Jag råkade ut för en del tråkigheter i Almaty i Kazakstan igår. Jag har sammanställt allt nedan i en liten rapport med så mycket detaljer jag kommer ihåg och så fort som möjligt för att få det på pränt medan minnet är fräscht…

Almaty, Kazakstan den 13 februari 2016.

Nattåget mellan Karaganda i centrala och Almaty i södra Kazakstan tar 16 tim 15 min. Resan går bra förutom att det är på tok för varmt i 4-bäddshytten och således lite svårt att sova. Tåget anländer järnvägsstationen Almaty 1 strax före 09. Nio blankt står jag på perrongen och skjuter några bilder i läcker morgonsol. Efter det går jag in i stationsbyggnaden som är ruskigt kall och äter min medhavda frukost. Därefter försöker jag hitta någon butik som säljer busskort vilket inte går något vidare trots att jag går runt och frågar efter ”onai” som det ska heta på ryska. Det verkar som om folk tror att jag vill köpa en tågbiljett. En tjej som kan lite engelska dyker upp och hjälper mig att hitta rätt kiosk. Jag köper ett busskort och tjejen visar också en apparat där jag kan fylla på kortet med mer pengar. Hon säger att det är laddat med endast en enkelresa nu vilket jag tror är fel.

Precis som jag tackar henne för hjälpen kommer en polis och frågar om jag är turist. Jag svarar ja på det och han ber mig följa med. Vi går ut ur stationsbyggnaden på baksidan, svänger höger förbi en stor glasvägg i halvcirkel och knallar in på ett kontor. Ytterligare en polis ansluter jag är osäker på om han dyker upp utanför kontoret eller redan befinner sig där inne. Innan vi går in genom dörren frågar en av dem flera gånger om jag är själv och det svarar jag ja på. I rummet är det nu jag samt de två poliserna den ena troligen drygt 50 år gammal och den andra runt 30-35 år gammal.

Jag uppskattar kontoret till att vara ungefär 4×4 meter stort. Det är sparsamt möblerat och all vår kommande aktivitet sker i närheten eller på skrivbordet som sticker ut från innerväggen i bortre hörnet. Den äldre polisen sitter på en stol bakom skrivbordet medan den yngre står upp nära mig. Jag har för mig att kontorsdörren är byggd i en vinkel i hörnet av rummet och således pekar snett ut från kontoret vilket inte gör rummet till en ren kvadrat eller rektangel. Själv står jag med ryggen mot fönstren och tittar rakt fram mot skrivbordet och mannen som sitter. Till vänster om mig och i samma möbel som skrivbordet finns en liten hylla i brösthöjd lagom hög att använda som arbetsbänk när man står upp.

Männen vill se mitt pass. Jag ger dem en kopia men då vill de se originalet. Jag tar fram passet som de kikar i. De frågar efter immigrationskortet som jag också ger dem. De frågar mig om jag har vapen, svar nej, och de frågar om jag har droger, svar nej. Sen vill de att jag tömmer mina fickor. Jag kommer inte ihåg i vilken ordning jag plockar upp sakerna men på mig har jag två penningbälten i två olika byxfickor samt i bröstfickan en liten plånbok och en gammal Nokia mobiltelefon. I min fleecejacka har jag ett par fingervantar, kopior på passet, det nyköpta gula busskortet och några små anteckningspapper. Mina penningbälten är arrangerade på ett sätt så att de sitter fast i byxorna vilket gör att det tar lång tid att koppla loss dem i synnerhet som jag försöker hålla koll på vad som händer med mina prylar på skrivbordet.

Polisen som sitter ner börjar tömma mitt ena penningbälte på skrivbordet och i det fanns passet från början samt ungefär 275 US-dollar. Samtidigt som jag försöker ta loss det andra penningbältet från vänster ficka bläddrar polisen igenom mina US-dollar. När jag ger dem det andra penningbältet töms det delvis på skrivbordet. Där förvarar jag mina kreditkort vilka de inte bryr sig om och ungefär 175 Euro. De kikar också i min lilla plånbok där jag har ungefär 10.000 kazakstanska pengar men dem är de inte heller intresserade av. Jag har också ungefär 135 turkiska lira i något av penningbältena osäker på vilket. Nu ligger alla mina saker och sedlar på skrivbordet i en stor röra.

