2005-01-05 Mendoza, Argentina.

Gruppen består av 8 personer och vi träffas på ett fint hotell i Mendoza. Våra två guider, Pablo och Pablo, går igenom vår utrustning på rummen. Jag har kompletterat min egen med lite hyrprylar för kylan. Gruppen består av två tjejer. Nanda 40 år datakonsult Kapstaden Sydafrika och Marika 39 år personalkonsult Kapstaden Sydafrika. Från USA har vi Jose 57 år advokat Dallas och Ray, kallas JR, 42 år advokat Dallas. Från Asien kommer Romeo 36 år projektledare Manilla Filippinerna. Och från Europa Heiko 29 år logistiker, tysk men jobbar i Zurich Schweiz, och hans kompis Frederic 33 år lagerchef, fransman men bor i Esslingen Tyskland. Samt jag Magnus 35 år resande Sverige.

Jag delar rum med Romeo då de andra är kompisar sedan tidigare. Vi får besked om 3 dödsfall som inträffat på berget när säsongen bara är några veckor gammal. Och sent på kvällen anländer en kille från sjukhuset som flugits ut med helikopter från baslägret då han drabbats av höjdsjuka. Nästa morgon köper vi tillstånd till berget och åker buss tre timmar till Puente del Inca där vi slappar under eftermiddagen och bekantar oss med varandra. Alla i gruppen har erfarenhet över 5500 meter vilket är ett krav och sex av oss har bestigit Kilimanjaro 5895 meter i Tanzania. Vid middagen framkommer det att alla utom jag och fransmannen tuggar diamox, piller mot höjdsjuka. Jag träffar Marcus och Stefan, två svenskar som ska bestiga berget själva, vi har samma schema de första 7 dagarna.

Dag 1 (15 dec 2004). Buss 6 km till Horcones Trailhead 2850 meter över havet och starten av vandringen. Vi visar våra tillstånd för parkvakterna och börjar vandra uppför i Aconcagua nationalpark. Det är molnigt. Vi passerar en räddningshelikopter som står redo att flyga. Vi är redan nu över trädgränsen. Går förbi Horcones lagoon. Det är grönt och vackert och vi går på grusstigar i början. Omgivningarna är berg och branterna består av grus och topparna av snö. Vi följer floden Horcones i en dalgång och jag känner av den tunna luften.

Min ryggsäck är rena monstret men väger bara 24 kg. Sovsäcken jag hyr är nästan lika stor som ryggsäcken och jag har spänt fast den under topplocket. Bara jag bär min egen packning. Jose fick inte och de övriga valde att skicka sina ryggsäckar med mulor. Vädret blir bättre och det är varmt. Vi når första lägret Confluencia 3300 meter efter 3 tim 30 min och 7 km. Lägret består av ca 50 tält. Vi får ett tält per två personer och slår upp dem på tilldelade platser. Jag delar ett superlitet tält med Romeo. Flera tält har trasiga dragkedjor och är en besvikelse. Vid kvällens middag förbjuder guiderna oss att ta diamox när vi lämnar baslägret då de tydligen döljer symptom av höjdsjuka.

Dag 2 (16 dec). Det är två plusgrader i tältet under natten. Ont om plats och svårt att sova. Det är kanonväder och dags för acklimatiseringstur. Vi går uppför på grus och sand och kommer fram till Horcones Inferior Glaciar som vi följer upp till 4000 meter. Jag känner av höjden stora delar av dagen. Vi ser toppen av Aconcagua för första gången och lunchar nedanför sydväggen som är ett 3000 meter högt stup. Hela dagen blåser det kraftigt och vi får sand i ögonen. Jose som går framför mig har extremt dålig teknik vid svåra passager. Och JR som går bakom mig flåsar tungt. Efter lunch går vi ner igen och äter trerätters middag i ett av mässtälten. Lufttrycket i Confluencia är 672 hPa medan det är 1013 hPa vid havsnivå.

Dag 3 (17 dec). Plus 5 grader i tältet. Vi går upp tidigt och startar redan 08:15. Över några sandkullar och sedan ner en bit. Korsar floden, upp igen och därefter flack vandring i Horcones Valley på en uttorkad flodbädd och det är galet vackert. Solen lyser från en blå himmel. Men det är stark motvind och lite kämpigt med hög ryggsäck. De andra i gruppen skickar packningen med mulor igen. Halvvägs lämnar vi de sista gröna växterna bakom oss. Nu är landskapet grus och sten samt små snöfält. Vi kommer ifatt Marcus och Stefan som bär nästan 40 kg var och de börjar bli lite sega i benen.

