012 -. Ko Chang – Bangkok – Kathmandu – Pokhara.
White Sand Beach är Ko Changs bästa sandstrand. Pappa, jag och Olya hittar ett fint hotell längs beachen med pool och frukostbuffe samt att vi får ett stort rum på tredje våningen med balkong och utsikt över poolen och havet. Det blir det vanliga schemat med bad, bok, relax och god mat. Vädret växlar mellan sol, moln och regn. Havet bjuder på roliga vågor men vattnet är långt ifrån klart och trots att det är få turister så föredrar jag nog högsäsongen när vattnet är lugnare, varmare och betydligt klarare.

Vi hyr motorcyklar en dag och besöker vattenfallet Ban Khlong Prao som är vildare och bättre nu i regnperioden. Det är härligt svalkande bad men för att komma till själva badsidan av fallet måste man korsa en fors. I högsäsong hoppar man över. Nu är det 5 meters vad i strömt vatten och det visar sig bli dagens underhållning. Det börjar med att en dam tappar sin handväska så att den flyter iväg nedströms. Det finns grova rep att hålla i men en kille har såphala fötter och gör en rejäl vurpa och landar i forsen med ryggen först och hamnar under vattnet med både ryggsäck och sin kamera. Fantastiskt roligt när det strular för andra. En tredje turist springer med huvudet rakt in i en sten när han försöker klättra högre upp på stenhällarna och missar ett överhäng. Kraftigt blödande klättrar han ner igen och kallar på sjukvårdare.

Vägarna på Ko Chang är brant kuperade och underhållande körning när de snirklar sig fram genom djungeln. Vyerna över Thailandbukten är stundtals bländande. Vi besöker fiskebyn Ban Bang Bao i söder och byn är egentligen bara en flera hundra meter lång brygga packad med souvenirbutiker, restauranger och båtar. Samt att det finns en pir längst ut.

Efter fem dagar på Ko Chang tar vi oss tillbaka till Bangkok med taxi, båt, taxi, buss 6 timmar och skytrain. Pappa och jag besöker stadens näst bästa sevärdhet vilket är en båttur på Thornburis kanaler. Båt längs den stora Chau Phraya River är ett normalt transportmedel i Bangkok men de små kanalerna ger en annan känsla. Här kryssar man fram längs smala vattenleder i en longtail-båt med chaufför. Thailändarna bor i enkla hus precis intill kanalerna. Det är nu i slutet av regnperioden och vattennivåerna är höga men det känns ändå som en bit kvar tills det svämmar över. Bredvid kanalen ser vi en två meter lång varan som har klättrat upp på en mur för att värma sig. De lever tydligen i kanalerna.

Pappa flyger hem till Sverige medan Olya och jag flyger via Delhi i Indien till Kathmandu i Nepal. Air India går inte upp på listan över favoritflygbolag då de har som rutin att spruta in någon gas i kabinen strax före landning så att man knappt kan andas. Nepal börjar bra då ryggsäcken fortfarande är hel när den kommer på bagagebandet. Sen blir det svårare. Det finns en uttagsautomat på flygplatsen och den är trasig. Taxikillarna är givetvis som iglar när vi kommer ut och vill skjutsa oss in till city för 15 kr vilket är hälften av vad det borde kosta efter prutning. Jag säger åt dem att för det priset kör ni oss inte dit vi vill. Okej sir, för 30 kr kör vi er dit ni vill svarar dom. Vi går några hundra meter bort från flygplatsen och letar upp en ärligare chaufför. Precis som förra året så rekar vi 10 olika hotell men landar ändå på samma ställe som sist. Med eget badrum, flera fönster med bergsvyer samt garanterad el och wifi varje kväll. Kostnad 60 kr.

