2012-11-04. Pokhara, Nepal.

Dag 908-922. 27 september 2012 -. Pokhara – Beni – Tatopani – Kagbeni.
Resan till Marpha och bergen i Annapurna börjar i taxi till Pokhara busstation. Vi köper biljett till Beni med lokalbussen vilken skramlar in en kvart senare. Proppfull. Jag säger till Olya att den där bussen åker inte jag med. Jag tror inte ens att vi skulle komma på även om vi försöker. Inte med våra stora ryggsäckar. Olya föreslår att vi kan sitta på taket men smidig som ett kylskåp är det inget som intresserar mig så överdrivet mycket. Vi försöker få tillbaka biljettpengarna men de två killarna i luckan blir arga och högljudda. De springer ut till bussen och pekar att vi till och med har sittplatser bredvid varandra. Nummer sex och sju. De verkar ta illa upp att vi inte vill åka med bussen. Några säten ser jag inte för hela mittgången är en enda röra av packning och inklämda nepaleser och indier samt antagligen ett gäng kycklingar och någon enstaka get.

Vi raggar en taxi istället. Vägen är till en början bra. Eller egentligen inte bra. Det finns asfalt mitt på vägen som vi kan köra på så länge det inte är möte. Vid möte är det tvärnit och ut i det gropiga gruset som gäller. Bergsvägen övergår i dålig grusväg som till och från är trasig efter färska jordskred. Vid ett tillfälle får vi gå ur och gå en bro medan chauffören lyckas ta sig förbi en tio meter bred och halvmeter djup fors. Det tar 2,5 timma till Beni och jag är innerligt glad över att vi inte åkte lokalbussen då jag känner mig trött av värmen och taxituren. Väl framme blir vi erbjudna en ny taxi till Marpha för ett bra pris men med det lilla tillägget att det har inträffat ett jordskred och att vi måste gå en liten bit på slutet. Priset låter lite väl bra så vi anar älgar i garderoben. Efter att ha undersökt saken bättre visar det sig att den lilla biten att gå på slutet handlar om 3 hela vandringsdagar.

Vi köper biljett till lokalbussen. Den går när det finns 18 passagerare. Det är fem nu så vi går in på en simpel lokal restaurang och äter ris med grönsaker. När jag ska betala har de bytt ut menyn som jag beställde ur till en med dubbla priser. Jag borrar ögonen i en liten kille som fått i uppdrag att lura oss och säger att jag vill se menyn som jag fick när jag kom in. Den plockas snabbt fram. Jag räknar ut vad maten kostar och betalar med jämna pengar. Ingen i personalen säger ett ord när vi går men så har det kommit in ett nytt stort sällskap som fått den dyra menyn redan från start. Nu är det sex personer som köpt biljett till bussen och vi bestämmer oss för att stanna i Beni över natten. Vi får tillbaka busspengarna och letar upp Hotel Yeti som är helt okej.

När vi kommer till busstationen nästa morgon står en jeep redo att åka. Vi betalar samma pris för den som för bussen men tvingas betala extra för väskorna på taket. Det känns ändå okej då det normalt ska sitta sex personer längst bak men vi är för stora för det så det blir tre indier på ena sidan och Olya och jag på den andra. Resan fortsätter upp i dalen Kali Gandaki och vägen är både farlig och totalt värdelös. Till och från är det lodräta stup intill den smala bergsvägen och jag kalkylerar våra chanser att överleva ett par volter ner till floden. När det är mer än 20 meter högt är oddsen rätt dåliga. Vägen är löjligt ojämn och trots att jag håller i mig i bakdörren och sätet vi sitter på så riskerar jag hela tiden att flyga upp och slå skallen i taket. När vi studsat omkring i sätena en halvtimma är jag blöt av svett och börjar få ont i fingrarna. Det är då jag upptäcker att de tre indierna mitt emot oss har somnat.

Efter 1,5 timma har vägen försvunnit ner i floden av två stora jordskred. Vi kliver ur jeepen och blir genast erbjudna bärhjälp men vi tar våra ryggsäckar och börjar gå efter en liten led som letar sig upp högt ovan floden. Det är mycket folk, främst indier och bärare. Solen skiner på en blå himmel och det är varmt och härligt vackert. Efter en stund dyker vägen upp igen och några tomma bussar står och väntar på passagerare men då har vi redan fått smak på hur skönt det är att gå. Det är ett enkelt beslut att ändra starten av vandringen till Tatopani som vi snart kommer till istället för Marpha. Vi fortsätter på grusvägen som följer dalen och floden Kali Gandaki. Vi går bredvid gröna risodlingar och ser snö på Nilgiri South 6839 meter längre upp i dalen. Det tar två timmar att gå till Tatopani. Vi får ett bra rum med terrass och trädgård på samma ställe som vi bodde på förra året när vi gick Annapurna Circuit. Under eftermiddagen ramlar en stor högljudd israelisk grupp in på hotellet.

