2014-04-22. Nelson, Nya Zeeland.

Dag 1433. 6 mars 2014. Te Anau – Clinton Hut.
Vandringsdag 1. Buss 30 km från Te Anau till Te Anau Downs. Båt 1 timma på Lake Te Anau 210 meter över havet till sjöns norra spets vid Glade Wharf och starten av den 54 km långa Milford Track. Det är tjockt med sandflugor och spray som gäller. Himlen är ljusblå och täckt av ett tunt lager dis. Lätt vandring på bra led i mysig skog längs en grön och glasklar Clinton River. Vi ser några stora fiskar simma i strömmen. Det är bara 5 km till första stugan Clinton Hut 225 meter. Vi har åkt med den första båten och är tidiga. Paxar två av de 40 bäddar som finns. Tältning är inte tillåtet på Nya Zeelands hårdast bokade led och man måste gå enligt ett bestämt schema från söder till norr och bo i tre olika stugor. Sedan finns det ytterligare tre stugor som används av grupper med guide. Under eftermiddagen går vi utan packning en bit norrut längs floden i samma natur. Jag badar kort men det är för kallt och inte alls skönt. Distans 5 km. Tid 2 tim.

Dag 1434. Clinton Hut – Mintaro Hut.
Dag 2. Leden fortsätter längs Clinton River svagt uppför i dalen med samma namn. Solen tittar fram lite i starten men sedan tar molnen över. Vandringen är nästan uteslutande i tempererad regnskog som stundtals är magisk med mossa långt upp på träden. Några småfåglar bjuder på trevligt kvitter. Vid ett par tillfällen glesnar träden och vi ser höga berg bredvid oss i en U-formad glaciärdal. Leden är i superskick men vid flera tillfällen finns det meterhöga pinnar som man ska följa om floden skulle svämma över vilket händer ibland. Nederbörden i vissa delar av området är upp till 8 meter om året.

I slutet av dagen blir det brantare uppför och skogen ändrar karaktär medan vi plockar höjdmeter. Det börjar också att regna och det är egentligen då det blir som vackrast när de gröna färgerna nästan blir självlysande. Passerar ett enormt jordskredsområde. Ser bara två andra vandrare på hela dagen. Vi når stugan Mintaro Hut 600 meter klockan 19:30 samtidigt som våra namn ropas upp av stugvärden för att vi inte lämnat in vår övernattningsbiljett. Vi ombeds att inte lämna några prylar på marken utanför stugan under natten då det bor ett par kea-fåglar bredvid stugan och de gillar tydligen att lattja med folks utrustning. Distans 17 km. Tid 9 tim.

Dag 1435. Mintaro Hut – Dumpling Hut.
Dag 3. Prognosen säger att vädret ska spricka upp under dagen så vi sussar länge och startar sist igen. Helt plötsligt blir det ett himla liv på taket av stugan från fåglarna då de fått tag på en killes ena doja. Han menar att fågeln bara snodde skon av honom när han satt och knöt den. Stugvärden löser dock det problemet. Skogen är helt galet vacker medan vi klättrar upp till trädgränsen och vidare upp till Mackinnon Pass 1154 meter. Ledens högsta punkt och enda alpina passage. På toppen finns en sten till minne av Quintin McKinnon som fann passet och skapade leden 1888. Vyerna är till en början mest moln och dimma men det spricker upp mer och mer och klockan 13:30 har vi bra sikt både bakåt ner i Clinton Valley samt in i Arthur Valley som leden fortsätter i. Det är otroligt vackert i synnerhet vyn över Arthur Valley.

Vi är själva på toppen då de sista israelerna gav upp en timma tidigare. Eller helt själva är vi inte då det finns flera kea på plats också. Kea är en intelligent papegoja som lever i alpin miljö och det är hastigt och mindre lustigt nära en smärre katastrof. När vi lämnar vår packning obevakad en stund samtidigt som vi fotograferar är fåglarna framme och rycker i Olyas ryggsäck som bara väger 2 kg. I den har vi våra värdesaker och det vore ju begränsad underhållning att se en kea flyga iväg med ryggsäcken över dalen och landa på ett annat berg någon minut senare. En fågel försöker också öppna dragkedjan på locket till min ryggsäck där folk vanligen har sina kex.

Vi korsar passet och fortsätter ner i skogen och Arthur Valley. När leden är som brantast har de byggt trappor och spänger av trä bredvid ett vattenfall i flera nivåer. Vi lämnar våra ryggsäckar i ett vindskydd och gör en avstickare till det mäktiga Sutherlands Falls 580 meter högt och Nya Zeelands högsta vattenfall. Det är mörkt när vi ankommer Dumplin Hut 180 meter. Distans 18 km. Tid 10:30.

Dag 1436. Dumpling Hut – Te Anau.
Dag 4. Sista vandringsdagen och man måste pricka båtens avgångstid vid målet så vi startar 08:20. Vilket egentligen är för tidigt då det fortfarande är lite mörkt för att fotografera. Vi delar leden med en guidad grupp som ska med samma båt. Mer vacker skog och vandring längs Arthur River. Vi korsar floden på en hängbro och kommer fram till det mycket vackra och 25 meter höga Mackay Falls där vattnet studsar fram och tillbaka flera gånger över stora stenbumlingar. Floden rinner ut i Lake Ada och bredvid sjön är leden uthuggen i berget en bra bit ovanför vattenytan.

