2013-08-15. Luang Prabang, Laos.

Dag 1203. 19 juli 2013. Tha Khaek – Nakai.
Jag cyklar ut ur Tha Khaek, korsar väg 13 och försöker samtidigt se om Olya är kvar i korsningen som också fungerar som busstation men hon har redan försvunnit mot Vientiane. Själv håller jag en östlig riktning på väg 12 bland kalkstensberg och risodlingar. Vädret är halvklart och det är mycket vackert. Till en början trampar jag samma sträcka som vi för några dagar sedan körde moppe på då vi besökte ett par grottor. Efter några mil stannar jag vid en kiosk för att köpa vatten och när jag rullar in hojen i en träddunge som ger skugga upptäcker jag tre thailändska touring-cyklister som har gjort precis samma sak. Vi har dessutom samma plan att ta oss till Nakai idag. Vi cyklar sedan tillsammans i en ensidig formation med mig först och thailändarna på ett rakt led bakom tills de stannar för lunch vid ett fallfärdigt lokalt hak.

Kalkstensbergen är ett par hundra meter höga men ju längre österut jag kommer desto färre och lägre blir de. Vid Gnommalath svänger jag in på en mindre väg norrut. Hittar en rastplats på pålar och med tak som ger skugga. Njuter av baguette, mjukost, cola och omgivningarnas vattendränkta risfält. En buffel ligger på andra sidan vägen i en djup lerpöl och bara halva skallen syns. På vägen passerar fler getter än bilar. Cyklar över Nam Theun 2 Power Station vilket är en stor damm och kommer in i ett ruskigt motlut. Det börjar okej men mätaren stiger till 6, 8, 10 och 11 procents lutning och då tackar mina ben för sig. Jag stannar och vilar 10 gånger i backen. Den värsta tröttheten slår mig strax efter att jag har stannat. Då är jag svimfärdig. Som tur är finns det några små vattenfall bredvid vägen där jag kan kyla av skallen. Backen är 5 km lång och 300 höjdmeter. Strax efter toppen hittar jag ett trevligt Guesthouse i byn Nakai. Höjdmeter 490.
Distans 82 km. Ack 21530 km.

Dag 1204. Nakai – Lak Sao.
Nu börjar den intressantaste delen av något som kallas Tha Khaek Loop. Jag har försökt ta reda på om vägen är farbar nu i regnsäsong och svaren har varierat mellan avstängd och helt okej förutom en längre passage med lera. Det börjar med asfalt i 10 km. Det är grön djungel på min västra sida och något som guideboken beskriver som ett katastrofområde på min östra. Dalen och floden Nam Theun fungerar som reservoar till dammen jag passerade igår och landskapet är mängder av döda träd i små sjöar. Träden verkar drunkna när det blir för mycket vatten och det ser minst sagt märkligt ut. Grusväg med idel kurvor och små backar upp och ner. Thailändarna kommer ifatt mig, kör om och en stund senare kommer de ifatt mig igen när jag lunchar på en bra restaurang i den lilla byn Ban Tha Lang efter 25 km. De ska bo kvar över natten och vänder tillbaka imorgon och säger något om vägen längre fram som jag inte uppfattar fullt ut.

Bara kilometern senare passerar jag en bro och i slutet av den väntar några vakter och en vägbom. Nu blir det strul hinner jag tänka innan de glatt vinkar förbi mig. Grusvägen och naturen fortsätter i samma stuk i ytterligare 20 km. Det syns nästan inga fordon eller några andra människor och det är trevligt. Passerar två till kontroller och det är bara att cykla på. Vägen är helt okej tills jag kommer till en 2 km lång passage med i huvudsak lera. Samtidigt börjar det att regna. Vissa partier av vägen är nästan omöjliga att passera med stora pölar och djup lera men bredvid vägen när den är som värst har folk på motorcyklar skapat ett spår där jag kan släpa fram hojen. Det är jobbigt och det går sakta. Efter en timma är jag förbi. Då regnar det febrilt och det har bildats handbollar av lera vid mina bromsklossar. Vägen smalnar av och letar sig neråt och det är härligt med djungeln alldeles inpå vägen.

Kommer ut mellan två risfält då jag möter tre lokala tjejer och en moppe. En tjej försöker köra och de andra två vet jag inte vad de håller på med. Det hela ser konstigt ut och jag misstänker att dom är fulla. Dessvärre råkar de befinna sig i samma hjulspår som mig så jag byter till det lediga. Då upptäcker jag vad de redan har upptäckt. Den hårt packade blöta lervägen är plötsligt såphal och jag kanar sidledes över vägen och beslutar mig snabbt för att hoppa av och gå. Hade inte tjejerna varit där dom var så hade jag kanske landat nere i risfältet. Lite senare blir jag mäkta förvånad när tre små pojkar passerar på två mopeder i hög fart. Hur i tusan kan de köra så fort tänker jag. De försvinner bakom nästa kurva och sekunden senare så hör jag en smäll. Strax efter när jag kommer i samma kurva ser jag två av killarna liggandes under den ena moppen medans den tredje står bredvid och försöker garva ihjäl sig.

