2016-01-15. Batumi, Georgien.

Nr 25. 29 juli – 10 augusti, 2015.

Batumi – Kutaisi – Tbilisi – Mestia.

Vi är på väg upp till bergen i Kaukasus men behöver shoppa lite utrustning först. I Batumi finns ingenting av den varan så vi bestämmer oss för att åka till Tbilisi. Dessvärre är den stora bra bussen full så vi ändrar oss och styr kosan mot Kutaisi istället vilket ligger 150 km nordöst i ungefär rätt riktning. Köper biljetter med minibuss som visar sig vara en större personbil som rymmer 7 passagerare. Det är mycket fordon på vägen och hastigheterna är aningen höga men trafiksituationen är ändå bättre än vad bilarnas skador i Batumi skvallrat om även om det sker en hel del överraskande manövrar. Omkörningar utan sikt har jag aldrig varit något stort fan av.

Efter 3 timmar blir vi avsläppta en bit utanför centrum i en stor rörig korsning som verkar fungera som stadens busstation. Rekar några hotell i närheten men de ser ut som prostitutionstillhåll och folk är inte heller vänliga. Det är ett lite bökigare land att resa i än Turkiet och Sydostasien då guidebokens bostadsförslag prismässigt är helt uppåt väggarna. Som tur är pratar de flesta ryska och Olya kan oftast fråga sig fram. Vi gör ett depåstopp på McDonalds för att studera kartan då vi numera kör med digitala guideböcker på datorn. Orienterar oss sedan till ett område med så kallade homestays där vi får ett eget sovrum hemma hos ett trevligt äldre par från Abchazien.

Kutaisi som även stavas Kutaissi, Kutais, Kutaia, Kutatisi och under antiken Aea, Aia är Georgiens andra största stad med 200.000 folk. Det är en gammal ort och man har hittat arkeologiska fynd som tyder på att folk har levt här i 4000 år. Byn har varit huvudstad under flera epoker och sist det begav sig var för drygt 100 år sedan. Den viktiga Rionifloden livar upp stämningen och passerar byn på sin väg från Kaukasus ner till Svarta havet. Stadens symbol och briljanta sevärdhet är den 1000 år gamla Bagratikatedralen. Byggnaden är med på Unescos världsarvslista även om originalet förstördes i en explosion på 1600-talet och det som står här nu är en nygjord restaurering som dock ska ha samma form som ursprungsbyggnaden. Det är en fantastiskt vacker kyrka byggd på en kulle med utsikt över Rionifloden och centrala Kutaisi.

Paret vi bor hos flydde hals över huvud från Abchazien när ryska stridsvagnar, bomber och granater började hagla ner över området 1992. I paniken som utbröt fick de inte med sig något av värde och mannen lyckades dessutom springa iväg i två olika skor. Numera är de pensionärer och lever på 70 US-dollar var i månaden i pension plus det som eventuella bostadsgäster ger. Så överdrivet fattiga verkar de dock inte vara det är en hyggligt stor våning med många rum. Abchazien börjar 50 km nordväst från Kutaisi och räknas som en utbrytarrepublik från Georgien då abchaziska separatister med hjälp av ryssarna lyckades tvinga bort alla georgier från sitt eget land. Det liknar i mångt och mycket situationen på Krim och i östra Ukraina.

Att byn inte skulle vara lika modern som Batumi förstod vi redan innan vi åkte hit men att landets näst största stad skulle se så fattig ut som den gör kunde vi inte gissa. Här är det inget drag i ekonomin alls. Byggnaderna runt torget i centrum sticker ut men i övrigt är det mesta gammalt och förfallet. Det finns ingen riktig mataffär utan de största vi hittar rymmer bara några få kunder och en del av betjäningen sker över disk. Restaurangerna är inte heller något att hurra över och bilarna är av den skramligare sorten. Att hitta vandringsutrustning här är helt uteslutet. För att råda bot på ekonomin flyttade regeringen parlamentet från Tbilisi till Kutaisi 2012. Dessvärre uppfattar vi aldrig i tid hur cool byggnad de byggt och tar inte reda på vart den ligger. Vår guidebok är tyvärr lite gammal för att nämna den saken

Tanken var att stanna endast i några dagar men värdparet erbjuder oss deras grannlägenhet till bra pris. Vi har inte bråttom och vi har länge varit sugna på ett boende med eget kök. Det fungerar bra till en början men plötsligt börjar mannen knacka på vår dörr med jämna mellanrum och kommer med besvärande önskemål. Han vill att vi inte använder belysningen dagtid när vi är hemma men lägenheten är alldeles för mörk så det funkar inte. Han vill att vi alltid lämnar badrumsdörren öppen så att det inte blir för fuktigt där inne men vattenlås saknas och en odör som vi helst undviker sprider sig då i lägenheten. Han vill att vi inte använder aircon på natten utan sover med fönstren öppna men det gillar inte jag när vi bor på markplan och vem som helst kan hälsa på utan att vi märker det. Sen vill de ha mer pengar än vad vi gjort upp och ungefär då börjar Olya må dåligt för hon går hela tiden och tror att han ska knacka på dörren och komma med nya regler vilken sekund som helst. Det är ju hon som sköter snacket. Vi beslutar oss för att resa vidare.

