Femte och näst sista reseberättelsen från The Lycian Way med som vanligt några nya bilder…
The Lycian Way. 26 juni 2015.
Dag 36. Finike – Mavikent.
Leden fortsätter ut ur Finike österut längs den skitiga sandstranden. Vi passerar några områden packade med solstolar samt ett fåtal turister som pressar järnet eller svalkar sig i vågorna. Det blåser stark medvind vilket gör att det inte är speciellt varmt. Underlaget är hård sandstrand och behagligt att gå på. Vid flera tillfällen rinner det små bäckar ut över stranden som vi hoppar över. Efter några kilometer blir det nästan folktomt och renare vilket känns trevligt. Vi stannar och badar när vi passerar en vattenslang som är avsedd som dusch. Havet är enormt skönt och lite varmare än tidigare.
Den större vägen D400 går precis intill stranden och vi går på trottoaren till den en bit när vågorna når ända upp till stenarna som vägen är byggd på. Det jag funderar över är hur Patara Beach kan vara Turkiets längsta sandstrand på 14 km när den här stranden är över 20 km. Men ungefär vid 15 km börjar det att bli ganska stenigt så det beror väl på det. Efter 17 km är vi i höjd med staden Kumluca som ligger några kilometer in i dalen. Passerar en flod på en bro och fortsätter sedan på asfalterad väg för att försöka hitta en restaurang. Det gör vi ett par kilometer senare när vi svänger tillbaka till beachen vid ett stort bostadsområde som ser nybyggd ut med hundratals likadana hus inklämda innanför ett övervakat staket. Påminner en del om en spökstad då de flesta husen står öde.
Efter en standardlunch med grillad kyckling och köttbullar fortsätter vi på stranden, passerar en ny bro över en flod och svänger ut till stranden igen. Nu består underlaget av grovkornig mjuk sand och småstenar. Det är jobbigt att gå samt att det går väldigt långsamt. Solen är på väg ner och vi kämpar för att hinna fram till skogen innan det blir mörkt. Når byn Mavikent samtidigt som solen försvinner ner bakom bergen ovanför Finike. Strax innan beachen tar slut efter ungefär 23 km så letar vi upp en asfaltsväg och ser dagens första ledmarkering.
Nu är Olya helt slut och kan inte gå en meter till, säger hon. Jag är också trött efter en hård avslutning på riktigt mjukt underlag. Båda guideböckerna har klassat sträckan längs stranden som lätt men informationen är väldigt konstig antagligen har de som skrivit böckerna gjort sträckan i en buss eller taxi. Solen går ner och det blir mörkt när vi följer asfaltsvägen uppför längs kusten. Med pannlampa springer jag in i skogen vid varje möjlighet och letar efter en tältplats och hittar ett fungerande ställe på fjärde försöket och då är klockan 22.
Distans: 24 km. Tid: 10 tim 30 min.
Ack distans: 286 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 27 juni 2015.
Dag 37. Mavikent – Karaöz.
Vaknar tidigt av att solen steker på tältet. Vi känner oss mosiga efter gårdagen och hade gärna sovit lite längre. Lutande underlag men bra tältplats ändå förutom att vi helst befunnit oss i skugga på morgonkvisten. Packar, äter frukost och innan vi kommer iväg hinner det bli helmulet. Fortsätter på den lilla asfaltsvägen som slingrar sig fram en bit ovanför en krokig kust med några badvikar där det finns gratis toa, dusch, bänkar, bord, dricksvatten och tältplatser. Luften är fuktig och vi svettas mer än när solen skiner. Det kommer lite regn vid några tillfällen men inget större trots mörk himmel.