Lång backe nedför med 5 procents lutning. Mina bromsar har tagit slut så jag går men vägen är enormt stenig att det ändå vore klokt. Nere i dalen skymtar jag kalkstensberg igen. Tvingas vänta vid en kort passage lera vid ett vägarbete där en minibuss kört fast och en traktor håller på att dra den loss. Efter backen blir vägen bättre och det går att cykla igen. Kämpar på i regnet och försöker hinna fram till nattens boende före mörkret. Efter 62 km grus, lera och stenväg blir det asfalt. Jag ska just koppla in turbon när jag tror att det är 10 km kvar men så visar det sig att jag redan är i Lak Sao. Snittfart 10,7 km/h. Höjdmeter 500.
Distans 73 km. Ack 21603 km.

Dag 1205. Lak Sao – Vieng Kham.
Lak Sao ligger bara 30 km från den vietnamesiska gränsen. Jag är trött sedan igår och kommer iväg aningen sent längs väg 8 västerut. Det är vida risodlingar, branta kalkstensberg och ibland kuperat i tät djungel. Möter en rysk cyklist i bar överkropp som är på väg hem via Vietnam, Kina och Mongoliet. Han slutar aldrig snacka och jag börjar få bråttom. Kommer ut i en stor öppen dal, solen skiner och det är kilometer med grönt lysande risfält som abrupt slutar där bergen stiger nästan lodrätt mot skyn. Det är otroligt vackert och jag fotograferar så gott det går men från vägen går det inte att fånga hela upplevelsen på bild.

Passerar Tha Bak som är omtalat för sina bombbåtar. Laos blev ju världshistoriens mest bombade land under Vietnamkriget. Från den perioden regnade det ner behållare som liknar missiler och som användes som bränsletankar vid lufttankning. Dessa behållare har man sedan delat på mitten och gjort båtar av. Jag ser några nere i Nam Kading River när jag cyklar bron ovanför. Vägskyltar berättar att tyskarna har varit här och rensat byarna från bomber som aldrig exploderat. Man uppskattar att det fortfarande finns 1,5 miljoner ton bomber i Laos som aldrig detonerat. Ett otäckt gissel i hela Laos vilket skördar offer varje dag.

Några kilometer brant klättring i 10-13 procents lutning går bra. Rullar 10 km nerför med stundtals mäktiga vyer över dal, flod och berg även om det är både moln och dis. Äter lunch i Khoun Kham där avtagsvägen till den 7 km långa grottan Tham Kong Lo finns och som man kan åka båt igenom. Det är 50 km bort och får vänta tills nästa besök. Ny brant stigning och jag tar i så det knakar i hojen men börjar gå när mätaren slår om till 14 procent. Vilar två gånger och det är märkligt hur fort benen vänjer sig. För två dagar sedan hade jag varit helt chanslös i dom här branta backarna. Efter några kilometer når jag toppen och det bär utför. Vid 10 km kvar av dagens etapp blir det mörkt och sista fem regnar det. Hittar boende snabbt i Vieng Kham som även heter Thang Beng samt också Ban Lao. Höjdmeter 950.
Distans 98 km. Ack 21701 km.

Dag 1206. Vieng Kham – Tha Bok.
Jag är tillbaka på väg 13 norrut och det regnar. Längs vägen säljs ananas som ligger direkt på marken i flera hundra meter långa rader. Varje försäljare verkar ansvara för ungefär 10 meter var. Stundtals vackert med risfält, låga moln och skymtande berg. Det är flackt och medvind. Jag följer Nam Kading River en stund och har den bergiga nationalparken med samma namn öster om vägen. Lunchar i Pak Kading. En timma senare får jag ont i magen och börjar leta tänkbara bombmål i skogen men det behövs som tur är inte. Ser Mekong-floden vid några tillfällen och passerar rader av bodar där de säljer torkad fisk. Vägen svänger väst och jag når Paksan efter 90 km. Funderar om jag ska stanna men cyklingen har varit lätt och det är 150 km kvar till Vientiane dit jag tänkt ta mig imorgon. Efter lite vila och en måltid kör jag vidare.