Vädret är kanon och de tillfälliga vyerna med sjön och skogstäckta berg är härligt gröna. Från en hängbro ser vi ledens sista vattenfall det 30 meter höga Giant Gate Falls som plumsar ner i en liten grön pool. Ledens avslutning är i lite annorlunda skog med höga stammar. Vi kommer till målet vid Sandfly Point i lagom tid till båten och nu är vi nere på havsnivå. Femton minuter vacker båttur till Milford Sound samt buss 1 tim 45 min till Te Anau. Distans 18 km. Tid 7:15.

Dag 1437-1440. Te Anau.
Vila i Te Anau. Jag flyttar fram starten av nästa vandring en dag för att kunna bo i stuga alla tre nätter då Olya vill bo kvar i tältet på campingen. Det finns dessutom bara en enda camping som är lämplig att använda längs leden. Det gör också att första dagens väder blir betydligt bättre. Alla vandringar i Nya Zeeland måste bokas i förväg och vissa så långt som flera månader innan. Det dyker dock ständigt upp återbud så om man bara är på hugget så går det normalt att göra vissa justeringar.

Dag 1441. Te Anau – Luxmore Hut.
Vandringsdag 1. Starten av Kepler Track börjar egentligen 5 km utanför city på andra sidan sjön men det är skönare att gå än att åka buss eller båt. Olya ska vila i några dagar men hänger med en kort bit. Det är perfekt väder och mycket vackert när vi rundar Lake Te Anaus södra ände förbi startpunkten och in i skogen en timma till en liten sandstrand vid Dock Bay. Vi äter medhavda pajer och badar i sjön som är sval. Olya vänder tillbaka medan jag gör ytterligare en skogssträcka till Brod Bay där det finns en fantastiskt trevlig camping precis vid strandkanten och som man kan använda om man vill göra leden på tre dagar.

Klättring 900 höjdmeter i fin skog men inte alls i samma kvalitet som jag sett på Routeburn och Milford Track. Jag håller högsta fart för att komma över trädgränsen medan det fortfarande är blå himmel. Skogen slutar vid 1000 meter över havet och det blir grymma vyer ner över Lake Manapouri i söder, Te Anau i öst, Lake Te Anau i öst och nordöst samt Murchison Mountains i norr. Jag letar vinklar och fotar för fullt innan jag checkar in i Luxmore Hut 1085 meter. Kvällens snack av stugvärden tar över en timma. Min känsla är att den här informationsbiten mest är till för stugvärdarna själva som får en stunds uppmärksamhet då de kan briljera med sin lokalkunskap samt dra några väl repeterade vitsar. Distans 19 km. Tid 6 tim.

Dag 1442. Luxmore Hut – Iris Burn Hut.
Dag 2. En lovande väderprognos slår fel och det är moln istället. Molntussar hänger i klasar över sjön och det hade säkert varit enormt vackert om inte ett tjockare molntäcke parkerat långt högre upp. Leden fortsätter uppför till ledens högsta punkt Mount Luxmore 1472 meter. Vyerna är ungefär samma som igår men vädret sämre. Stigen sicksackar sig fram i 12 km på flera sammanhängande bergskammar vilket är ledens kändaste passage. Jag befinner mig nu i Kepler Mountains och landskapet är berg i alla vinklar samt att marken bredvid leden är täckt av små fjällväxter och grästuvor. Vackert skogsparti nedför 900 meter till Iris Burn Hut 500 meter. Jag dumpar ryggsäcken på den enda lediga sängen och går iväg till det 15 meter höga Iris Burn Waterfall en kvart från stugan. Vattenfallet är inget speciellt. Jag badar i sjön nedanför fallet vilket inte heller är någon höjdare då det är för kallt och sandflugorna totalt galna. Distans 15 km. Tid 9 tim.

Dag 1443. Iris Burn Hut – Moturau Hut.
Dag 3. Ledens andra camping finns vid Iris Burn men killarna som bott där är måttligt förtjusta över antalet sandflugor. Jag besöker vattenfallet igen och skjuter några bilder i annat ljus. Vandring svagt nedför i Iris Burn Valley och riktigt vacker skog. Marken är täckt av mossa och ormbunkar samt att mossa krupit upp en bit på trädstammarna precis som tidigare. Ser en del småfåglar men de verkar omöjliga att fotografera då de inte sitter still en sekund. Passerar en öppen yta efter ett jordskred från 1984. Skogen har inte repat sig alls varken på bergssluttningen eller nere i dalen. Vädret är moln och ett par ljusstrimmor sol vid några tillfällen.

Leden når Lake Manapouri och följer dess norra strand fram till Moturau Hut 200 meter. Precis när jag kommer fram så börjar det att regna. Jag checkar in och simmar kort i sjön i duggregn vilket är svalt men skönt. Den här stugan verkar aldrig bli full då det är för enkelt att fortsätta 6 km till en parkering och åka buss tillbaka till Te Anau där det finns varm dusch, mjuka sängar och pizza. Det gör vistelsen mycket förnämligare för oss andra. Distans 16 km. Tid 6:15.