Det bor en miljon folk i Kathmandu och staden ligger på 1400 meters höjd. I augusti och september är det rejält varmt. Vädret är ofta fint på förmiddagarna men följs av regn på eftermiddag och kväll. Nytt för i år är att de håller på att bredda vägarna så att det ska bli två filer i varje riktning på de mest trafikerade sträckorna. Det innebär att många hus kapas med en meter så nu ser både byggnader och trafikleder ut som rena slagfälten. Dessutom så görs allt arbete för hand så det kan nog ta sin lilla tid. Annars är mycket som vanligt. Massor av folk och trafik som ger en otrevlig ljudnivå med tveksamma ljuddämpare och ett ständigt tutande. Gatorna fylls av cykelrikshas och överdimensionerade motorcyklar då det gått inflation i att ha en så stor motorcykel som möjligt. Bland männen alltså. Ju större desto coolare. Trots att det är smala gator och trångt och att det garanterat är det osmidigaste tvåhjuliga fordonet man kan välja i den här staden.

Från vårt rum på fjärde våningen ser vi höns som lever på hustaken. Nere på gatorna knallar vilda hundar och heliga kor omkring bland folk och trafik. Barn tigger pengar utanför supermarkets och vart man än går blir man erbjuden hasch, marijuana och massage. Folk är fattiga och många har inget rinnande vatten utan samlas vid en stor reservoar och tvättar både sig själva med kläder på samt vanlig klädtvätt för hand. På samma ställe hämtas dricksvatten. Bara killar jobbar i restaurangerna. Det är en gåva från hinduismen som är den ledande religionen i landet med 80 procents andel. Tydligen så har några killar kommit på att tjejer är smutsiga en vecka varje månad och därför olämpliga att anställa, speciellt i restaurang. Antar att det är ett trix så att den manliga delen av befolkningen ska få de bästa jobben och huvuddelen av inkomsterna. Kanske inte det bästa upplägget för ett av världens fattigaste länder.

Jag passar på att träffa min sherpa-kompis Kami några gånger innan han pyser iväg på klättring med klienter. Olya och jag gör lite sightseeing och besöker några buddhistiska stupas varav Boudhanath är stadens bästa sevärdhet. Nu i regnsäsong är den missfärgad av allt regnande och möjligen att stadens alla duvor har påverkat färgen också. Vi betar av alla våra favoritrestauranger men det blir ont om återbesök då personalen på hälften av dem inte är speciellt trevliga. Maten är dock bra. Ett ständigt irritationsmoment är att priserna på menyerna anges utan 10 procent serveringsavgift och utan 13 procent moms. Förutom att man inte snabbt vet vad maten kostar så strular det till och från med betalningen eftersom många nepaleser inte kan räkna och de tar väldigt illa upp när man ber dem att räkna en gång till.

Efter tre veckor i Kathmandu åker vi buss till Pokhara. Vi väljer den lite dyrare turistbussen vilken går mycket fortare än lokalbussen och de 20 milen tar bara 7,5 timme. Inklusive tankning, frukost och lunchstopp. Längs vägen ser vi 30-40 mindre jordskred som fallit ner på vägen på grund av monsunregnen. Förutom en liten sträcka strax före Pokhara är det idel bergsvägar. På de mötande bussarna står det getter på taken och försöker hålla balansen i kurvorna utan rep ser det ut som men kanske att vi missade att se repen.

I Pokhara bor 250,000 folk och staden ligger 800 meter över havet. Den anses som en av världens vackraste städer. I alla fall om man snackar landskapet runt omkring. Det handlar egentligen om två olika områden. Pokhara och det betydligt mindre turist-Pokhara som är en enda lång gata med hotell, restauranger och trekking-butiker. Turist-Pokhara har det bästa läget vid sjön Phewa Tal. Runt sjön är landskapet gröna kullar som är några hundra meter höga och ett par mil bort når Annapurnamassivets vitklädda toppar 7-8000 meter över havet. Turist-Pokhara är lugnare, trevligare och varmare än Kathmandu. På pluskontot har vi också lokala försäljare som varje morgon längs gatan kränger ett lass stora rykande varma kanelbullar för två kronor stycket vilket är en given frukost.

Imorgon tar vi bussen till Marpha i Annapurnaområdet och ska gå vandringsleden Tilicho Trek. Det borde ta 3-4 veckor.

//Magnus Hedström

2012-09-25. Pokhara, Nepal.