Den yngre polisen som står nära mig kontrollerar att mina fickor är tomma och undersöker också om jag har något mer bälte eller dolt utrymme vid skärpet vilket jag inte har. Nu har också en tredje polis dykt upp och som jag aldrig ser ansiktet på då jag hela tiden försöker hålla koll på pengarna på skrivbordet. Från början trodde jag att poliserna bara ville kolla mitt pass och ställa lite frågor vilket jag varit med om i Kina flera gånger. Nu förstår jag dock att det är pengar de är ute efter det stämmer väl överens med vad jag läst i guidebokens avsnitt om faror så sent som igår kväll på tåget även om det var i kapitlet om Kirgizistan.

Polisernas syfte är hela tiden att få mig att släppa blicken över sedlarna på skrivbordet. De vill att jag på ett blankt papper skriver ner hur mycket US-dollar samt Euro jag har. Jag kommer inte på de exakta beloppen just då men tror mig ha ungefär 275 US-dollar vilket jag skriver på papperet samtidigt som jag försöker se sedlarna på bordet. Jag är däremot inte säker på hur många Euro jag har men ser att det ligger ungefär 125 Euro på skrivbordet och skriver det ytterst slarvigt på lappen. Medan polisen som sitter ner bläddrar bland mina sedlar fortsätter de andra två poliserna att störa mig med diverse saker. Papperet viftas framför mina ögon vid något tillfälle och en av dem går framför mig eller böjer sig framför mig så att jag måste ändra position snabbt för att kunna se skrivbordet.

Mannen som sitter ner håller upp en 5-dollarsedel och vill ha den som present men jag säger nej det blir inga presenter. Det tjafsas inget mer om det och strax därefter är de nöjda och jag får tillbaka alla mina prylar. Jag stoppar dem snabbt i fickorna men jag får inte lämna rummet förrän jag arrangerat dem på samma sätt som de var från början. Alltså pengarna i penningbältena och bältena fastsatta i byxorna vilket tar ett tag att fixa. Poliserna säger åt mig att dom bara vill hjälpa till. Min stora ryggsäck som jag haft på ryggen under hela besöket vill de aldrig se. Poliserna tackar för besöket och jag tackar för mig och kliver ut ur rummet. Jag såg aldrig att de tog något och tror vid det här laget inte heller att de lyckats ta något men är inte helt säker.

När jag kommer in i stationsbyggnaden igen ringer jag till min flickvän Olya i Karaganda och berättar vad som hänt. Vi bestämmer att jag ska kontrollräkna pengarna och försöka minnas om beloppen stämmer samt se om något annat saknas. Allt verkar stämma förutom mina Euro. När jag räknar dem slår det mig att jag hade tre stycken 50-Euro sedlar igår vilka jag faktiskt räknade innan avfärd och nu har jag bara två stycken 50-Euro sedlar kvar. Jag ringer Olya för att höra vad hon säger och det visar sig att vi har samma minnesbild då vi räknade pengarna tillsammans.

Olya säger åt mig att vänta på stationen medan hon kontrollerar med sin bror vad vi bör göra nu. Jag går ner på toaletten för ett depåstopp samt borstar tänderna. Sen får jag besked att jag ska vänta på tågstationen det ska komma en polis med översättare och möta mig. Medan jag sitter och väntar på en iskall bänk kommer en av poliserna fram och frågar om jag ska till Bishkek. Det berättade jag inne på kontoret tidigare. Jag svarar ja och han försöker förklara vilken buss jag måste ta men det vet jag redan. Jag är osäker på om det är den äldre polisen som satt vid skrivbordet eller om det är den tredje polisen som jag knappt såg. Poliserna har asiatiskt utseende och för mig ser många rätt lika ut.