Dag 1444. Moturau Hut – Te Anau.
Dag 4. Fin morgon över Lake Manapouri trots en hel del moln. Gör en kort sträcka i skog och svänger sedan av leden och besöker sjön med ett rikt fågelliv. Regnbågen dyker upp och vädret ser mörkt ut i Iris Burn Valley. En bit längre fram har de byggt en utsiktsplattform över ett stort område våtmark och det är ljuvligt vackert när solen tittar fram en stund. Under de senaste 150 åren har 90 procent av Nya Zeelands våtmark försvunnit och blivit jordbruk. Det var innan man förstod att vattenmängderna som lagras där spelar en viktig roll i ekosystemet. Sista milen följer leden Waiau River i halvtrist skog. Fem minuter före målet som är samma plats som starten vid Lake Te Anau börjar det att regna. Min egen målgång är 5 km senare i Te Anau. Kepler Track är 60 km lång utan sidospår. Distans 22 km. Tid 6:30.

Dag 1445-1447. Te Anau.
Av de vandringar jag har gjort här i Fiordland så håller Routeburn och Milford Track världsklass medan Kepler är bra men ändå något steg efter. När vi sålde Olyas cykel i Queenstown så fick vi plötsligt tid över då jag kan cykla dubbelt så långt per dag. Vi försöker boka om nästa vandring på Stewart Island men det går inte då första campingen alltid är proppfull. Vi hänger några extra dagar på campingen i Te Anau istället. Det blir lyckat då vi får de sista två nätterna gratis samt ett presentkort på ytterligare två nätter om vi kommer tillbaka någon gång. Utan tvekan bästa servicen hittills i Nya Zeeland.

Dag 1448. Te Anau – Tuatapere.
Jag lämnar Te Anau i fint väder på väg 95 söderut. Först längs Lake Te Anau och sedan genom ett platt torrt landskap till Manapouri, en liten by längs Lake Manapouris östra sida. Det är riktigt vackert och jag ser Kepler Mountains på andra sidan sjön som jag vandrade i för några dagar sedan. Fortsätter söderut genom torra dalar omgivna av berg. Det är få bilar, höstfärger på träden och tusentals får på stora gräsytor. Efter 50 km är det en 200 höjdmeters stigning över 5 km.

Vid en skola i byn Blackmount finns det gratis dricksvatten så jag stannar och fyller upp mina flaskor. Noterar att det är en imponerande fin skola med stor lekplats, studsmatta, tennisbana och 20 meters inomhuspool. Samt att de har en minibuss för att skjutsa ungarna till och från hemmet. Jag snackar lite med rektorn eller om det är en lärare eller chauffören eller allt i samma. Han håller med om att skolan är jättefin men tycker samtidigt att det är lite trist att de bara har tre elever. En mil raksträcka i motvind ger spaghettiben strax innan jag kommer fram till en camping i Tuatapere. Höjdmeter 500.
Distans 101 km. Ack 27998 km.

Dag 1449. Tuatapere – Invercargill.
Det är dimma, få bilar och 10 km på väg 99 ut till Nya Zeelands södra kust. Stannar på en rastplats när dimman lättar och njuter av vyerna över Stilla havet, kustremsan, vågornas brus och den svala luften. Vägen följer havet i några mil. Vid en lång bukt pausar jag och kikar på ett gäng brädsurfare som åker på de inte så jättestora vågorna. Flack eftermiddag i mindre intressanta omgivningar och med fler bilar. Folk frågar vart jag är på väg och när jag svarar Invercargill som är den enda stora staden i området samt endast 20 km bort så fattar folk ingenting. Mitt uttal är inte rätt men man kan ju undra vad de tror att jag säger när det egentligen bara finns ett ställe att cykla till om man är på väg österut. Cyklar väg 1 sista biten in till staden och hittar Olya på den mest centrala campingen. Höjdmeter 450.
Distans 87 km. Ack 28085 km.

Dag 1450. Invercargill.
Invercargill med 50,000 folk är platt och med gatorna liknande ett schackbräde. Det finns inga stora sevärdheter men en del trevliga äldre byggnader samt en vacker park. Byn är helt okej och relativt lugn. Det är populärt bland lokalbefolkningen att åka omkring i stora äldre amerikanska bilar eller raggarbilar som vi säger hemma på min gata i stan. Varför det är så vet jag inte om det kan ha något med Burt Munro att göra som var härifrån. Han som filmen ”The World’s Fastest Indian” handlar om. Imorgon åker vi över till Stewart Island för att vandra Rakiura Track vilket blir min sjunde Great Walk.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström

2014-04-14. Christchurch, Nya Zeeland.

Dag 1415-1420. 16 februari 2014 -. Queenstown – Christchurch – Queenstown.
Queenstown med 11,000 folk prenumererar på titeln jordens äventyrshuvudstad. Här finns det mesta man kan tänka sig av adrenalinaktiviteter och förutsättningarna är perfekta. Det finns sjöar, vilda floder, canyoner, berg, broar för bungyjump och snö på vintern. Mest påtagligt är tandem-skärmflygning som startar från toppen av gondolen bakom staden. Samt jetbåtar som försvinner mot olika floder över Lake Wakatipu från en av bryggorna i centrum. Extra kul är det att se flyboard för första gången. Det är en jetdriven bräda som man kan sväva omkring på i och ovanför vattenytan upp till 9 meters höjd. Queenstown är antagligen en av världens vackraste städer också. I synnerhet omgivningarna med den Z-formade Lake Wakatipu och olika berg i varje vädersträck.