Dag 861-867. 11 augusti 2012 -. Bangkok – Siem Reap – Ko Chang.
Jag hämtar upp pappa på Bangkoks flygplats och placerar honom i en solstol vid hotellets pool medan vi letar upp en cykelaffär som har kartonger för cyklar. För en liten slant paketerar de också min cykel samt erbjuder sig att köpa Olyas då hon inte vill cykla mer. Det har varit lite väl jobbigt tycker hon. Jag lämnar in min cykel i bagageförvaringen på hotellet. Pappa och jag besöker Bangkoks bästa sevärdhet Grand Palace. Det är ett komplex av flera vackra och guldfärgade tempel där Thailands kungar bodde mellan 1782 och 1925. Det är alltid fullt av folk inne på tempelområdet och svårt att ta bra bilder. Nu ösregnar det dessutom och folk tar skydd under närmaste tak och fotomöjligheterna öppnar sig plötsligt bara man haft ett paraply.

Olya sticker till Ko Chang medan pappa och jag tar skytrain och buss 5 timmar till Aranyaprathet vid gränsen mot Kambodja. Vi är på väg till Templen i Angkor men ska först försöka ta oss dit utan att bli ruinerade. Gränsövergången är ett välkänt tillhåll för professorer i lurendrejerier och det är väl antagligen härifrån som landet fått sitt öknamn Scambodia. Aranyaprathet ligger 6 km från gränsen men vi blir inte avsläppta vid någon busstation utan på en grusplätt vid en marknad. Ingen av bussens passagerare vet åt vilket håll gränskontrollen ligger men pappa och jag undviker alla ivriga taxichaufförer och börjar gå genom marknaden som är enormt stor. Vi frågar efter vägen och alla pekar åt samma håll vilket är lovande. En Seven Eleven-butik dyker upp lägligt för lunch.

Man vet att man närmar sig gränskontrollen när fixarna dyker upp och vill visa in oss i ett falskt visumkontor där visum till Kambodja kostar dubbelt så mycket mot normal avgift. Vi stämplar ut ur Thailand och letar upp det riktiga visumkontoret som sköts av statsanställda i Kambodja. Här kan man köpa visum till normalpris $20 bara man betalar 20 kronor extra. Väl i Kambodja och staden Poipet är det dags för nästa trix. Gratisbussen till turistbussterminalen utanför stan som ägs av maffian. Vi tackar nej till den och till flera taxikillar och börjar gå längs stadens huvudgata men vi blir förföljda av folk som tycker att vi gjort ett dåligt val. Vi rekar några hotell för att bli av med skuggorna men det funkar inte så bra. Vi letar efter lokalbussen till Siem Reap men hittar inte på den. Informationen vi får är att den ska gå på kvällen. Till slut beslutar vi oss för taxi.

Vi hittar en trevlig typ som kan köra oss för 35 US dollar. Det är 15 mil. Jag frågar om killen har växelpengar och det har han. Jag ser till och med en hög US dollar bredvid växelspaken. Vägen är bra men det går onödigt fort och killen pratar i mobilen flera gånger. Vi blir avsläppta 5 km utanför Siem Reap med motiveringen att han har fått en ny körning tillbaka till gränsen. Betalningen för taxin fungerar såklart inte. Nu har killen ingen växel längre och han hoppas väl att vi ska bli tvungna att avrunda uppåt men jag har exakt belopp även om jag helst behållit småpengarna själv. I klassisk serviceanda har han också fixat så att två killar möter oss och gratis kan skjutsa oss med tuk tuk till ett lämpligt hotell. Gratis existerar inte i Kambodja. Åker vi med dessa två lirare till ett hotell så kommer rumspriset att bli flera gånger högre än vad en vanlig taxi kostar. Vi går istället till alla taxikillars förtret men får leta länge innan vi hittar ett hotell vi tycker om.