Efter en stund ringer Olya och säger att det inte kommer någon polis till stationen utan att jag själv måste ta mig till polisstationen. Den ska ligga nära järnvägsstationen och jag har lite tid att spela på även om det är sista dagen jag kan vara i landet då mina 15 visumfria dagar går ut idag. Vi beslutar att det är värt att lägga lite tid på att lämna in en rapport till polisen. Jag får tag i en tjej en bit utanför stationen som Olya talar med i telefon och de kommer överens om att hon ska visa mig till polishuset. Tjejen har också en liten dotter. Hon verkar dock inte ha förstått allt utan jag får prata i hennes telefon med hennes bror som pratar hygglig engelska och jag förklarar för honom att jag vill till polisstationen. Tjejen tar med mig till polisstationen som ligger några hundra meter bort.

Väl vid polisstationen finns en liten kur/passergrind en bit från själva polishuset där det sitter tre poliser som Olya talar med i min mobiltelefon. Det här tar lite tid med flera telefonsamtal och inblandade personer. Jag väntar inne i kuren och strax utanför ibland då det passerar en strid ström av poliser som alla verkar vara kompis med alla och tar i hand. Efter en stund kommer det en kille som verkar vara chef eller befäl och som har en gul reflexväst eller liknande som Olya också talar med i telefon. Jag släpps då in strax innanför kuren på polisområdet men fortfarande en bra bit från själva polishuset.

Samtalen med honom mynnar ut i att rapporten inte kan skrivas här utan jag måste ta mig till en annan polisstation som jag ska bli skjutsad till. Entren till den polisstationen ligger dock runt 80 meter längre ner på samma gata och jag blir pekad dit. Väl där ser stället helt tomt ut till en början men det sitter en polis innanför ett galler som Olya talar med i telefon medan jag väntar i entren. Efter en stund börjar det dyka upp fler poliser och plötsligt kommer den unga polisen som var med och tog min 50-Euro sedel. Nu verkar tanken vara att jag ska reda ut problemet med honom och det förstår jag ju direkt att det kommer aldrig att fungera.

Jag har nästan hela tiden Olya i telefon och berättar att nu har jag hamnat i knipa. Olya säger att jag måste åka till Almatys stora polisstation för att skriva en rapport de vill inte göra det vid den polisstationen jag befinner mig vid nu heller. Tanken verkar vara att jag ska få skjuts till rätt polisstation. Plötsligt svänger stämningen när jag står utanför entren på trappen och det börjar kännas obehagligt samtidigt som Olya säger åt mig att kliv absolut inte in i någon bil. Det är nu flera poliser i min närhet och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa situationen.

Jag säger till Olya i telefon att nu är det problem och att jag ska försöka ta mig härifrån utan att hamna i någon bil. Som jag förstår det vill den yngre polisen att vi går ner på gatan och svänger höger jag vet inte om han menar att vi ska hoppa in i något av fordonen som står en bit bort eller bara gå iväg en bit för att tala. Jag säger då att jag måste gå tillbaka till den andra entren folk från svenska ambassaden ska komma och jag måste möta upp dem. Jag vet inte om han förstår mig men jag börjar gå tillbaka de 80 metrarna och får bara den yngre polisen efter mig. Han talar till mig på ryska och jag svarar några saker på engelska men ingen förstår vad den andra säger. Precis innan jag kommer tillbaka till entren vid den första polisstationen så korsar den yngre polisen gatan och i princip gömmer sig bakom bilar och träd 20 meter från grinden/kuren. Jag får då en känsla av att han är rädd för poliserna i och runt kuren.