Vandringsdag 1. Vi lämnar byn Tatopani på 1190 meters höjd och är inställda på att följa grusvägen upp i dalen. Efter en halvtimma ser vi en skylt som det står Jomsom på och som pekar på en hängbro till andra sidan floden. Vi går den och slipper då fordon och damm. Vädret är varmt och strålande sol. Dalen är grön med branta bergssidor och vi ser några vattenfall. Leden går upp och ner och passerar ett par små byar med enstaka hus. Barn kommer springande och skriker money vilket antagligen är det första ord de lärt sig.

Nilgiri South syns fram till lunch då vi stannar och lagar nudlar. Enstaka moln drar in. Dalen smalnar av och leden går precis intill floden Kali Gandaki som är högljudd. Vi korsar floden igen på en hängbro till Dana 1450 meter där vi checkar in på ett enkelt tehus. När vi sitter och äter kvällsmat på balkongen går en ko förbi precis nedanför, lyfter på svansen och lägger ett par minor på marken varpå ett gäng kycklingar genast rusar fram och äter upp de bästa godbitarna. Tid 4:45.

Dag 2. Vi korsar floden igen till den nordöstra sidan av dalen som saknar väg. Leden går uppför bland stora stenar och vi ser massor av ödlor som njuter av solen. Möter ungefär 200 får och getter i en stor rörig klunga. På andra sidan dalen ser vi bussar som kör upp och ner på en utsatt bergsväg. Det är fortsatt grönt, dalen är brant och vi ser flera vattenfall. Stannar för lunch i Kopchepani och maten går knappt att äta. En man med trasigt ben kommer och frågar om vi kan ge honom någon medicin men vi har inget med oss. Leden fortsätter uppför förbi några färska jordskred. Eftermiddagen blir molnig. Korsar floden och kommer till södra Ghasa 1950 meter och checkar in på det lyxiga Eagle Nest Guesthouse. Tid 7:15.

Dag 3-4. Vi är lite slitna efter de första vandringsdagarna och vilar i två dagar. Min ryggsäck väger en bit över 20 kg med tält, kök, gas och mat och det tar ett tag att komma igång. Boendet är ovanligt rent och bra med mjuka madrasser, modernt badrum med varm dusch samt att maten är topp. Byn Ghasa är inget speciellt men dalen är fantastisk med majsfält omgivna av branta gröna bergssidor. Vi går några fotorundor men slappar mest med varsin bok. Vädret är grymt fint på morgnarna men det regnar på eftermiddagarna.

Dag 5. En kanin har slunkit in i restaurangen och gömmer sig under bordet när vi äter frukost. Hotellets hund är lite lagom snurrig då han inte kan lokalisera lukten. Ghasa är avlångt och det tar ett tag att gå genom byn som består av en smal stengata utan trafik. Nu finns det ingen led på andra sidan floden så vi följer grusvägen uppåt. Bergssidorna är gröna av träd och dalen är vacker med floden längst ner i botten. Några enorma jordskred bryter av det gröna landskapet. Vi möter två cyklister som har cyklat Annapurna Circuit och de uppskattar att de burit cyklarna ungefär 30 procent.

Leden lämnar grusvägen och går genom barrskog. Vi stannar och lagar mat men packar snabbt ihop när vi är klara då det börjar regna svagt. När vi kommer ut ur skogen blir det grusväg genom byn Lete till Kalopani Guesthouse i Kalopani 2530 meter och nu är det ännu bättre boende. Vi bodde här förra året också men tyckte då att lyxrummen för 30 kronor var lite väl dyra. Äter rostad kyckling med bakpotatis och kryddad svampsås samt kokade grönsaker till kvällsmat och det är löjligt gott. Regn hela eftermiddagen och kvällen. Tid 4:30.

Dag 6. Korsar Kali Gandaki direkt och det är plan vandring bredvid flodbädden som är några hundra meter bred. Fin vy över Dhaulagiri 8167 meter trots att det är en del moln redan på morgonen. Åter till grusvägen som gör en loop upp i Ghatta Khola dalen och vi tar en genväg över floden med samma namn. Vattnet består av flera mindre bäckar som vi hoppar över eller passerar på utlagda stockar. En passage saknar bro och är lite för djup och bred så vi tar av oss kängorna och vadar iskallt vatten. Ser ytterligare 10 cyklister som är på väg nedför dalen. Vi äter lunch i byn Larjung och rekar också rum då det börjat regna men hittar inget bra. Knallar vidare på grusvägen längs bred flodbädd till Tukuche 2580 meter där vi återigen väljer samma boende som förra året och nu känner de trevliga ägarna igen oss. Simpel lodge men bra äppelpaj med vaniljsås. Tid 6 timmar.