Nästa försök till blåsning inträffar lite överraskande på hotellet. Det är ett fint hotell och jag förväntar mig att det ska fungera men när vi ätit middag glömmer servitören 10 US dollar av våra växelpengar. Jag säger till och han säger sorry sir och kommer med ny växel. Då försöker de blåsa oss på ytterligare två kronor genom att bluffa med växelkursen till den lokala valutan Riel. Dollar används ner till 1 US dollar och därefter går det 4000 Riel på en US dollar. Nu blir jag förbannad men de kontrar återigen med sorry sir.

Det bor 170,000 folk i Siem Reap och stadens stora dragplåster är ruinstaden Angkor strax utanför city. En av världens bästa sevärdheter. Vi hyr en tuk tuk med chaufför en hel dag och trots regnsäsong är vädret strålande. Vår plan är att besöka fyra av de bästa templen. Jag har varit här förut och det finns ingen anledning att lägga tid på något annat än det absolut bästa om man bara har en dag på sig. Området är stort och det finns ungefär 70 stora tempelruiner och ytterligare cirka tusen mindre lämningar. Templen byggdes för ungefär 900 år sedan av Khmerriket.

Vi inleder med templet Bayon. Det utmärker sig genom 216 enorma stenansikten som huggits ut i templets torn. Exakt vem det föreställer är inte helt klarlagt. Andra stoppet blir Banteay Srei. Ett litet tempel 25 km utanför den största ruin-samlingen. Resan dit är trevlig bland små byar, risfält och djungel. Templet är byggt av röd sandsten och dekorativa vägg-ristningar pryder fasaden. Efter lunch besöker vi Ta Prohm som det inte är så mycket kvar av men det är det som är själva sevärdheten. Djungeln med gigantiska rötter håller på att sluka ruinerna. Här pågår restaureringsarbete och vissa delar av templet är avstängt.

Vi avslutar med det största och kändaste templet av dem alla, Angkor Wat. Byggnaden omges av en 3,6 km lång vallgrav och mur. Huvudbyggnaden består av fem torn och flera innergårdar där några tidigare fungerat som badpooler. Nu finns det inget vatten i dem. Vissa av väggarna är långa och fulla av stenristningar. Man kan klättra upp en bit i tornen och se över innergårdarna, templets långa bro till entre och miltals med djungel. Angkor Wat är det bäst bevarade templet och det är även det tempel som syns på Kambodjas flagga. Efter 9 timmar tempel, tuk tuk, hetta och mycket turister återvänder vi till Siem Reap.

Vi har tänkt oss att resa till Ko Chang på en dag. Vi väljer mellan att resa själva vilket inkluderar fyra bussar och en båtresa. Eller en organiserad tripp med buss, minibuss, båt med garanti att hinna fram på en dag men utan garanti att det fungerar som man önskar. Vi väljer det senare. Bussen från Siem Reap till gränsen börjar lite lustigt. Det är mer folk än säten vilket slutar med att pappa och jag får byta buss. Det är 15 mil bra väg men ändå så stannar vi för frukost. När vi har 5 km kvar till Poipet tvingas vi stanna en kvart på maffians bussterminal med motiveringen att det måste fixas lite biljetter. Några västerlänningar kliver ur för att handla snacks och dricka och kommer in i bussen igen lite lagom sura då priserna var fem gånger högre än normalt. Kunden är Kung gäller inte i Kambodja utan servicen här går under parollen Kunden är Blåst.

Nu kommer vi ganska sent till gränsen och det har blivit långa köer och vi får stå och vänta i två timmar innan vi är igenom. Väl i Thailand väntar en minibuss och det är fyra timmar och 25 mil till Laem Ngop där färjorna till Ko Chang avgår. Det har nu blivit kväll och mörkt. Våra biljetter gäller till Ko Chang men något snille har också kommit på att vi måste betala lite extra för att bli skjutsade från färjeläget på Ko Chang till första byn. Det är 8 km och kostar ytterligare 20 kr vilket är dubbelt mot vad en taxi kostar. Alla andra på minibussen betalar men pappa och jag kliver ur. Båt en timma till Ko Chang och sedan 30 minuter taxi till White Sand Beach där vi träffar Olya igen. Nu blir det bad, relax och god mat i en vecka.

//Magnus Hedström