Avslutningen är branta grusserpentiner upp till baslagret Plaza de Mulas 4300 meter. Jose är den första i gruppen att hamna efter. Och tjejerna har hela dagen varit på gränsen men aldrig tappat klungan. Sträckan är 22 km och tar 8 timmar. Vi ser Horcones Superior Glaciar som börjar bara några hundra meter från baslägret. Vi får nya tält, North Face VE-25 för 3 personer och nu behöver vi inte trängas längre. Och vi väljer tältplats själva. I Confluencia sov vi i lutning. Jag hittar bästa platsen men en av guiderna tycker att exakt alla andra platser är bättre. Mycket märkligt. Jag träffar en kille från Wales som jag gick Inkaleden i Peru med. Hans grupp ligger före oss och de lämnar baslägret imorgon. Lufttryck 592 hPa.

Dag 4 (18 dec). Minus 2 i tältet. Solen når tältet klockan 9 och det är knallblå himmel. JR överraskar oss alla vid frukost och kommer med fullpackad ryggsäck. Han lämnar gruppen och berget av privata skäl. Det känns trist då jag gillat hans humor. Ett års träning och förberedelser åt skogen. På dagsprogrammet står läkarundersökning. Jag har blodtryck 150 och det är för högt. Jag förbjuds äta salt och måste dricka mer. Vi mäter även syrehalten i blodet. Jag har 83 procent och vi måste ha minst 75 procent för att få gå mot toppen.

Efter läkarkontrollen dricker alla som galningar och springer på muggen varje halvtimma. Nere i Confluencia hade vi spoltoa. I baslägret är toaletten ett litet bås av stål med hål i golvet och med en stor tunna under. Det luktar fruktansvärt när det inte blåser och det ser inte så trevligt ut då vissa har uppenbara problem med träffsäkerheten. Toaletten döps till tortyrkammaren. Efter resor i Kina är det dock inget som påverkar mig. Vi gör en halvtimmas promenad över en morän till andra sidan dalen där det finns ett hotell. Kall byggnad men med riktiga sängar på rummen.

Dag 5 (19 dec). Noll grader i tältet och blåsig natt. Man kan höra dånet komma och sedan rycker det tag i tältduken. Tälten vi har ska vara de mest vindsäkra på marknaden. Ny acklimatiseringsvandring. Vi går förbi hotellet och börjar vandra uppför på grus. I början moln och blåsigt men vädret svänger och blir strålande. Jose tappar gruppen direkt. Jag känner av höjden i början men det går över. Det tar 4 timmar upp till toppen Bonete 5004 meter. Fantastiska vyer över baslägret, Aconcagua och Anderna. Vi är precis vid den chilenska gränsen och ser mängder av berg i både Chile och Argentina. Tjejerna återigen på gränsen till att inte hänga med. Romeo tappar gruppen med en kvart och Jose kommer upp en timma efter oss andra.

Ner åker vi på kängorna i gruset och genom några snöpartier. Bara tyskarna och jag har lite vettig teknik, de andra hamnar långt efter. På kvällen träffar vi sex nya gruppmedlemmar. De har valt en kortare acklimatiseringsperiod. Nytillkomna är David 35 år projektledare Melbourne Australien. Eliana 28 år och hennes kille Armando 30 år båda från Venezuela men jobbar i oljebranschen Houston USA. Vivian 34 år personalkonsult irländare boende i Helsingfors Finland. Samt två franska killar tvillingar från Paris i 30-års åldern som jag inte kan kommunicera med då de inte talar ett ord engelska. Tre nya guider ansluter också, Christina, Alexandro och Martin. David och Vivian ska slå upp sitt tält bredvid vårt men David somnar på marken innan de ens får tältet ur påsen. De har precis vandrat 22 km på 9 timmar och killen är helt väck.

Dag 6 (20 dec). Minus en grad i tältet. Ont i huvudet hela natten. Ny vilodag och ny läkarkontroll. Blodtryck 140 och syrehalt 88 procent. Bättre värden för mig. Några i gruppen har sämre värden än vid första kontrollen vilket låter konstigt. Slappar halva dagen i tältet. Det är varmt och skönt. På eftermiddagen har vi stegjärnsträning på ett snöfält. Simpelt och utan några branta partier. Moln drar in och ett par snöflingor dimper ner. I baslägret finns ingen bäck eller sjö att tvätta sig i. De flesta betalar dyra dollar för en njutbar varmdusch. Jag fyller mina vattenflaskor med varmvatten och duschar under dem eller tvättar av mig med en blöt handduk vilket fungerar bra. Baslägret består av ca 200 tält över ett område som är 400 meter långt och 100 meter brett. Ett tiotal trekkingföretag har stora mässtält samlade i små byar där grupper som vi äter, vilar och umgås. Runt dessa byar bor vi i två och tremannatält.