Efter en vädermässigt perfekt dag i staden skjutsar vi pappa till Christchurch flygplats genom inlandet på väg 8 förbi de färggranna sjöarna Pukaki och Tekapo. I bra väder ska vyerna vara något alldeles extra med Mount Cook norr om vattnet men när vi passerar hänger molnen lågt. Efter 1000 km hyrbil slappar Olya och jag några dagar på campingen i Queenstown men förutom att det är landets dyraste tältplats är det också en av de otrevligaste. Personalen jagar häcken av kunderna för att försöka upprätthålla bibeln med alla märkliga regler de har. Det är ju så i Nya Zeeland att det finns ett hav av regler och skyltar om hur man ska bete sig. Det blir extra påtagligt i en stad med mycket unga turister där folk ständigt smyger in för att utan att betala använda duschar, kök och gräsyta. Vilket i slutändan går ut över oss vanliga campare som inte kan gå någonstans utan att personalen kontrollerar att vi verkligen har betalat eller skäller på oss för att vi laddar ett batteri i fel uttag.
Distans 0 km.

Dag 1421. Queenstown – Mossburn.
Jag lämnar Queenstown på väg 6 och svänger söderut i Frankton. Passerar flygplatsen och följer sedan Lake Wakatipus östra sida. Omgivningarna är vackra berg och när solen tittar fram under några korta stunder gnistrande färger från sjön. Söder om sjön och byn Kingston är det flera mil torr dal, lätt nedför och stark medvind. Det går ruskigt fort tills jag svänger väst på väg 97 och det blir galen sidvind i 15 km. Vinden kommer i byar från sidan och det är bökigt med balansen samt att styrväskan blåser upp så att jag måste säkra locket med min tvättlina. Slår upp tältet i vinden på en camping strax före Mossburn. Upptäcker en skylt på muggen att det bland annat är förbjudet att fiska med metspö i toalettstolen. Ser bara en cyklist under dagen men sent på kvällen i regn och mörker kommer två tjeckiska tjejer från andra hållet och de verkar bra grillade av vinden. Höjdmeter 830.
Distans 112 km. Ack 27580 km.

Dag 1422. Mossburn – Henry Creek.
Cyklar genom Mossburn och ut på väg 94 västerut. Det blåser kraftig motvind, regnar och är 6 grader. Jag brukar inte ha problem med kylan men det här är bara för mycket. Efter 10 km måste jag sätta på mig långbyxor. Vädret blir långsamt bättre och när molnen skingrar sig över bergen är topparna snötäckta. Det är fantastiskt vackert med gulgröna dalbottnar med stora mängder får och runt omkring vita bergstoppar. Kommer ner till byn Te Anau vid sjön med samma namn. Lunchar med Fish and Chips och fortsätter norrut längs sjön men en bit in i skogen. Behaglig kvällscykling i okej vind och minimal trafik i skönt väder. Jag har trott att det ska finnas en camping vid Te Anau Downs utanför ett hotell men det gör det inte så jag vänder tillbaka några kilometer och landar på en enklare camping i skog utmed Lake Te Anaus stenstrand. Höjdmeter 530.
Distans 98 km. Ack 27678 km.

Dag 1423. Henry Creek – Milford Sound.
Jag startar tidigt. Det är moln och blåser motvind. Hade jag haft koll på vädret hade jag kört längre igår kväll. Väg 94 slutar i Milford Sound och den trafik som finns här är bussar, husbilar och hyrbilar. Cyklar förbi Te Anau Downs där båtarna till Milford Track avgår. Olya passerar mig i buss efter 30 km. Vägen letar sig svagt uppför i 60 km genom flera skogspartier utan vind och över platta gräsdalar med vind. Det finns gott om billiga campingar. Vid The Divide där Routeburn Track börjar börjar det att regna. Jag rullar ner för en brant backe och ser en skylt som säger att det är förbjudet att cykla vidare på den här vägen. Skiter i det och klättrar i 10 km uppför i motvind, regn, dimma och kyla till 900 meter över havet och Homer Tunnel.

Tunneln är 1,2 km lång och enkelriktad. Väntar några minuter på grönt ljus och tar rygg på ett par bilar. Det är ruskigt mörkt trots att jag har pannlampa och vägen lutar brant nedför. Jag ser nästan ingenting och kör ner i ett hål med framhjulet så att ena framväskan flyger av men jag tar mig igenom tunneln utan fler incidenter. På andra sidan reser sig lodräta granitberg tätt intill vägen och längs bergsväggarna dundrar mängder av vattenfall ner. Nu borde jag byta till torra kläder men tror att det räcker med en extra tröja. Brant nedför i 10 km och jag får stanna flera gånger och springa upp värmen då jag fryser hund. Väl nere på havsnivå är det skog, mindre vind och varmare och sista biten till Milford Sound känns helt okej.

Olya har bytt mötesplats på grund av regnet så det tar ett tag att hitta henne. Sedan begår vi dagens misstag. Vi lagar mat i tältet. Vilket lite senare är orsaken till att det kommer ett konstigt ljud från tältduken. Jag är då själv i tältet och undrar först om någon granne gått fel och börjat borsta av taket eller om det är någon fågel som tappat kursen. När ljudet inte försvinner öppnar jag dragkedjan och ser en possum som verkar tro att tältet är nån jävla trampolin. Jag antar att det beror på att vi precis har lagat hans favoriträtt. Jag löser problemet med en välriktad sten på tassen. Två timmar senare är han tillbaka och hoppar på tältet igen och nu har jag laddat upp med en hög stenbumlingar och skickar en rökare rakt i solar plexus från fem meter så att skurken försvinner in i skogen för gott. Höjdmeter 1400.
Distans 98 km. Ack 27776 km.