Det är 55 km till nästa boende, vindstilla, klar himmel och behagliga 27 grader. Jag trampar för att komma fram före mörkret. Bredvid vägen är det stora vattensamlingar i skog och på risfält. Phu Khao Khuay nationalpark med berg upp till 1500 meter tornar upp sig norr om vägen. Solnedgången är vacker. Det är helgdag och människor sitter i grupper överallt längs vägen och dricker Beerlao gissar jag. Ständigt blir jag inbjuden men det finns inte tid eller intresse. Nu får jag också förklaringen till varför barnen skriker sabaidee halvt hysteriskt dagarna i ända. Med alkohol i kroppen gör de vuxna samma sak. Checkar in på Thong & Mark Guesthouse där ägarna både pratar engelska och är enormt trevliga. Höjdmeter 240.
Distans 146 km. Ack 21847 km.

Dag 1207. Tha Bok – Vientiane.
Thong & Mark är bästa boendet hittills längs vägen i Laos. Stort rum, rent och smakfullt möblerat. Det visar sig att ägaren bott i San Francisco i 30 år. Vilket förklarar familjens engelskakunskaper. Sol, stekhett och risfält i början men det övergår i moln och långa partier skog. Vägen är sämre än vanligt med gupp och potthål. Inte alldeles ovanligt när man närmar sig en storstad. Lite typiskt dock då trafiken ökar och det bara går att cykla intill kanten. Jag är trött men piggnar till efter mat vid 45 km. Avslutande 20 km in till Vientiane är fyra filer med ny asfalt. Inne i city är det rondeller, trafikljus och enkelriktade gator. Jag ringer Olya när jag passerar Patuxai, Laos motsvarighet till triumfbågen i Paris. Hon har varit i stan ett tag och fixat rum mitt i turiststråket. På kvällen landar vi på en turkisk restaurang och maten smakar, inte helt överraskande, sjukt gott. Höjdmeter 190.
Distans 93 km. Ack 21940 km.

Dag 1208-1218. Vientiane.
Laos huvudstad Vientiane är landets största stad med 754,000 folk om man läser Wikipedia och 262.000 folk om man läser Lonely Planet. Staden ligger utmed Mekong-flodens nordöstra kant. På andra sidan finns Thailand och floden har varit gränsen mellan länderna ända sedan Pakse i söder. En sträcka på cirka 600 km om man måttar själv på en karta. Jag hade ganska stora förhoppningar om något extra innan vi kom hit men delar av detta slås snart i bitar. Vi inleder på Scandinavian Bakery vilket är omtalat för äkta svenska bakverk. Halvgoda saker finns det men nästan inga bakelser av svensk kvalitet. Undantaget är kokosboll. Det finns också något som heter Swedish Pizza & Baking House. Jag tror knappt att det är sant när vi sitter på hotellrummet med två svenska pizzor Kebab Viking men de går knappt att äta. Tala om fiasko.

Olyckorna fortsätter när vi ska testa den omtalade örtbastun i skogstemplet Wat Sok Pa Luang. Jag skickar dit Olya först då vi är lite osäkra hur det fungerar med värdesakerna. Hon kommer strax tillbaka med beskedet stängt på grund av renovering. När även bokhandlarna är bleka tar vi sikte på stadens sevärdheter. Det finns många tempel och vi besöker några av de bästa vilka kan beskrivas som medelintressanta. Jag tycker att byns trevligaste sevärdhet är Patuxai. En sju våningar hög betongbåge tillägnad landets soldater som stupade i andra världskriget samt firandet av självständigheten från Frankrike 1949. Byggnaden blev klar 1968 efter att man använt cement som USA skänkt i tron om att det skulle byggas en ny flygplats. Från toppen av byggnaden har man vyer över stora delar av city.

Bra är också Pha That Luang som är Laos viktigaste monument och nationalsymbol. En stor guldtäckt stupa från 1920-talet även om den ursprungliga modellen ska vara över 1500 år gammal. Turistdelen av stan är centrerad till ett område nära floden och det finns gott om bra hotell och restauranger. Förutom den turkiska favoriten finns det mycket fransk mat som håller klass. Längs floden har de byggt en strandpromenad som är kvällens samlingsplats för olika typer av motion samt titta på solnedgången. Vi behöver nya visum och det slutar som det brukar göra. Olya vill till Kina men ambassaden vill inte ens titta på hennes papper. Efter mycket bök och stök lyckas hon i alla fall få ett transitvisum så att hon kan resa hem. Jag skaffar 30 nya dagar i Laos genom att åka till Nong Khai i Thailand tur och retur på en dag. Bron till Nong Khai ligger endast 20 km söder om Vientiane. Nu fortsätter vi mot norr och nästa stopp blir Vang Vieng.
Distans 0 km.

//Magnus Hedström