Dag 7 (21 dec). Minus 3 i tältet. Ny acklimatiseringstur. Vi ska besöka läger 1 och vädret är kanon. Lagom brant sluttning av grus och sten. Alla går i stora plastkängor. Reglerna säger att ingen får gå mot toppen i andra skor än plastkängor eller storskor som det också kallas. Jag känner av höjden. Romeo hamnar lite efter medan Jose och David är långt efter. Det tar 2 tim 30 min för gruppen att nå camp 1 Canada 4900 meter. Vi lunchar, vilar och njuter av vyerna. Stefan och Marcus går samma sträcka men slår läger. Jag önskar dem lycka till då de ska fortsätta uppåt. Jag frågar guiderna om jag får gå upp till camp 2 på 5400 meter då det är bättre för acklimatiseringen. Men guiderna säger nej. De är rädda att fler vill hänga med och tror att det är för jobbigt för några vilket kan straffa sig senare. Full fart ner på kängorna och det är jätteskoj. Folk börjar få ordning på tekniken.

Dag 8 (22 dec). Minus 2 i tältet. Tredje vilodagen och tredje läkarundersökningen. Det är kaos i sjukhustältet. De hittar inte min mapp och jag får inte reda på mina värden. De säger bara att de är bra och frågar efter nästa patient. Lite huvudvärk hela dagen. Vi får besked om att Aymaragruppen före oss med walesaren får upp 9 av 12 klienter på toppen. De har haft perfekt väder hela tiden. Aymara är namnet på företaget som leder vår bestigning. Noterar i dagboken att guiderna inte är klockrena. Det känns som om allt är flytande och utan kontroll. Information kommer alltid för sent och ändras ofta. Inga tider följs och vi får aldrig några väderprognoser. Detta känns inte riktigt bra. Packar inför morgondagen då bestigning börjar. Äntligen.

Dag 9 (23 dec). Plus en grad under natten. Tar ner tältet och packar klart. Heiko, Frederic och jag samt 2 guider är uttagna i en förtrupp som ska springa upp till camp 1 Canada och sno de bästa tältplatserna. Flera grupper är på väg dit idag. Vädret är moln och blåsigt. Vi trampar igång i ett högt tempo och Heiko hamnar lite efter. Jag har 21 kg ryggsäck och vi är uppe på 1 tim 55 min. Åtta tält ska upp och vi väljer de bästa platserna genom att markera dem med tältpåsarna. Vi slår upp de andras tält först. När vi ska börja med våra egna är tältpåsarna borta. Guiderna har hämtat dem och börjat slå upp tyskarnas tält på en kass plats. Heiko blir galen och säger åt guiderna att flytta tältet. När de håller på med det så blir deras samtalsämne plötsligt enormt intressant och tältet blåser iväg och försvinner ner bakom en kant men det stannar som tur är i lä en bit ner och vi får upp det igen. Bråk igen om vilka som är de bästa tältplatserna. Guiderna vill att vi sover nära varandra. Vi vill sova plant. Det slutar med att vi sover plant och en bit från de andra.

Övriga i gruppen kommer upp under eftermiddagen efter 3 tim 30 min vandring. Jose och David är efter. Halva gruppen har valt att använda bärare. Bärarna bär max 20 kg var och 2-4 personer delar på en bärare för att minska sin egen packning lite. Marcus är på väg ner och kommer förbi efter att ha klarat toppen. Jag grattar givetvis. Stefan råkade tyvärr ut för höjdsjuka och tvingades vända. Camp 1 Canada 4900 meter ligger på ryggen av en klippa i grusbranten 600 meter ovanför baslagret. Lufttryck 542 hPa. Det börjar blåsa kraftigt på kvällen. Jose som bor ensam flyttar in i vårt tält och det blir trångt igen. Guiderna vill inte att någon sover själv i höghöjdslägren vilket känns rätt.