Kommer till Karaöz med 600 folk och slår oss ner på det som verkar vara den enda restaurangen. En mindre by med ett område små turistvillor bakom en trist liten beach. Vi äter, vilar och äter igen. Det är 8 km lätt vandring kvar till vår tänkta tältplats men Olya är trött så det slutar med att vi letar upp ett pension för natten så får vi se om hon mår bättre imorgon. Mycket trevligt ställe men aningen dyrt. På kvällen blir vädret bättre och från berget bredvid viken ser vi skärmflygare sakta glida ner mot landningsområdet bakom stranden.
Distans: 6,5 km. Tid: 2 tim.
Ack distans: 292,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 28 juni 2015.
Dag 38. Karaöz – Gelidonya Lighthouse.
Efter en bra frukost, vilket alltid ingår i boendet, så bänkar vi oss på andra våningen till restaurangen där vi hängde igår. Vi har planerat en sen start för att slippa bära med oss mat. Jag jobbar lite med hemsidan och Olya känner efter om hon kan gå eller inte. Det svänger fram och tillbaka flera gånger och det slutgiltiga beslutet tar hon när vi har gått 1 km. Hon måste vända tillbaka och ta en buss då hon inte mår bra exakt vad det kan vara vet vi inte antagligen bara utmattning. Men sen ändrar hon sig igen och hänger med ändå. Lätt vandring på grusväg i barrskog förbi flera riktigt bra tältplatser. Möter en del ensamma crossmotorcyklister på hojar som behöver nya ljuddämpare samt yngre killar i gamla bilar med varsin arm hängande ut genom sidorutorna.
Vi är på väg mot spetsen på halvön Gelidonya. Leden gör ett par avstickare från grusvägen för att passera fina utsiktspunkter, ett par stränder, några gamla ruiner samt landa efter 3 km i den populära Pirates Bay. En liten och dramatisk vik med branta bergssidor en gång ett viktigt tillhåll för pirater. Numera är det turkar som har hittat hit det är packat med folk i vattnet och på stranden där folk grillar eller slappar i tält. Vi hade planerat att bada här men det är lite väl mycket folk i omlopp antagligen för att det är söndag. Vi hittar dock ett mysigt mobilt fik där vi vilar en stund med varsin dryck.
Vi fortsätter på grusväg längs kusten i 3 km med vackra vyer tills en bra stig viker av in i skogen. Följer den uppför i 2 km till Gelidonya Lighthouse där vi tänkt övernatta. Vi trodde att vi skulle bli ensamma här men det är ett tiotal turkar på plats för att kika på solnedgången samt att en familj från Sydafrika dyker upp med ryggsäckar och tält. Fyren har ett fantastiskt läge högt ovanför havet och med vyer över 5 små öar i halvöns förlängning. Vi slår upp tältet på en plattform för bästa ventilation och kvällen blir underbar när folket försvinner och det blir tyst. Olya mår nu bättre och ångrar inte att hon gick vidare. Lagar lite nudlar och intar ryggläge för att spana på stjärnorna ut genom myggnätet tills vi somnar. Det är så varmt och minimal risk för regn att vi oftast inte använder taket på tältet.
Distans: 8 km. Tid: 4 tim 30 min.
Ack distans: 300,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 29 juni 2015.
Dag 39. Gelidonya Lighthouse – Adrasan.
Sydafrikanerna är klara att ge sig iväg redan 07:00 samtidigt som jag är uppe och fotograferar i morgonljus. Det var tur det för moln drar in ovanligt tidigt klockan 09 och vi startar 09:40. Härligt ställe i synnerhet att vakna upp vid. Lång backe uppför på bra och tydlig stig. De tillfälliga vyerna över kusten är sådär i halvtrist väder. Lång brant backe utför och vi måste ta det ordentligt försiktigt för att inte åka i backen då underlaget är halt med lösgrus och barr. Möter två killar som undrar hur långt det är kvar till fyren, 2 km svarar jag det är första gången det finns kilometerskyltar.