Dag 1424. Milford Sound.
Det bor 170 folk i Milford Sound vilket är 150 mer än jag skulle ha gissat på. Det här är en ren turistdestination och en av Nya Zeelands vackraste platser. Milford Sound är en ca 20 km lång fjord omgiven av branta berg. Den årliga nederbörden är 7 meter vilket ger upphov till mängder av vattenfall. Den populäraste aktiviteten är en kort kryssning ut i fjorden. Jag har gjort den turen förut och nu nöjer vi oss med att se landskapet från land vilket är minst lika bra. Vädret är jättefint och vi knallar omkring runt viken och fotar halva dagen. I absolut perfekta förhållanden kan man ta löjligt bra bilder. Men då krävs högvatten på morgonen eller förmiddagen, vindstilla så att havet ger en spegelbild av bergen samt snö på bergstopparna. Riktigt så bra är det inte nu även om det är vackert. Träffar en svensk kille som jobbar i receptionen på campingen. Han trivs bättre i Nya Zeeland än i Sverige.
Distans 0 km.

Dag 1425. Milford Sound – Te Anau.
Fin men kall morgon. Termometern visar 5 grader och hela klättringen upp till Homer Tunnel sker i skugga. Första milen är lätt sedan 8 km brant, ofta 10 procents lutning och ibland 14. Nu ser jag bättre i tunneln och det verkar bara finnas ett hål i vägen vilket var det jag prickade. Jag stannar två gånger intill kanten för att släppa förbi bilar i båda riktningarna. Tunneln börjar vid ungefär 700 meter och när jag kommer ut på andra sidan är jag uppe på 900 meter över havet. Båda öppningarna i berget sker i två olika dalslut. Nu befinner jag mig i Hollyford Valley med en glaciär norr om vägen.

Dalen är mycket vacker med flod och branta granitberg. Det är underbart att rulla 10 km nedför. Möter en tjej från Schweiz som har en bit kvar upp till tunneln. Uppför till The Divide och sedan långa svagt lutande backar nedför i medvind genom flera mysiga skogspartier. Längs vägen finns en hel del naturattraktioner att stanna vid och den bästa är Knobs Flat i Eglinton Valley som är ett stort platt parti torrt gult gräs i en bred dal. Sista 50 km till Te Anau är mindre intressanta och jag dundrar på bra i medvinden. Olya har visst liftat hit istället för att ta bussen. Höjdmeter 1710.
Distans 121 km. Ack 27897 km.

Dag 1426. Te Anau.
Om Queenstown är Nya Zeelands äventyrsmekka är Te Anau med 3000 folk landets vandringsmekka. Staden är granne med Fiordland nationalpark och närområdet huserar ett tiotal vandringsleder av högsta klass. På vissa ställen i Fiordland regnar det upp till 9 meter om året men Te Anau som ligger på rätt sida bergen är betydligt bättre skonad. Det här är den stad som vi trivs bäst i hittills i Nya Zeeland. Den härligt blå Lake Te Anau ligger på stadens västra sida och är 65 km lång vilket ger Sydöns största sjö och nummer två i landet. Det är inte heller någon nackdel att personalen på campingen är supertrevliga. Så har det tyvärr inte varit så ofta som man kan önska.
Distans 0 km.

Dag 1427. Te Anau – Mackenzie Campsite.
Vandringsdag 1. Buss 90 km från Te Anau till The Divide 530 meter över havet och starten för Routeburn Track. Olya vilar och jag går min fjärde Great Walk. Lätt duggregn och svagt uppför i vacker regnskog på bra led. Egentligen har jag aldrig varit något stort fan av paraplyer men nu har jag köpt med mig ett litet för att kunna fotografera även när det regnar och det funkar. Dessutom får jag komplimanger av några av de tjejer som också är ute på leden. Marken är täckt av mossa och den kryper också upp på träd och stenar. Pausar vid Lake Howden där ledens första stuga finns. Passerar en hel del vattenfall bland annat det 174 meter höga Earland Falls. Vädret blir bättre på eftermiddagen med vyer ner i Hollyford Valley och jag ser snö en bit upp på de omkringliggande bergen. Slår läger vid Lake Mackenzie campsite 900 meter över havet och hundra meter från sjön. Distans 13 km. Tid 7:15.

Dag 1428. Mackenzie Campsite – Routeburn Flats Campsite.
Dag 2. Fantastisk skog med mossa långt upp på träden. Brant uppför till trädgränsen och ledens alpina del. Härlig vy ner över Lake Mackenzie samtidigt som himlen spricker upp med strålande sol. Fantastisk skråvandring högt ovan Hollyford Valley med utsikt i dalens förlängning och över Darran Mountains på andra sidan. Ser glaciärer och skymtar en bit av Tasmanhavet. Moln drar in från söder och när jag når ett vindskydd vid Harris Saddle och lite senare utan ryggsäck toppen Conical Hill 1515 meter är det inte lika vackert längre. Det är mycket folk vid vindskyddet men när jag lämnar området är jag sist. Passerar Lake Harris och fortsätter ner över låga fjällväxter till Routeburn Falls Hut och trädgränsen. Nedför på bra led i skog till Routeburn Flats Campsite 700 meter. Campingen ligger i kanten av en stor platt dal med gult gräs och med Humboldt Mountains på andra sidan dalen. Distans 13 km. Tid 8:30.