Tbilisi ligger 230 km sydöst om Kutaisi. Det går bara ett tåg per dag klockan 12 och det tar 6 timmar så vi väljer marshrutka istället vilket är en stor minibuss. Dumt val visar det sig det är rökförbud på bussen men det gäller tydligen inte chauffören och han kör dessutom som en idiot. Trots det tar resan nästan lika lång tid som tåget om man räknar in restiden till och från busstationerna som båda ligger en bit utanför city. Väl i Tbilisi gör vi om proceduren att gå till McDonalds och reka boenden via Internet. Väl där springer vi på våra trevliga grannar från Batumi vilka vi varken hade koll på att de skulle hit eller att de var snabbmatspersoner. De berättar också att de nästan aldrig äter på McDonalds bara ibland när de vill ha riktig mat.

Tbilisi är Georgiens huvudstad och landets största stad med 1,1 miljoner folk. Vi har inga planer på att se byn nu utan handlar endast det vi behöver inför vandringarna i bergen. Gas, kartor, portionsgröt och skor till Olya. Det senare visar sig bli ett svettigt projekt vi far runt till alla sport- och outdoorbutiker vi kan hitta men några vandrarskor för damer finns det inte ett endaste par av. Vi hittar en handfull herrkängor men ingenting som fungerar så det får bli ett par vanliga löparskor. Sådana har de lika gott om som högklackade skor dock så säljer de flesta butikerna fejkade kopior men vi hittar faktiskt en gata med originalprylar där vi till slut handlar.

Boendet strular igen. Vi delar en 5-rums lägenhet med flera andra där alla har ett varsitt sovrum precis som i Batumi. Där fick vi besök av en städerska en timma varannan dag. Här jobbar hon heltid samt att de har en receptionist också på heltid. Det kommer ju inte nya gäster varje dag och så mycket jobb handlar det inte om. Faktum är att tjejerna hela dagarna sitter antingen på den ena balkongen och röker eller hänger framför teven som de har på för hög volym. Men det stora problemet är att all tvätt hängs upp på den andra balkongen för att lakan och sånt inte ska börja lukta illa och just den balkongen når man bara genom att passera vårt rum. Jag säger ifrån att vi inte tillåter något spring på rummet när vi inte är hemma och låser dörren vilket inte uppskattas och stämningen blir därefter. Dessutom saknar rummen aircon vilket det står på bokningssajten att de har men tjejerna spelar allan och säger att det måste ha blivit någon miss.

Det är dags att lämna värmen i inlandet och ta oss upp till bergen. Nästa destination är Mestia men först måste vi åka till Zugdidi. Nu väljer vi nattåg riktningen är nordväst och sträckan 350 km. Biljetterna är riktigt prisvärda och vi ångrar oss att vi inte valde en egen kupe vilken hade kostat 230 kronor för båda oss istället för 160 kronor. Men vi har tur och blir ensamma i en 4-bäddskupe. Jag gillar tåg men något står inte helt rätt till med järnvägen det skakar och smäller oroväckande mycket. Speciellt på broarna är det obehagligt och man nästan väntar sig att vi ska spåra ur och flyga ner i någon flod. Resan går dock bra och vi anländer Zugdidi på morgonkvisten efter 9 timmar.

Vi har inte bestämt oss för om vi ska fortsätta direkt eller ta en titt på byn först och medan vi funderar över den saken kommer en man fram och frågar om vi vill åka med i hans bil upp till Mestia för samma pris som marshrutka kostar. Jag anar vissa ugglor i mossen men vädret är bra och karln ytterst trevlig så vi hakar på när vi försäkrat oss om att han inte röker i bilen. Mannen har tydligen agerat taxi och skjutsat folk till flygplatsen i Kutaisi och är glad för varje krona han kan tjäna på returtransporten. Det blir en kanontur i lugnt tempo genom många tunnlar och med fantastiska vyer som vi dessutom stannar vid så att vi kan fotografera. Fyra timmar och 130 km senare i bergsorten Mestia kör chauffören runt oss till flera olika boenden tills vi hittar ett ställe vi gillar.

Nu ska vi ta det lugnt ett tag, se oss omkring och när energin faller på finns det flera vandringsleder att utforska.

//Magnus Hedström