Olya meddelar att jag måste ta mig därifrån de vill inte ta emot någon anmälan någonstans utan det måste lösas på något annat sätt. Jag har samma känsla men vet inte hur jag ska komma bort från den yngre polisen som inte släpper mig med blicken. Från ingenstans dyker den äldre polisen upp som var med och snodde mina pengar och smyger till mig min 50-Euro sedel strax utanför kuren/grinden till polishuset. Jag stoppar den snabbt i ena byxfickan. Det är fortfarande flera poliser i närheten och jag vet inte vem jag kan lita på så jag törs inte meddela någon att jag precis har fått tillbaka mina pengar.

De två poliserna som tog pengarna och nu lämnar tillbaka dem står bredvid mig och verkar måna om att jag inte berättar för någon vad som hänt. Plötsligt kommer en ny polis som verkar vara chef/befäl och vill att jag ska följa med någonstans jag tror han menar in på området för att skriva en rapport men jag har egentligen inte en aning. Vi har precis i telefon bestämt att jag ska försöka ta mig härifrån illa kvickt så jag säger till honom att allt är okej vilket de två tjuvaktiga poliserna hör och ser. Den nya polisen som eventuellt är chef går då därifrån.

Jag ger min telefon till den yngre polisen som talar med Olya i några minuter. Enligt Olya säger han att jag måste ha tappat 50-Euro sedeln på golvet inne på kontoret medan vi gick igenom alla mina prylar från ryggsäcken som var utspridda på golvet. De ska sedan ha hittat sedeln och försökt leta upp mig på tågstationen utan att lyckas. Det finns såklart ingen sanning alls i det min ryggsäck var de inte intresserade av jag hade den på ryggen under hela tiden inne på kontoret.

Jag börjar röra mig bort från polisstationen och likaså de två poliserna men på varsin sida om gatan som leder till tågstationen. Jag ger dem tummen upp några gånger så att de ska pysa och medan jag står och väntar på att de ska försvinna så kommer en civilklädd man som troligen är polis och säger att han så gärna ville tala med mig på engelska. Jag säger att allt är okej och att jag måste åka till Bishkek i Kirgizistan och då går han.

Jag går tillbaka till tågstationen och hoppar på buss 72 till busstation Sairan vilket tar nästan en timma. Olya ber mig kontrollera att de inte har stoppat något olagligt i mina fickor eller ryggsäck men jag hittar inget. Vi befarar också att jag är förföljd nu så Olya ringer till en polare som snabbt åker ner och möter mig på busstationen samt hjälper till så att jag snabbt kommer på en buss till Bishkek utan att bli blåst på mer pengar. Olya försöker någon gång under dagen ringa till den svenska ambassaden i Kazakstan men får aldrig något svar där.

Under eftermiddagen går Olya med sin bror till polisstationen i Karaganda för att lämna en rapport om vad som hänt. Olya sitter där i flera timmar och när allt är klart frågar en polis om hon verkligen vill lämna in en anmälan då de skyldiga kan få 7 års fängelse vilket är ett hårt straff om man endast har stulit 50 Euro vilket inte är speciellt mycket pengar för en turist. Själva tycker vi att det är ett allvarligt brott det är inte summan som är intressant utan poliser ska inte stjäla från turister. Dessutom är det knappast en engångsföreteelse snarare handlar det om något som sker dagligen år efter år. Vi hoppas och tror att en polisanmälan kan öka chanserna till att färre turister drabbas i framtiden.

Notera att jag inte sov speciellt bra under natten på tåget och det var stressande att ha mina pengar utspridda på skrivbordet samt vara omringad av flera poliser under en längre tid där jag inte hade en aning om vem jag kunde lita på. Nästan all min tankeverksamhet gick åt till att lösa varje situation på bästa sätt och inte på att komma ihåg alla detaljer. Jag har sammanfattat det jag kommer ihåg så bra jag kan men vissa detaljer kanske saknas och vissa saker kan ha blivit ihopblandade.

Tur i oturen var att Olya föreslog att jag skulle köpa ett SIM-kort till min mobiltelefon ifall något skulle strula och det gjorde vi precis innan jag klev på tåget i Karaganda. Senast jag använde mobiltelefonen var i Nya Zeeland för två år sedan.

//Magnus Hedström