Flack vandring på fortsatt bra och tydlig stig. Sträckan mellan Karaöz och Adrasan är populär och det är egentligen så här hela leden borde se ut. Kilometerskyltarna däremot är det något knas med de kan inte stämma det tar enormt lång tid mellan dem trots lätt vandring. Vi tror ett par gånger att vi passerat både en och två skyltar utan att se dem eller om de saknas helt när det dyker upp en ny skylt som säger att vi gått 1 km på nästan en timma.
Temperaturen är behaglig då det till och från är moln samt en hel del skugga i tallskogen. Men i ett nytt långt motlut svettas vi som i en bastu ändå. Ser vandringens trettonde orm en grön liten pryl som försvinner ner för en slänt i rekordfart när den upptäcker oss. Lite senare är det dags för mer djur jag har nyss stannat för att ta några bilder och Olya är en bit före mig när jag hör ett konstigt ljud som sedan upprepas. Tittar mig om för att se vad det kan vara och upptäcker en grupp vildsvin en bit ner till höger kanske 30 meter bort. Jag är då osäker på vart leden och Olya tagit vägen så jag skriker för att varna henne men hon är på bättre avstånd från vildsvinen än mig. De ser inte så enormt stora ut och det är en grupp om 5 varav 3 verkar vara ungar. Vildsvinen försvinner springande ner i en ravin när jag börjar skrika.
Enligt kilometerskyltarna har vi gått 6 km på 4 tim 30 min och det ser ut att bli en riktigt lång dag. Därefter har stjärnan som satt upp dem antagligen upptäckt sitt misstag och spikat upp resterande skyltar på nästan varannan tall så dagens andra halva går fort. Inte undra på att killarna vi mötte i början inte hade en susning om hur långt det var kvar det måste vara ett gissel när det blir längre mellan varje skylt än tvärtom.
Avslutande 3 km ner till Adrasan, beachen och havet är på grusväg. Det kryllar av boendealternativ men vi hittar ändå inget som är bra till vettigt pris. Problemet är det vanliga att rummen luktar hemsk cigarettrök. Medan vi sitter och äter så kommer den sydafrikanska familjen och säger att de har hittat en bra camping några hundra meter bort. Vi går dit efter maten och finner en helkass camping med vassa stenar och krossat glas som underlag. Fortsätter vår jakt på boende och får napp på Konak Motel en bit bakom beachen. Sedan svalkar vi oss i havet samtidigt som solen försvinner ner bakom bergen.
Distans: 12 km. Tid: 6 tim 30 min.
Ack distans: 312,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 30 juni 2015.
Dag 40. Adrasan (vilodag).
Adrasan är en vacker liten semesterby längs en 2 km lång grusstrand omgiven av berg. Här kan det inte bo många själar det finns bara hotell, restauranger och några få minibutiker. Vi hade inte planerat för någon vilodag även om jag misstänkte att det säkert blir svårt att rusa förbi ett mysigt ställe med bra bad och i samband med frukosten så dyker den briljanta iden upp att vila idag. Boendet är kanon, byn avslappnad och havet inbjudande. En oplanerad vilodag känns dessutom mycket roligare än en planerad. Vi gör inte många knop fotar lite, badar, äter gott och sover. Här kan man utan problem lägga betydligt mer tid än 1,5 dygn.
Enda smolken i bägaren är en gubbe på hotellet som pratar oavbrutet om hur Olya ska ta sig till Cirali vilket är nästa destination. Hon är sliten och har beslutat sig för att inte vandra mer. Det går ingen direktbuss utan man måste åka 3 olika bussar för att komma till nästa stora vik en sträcka som är 10 km fågelvägen, eller ta en taxi. Mannen vrider och vänder på alla möjligheter om och om igen så att man inte orkar lyssna men allt går ut på att det är risk för långa väntetider mellan varje buss och att busschaufförerna troligen kommer att blåsa henne på priset. För att undvika detta så kan han skjutsa henne direkt till Cirali dessutom till ett pris som blir nästan identiskt med vad bussarna kostar tillsammans.
