2012-05-17. Quy Nhon, Vietnam.
Dag 749-750. 21 april 2012 -. Danang.
Det är 35 minuters promenad från hotellet i Danang’s centrum till flygplatsen där jag plockar upp en lagom mosig mamma som flugit från Stockholm via Frankfurt och Hanoi. Det bor 900.000 folk i byn men den lockar få turister. Orsaken är dåliga sevärdheter och att nästa stad, Hoi An 30 km bort, har bättre beacher och är en av landets mysigaste tillhåll. Vi passar ända på att se det som finns att se. En katedral, en pagod, ett litet tempel och en marknad. Inte mycket att hänga i granen även om marknaden och gatulivet är spännande om man dimper ner direkt från Sverige.
Distans 0 km.
Dag 751. Danang – Hoi An.
Vi knuffar in mamma i en taxi medan Olya och jag cyklar längs kusten till Hoi An. Vägen går ett par hundra meter från havet men marken närmast den flera mil långa sandstranden är uppköpt och stora hotellanläggningar blockerar vyerna. Dessutom står flera hotellprojekt halvfärdiga då de gjort halt på grund av erosion av stranden som till delar försvunnit. Det visar sig ovanligt svårt att hitta ett bra hotell i Hoi An. I stans stora dragplåster gamla stan är det byggförbud och det finns inget vettigt boende. Vid bästa läget längs Thu Bon River finns bara några dyrare varianter. Prisnivån är genomgående högre än kvaliteten men till slut hamnar vi norr om gamla stan där flera nya hotell ligger på rad. Väljer ett rum med balkong på tredje våningen och hotellets innergård har en okej pool. Höjdmeter 50.
Distans 31 km. Ack 17826 km.
Dag 752-765. Hoi An.
Det bor 131.000 folk i Hoi An och staden anses vara den mysigaste i Vietnam. Huvudattraktionen är gamla stan som de lyckats bevara så som den såg ut för några hundra år sedan med låga, färgglada hus. Dock aningen slitna numera. Det handlar om totalt 800 byggnader och flera smala gränder. Några gator är avstängda för motortrafik precis i anslutning till Thu Bon River. Området är minst sagt gemytligt. Några av husen och ett par tempel är sevärdheter som man kan betala för att kika in i men det är inget som jag tappar balansen för. Annars är det gata upp och gata ner med klädbutiker som säljer äkta siden och fejk siden och skor i en massa olika varianter, souvenirbutiker, researrangörer samt proppat med restauranger. Flera av dem med god mat.
Hoi An’s näst bästa attraktion är beachen. Centrum ligger 5 km från havet så det krävs en liten cykeltur längs åkrar med gröna risfält för att ta sig till cykelparkeringen vid havet vilken kostar pengar. Om det är för att få ner arbetslösheten eller för att plocka några extra dong från oss turister vet jag inte. Det är förbjudet att ta med cykeln till stranden och det finns gott om vakter som övervakar just den detaljen och det är lika gott om övervakade parkeringsplatser för cyklar vilka kostar 1-2 kronor per hoj. Vi varierar mellan tre olika strandremsor. Alla med klart vatten och vit mjuk sand. Cua Dai Beach är den mest populära med planterade palmer som ger skugga men också en del försäljare som visserligen är trevliga men som tar illa upp om man säger nej tack innan de hunnit visa sitt fullständigt värdelösa sortiment. Här finns också uthyrning av vattenskotrar och möjlighet att åka skärmflygning efter motorbåt.
An Bang Beach ligger 3 km norrut och blir vår favorit. Det finns inga palmer som ger skugga men det är mindre folk och det finns solstolar med parasoll att låna bara man äter eller dricker i restaurangen som placerat ut bekvämligheterna. Dessutom finns wifi i utomhusrestaurangens skugga där jag kan sitta medan tjejerna spenderar timmar på beachen. Ett arrangemang i min smak. Några dagar placerar vi oss mellan dessa två stränder och blir då helt ensamma på en härlig sträcka sandstrand. Vi bygger ett litet taikonläger med sidenlakan uppspända mellan cyklarna för att skapa skugga vilket är toppklass. Läget är inte ödsligare än att vi kan gå till en italiensk restaurang och beställa resans kanske bästa pizza.
Inte så lite märkligt är att varje dag runt klockan 16 så kommer något som liknar stormtrupperna och invaderar stränderna. Som på en given signal kommer en uppsjö med vietnamesiska damer springande med mattor och köksutrustning för att pocka en bit av stranden och bygga mängder med små enkla mathak. Strax efter börjar de vietnamesiska kunderna anlända och då är det dags att cykla tillbaka till hotellet.