Dag 10 (24 dec). Hemsk natt. Minus 5 i tältet och storm. Det blåser rakt igenom tältduken. Iskall vind och is inne överallt. Går ut och rekar att stenarna runt tältet ligger kvar. Guiderna kommer också och kollar säkringarna men de är inga problem. Trångt och omöjligt att sova. Två tält av annan modell blåser sönder men inget i vår grupp. Vi får också höra att 5 tält blåst sönder uppe i läger 2. Vinden är fortsatt hård på morgonen och vi ligger kvar i tälten och avvaktar vädret. Halv tolv beslutar guiderna att vi använder en av reservdagarna och stannar en natt till. Jag ifrågasätter genast varför vi måste besluta det redan nu ifall vädret skulle svänga. Men jag får inget svar.

Prick 12 slutar det att blåsa så jag springer in till guiderna och säger att vi borde flytta till läger 2 enligt plan. Nej det går inte eftersom bärarna som bär maten och tälten alltid sover i baslägret och de måste få besked på förmiddagen huruvida de ska jobba eller inte. Maken till korkad logistik har jag inte varit med om. Att låta några sydamerikaner sköta logistiken borde jag ha räknat ut att det skulle bli fel. Vi vilar i tälten resten av dagen också och vädret är super. Jag fotar vyer över glaciärer, snöklädda berg och vulkanberg av sand. På kvällen får vi god köttbit med potatismos och vi sitter på klipporna och äter i solnedgången. Guiderna har tomteluva. Det är ca 30 tält i lägret. Lufttrycket stiger till 547 hPa efter ovädret.

Dag 11 (25 dec). Minus 2 i tältet och vindstilla. Trång natt igen och ont i kroppen efter allt liggande i tältet. I Confluencia och i baslägret fick vi fantastisk mat. I höghöjdslägren får vi kex och vatten till frukost vilket inte är speciellt bra. Vi tar ner tälten och packar ihop. Det är vindstilla och fint väder. Vi fortsätter uppför berget och det går mycket sakta. Först på grus och sedan över större och större snöfält. Vid 5300 meter börjar det blåsa. Det tar 3 timmar till camp 2 Nido De Condores 5400 meter. Jose och David har halkat efter och David är extremt trött. Vi slår upp tälten efter den vanliga diskussionen om bra tältplats. Det är jobbigt i den tunna luften. Jag får ont i skallen och lägger mig i tältet och vilar. Nido De Condores ligger på en stor plan grusplatå. Det är ca 30 tält i vårt campingområde. Det blir en fin solnedgång. Några snöflingor trillar ner och vi har grymma vyer över ett myller av berg. Lufttryck 511 hPa. I höghöjdslägren finns ingen toalett. Vi har fått svarta plastpåsar att använda vilket är en aning trixigt när det blåser. Både laddning och papper ska ner i påsen och lämnas in till guiderna. Folk längtar ner till tortyrkammaren.

Dag 12 (26 dec). Minus 7 i tältet. Vindstilla natt men blåsig morgon. Is på tältduken. Vilodag. Sydafrikanska tjejerna har fått nog och ger upp. De går ner med guiden Martin. De har haft något problem med vätska i kroppen. Läkarna har bett oss dricka 4-6 liter per dygn. Jag dricker kanske 3. Tjejerna har druckit betydligt mer. Nandas ögon svällde upp och hon sprang på muggen upp till 9 gånger per natt. Många använder kissflaskor i tälten för att slippa gå ut i kylan på nätterna. Även tjejerna. Jag går ut två gånger per natt. Jose använder kissflaska i tältet även på dagarna. Jag och Frederic gör en promenad 140 höjdmeter upp för att fota. Bra väder men några moln drar in under seneftermiddagen. Härlig solnedgång igen.

Dag 13 (27 dec). Minus 6 i tältet. Sover mycket dåligt. Det känns ofta som om jag inte får tillräckligt med syre. Kall morgon, vind och moln. Vi packar och tar ner tälten. Går extremt sakta brant uppför på grus och sten. Det tar 2 tim 15 min till camp 3 Berlin 5800 meter. Lufttryck 487 hPa. Femtio meter före det nya lägret kollapsar David. Han ligger på marken och är helt borta. Vi hjälper honom in i ett vindskydd. Han har gått för fort och försökt hänga på gruppen. Jose kommer upp senare. Vi slår upp tälten och slappar. Jag har en obehagskänsla i huvudet hela tiden. Allt man gör är löjligt jobbigt och kräver täta vilopauser. Det är minus 13 grader ute på kvällen och det känns rejält kallt. Vi förbereder och packar inför morgondagens toppattack. Under middagen får vi besked om väckning 04:30 och avfärd 06:00. Adrenalinet rinner till. Nu gäller det.