Dag 7. Vi är hotellets enda gäster och ägarna berättar att verksamheten dog när vägen byggdes. Kali Gandaki dalen var tidigare Nepals kanske populäraste vandringsområde med lederna Annapurna Circuit och Jomsom Trek. Sanslöst klart väder och nysnö från 4000 meter. Först grusväg med fina vyer bakåt över snöklädda berg. Korsar den grönt lysande floden och klättrar upp i barrskog till Chimang 2870 meter. Galet vacker vy över Dhaulagiri. Ner igen genom äppelplantager och vyerna upp i dalen mot norr är också riktigt bra med ett torrt landskap nästan helt utan träd. Leden fortsätter på dalens östsida till Tibetan Camp där tibetaner som jobbar i Marpha bor. Över floden igen till grusvägen och det blir rejält blåsigt sista biten in till Marpha 2680 meter. Fram till Marpha har vi bara sett några enstaka vandrare per dag men nu är det fullt av folk och flera hotell är nästan fullbokade. Tid 5:30.

Dag 8-9. Vila i Marpha. Det var här vi hade tänkt att starta och avsluta vandringen då byn är fantastiskt mysig. Gångstråken är smala stengator ovanpå byns vattenkanaler och överallt ser man gamla vitmålade stenhus. Det finns mer än 10 hotell, några få små men välsorterade kiosker samt en hel del souvenirbutiker med alla varianter av tibetanskt hantverk som drivs av tibetaner. Det är mycket folk och hög ljudnivå på hotellet. Dagarnas roligaste händelse är när en tysk professor blir förbannad på några israeler för att de är för högljudda. Det är det vanliga problemet att israeler för dialog trots att de är långt ifrån varandra. Dagarna inleds med frukost på taket samtidigt som flygplanen mellan Pokhara och Jomsom dundrar förbi. Vi gör några fotorundor upp på kullarna runt byn och det är grym utsikt över Marphas äppelodlingar, den karga dalen samt myllret av vita stenhus. Dessvärre börjar det blåsa kraftigt strax före klockan 11 varje dag och eftermiddagarna tillbringas helst inomhus.

Dag 10. Vi går grusvägen längs floden vidare upp i kanjonen. Vi är nu över trädgränsen och terrängen är grus och torrt med små enstaka växter. Bergen är dock färggranna. Vädret är super med sol och blå himmel. På andra sidan dalen i öst ser vi Nilgiri North 7061 meter och Tilicho Peak 7134 meter. Båda topparna är snötäckta. Samt det 5100 meter höga och snöfria Meso Kanto La passet som vi har tänkt att passera på vägen tillbaka. Det börjar blåsa redan klockan 10 och det blåser kraftigt klockan 11 då vi kommer fram till Jomsom 2760 meter. Jomsom är dalens stora by med militärbas, flygplats, banker med uttagsautomater, matbutiker och många hotell. Det är dock inte så överdrivet trevligt med kraftig vind, yrande damm, mängder av bussar, jeepar, folk, cyklister, kor, getter och hästar. Vi bor dyrt men bra och hotellet har till och med en bastu. Mitt första bastubad på 709 dagar. Supernajs. Tid 2 timmar.

Dag 11. Vi registrerar våra trekking-tillstånd hos polisen och ser diagram över besöksstatistik i dalen. Indien toppar men hinduerna kommer enbart hit för att besöka det heliga templet i Muktinath längst upp i dalen. Bland vandringsnationerna leder Frankrike, Tyskland och Israel. Sverige är inte med på listan. Vi lämnar ett folktätt Jomsom då vandrare och cyklister just anlänt med morgonflygen. Leden är nu flack och går på den breda och steniga flodbädden. Det går att hitta fossil bland alla stenar då området täcktes av Tythyshavet för 140 miljoner år sedan. Om inte lokalbefolkningen dammsugit rubbet redan då det säljs fossiler i varje by. Himlen är knallblå och luften glasklar. Ett ständigt flöde av jeepar fullproppade med indier river upp stora dammoln. Vi passeras av fullastade hästkaravaner på väg upp till Mustang och vi möter hjordar med getter som är på väg till något grönt område för bete. Det börjar blåsa kraftigt igen och vi skråar längs flodkanten in till Kagbeni 2840 meter. Tid 4:15.

Dag 12-13. Vila i Kagbeni. En härligt gammal medeltida by av lerhus i korsningen Kali Gandaki och Jhong Valley. Runt själva stadskärnan odlas bovete och området bildar en grön oas i det annars så karga landskapet. I norra änden av byn är porten till mystiska Mustang men dit får man inte gå utan speciella tillstånd och guide. Nytt för i år dock är att de öppnat upp leden till Muktinath på Jhongdalens norra sida för alla. Så vi får klättra upp en bit på Mustang-sidan för fina vyer över Kagbeni och Nilgiri North. Orsaken till det är att nepaleserna vill ha bort vandringsfolket från grusvägen på den södra sidan av dalen. Eller om det är tvärt om att vandringsfolket vill bort från grusvägen. Kagbeni inhyser också en stor mängd getter och tidiga morgnar kan man se köpare jaga och välja getter i små inhägnader. På förmiddagarna är vi på byn och fotar och när vinden kommer gömmer vi oss i hotellets varma glasrestaurang eller vilar på det lika varma rummet.

Imorgon svänger vi öst upp i Jhong Valley mot Muktinath och lite senare ska vi försöka ta oss över Thorung La-passet till Manang. Det är dags för hög höjd, kyla och en annan division vyer.

//Magnus Hedström