Vi skuttar in i en taxi för att ta oss till My Son ruinerna. När jag ska betala inträdet blir det fiasko. Jag pröjsar med en 500.000 dong sedel. Medan jag står och väntar på växeln så läser jag biljettpriset på biljetterna jag just fått. Precis då byter tjejen i kassan ut min sedel mot en 20.000 dongare, vilket jag inte ser, och visar mig att hon fått för lite. Jag förvarar alltid stora och små sedlar i olika fack i pengabältet men just idag har jag precis varit på bankomaten och blir lite osäker på vad den kan ha spottat ut. Så jag betalar igen. Arg som ett bi kontrollerar jag sedan mina pengar och det saknas ganska exakt en halv miljon dong, motsvarande 150 kronor, men då är det för sent att göra något. Så galet irriterande. Just dessa kryp vill jag sätta dit själv och inte bli helblåst av.
My Son ruinerna ligger några mil väster om Hoi An och är ett tempelkomplex från Champariket som byggdes mellan 300 och 1100-talet. Det mesta har bombats bort men det finns några coola ruiner kvar utspridda på tre olika platser nära varandra omgivna av trevligt grön djungel. En liten men ändå helt okej sevärdhet. Mamma åker hem till Sverige. Olya och jag åker till beachen igen men det är helgdag och mängder med vietnameser även dagtid och de prövar den nya flugan vattenskoter. Det är bara det att de inte håller sig utanför badavspärrningarna som det antagligen är tänkt utan att de innanför dessa kör med full gas och ständigt tappar kontrollen i vågorna så att skotrarna gör volter bland badande folk. Vi badar icke.
Nästa dag är det bröllop i en av strandens restauranger vilket betyder en ljudnivå i stil med AC/DC men karaokeklass på musiken så vi retirerar igen. Det är dags att köpa kamera. Min systemkamera gick sönder för några veckor sedan och jag sonderar utbudet i Hoi An. Det finns flera kamerabutiker men inga systemkameror. Butiken med det fetaste utbudet har sju olika sorters pocketkameror. Orsaken till det är nog att köpkraften i en stad med 131.000 folk är nästan obefintlig. Det har vi konstaterat sedan tidigare då det inte ens finns en normal mataffär och priserna är högre än i Sverige. Vi tar oss till Danang och varuhuset Big C. Hittar inga bättre prylar där men efter flera besök sjunker priset på en kamera till att i alla fall samma som i Sverige. Det är den mest exklusiva kameran vi hittar vilket samtidigt är den näst enklaste modellen som säljs i Sverige.
Distans 0 km.
Dag 766. Hoi An – Tam Ky.
Olya har haft ont i benen och ryggen när vi cyklat på sistone så hon åker nattbuss till Nha Trang. Jag startar sent och försöker gena ut till motorvägen men hamnar på smala vägar över åkrar och blir osäker om jag hamnat rätt. Det eldas på fälten och några gånger cyklar jag genom rök. Det är färggrant och vackert i eftermiddagssolen och efter en stund dyker motorvägen upp. Flackt men mycket trafik och motvind och jag pinar på så gott det går för att undvika mörkercykling. När det är 5 km kvar till Tam Ky blir det mörkt men vid 4 km kvar blir det gatubelysning. Jag passerar flera hotell och fortsätter in till centrum där jag checkar in snabbt och handlar kvällsmat på en stor mataffär tvärs över gatan. Höjdmeter 30.
Distans 46 km. Ack 17872 km.
Dag 767. Tam Ky – Quang Ngai.
Jag låter datorn stå på för att eventuellt få en signal från Olya om hur bussresan gått. Hon ringer 08:30 på Skype och är inte speciellt glad. Hon har klivit av bussen mitt i natten och vet inte var hon är. Följande har tydligen hänt: Först betalade hon motsvarande 70 kronor extra för att ta med cykeln på bussen. Det är nästan lika mycket som en platsbiljett. De lovade då att det skulle finnas plats för cyklar. En särskild plats. Just detta kontrollerades också med bussbolaget. Nar cykeln sedan lastas på bussen fanns det gott om plats men killarna bokstavligen kastade in hojen utan att vara det minsta försiktiga. Olya blev såklart upprörd och sa till varpå hon blev burdust behandlad med några antagligen svordomar på vietnamesiska med innebörden att hon kan dra åt skogen. I samma veva säger hon att hon inte vill att det lastas några väskor på cykeln och på det svarar de att det inte kommer att ske.
Några timmar senare vid nattstoppet kikar hon till cykeln och får då se att det ligger en motorcykel under hojen samt att det är tjockt med väskor både runt om och även uppe på hennes cykel. Hon blir arg och frågar vad de håller på med. Killen som sköter packningen blir då helt galen och skriker henne i ansiktet, knuffar till henne samt slår till henne på axeln. Hon slår genast tillbaka varpå killen planerar att sänka henne för gott med en rejäl krok men han hejdar sig dock. I samma veva får hon syn på att hennes framhjul saknas och när hon säger det rycks det fram någonstans ifrån och blir ivägslängt 20 meter genom luften av en annan galen vietnames. De är fem vietnameser mot Olya. Det sitter massor av andra västerlänningar på bussen men ingen kommer ut och undrar vad som försiggår.