Dag 14 (28 dec). Räknar med en kall natt och laddar med dubbla sovsäckar för första gången. Vaknar drypande varm. Det är minus 3 i tältet och trångt som attan. Sover till midnatt och därefter inget mer. Får inte tillräckligt med syre. Känns flera gånger som om jag hållit andan i två minuter när jag vaknar. Går på muggen 02:00. En del moln men det ser okej ut med lite vind. Halv fem får vi besked om att vi inte går mot toppen. Det har börjat snöa och blåsa. Möte 11:00 om vi ska avbryta och gå ner eller stanna en natt till. Vi har en reservdag kvar enligt planen. Jag lyckas till slut övertyga gruppen om att vi inte kan befinna oss i baslägret imorgon om vädret mot förmodan skulle slå om. Guiderna babblar om någon tveksam väderprognos som säger att det dåliga vädret ska hålla i sig. Guiderna säger det aldrig men de vill gå ner. Det är helt tydligt. De har inte heller sovit.

Det är dåligt väder hela dagen med snö och vind. Camp 3 Berlin ligger dock bra vindskyddat bland klippor men trots det rycker det tag ordentligt i tältduken ibland. Precis som tidigare hör man vindvrålet komma innan det smäller till. Vilar i tältet och jag börjar vänja mig med höjden bättre. Jose och David bestämmer sig för att inte göra något toppförsök oavsett väder. De vill gå ner. Logistiken med bärarna gör att vi inte får upp några mattransporter. Vi äter soppa till både lunch och middag. Kvällen bjuder på några ljusglimtar på himlen och det känns inte helt kört. Jose har en märklig ordning på sina prylar. Mitt system är, det jag inte behöver ligger i ryggsäcken i absiden och det jag behöver ligger i min prylhög inne i tältet. Joses system verkar vara, det han behöver finns inte just nu.

Dag 15 (29 dec). Minus 7 i tältet. Kan inte sova alls. Guiderna meddelar 02:40 att det kommer att snöa 06:00 och att vi inte gör något toppförsök. Vilket känns ytterst märkligt. Jag klär på mig och kommer ut ur tältet 03:00. Då är det blandat med moln och fläckar av stjärnklar himmel samt att det blåser mycket och är snöyra även om det inte snöar. Sover mellan fem och sju. När jag vaknar låter det som om vinden avtagit. Halv åtta är det nästan ingen vind alls, blå himmel och minus 20 grader ute. Jag drar ihop en grupp och vi väcker guiderna som sover i en liten vindskyddsstuga. Vi vill gå mot toppen men de säger blankt nej. Det var start 06:00 som gällde eller ingen start alls. Och det verkar omöjligt att ändra deras beslut. Vi föreslår också att stanna en natt till och gå mot toppen imorgon ifall vädret tillåter. Och sedan gå hela vägen ner till baslägret i ett svep för att komma på rätt schema. Men inte heller det får vi igenom.

När solen når tälten klockan 9 packar vi ihop och går ner. Det är mycket snö i början. Vi får gå i vår egen takt och det tar 1 tim 40 min för Frederic och mig ner till baslägret. De andra trillar in efter hand. Vi serveras hamburgare vilket smakar grymt gott. Dock känner vi oss enormt besvikna. Guiderna ville helt enkelt inte göra ett toppförsök. Det känns också surt att inte kunna fira en lyckad toppbestigning med gruppen som består av flera roliga typer. Vädret är kanon hela dagen. Vi slår upp tälten i Plaza de Mulaz och hänger i mässtältet under eftermiddagen. Det slår oss att guidernas ovilja att gå mot toppen antagligen beror på att de vill hem och fira nyår med sina familjer. Hade vi gått mot toppen idag eller imorgon hade det inneburit nyårsafton i parken.

Att misslyckas är inte riktigt min säck potatis. Jag snackar med guiderna om att lämna gruppen och gå mot toppen själv. De svarar att det nog är okej men att de vill kolla upp reglerna först. Återkommer med beskedet att mitt tillstånd är knutet till Aymara och att jag inte får gå själv. Jag måste ta mig till Mendoza och köpa ett nytt tillstånd för 2100 kr. Jag ber dem försöka lösa situationen på något sätt. Jag har ju 5 dagar kvar på mitt nuvarande tillstånd. Klockan 22 på kvällen kommer de med en lösning. Om jag hyr en guide från Aymara för 8400 kr så slipper jag köpa ett nytt tillstånd för 2100 kr. I dessa lägen är det svårt att vara snäll. Jag väljer givetvis att lämna parken och köpa ett nytt tillstånd.