Dag 1429. Routeburn Flats Campsite – Mackenzie Campsite.
Dag 3. Jag har bokat att gå leden två gånger. Detta för att öka chanserna till bra väder vid de bästa passagerna samt att göra transporten från leden smidigare. Jag gick här för 12 år sedan och minns avslutningen som lite trist men det gör jag inte nu. Regn på morgonen som jag väntar ut och det blir en sen start. Lätt vandring nedför längs floden Route Burn i vacker skog till målet vid Routeburn Shelter 480 meter. En hel del folk sitter och väntar på transport till Glenorchy och Queenstown. Jag vänder om samtidigt som det börjar att regna. Det tar 3 tim 30 min upp till Harris Saddle 1250 meter. Växlande regn och uppehåll med tilltagande blåst. Byter till torra kläder och gör skråvandringen ovanför Hollyford Valley tillbaka till Lake Mackenzie, ner i skogen med all mossa och snabbt upp med tältet innan det blir mörkt. Mystiskt nog är det bara två tält på campingen trots att den är fullbokad med 10 tält. Kvällen bjuder på storm men campingen ligger väl skyddad i skogen. Distans 27 km. Tid 8:30.

Dag 1430. Mackenzie Campsite – Te Anau.
Dag 4. Anmäler mig till stugvärden innan jag går vidare och han tackar så mycket då jag var saknad igår. Nästan alla andra campare hade uppgraderat till en plats i stugan på grund av det dåliga vädret. Jag går samma sträcka som första dagen. Vädret växlar drastiskt med kall vind och snö ena minuten och sol fem minuter senare. Några israeler håller samma fart som mig med många fotostopp. Vi gör ett sidospår upp till Key Summit 920 meter som jag hoppade över första dagen då molnen var för låga. Uppe på en liten platå finns en kort tur att gå runt några små sjöar med speciella fjällväxter samt fina bergsvyer. Vädret spricker upp i några minuter och det blir enormt vackert. Sedan snabbt ner till målet vid The Divide 530 meter och buss tillbaka till Te Anau. Routeburn Track är absolut en av landets vassaste vandringsleder och endast 32 km lång om man inte gör några av sidospåren. Distans 14 km. Tid 6:30.

Dag 1431-1432. Te Anau.
Vila i ett soligt och vackert Te Anau. Vi köper mat för fyra nya vandringsdagar på den högt rankade Milford Track. Vi åker buss och båt till starten imorgon och nu följer Olya med. Därefter kommer jag att gå Kepler Track själv.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström

2014-03-30. Invercargill, Nya Zeeland.

Dag 1403. 4 februari 2014. Greymouth – Hokitika.
Söder om Greymouth finns det bara en väg längs kusten och det är nummer 6. Vi följer den söderut med aningen tätare trafik än tidigare. Det är molnigt, platt och lättcyklat men ingen stor naturupplevelse då vägen håller sig några hundra meter från havet och landskapet består av gräsfält och skog. Vi passerar Kumara där den klassiska multisporttävlingen Coast to Coast startar med målgång i Christchurch 243 km senare. Checkar in på en camping i Hokitika och konstaterar att vi verkligen är på G då varje tältruta benämns med en bokstav. Badar kort i ett kyligt och vilt hav. Hokitika var centrum för Nya Zeelands guldrush på 1860-talet. Nu är staden med 3100 folk betydligt sömnigare. Förutom de vanliga ingredienserna med supermarket, turistbyrå och Fish and Chips Take Away finns det flera Jade-butiker. Höjdmeter 70.
Distans 37 km. Ack 26946 km.

Dag 1404. Hokitika – Hari Hari.
Guldväder och vi ser höga berg med snö på topparna i riktningen vi cyklar redan när vi lämnar Hokitika. Till en början lika natur som igår men det gröna gör sig så mycket bättre i solsken och med blå himmel istället för vit. Ju längre söderut vi kommer desto högre blir kullarna eller bergen öster om vägen. Vi stannar och fikar i den lilla byn Ross där Nya Zeelands största guldklimp på runt 3 kg hittades 1907. En bit grusväg och tät skog till Lake Lanthe med billig camping men vi nöjer oss med ett svalkande dopp. Fortsätter till byn Hari Hari som har ett motell med gräsyta för oss tältare. Höjdmeter 510.
Distans 77 km. Ack 27023 km.

Dag 1405. Hari Hari – Franz Josef Glacier.
Fortsatt fint väder och enormt vackert. Bergen bredvid vägen är nu rejält höga när vi närmar oss Nya Zeelands högsta berg Mt Cook. Det är skog upp till trädgränsen och på de högsta bergen snö eller glaciärer runt topparna. Förutom en 200 höjdmeters backe efter 10 km så är cyklingen relativt flack. Floderna vi passerar kommer från glaciärer och är azurblå. En skylt upplyser oss om att vi ankommer Macdonalds Recreation Area och vissa förhoppningar börjar snurra i skallen men det är bara en camping, med det tilltalande namnet, intill Lake Mapourika. Jag badar i sjön som är mörkblå och med en grym vy över Mt Cook. Vi anländer Franz Josef Glacier centrum samtidigt som Olya i buss och återvänder sedan till vår camping en bit före byn. Bästa boendet hittills med stor mjuk dränerad gräsyta samt vy över Mt Cook 3755 meter. Höjdmeter 480.
Distans 65 km. Ack 27088 km.