Olya säger att hon tänker kliva av och då svänger det snabbt. Killarna blir väldigt snälla och vill att hon ska åka vidare samt att de ska ordna packningen med cykeln bättre. Hon sliter dock ut sina väskor och lyckas också få ut hojen. De hjälper henne att sätta tillbaka framhjulet. Bussen åker vidare och kvar står Olya mitt i natten. Klockan är nu cirka 23, hon vet inte var hon är och det är mörkt sedan flera timmar. Hon har dessutom ingen pakethållare och får gå med sin supertunga ryggsäck på styret. Hon hittar dock ett motell snabbt och checkar in men är så uppspelt att hon inte kan sova en sekund på hela natten. Stället har inget Internet.
När det blir ljust checkar Olya ut och börjar leta efter en annan buss till Nha Trang. De plockar inte upp folk där hon är så hon tar sig till en tågstation cyklandes med 20 kg ryggsäck på styret och med punka på framdäcket. Hon hittar en liten tågstation men tågen stannar inte på den lilla stationen. Då tar hon sig till en resort där de har wifi i receptionen och ringer mig på Skype. Vi reder ut var hon är och det är 120 km cykling kvar dit för mig. Beslutar att hon väntar och att vi ses imorgon. En trist historia men föga förvånande. Vi ser ju prov på vietnamesernas beteende dagligen. Guideboken varnar också för aggressiva vietnameser om man klagar på deras service. För bara några veckor sedan blev Olya överfallen av en vietnames som ville kramas inne på en sevärdhet i Hue. Vi hade cyklat dit och gick in en och en för att turas om att vakta hojarna.
Jag fortsätter längs Highway 1. Omgivningarna är gröna träd och skördade risfält. En eker går sönder och lagas på en sidoväg under några träd. Ute vid kusten finns en stenskulptur från den otäcka Son My-massakern som jag funderar på att besöka men det känns för varmt för en omväg. Flera motorcyklister kör precis bredvid och kollar på mig. Barn på väg till skolan cyklar bakom så länge de orkar vilket jag inte gillar. För det första så tror lastbilschaufförerna att ungen bakom mig i skoluniform och fyrkantig, färgglad ryggsäck på risig cykel kanske ska cykla om varpå de hysteriskt hamrar på tutan. För det andra så finns det alltid en risk att något oväntat plötsligt händer så att jag måste tvärnita. Även om mitt ekipage kanske inte stannar så fort så är det obehagligt att ha en unge i skoluniform och fyrkantig, färgglad ryggsäck på risig cykel alldeles bakom och som kanske inte har några bromsar alls. Det är motvind sista biten in till Quang Ngai men jag hittar ett hotell fort. Höjdmeter 80.
Distans 63 km. Ack 17935 km.
Dag 768. Quang Ngai – Sa Huynh.
Varmt, flackt och till en början samma landskap som igår men risfälten förändras och blir gröna efter att ha varit gulbruna och skördade. Trafiken minskar och jag får några stunder utan den normalt så höga ljudnivån. Vägen blir aningen backig och jag passerar två sjöar. Närmar mig havet och det märks av att himlen blir klarblå. Molnen samlas normalt längre inåt land där det finns berg. Cyklar förbi byn Sa Huynh och ser dess beach bakom mig när jag kommer till resorten där Olya ska finnas vilket hon också gör. Vila och bad i havet under eftermiddagen. Olya går på byn och köper en ny pakethållare för 18 kronor. Inklusive montering. Hennes gamla har vi slängt bort då den var trasig och provisoriskt lagad flera gånger. Höjdmeter 100.
Distans 63 km. Ack 17998 km.
Dag 769. Sa Huynh – Phu My.
Det är fortsatt varmt och vi stannar varje mil för att vila i skuggan och köpa kall dryck. Trafiken är okej. Landskapet knallgröna risfält och massor av palmer. Backarna blir fler och fler men är korta. Vi passerar ett bröllop om dagen där musiken dånar och det stora antalet gäster lär knappast kunna tala med varandra. Möter två tjejer från Nya Zeeland som också cyklar och när vi checkar in på hotellet i staden Phu My så träffar vi tre spanska cyklister. Höjdmeter 230.
Distans 59 km. Ack 18057 km.
Dag 770. Phu My – Quy Nhon.
Väljer en liten väg längs havet istället för motorvägen. Första milen är dålig betongväg och mycket lastbilar men det blir bättre. Kurvigt längs gröna risfält och glest med trafik. Passerar ett område bassänger med havsvatten som dunstar och ger havssalt. Vietnamesiska damer bär upp saltet till vägen med axelpinnar där det paketeras i stora säckar. Vi klättrar över ett par minipass med trevliga vyer över sanddyner och stränder. Stannar och badar vid en härlig beach där vi blir själva när några fiskare far ut till havs. Klart och svalkande vatten. Kalascykling med gröna åkrar, granitklippor, sand, backar och lite skog. Kämpar i motvind över en halvö med vy över stora fiskeodlingar innan vi svänger väst ut på en 2,5 km lång bro till staden Quy Nhon. Väljer ett stort hotell längs stadens beach. Nu blir det vila i några dagar innan vi fortsätter mot Nha Trang. Höjdmeter 260.
Distans 74 km. Ack 18131 km.
//Magnus Hedström