Jag packar och förbereder mig att gå mot toppen om vädret håller i sig. Samtidigt drar det igång ett rykte att jag kanske kommer att göra en toppattack utan tillstånd. Guiderna meddelar att de anmäler mig till parkvakterna i så fall. Advokat Jose är väldigt mån om att jag inte bryter mot några regler. Det här är Argentina och det kan sluta med fängelse säger han. Men jag känner mig trött efter några sömnlösa nätter och väljer att lämna parken för att köpa ett nytt tillstånd.

Dag 16 (30 dec). Plus en grad i tältet. Jag packar om och lämnar in några prylar för förvaring. Jag ska åka buss från Puente del Inca 16:45 och måste gå med några bärare för att hinna. Gruppen kommer att gå sakta. Det är 29 km från baslägret till parkentren. Jag tar adjö av gruppen och vi kommer iväg 10:40. Vädret är super. Bärarna har löparskor och liten packning. Jag har kängor och 13 kg ryggsäck. Det går otroligt fort och vi springer vissa bitar. Det tar 4 tim 50 min till parkentren och när vi kommer fram är jag ordentligt trött.

Jag pratar med parkvakterna om mitt problem med tillståndet. Då visar det sig att tillståndet inte alls är knutet till Aymara och att jag dessutom kan gå in i parken flera gånger med samma tillstånd vilket är tvärtemot vad guiderna sagt. Aymara försökte alltså blåsa mig på pengarna för en guide. Romeo gick på tricket och har hyrt en guide för 8400 kr plus 700 kr som det tydligen kostar att få betala. Han och guiden Pablo är kvar i baslägret. Jag åker minibuss till Puente del Inca. Duschar riktig dusch för första gången på 16 dagar. Sover kvar över natten tillsammans med gruppen. Dock utan guider. De försvann snabbt åt olika håll och meddelade samtidigt att avslutningsmiddagen flyttas fram en dag till den 1 januari så att de kan fira nyår med sina familjer.

Dag 17 (31 dec). Sover kanon i en riktig säng. Smyger ut ur vandrarhemmet tidigt. Jag har hyrt en mula och ska rida till baslägret. Jag rider med Aymaras mattransporter. Vi korsar floder och tar oss förbi branta stenpartier. Igår när jag sprang med bärarna såg vi en mula tappa fotfästet och göra flera volter nedför en stenbrant. Nu när vi kommer ridande i samma stenbrant väljer vi ett annat spår och mulan glider sakta ner på hovarna. Riktigt bra balans. Vädret är dåligt med regn, hagel och snö hela dagen. Sträckan är 35 km och tar 5 tim 30 min. När vi kommer fram till baslägret är jag trött och har träningsvärk i några för mig okända muskler.

Checkar in i en sovsal med dubbelsängar i ett stort tält. Sover eftermiddag och känner mig piggare på kvällen. Snackar med de trevliga tjejerna i Aymaras kök. Romeo och Pablo har flyttat upp till camp 2 Nido idag. Jag berättar att jag sticker 02:00 om vädret blir bättre. Tjejerna önskar lycka till och säger att toppen är viktig men att det är ännu viktigare att komma ner. Himlen spricker upp lite på kvällen. Jag går och lägger mig klockan 22. Det jag inte vet är att tjejerna över radionätet meddelar att Hedström är på plats och att han startar 02:00 inatt. Romeo och Pablo som bor i parkvaktstugan i camp 2 Nido hör detta.

Dag 18 (1 jan 2005). Klockan ringer 01:20. Plus en grad i sovsalen. Går ut och kollar vädret. Stjärnklart och ingen vind. Klär på mig, värmer upp och sticker iväg. Det är kolsvart ute när jag smyger genom baslägret. Nyårsfirandet pågår fortfarande i några tält. Temperaturen känns som ett par minusgrader. Jag lämnar baslägret 02:00 och slår på höjdmätaren på klockan som visar 4300 meter. Går genom ett snöfält och sedan upp i grusbranten. Känner mig sliten redan vid start. Fryser lite och börjar med vindjacka. Backen bakom baslägret är 1100 höjdmeter vilket är mer fallhöjd än i Åre. Gruspartiet består av serpentiner för uppfärd och raka lösgrusbranter för nedfärd. Månen syns inte och det är rejält mörkt. Jag använder pannlampa och väljer serpentinerna uppåt men jag tappar bort dem hela tiden och hamnar i de raka branta partierna av lösgrus vilket kostar tid och kraft. Jackan åker av ganska snart.