Dag 1406. Franz Josef Glacier.
Vilodag i Franz Josef Glacier som är en liten by i stort sett endast för turister. Hit kommer man för att göra dagsvandringar upp till glaciären med samma namn, flyga helikopter eller slappa i badhusets varma pooler vilket vi väljer. Det är inte några riktiga varma källor men ett mycket skönt bad. Campingen är fantastisk men ljudet från alla helikoptrar inte det roligaste. Både Franz Josef och Fox Glacier som ligger 23 km längre söderut är speciella för att de kalvar nästan vid havsnivå även om vi är cirka 20 km från havet. Glaciärerna rör sig nedåt med i snitt på en meter per dag vilket är 10 gånger fortare än glaciärerna i Europa.
Distans 0 km.

Dag 1407. Franz Josef Glacier – Fox Glacier.
Det bra vädret håller i sig och vi cyklar upp mot Franz Josef Glaciers parkering där det finns flera dagsvandringar att göra. Det är för långt att springa upp och titta på botten av glaciären men jag går en kort tur till Peter’s Pool. En liten sjö med fina vyer upp mot topparna runt Mt Cook. Kuperad cykling i skog med tre sugande backar på cirka 200 höjdmeter vardera och 2,5-4 km långa. Lika mycket nedför och vi kommer lagom möra fram till Fox Glacier samtidigt som Olya igen.

Ny fin camping med liknande vyer som i Franz Josef och med en ny liten by endast för turister. Olya och jag hojar några kilometer på seneftermiddagen till Lake Matheson den mest fotograferade sjön i Nya Zeeland. Vi kutar omkring bland olika utsiktspunkter och försöker skjuta så bra bilder som möjligt. Vädret är fantastiskt men det blåser lite och den klassiska spegelbilden i sjön från Mt Cook-massivet uteblir. Jag tror att de absolut bästa bilderna av de bästa fotograferna är nog tagna på morgonen då solen träffar förgrunden lite bättre. Höjdmeter 750.
Distans 35 km. Ack 27123 km.

Dag 1408. Fox Glacier – Lake Paringa.
Efter frukosten konstaterar vi att vädret är löjligt bra och jag hör mig för i receptionen om en eventuell helikoptertur upp bland bergen. Det finns tre lediga platser kvar en kvart senare så vi sätter högsta fart in mot centrum tre personer på två cyklar. Vi är fem turister och en pilot som flyger först till Franz Josef Glacier och landar högt upp på ett platt parti snö där vi går ut och fotar lite. Därefter fortsätter vi sydöst in i en enorm dal med moln i botten och flyger runt Mt Cook 3755 meter och Mt Tasman 3497 meter innan vi avslutar turen ner över Fox Glacier. En härlig upplevelse och fantastiskt vacker flygtur på 40 minuter.

Cyklingen börjar med 15 km svagt nedför i fin vind och sedan platt. Vi har berg öster om oss och slätt ut mot havet dit vi är på väg. Passerar fina skogspartier och färgglada floder. Når Bruce Bay vid kusten efter 45 km och stannar för en fika med trevliga vyer men bland mängder av stressade sandflugor. Slår läger och badar vid en obemannad camping bredvid Lake Paringa. Höjdmeter 250.
Distans 70 km. Ack 27193 km.

Dag 1409. Lake Paringa – Haast.
Dessa enklare campingar kostar 30 kronor per person och man betalar genom att peta in pengar i en box. Faciliteterna är gräsmatta, toalett och vatten. Märkligt nog har de en förmåga att locka enormt mycket fler sandflugor än vanliga campingar vilket borde betyda att man besprutar dem. Grym morgon med blank sjö och lättande dimma. Badar och packar i rask takt. Lätt kuperat halva dagen och sedan flackt längs kusten i behaglig medvind. Skiftande vyer med berg, sjöar, klippig kust och sandstrand. Lång bro över Haast River till campingen med samma namn ett par kilometer före byn Haast. Olya är redan på plats. Höjdmeter 430.
Distans 50 km. Ack 27243 km.

Dag 1410. Haast.
Vila i Haast med 297 folk inklusive närområdet runt byn med beachen och flodmynningen. Lite udda och öde camping ute på vischan med köket i en hangar utan väggar vilket gör att man inte kan äta i shorts på grund av sandflugorna. Otrevlig personal vilket är ganska vanligt och man känner sig tämligen obekväm på området. Vi cyklar in till byn för att handla och blir nästan blåsta på priset då de fakturerar samma banankaka två gånger. Området runt Haast har vild natur med udda skogstyper, stora våtmarker och sanddyner. Tyvärr har vi ingen tid att utforska det nu utan slappar i teverummet med fötterna på soffan tills vi blir tillsagda att det inte är tillåtet.
Distans 0 km.