Nu har ju folk varit väldigt ärliga hittills i Turkiet i synnerhet busschaufförerna och de priserna han nämner att bussarna kostar vet vi är fel. Precis det här scenariot har vi sprungit på förut de som snackar om att alla andra är banditer är oftast banditen själv. Det slutar i alla fall med att han gratis lovar att skjutsa ut Olya till stora vägen där det ska passera bussar frekvent.
Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 312,5 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 01 juli 2015.
Dag 41. Adrasan – Cirali.
Jag startar samtidigt som Olya får skjuts ut till stora vägen med gubben som ytterligare en gång på morgonen snackar igenom de olika alternativen att ta sig till Cirali. Nu har han nog babblat i totalt en timma om hur hon ska kunna spara en timma på att inte åka buss. Vädret är fint och mycket varmt när jag går bakom beachen till norra Adrasan och svänger in på en grusväg längs en flod där det finns en hel del hotell och restauranger som vi inte sett tidigare.
En skylt visar att leden svänger höger men exakt där finns det två vägar som svänger höger så jag tar fram guideboken för att reda ut den saken vilket inte är helt enkelt då kartan och guideboken säger olika. Jag fortsätter med floden till höger om mig och vet att jag lite senare ska korsa den. Kommer till en ny flervägskorsning och när jag står och funderar över varför det inte finns några markeringar kommer en lokalbo och pekar mig över floden som nästan är helt uttorkad.
Det är lika svårt att hitta i två korsningar till men varje gång dyker det upp någon som visar vägen. Plötsligt lämnar leden grusvägarna och drar iväg över ett fält för att ännu plötsligare försvinna helt. Jag går tillbaka och undrar vad som inte stämmer, letar en stund och finner leden på andra sidan ett område med högt gräs där den efter 100 meter korsar samma grusväg som jag nyss gick på. Här måste varenda kotte som inte har gps få problem. Därefter blir det tydlig och helt okej stig uppför berget Mount Moses. Precis innan jag ska ta ett stort kliv upp på en sten ser jag något som jag först tror är en mask som tittar på mig med två små ögon men det visar sig vid närmare kontroll vara orm nummer 14. Den är ungefär 3 decimeter lång och pyser iväg i maklig fart.
Strax efter vid en rastplats med bänkar och grillplats i solen sätter jag mig på min ryggsäck i skuggan för att äta några kex och vila. Efter en stund hör jag ett konstigt ljud bakom mig inte alltför långt bort men jag ser inga djur. En halv minut senare återkommer ljudet och jag spanar noga bland tallarna för några vildsvin vill jag inte ska klia mig på ryggen osett. Plötsligt ser jag två personer dingla en bit ovanför marken i varsin hängmatta bara 20 meter bort lätt gömda bakom några buskar i skuggan. Inga pratkvarnar direkt så jag avslutar mitt lilla fika och knallar vidare.
Möter två trevliga äldre holländare som säger att jag är den första de möter längs leden efter en veckas vandring. De har gps och informerar att vi befinner oss 400 meter över havet. Jag saknar min klocka med höjdmätare ibland den är paj för gott det ger lite bättre kontroll när man vet vilken höjd man befinner sig på. Det är 6 km backe upp till ett litet pass 750 meter över havet. Därifrån går leden en kort bit på grusväg förbi ett simpelt cafe normalt brukar jag stanna och handla i alla fall något men idag hade jag äppelpaj och cola med mig som jag precis svalt.
Leden blir sämre förbi ett område med täta buskar och stora fallna träd som jag kliver över ett efter ett. Nedfärden mot kusten är brantare på lurigt underlag med stenar täckta av löv och helt annan växtlighet mot uppfärdens tallskog. Nu är det en tät samling lövträd utan några som helst vyer men tydlig stig och lätt att hitta. En kille från Ukraina utan packning passerar mig och han är så törstig att han bara tänker på kallvatten. Vi språkade lite på beachen igår han tältade gratis i en liten vik och han verkar också ha sparat ett par kronor på att inte köpa vatten i cafeet vi precis passerat så jag är inte speciellt sugen på att ge bort något av mitt.