Jag äter frukost efter 300 höjdmeter. Är mycket försiktig så att jag inte får vatten på fingervantarna. Det som blir blött nu torkar inte. Jag har en liter varmvatten i termos och 1,5 liter kallvatten med mig. Mixar vattnet till lagom temperatur för att inte dricka isvatten och riskera magont. Ser högt upp i backen en pannlampa som rör sig fort. Någon är på väg ner och vi söker oss mot varandra. En engelskspråkig kille har gjort toppen dagen innan och är på väg hem. Vi utbyter lite erfarenheter. Månen går upp men det blir inte lättare att se då den lyser mig rakt i nyllet.

Jag passerar camp 1 Canada 4900 meter 04:00 vilket är lite långsammare än jag hoppats. Lägret är nu bara några få tält och det är helt tyst. Jag fortsätter och problemet med att jag inte kan följa serpentinerna håller i sig. Gruset övergår i snö. Jag når camp 2 Nido 5400 meter klockan 05:45 och börjar bli ordentligt trött. Jag ser att det lyser i parkvaktstugan vilket känns konstigt så här tidigt. Om jag gått utan tillstånd hade jag försökt smyga förbi den utan att bli sedd. Det jag inte vet är att Romeo och Pablo är där inne och packar. Min förhoppning har varit att några andra vandrare ska starta sina toppattacker från Nido ungefär samma tid som jag passerar. Till min glädje är det full aktivitet i och runt tälten. De 15-20 personer som är uppe nu ska garanterat gå mot toppen. Det känns bra att inte behöva gå själv längre.

Jag fortsätter uppåt och får två grupper alldeles bakom mig. Blir glad över att vi håller samma fart trots att jag inte rör mig speciellt snabbt. Jag börjar frysa mer och mer men kan inte gå fortare på grund av den tunna luften. Horisonten ljusnar och jag längtar efter sol och värme. Jag når camp 3 Berlin 5800 meter klockan 07:00 exakt enligt schema även om jag innerst inne trott på lite fortare. Termometern visar minus 18 grader. Jag går in i ett vindskydd och byter om. Sätter på mig tjocka långkalsonger, två par nytvättade strumpor, damasker ifall jag måste använda stegjärnen, fleecetröja, stora handskar, balaclava och ett ansiktsskydd mot vinden. Fikar lite, går ut och finner Romeo och Pablo rasta utanför vindskyddet. Tala om skoj överraskning.

Ryggsäcken blir lättare och väger runt 9 kg. Packningen består av dunjacka, stegjärn, mat, vatten, och kamera. Det har blivit ljust och jag fortsätter sakta uppåt i svag vind. Och nu fryser jag inte längre vilket är skönt. Det är vandrare både framför och bakom mig. Marken och leden är täckt av snö men det är upptrampat och lätt att gå. Det blir dock tyngre för varje steg och farten minskar. Runt 08:30 slår jag höjdrekord med 6100 meter. Solen kommer fram och värmer härligt. Passerar några brantare snöpartier och det känns som om höjdmätaren står still. I den tunna luften orkar jag bara gå 7 steg innan jag måste stanna och vila. Går över en kam och det börjar blåsa kraftigt. Mitt vindtäta ansiktsskydd fungerar perfekt. Jag är lite orolig för kylan då vi träffat folk i baslägret som amputerat tår, fingrar och till och med en bit näsa.

Omgivningarna är häftiga bergsvyer och på det blå himmel. Jag fotar lite när folk kämpar i snöyran. Upptäcker att jag är för trött för att stänga kameraväskan efter varje foto som jag normalt gör. Lång seg travers och mina vilopauser är nu längre än de stunder jag förflyttar mig. Försöker hitta det snabbaste sättet att ta sig fram. Går 3 steg och sedan vila men pauserna blir 15-30 sekunder. Romeo passerar mig. Han tar ett steg, vilar några sekunder och så ett steg till. Jag byter taktik och hänger på.

Vi passerar några norska tjejer som ser glada ut. Det verkar som om de är ute på en dagstur i skidspåret. Jag lyckas hänga på Romeo men känner mig sjukt trött och det går väldigt långsamt. Vädret visar dock inga tendenser på att bli sämre. Efter ytterligare några timmars extremt flåsande når vi Caneleta. Det brantaste partiet på hela bestigningen. Höjden är 6700 meter och de flesta sätter på sig stegjärn. Jag väljer att fortsätta utan och det fungerar helt okej. Marken är decimeterdjup lössnö med inslag av större stenar i olika storlekar. Jag använder händerna stundtals men kommer bara ett eller två steg i taget innan jag måste vila igen.