Dag 1411. Haast – Makarora.
Dagen börjar med att jag tappar bort pappa. Vi ska cykla och se till att Olya kommer med bussen från byn Haast och han lämnar campingen strax före mig och svänger tillbaka norrut därifrån vi kom. Jag säger hejdå till Olya själv och hittar sedan pappa vid campingens utfart. Han var aldrig med när vi handlade igår och har cyklat till Haast Junction vilket också är en liten by istället för Haast Village där bussarna avgår. Tillsammans följer vi Haast River österut och nu lämnar vi kusten för sista gången. Vi möter en hel del veteranbilar. Vädret är helgrått med låga moln men naturen är fet med en bergig Mount Aspiring nationalpark söder om oss och Haast River i norr i fantastiska färger av mineralrikt vatten.

Det är lätt kuperat i 50 km med små korta backar sedan börjar stigningen upp till Haast Pass. Det regnar och är ruskigt brant upp till 14 procents lutning i drygt 4 km. När vi når det som vi tror är toppen är vägen enkelriktad efter ett stort jordskred. Vägen flackar ut och vi börjar pusta ut efter ansträngningen när pappa upptäcker att floden rinner åt fel håll. Vilket betyder mer uppför men som tur är inte så mycket. Efter ytterligare 6 km når vi så högsta punkten 564 meter över havet. Vädret är nu bättre och vi byter till torra kläder och rullar stora delar av de sista 20 km genom en ravin, en bit skog och några breda dalar. Vi är de enda som tältar på campingen i Makarora och vi somnar till ljudet av regndroppar mot tältduken. Höjdmeter 900.
Distans 85 km. Ack 27328 km.

Dag 1412. Makarora – Wanaka.
Vi hade hoppats på att dundra jetboat från Makarora in i Mount Aspiring nationalpark vilket ska vara en av landets bästa turer men lägger det på is då vädret är fortsatt tveksamt. Lätt cykling i medvind nedför till Lake Wanakas norra spets. Vi följer sjön med fina färger i 20 km och klättrar sedan upp till Lake Hawea som ligger lite högre och är betydligt vackrare i en fantastisk blå färg. Det är otroligt fin cykling men synd på vädret. Det hade varit kul att se den här sträckan i tryckande sol.

Vi är ett helt gäng cyklister som ständigt stannar och fotar längs sjöns västra sida som vi också följer i 20 km. Det har varit en hel del cyklister längs hela västkusten och de som vi nu cyklar med har vi sett flera gånger tidigare. Pappa och jag kommer först till byn Lake Hawea och rensar utbudet på varma matpajer. Kuperat, blåsigt och regn till staden Wanaka vid sjöns södra spets. De sista krafterna ryker i en svinbrant backe upp till campingen vilken de antagligen byggt bara för att retas med trötta långfärdscyklister. Men det är visst fullbokat. Ner igen till nästa camping och nu träffar vi äntligen rätt. Höjdmeter 780.
Distans 69 km. Ack 27397 km.

Dag 1413. Wanaka.
Vilodag i Wanaka med 5000 folk. Det är ett av Nya Zeelands stora aktivitetscentrum men det går ändå inte att jämföra med tempot i Queenstown. Här är det mycket lugnare. Många kommer hit för att hänga i city eller vid sjön även om man bland annat kan vandra, rafta, åka jetboat, paddla, hoppa fallskärm, klättra i berg och åka skidor på vintern. Området är fantastiskt vackert med Lake Wanaka omgiven av berg. Byns gladaste trio är nog ändå vi när vi kommer över tre rykande färska vedugnsbakade kvalitetspizzor. Som grädde på moset är vädret fint och campingen har pool med vattenrutschbana samt studsmatta.
Distans 0 km.

Dag 1414. Wanaka – Queenstown.
Pappas sista cykeldag och hårdaste prövning. Stigningen är 40 km lång och börjar redan i utkanten av Wanaka. Vi cyklar Cardrona Valley Road i en torr dal uppför men det är svag lutning länge då vi gör 500 höjdmeter på 36 km. Lunchar på det klassiska Cardrona Hotel med varsin Jim Paterson’s Beef Burger för hundra kronor stycket. Sedan blir det brant cykling i en torr ravin och det hjälper inte så mycket med ett kilo käk i kistan. Avslutningen är 300 höjdmeter på 3,5 km. På toppen av bergspasset är vi knappt 1100 meter över havet och vyerna är sådär då det hänger lättare regn i luften. Brant nedför går fort och vi både ser och hör en stor konsert nere i dalen. Serpentiner sista biten ner till den större väg 6 och sedan ett torrt böljande landskap bland mycket trafik. Jag får punktering på framdäcket som fixas snabbt. Vi passerar Frankton och cyklar längs Lake Wakatipu innan vi ankommer Queenstown på kvällen där Olya väntar.

Konserten vi såg var Lynyrd Skynyrd som drivit in staden i bästa partystämningen. Folk är onyktra och högljudda och det känns inte helt bra även om vi är nöjda att pappa har klarat sträckan Nelson – Queenstown 900 km enligt plan. För att krångla till det en aning finns det varken säng eller tältplats ledigt så vi tvingas smyga in i en skogsdunge samtidigt som det skymmer och gömma oss där under natten. Det funkar dock helt okej och gratis är ofta gott. En riktig dusch hade dock suttit fint istället för en tvagning med våtservetter. Nu ska vi se byn och se till att pappa kommer med flyget i Christchurch om några dagar. Därefter fortsätter vi ytterligare en bit söderut till Fiordland och landets bästa trekking. Höjdmeter 1010.
Distans 71 km. Ack 27468 km.

//Magnus Hedström