Det är skyltat varje kilometer idag igen men nu slår dumheterna nya rekord här sitter skyltarna i fel ordning. Dagen inledde med 2 km kvar till Olympos och strax innan jag är framme sitter det en skylt om att det är 12 km kvar. Det är 4 km nedför till Olympos ruiner där jag virrar runt en stund för att hitta rätt entre där Olya står enligt plan. Ett turkiskt par lurade mig först till fel entre det finns två stycken. De skulle försöka ta sig in till ruinerna utan att betala det konstiga i den historien var att vi redan då befann oss mitt inne på ruinområdet.
Olympos ruiner är en av ledens stora sevärdheter men dessa tänkte vi utforska imorgon. Medan vi är på väg till beachen som ligger alldeles nedanför ruinerna springer vi på den vandrande familjen från Sydafrika. De kom hit igår och en av grabbarna stukade foten så illa i backen ner mot Olympos att de nu måste avbryta vandringen redan efter tre dagar. Olympos och Cirali Beach är en klassisk turkisk stenstrand men fantastiskt vacker det är enormt skönt att kasta sig i det klara havet efter en svettig vandringsdag. Bra boende har Olya redan fixat vilket underlättar kvällen avsevärt.
Distans: 14,5 km. Tid: 7 tim.
Ack distans: 327 km.
Några bilder från idag:
The Lycian Way. 02 juli 2015.
Dag 42. Cirali (vilodag).
Av alla trevliga vikar vi passerat undrar jag om inte Cirali/Olympos tar priset. Stenstranden är 3 km lång och på slätten bakom finns en hel del små hostels, restauranger och några butiker gömda bland träden. Det verkar finnas begränsningar i hur man får bygga så ingen har smackat upp något högre större hotell vilket verkligen gjort susen. På strandens södra ände rinner Skywater River ut i havet och på den sista biten av stranden på andra sidan floden kallar man stranden Olympos Beach. Uppströms i en canyon ligger Olympos ruiner och ovanför dem Olympos by med boende i bungalowstil rakt på floden men dit går vi aldrig. Området är bergigt och fantastiskt vackert men mycket populärt samt dyrare än vanligt.
Olympos var en av de viktigaste städerna i Lykien och byggdes ungefär hundra år före Kristus. Ruinerna är utspridda över ett stort område och det tar flera timmar att se dem. Mycket är raserat och övervuxet men det finns tillräckligt med murar kvar för att man ska få sig en hygglig uppfattning om hur det såg ut. Byn var byggd längs floden och det finns vackra ruiner kvar av ett badhus som måste ha varit fantastiskt att bada i med färskvatten från floden strömmande genom flera pooler. Man kan se rester av några gator och myllret av små rum som de antagligen bott i eller använt som butiker. Allt tak av trä eller halm finns som vanligt inte kvar. Teatern är i kasst skick men några gravar, portaler och rester av väggar med mosaik är fortfarande fina.
Efter en halv dag vid ruinerna badar vi igen men märkligt nog så är vattnet inte alls lika klart som igår. Något skumt gör det grumligt vad det kan vara vet vi inte. Vi hade också tänkt att besöka eldarna vid Chimaera på kvällen men för att vila fötterna så flyttar vi den utflykten tills imorgon istället. Eldarna ligger ändå längs vandringsleden. Hade vi haft mer tid på oss hade det nog blivit några dagars vila här trots prisnivån men nu är tiden knapp innan Olyas visum går ut.
Distans: 0 km. Tid: 0 tim.
Ack distans: 327 km.
Några bilder från idag:
//Magnus Hedström