Toppen är inte långt borta men nu är allt jag gör fruktansvärt jobbigt. Jag kan inte använda ansiktsmasken längre utan sliter av den och gapar fullt för att få ner tillräckligt med syre. Ett par gånger lägger jag mig på en sten och flåsar i en minut innan jag kan gå igen. Men jag tar mig framåt. Möter de första som toppat och är på väg ner. Jag orkar inte bära ryggsäcken utan lämnar den i snön efter en vila. Det blir skillnad och min fart ökas lite. Träffar en svensk kille vid namn Herman och vi verkar lika trötta. Det är bara 100 meter kvar och jag börjar inse att jag kommer att fixa det. Jag når toppen klockan 15:55 efter 14 timmars motlut och blir så jävla glad att jag börjar grina. Aconcagua 6962 meter är Sydamerikas och Amerikas högsta berg och det högsta berget utanför Himalaya. Klockan visar lufttryck 428 hPa.

Jag sätter mig ner i tre minuter för att orka fotografera. Vi är några stycken på toppen samtidigt och hjälps åt med toppbilderna. Moln är på väg in men stör inte mycket. Vyerna är otroliga med mängder av berg i varje riktning. Tyvärr är jag dåligt påläst och och vet inte riktigt vad jag ser förutom sydtoppen 6930 meter som stiger högt över landskapet med en mäktig kam endast kilometern bort. Jag går snart ner igen och möter Romeo efter ett par minuter. Han blir besviken om vi inte kan vara på toppen samtidigt så jag hänger med upp igen. Romeo och Pablo når toppen 16:15 och jag hjälper till med fotograferingen.

Efter en halvtimma börjar vi gå ner alla tre tillsammans. Det går betydligt fortare ner då vi kan åka på kängorna men den tunna luften tvingar oss att vila ofta. Vi möter de norska tjejerna och jag plockar upp min ryggsäck. Pablo visar oss en genväg ner till camp 2 Nido och vi åker både på kängorna och på höfterna när snön är bra. Men det finns ingenting kvar i benen och det går sakta. I camp 2 Nido fikar vi i parkvaktstugan innan vi klämmer den sista biten ner till baslägret som vi når efter 3 tim 30 min. Jag har då varit igång i över 18 timmar. Tjejerna i Aymaraköket gratulerar och fixar middag med coca cola.

Dag 19 (2 jan). Vaknar mitt i natten av att jag måste ut och pinka. Men det gör så galet ont i ögonen att jag inte kan öppna dem. Jag har klantat mig en aning under toppdagen. Efter halva vandringen gick mina solglasögon sönder. Jag lånade då ett par av en guide. Men när jag gick själv fick jag inte göra det längre. Och jag har inte tagit mig samman och fixat nya vilket säkert varit möjligt i baslägret. Nu har jag drabbats av snöblindhet. Solens UV-strålar har kommit in i ögat och bildat sår på hornhinnan. Jag har visserligen haft huva men strålarna har studsat mot snön och in i ögonen. Grymt klantigt då jag visste om faran men jag hade trott att jag skulle springa upp och ner till den där toppen på en halv dag istället för som det blev nu en hel dag.

Jag sover vidare men nån timma senare måste jag verkligen ut. Får upp ögonen lite och går ut ur sovsalen och pinkar bakom närmaste knut istället för att ta mig till toan. När det blir morgon lyckas jag öppna ögonen mer och jag packar ihop och går själv 29 km ner till parkentren. Vädret är kanon men det gör ont i ögonen och jag ser dåligt. Sträckan tar 5 tim 20 min med 23 kg packning. Jag får skjuts till Puente del Inca och fortsätter med buss 4 timmar till Mendoza.

Nu har jag vilat några dagar i ett 35-gradigt Mendoza och träffat några från gruppen som ännu inte åkt hem. Romeo blev första filippinier på toppen och hamnade i Mendozas lokaltidning med foto som jag tagit. Synen har blivit bättre men är inte helt bra. Imorgon åker jag till Melbourne i Australien via Santiago och Auckland vilket beräknas ta 40 timmar. Den 17 januari börjar Australian Open i tennis.

//Magnus Hedström